- I dag skall det verligen bli av. Det har jag bestämt mig för, någon gång i natt, då jag fick nog. Min vänstra arm kom, i halvsömnen på något sätt, i ett visst läge igen. Och det gjorde precis så infernaliskt ont - eller värre, eftersom jag vaknade med det - som jag har upplevt flera gånger tidigare. Sedan måste jag - i min vånda - använda min högra arm för att föra den vänstra försiktigt i rätt läge igen. Det gör också väldigt ont medan denna ÓoperationÓ pågår. Sedan, när jag lyckades få armen i rätt läge igen, först då avtog värken i axeln utstrålande till armen men det känndes irriterande ont som det brukar ett bra tag framöver. Om bara armen skulle kunna hålla sig så skulle natten kunna bli ganska uthärdlig. Men att sova på den vänstra sidan - det går bara inte.
- Men i dag skulle det ske. I dag skulle det bli av. Jag har nu bestämt mig definitivt för att söka upp akuten på sjukhuset. Visst är värken uthärdlig för det mesta, men en läkarkontroll skulle inte skada. Jag oroar mig för, att då min arm hamnar i ett visst läge kan utlösa så outhärdligt ont. Och det har hänt ett par gånger ganska oberäknat sedan i onsdags, då olyckan skedde, då jag halkade på den lätt snötäckta isen utanför garaget. Första natten band jag i räddsla på något sätt handen vid kroppen så att den inte, medan jag sov, skulle få hamna i just det läge där det gjorde så väldigt ont tidgare. Men det visade sig vara ganska svårt att få styr på den. Antingen så kunde jag inte sova av oro, eller så också åkte armen ur sitt ÓfängelseÓ och avbröt den lilla sömn jag åndå fick, på ett mycket effektivt sätt.
- Och i dag så skulle det ske. Det måste bli så. En ortoped måste få titta på det här tänkte jag. Det kan bara inte fortsätta så här. -Mem varför har du inte tänkt på det här tidigare, säger Du kanske. Men det är just vad jag gjorde. Men det fick stanna vid tanken. Men nu, nu blev jag besluten, när jag nu flera gånger, även oväntat blev överfallen av detta onda och i minst förväntade ögonblick. - Så förvåna dig inte att man förlorar tålamodet. Nu måste beslutet förverkligas om jag vill slippa plågan. Jag har väl tänkt att det onda inte skall bli så nyckfull kanske - och har inte kunnat ana det jag nu fick gå igenom. Jag har tänkt att jag, jag skall lära mig, vad jag får göra med armen och vad jag inte får göra så att jag kan nog behärska situationen. Dessutom hade jag andra sorgliga problem att tackla som jag inte vill gå in på här. - Men visst var det dumt att vänta så länge. Men jag kan inte ta gift på varför det bara blev så. Men jag kunde inte ana att tillgängligheten på akuten skulle försvinna dagen efter en olycka.
Det blir ju tyvärr inte alltid så som man föreställer sig, det borde man känna till. Varken i stort då reglerna ändras eller i smått. Man behöver ju armen även i de lägen som man inte ÓfårÓ använda den till. Och då man använder armen kanske rent spontant, intar den gärna ställningen i just det läge, som den inte borde. Och det är just detta som har hänt flera gånger. Samtidigt utlöstes förståss detta infernaliskt onda om och om igen, som på beställning. Och då får jag varje gång, ojja mig så högljutt att grannarna kan höra. - Tror min fru i alla fall. Men livet kan bli mer komplicerat än så.
Följande har hänt mig i går kväll som exempel. - Jag har alltid en längtan efter att få bada i ett badkar. Något bättre och härligare har jag svårt att föreställa mig att kunna få koppla av i. Reklambilden av badkaret med en glad kvinna i omgiven av bubblor stämmer faktiskt också med den härlighet jag förväntar mig av att finna och brukar också få göra det i badkaret. Jag har ofta stressat av i ett badkar efter en slitsamt dag på jobbet och har använt badet i ett badkar som en medveten och billig terapi till att kunna varva ned efter jobbet. Så badkaret upplevde jag som en guldkant i min tillvaro och har längtat efter att äga en själv, alltsedan vi har satt in en dusch i stället i badrummet. - Men inte nu längre. Så här gick det till:
Att få åka med till min svärmor blev nu just de härliga tillfällen som jag fick återuppleva genom att få bada i hennes badkar. Så och denna gång. Allt var perfekt. Jag glömde till och med mitt konstrande vänstra arm i härligheten. Och badet gav mig just den vederkvickelse som jag har väntat mig. Men nu var det över och det gällde bara att tömma och duscha medan jag ännu satt kvar i badkaret för att sedan försöka ställa mig upp. - Jag skulle nu ställa mig upp.Ett skrik hördes och ett ojjande av sällan upplevt slag från mig i från den stunden från badrummet. Min fru rusade in och förstod snart att det hade med min skadade arm att göra. Badrummet förstärkte mina ojjanden på ett förskräckligt ekande sätt och som fick henne att få mig tänka på grannarna. Jag har då lugnat ner mig efter ett bra tag och första akten genom att återuppleva olyckan var över, men ...
- Hur skall jag komma ut ur badkaret?
- Försök på något sätt. Du har ju ett handtag i väggen på din höra sida ovanför badkaret och använd högra armen. Jag försökte med det, men jag halkade om och om igen och ramlade tillbaka på grund av den hala ytan tills jag blev utmattad. Här borde det sandas nu tänkte jag för mig själv men situationen inbjöd sig inte till att vara rolig. Det har då såsmåningom börjat gå upp för mig att jag har här fått ett problem. Jag kanske inte alls kunde ta mig ut ur badkaret.
- Tur att jag har Dig här nu, Gumman, sa jag.
- Jag kan ändå inte hjälpa Dig, det vet Du, sa hon. Det visste jag, men trette ändå med henne lite.
- Jag är gift med en undersköterska och så säger Hon att Hon kan inte hjälpa mig?
- Ja kan inte lyfta mer det vet du - i värsta fall stannar vi bägge där i badkaret och det blir väl inte bättre för dig. Det var inte alls svårt att övertyga mig. Men för dig kan jag avslöja att min fru är fibromyalgiker och så sliten i ryggen att hon har blivit sjukpensionerad.
- Men huvudet - som Du ofta brukar få ont i - är väl inget fel på just nu, spörjde jag.
Det blev tyst en kort stund.
- Ja, men tala om för mig åtminstone, hur skall jag bete mig nu. Du har väl haft liknande fall på sjukhuset där du jobbade som undersköterska, eller hur?
- Försök att ställa dig på knäna! Jag försökte och försökte men ramlade om och om igen i det hala badkaret. Jag slog mig även några gånger och risken för att slå mig igen ville jag inte ta.
- Jag ger upp. Kom med något bättre förslag, tack!!!
- Jag brukade göra så där själv på den tiden jag kunde bada i badkar.
- Jaså? - Kan inte Du använda badkaret? det har jag aldrig fått veta.
- Nu vet du det. Och det kan inte min mamma heller eftersom hon är rädd för att inte klara att komma upp. Det har hon inte kunnat göra på länge.
- Och så har hon fått ett alldeles nytt badkar alldeles nyligen. Hm
- Det har nu börjat snurra runt i mitt huvud. Vad skall man ha ett nytt badkar till om man inte kan använda det, när man som mest skulle behöva det? Och jag, fånge i ett badkar börjat nu ändra uppfattning om härligheten. Det här är ju rena fällan tänkte jag som är utplacerad i många lägenheter.Mitt i min indignation och en viss uppgivenhet - på bristen på omtanke - började jag åter släppa in vatten i badkaret, så kom frågan.
- Vad gör Du?
- Jag tänker fylla badkaret igen medan jag tänker. Det är så jag brukade göra när jag kör fast med någonting. Jag tar det lugnt i stället.
- Tänk bara, hördes det något nedlåtande. Vi kanske borde tänka på annat i stället, att kalla på hjälp t ex!
Hon gick ut, men vattnet som forsade in i badkaret kändes nu inte så ljuvligt längre som tidigare. Och det löste sig till slut. Men någon badkar önskar jag mig inte längre. Hur kan det komma sig undrade jag att man har inte kunnat komma på en bättre lösning tidigare. Att bada i hemmet - kanske ofta bakom ett låst dörr - borde vara det säkraste stället att bada - eller hur? Varför har ingen tänkt på riskerna tidigare? Bastudörren får ju inte vara låst - men badrummets dörr då?
Denna starka upplevelse med den onda armen i badkaret blev dock stark nog för att jag skulle söka akuten. Jag betraktade mig själv som akutfall. På akuten Och nu skulle det äntligen ske. Jag såg fram emot det.Till saken hör att vi bor på landet och behöver bil för att komma till stan och det passade sig denna dag att vara där på akuten ung kl 2 e m. Men jag började förbereda mig fysiskt och mentalt redan c:a 4 timmar tidigare. Delvis är det problematisk att klä sig just nu och dels så har man på något sätt blivit gammal. Något liknande jag har iakttagit tidigare hos min svärmor dvs att varje lite företag blev något för stort för henne. Skulle hon någonstans så tog det lång tid att förbereda sig och jag blev plötsligt varse om att något liknande höll på att ske med mig också. I varje fall har jag svårt att göra två saker samtidigt för då blir jag mycket stressad. Och märkligt nog så är det plattan jag glömmer allra först.
Men att ta god tid på sig gör att det blir tid över för att göra småsaker här och då som man snabbt kan lägga ifrån sig om man vill. Och denna gång så föll mina ögon på frugans nattbord. Det var tidningen "Må Bra" som låg där. ÓMin man blev kär i en annan kvinnaÓ läste jag på uppslaget - temat passade mig inte just nu. Jag bläddrade vidare och läste ÓSläng artigheten i väggen!Ó - Oj då - tänkte jag! Vad tiderna förändras, och nu gäller det alltså att vara - radikalt ärlig!!!
Grundtanken är att våra dagliga lögner - stora eller små - skapar i oss oro och stress och konflikter inte minst. En annan stressfaktor är att hålla en perfekt fasad. Att vara radikalt ärlig är inne och sanningen är framtidens trend, läste jag bland annat. Men, det handlade om en livsstil som man måste träna sig in i. - Jaha!? Inte artig men radikalt ärlig skall jag försöka vara när jag kommer till akuten.
Jag har - i mitt arbetsliv - ofta varit stressad, tänkte jag för mig själv. Kanske därav mitt badintresse som terapi - men att radikal ärlighet skulle haft med min stress att göra - det var nytt? Det var svårt att smälta. Hur har mitt liv varit tänkte jag. Radikal ärlighet - det betyder bl a levande relationer till andra, öppen kommunikation och sådant. Och funderingarna kring temat satt kvar - en sorts långtidsverkan - även på vägen till akuten på Sjukhuset. Det var skönt att kunna tänka på något annat denna gång.
Nu gäller det att vara radikalt ärlig, tänkte jag. De måste få en riktig och ärlig uppfattning om mina bekymmer, så klart. Framför mig i luckan lyssnade Micke mycket tålmodigt, då jag försökte beskriva olyckan så levande som det var möjligt och så målande som jag kunde. Om hur jag har halkat och sedan ramlat på isen under mig som doldes av den nyfallna fuktiga snön. Om hur jag har ramlat på något sätt - med mina 100 kilon - bakåt över min uträckta vänstra arm. Om hur jag skrek och skrek därefter högljutt som bara ett barn kan göra i sin vrede och hur jag vred mig i smärtor från höger till vänster om och om igen fortfarande liggande med ryggen mot isen. Hur jag kände att värken kom från min vänstra axeln och strålade ned längs armen och att mina högljudda väsen har inte ens varit i proportion till det onda jag kände. Och om, hur min fru har tappert försökt få tyst på mig för grannarnas skull. De var mest synd om dom, dom skulle ju kunna höra mitt oväsende. Vidare om att jag har inte brytt mig om hennes tuktan, de fick så gärna kommit till min hjälp om de ville. Och att jag fick ligga där ganska länge på min rygg, medan jag kom på att jag måste först hjälpa min hand komma i rätt läge för att få slut på det onda. Sedan jag stressad av kylan, försökte staplande komma på fötter igen. Jag fann då att jag tydligen lyckades tillrättalägga vänstra armen med hjälp av den högra armen så att det gjorde mindre ont. Men jag var inte säker om det var brutet eller sprucket eller så. I så fall skulle det blivit akuten direkt förståss. Men - sa jag - att detta händer dvs att då handen hamnar i det onda läget då och då igen och då gör det så väldigt ont varje gång det sker så, och det oroar mig. Vad jag ville är bara att en ortoped skulle få titta på det här för säkerhets skull för jag har börjat tröttna på situationen.
- När hände det frågade Micke?
- I förra veckan, sa jag visst.
- Ja, men då är det inte ett akutfall. Jag föreslår att Du går till Distriksvården först.
- Men jag skulle så gärna vilja att en ortoped skulle titta på det här. Jag har fortfarande stora besvär med det här. De låser sig på något sätt i ett visst läge och det gör väldigt ont innan handen kommer i sitt rätta läge igen vilket det gör inte av sig själv. Det är kanske inte så farligt men det tar en ortoped 15 minuter att titta på.
- Det går inte, sa Micke. Och förresten - väntetiden på ortopederna är minst 5 timmar just nu. De har väldigt mycket att göra. Och Du är liksom inte ett dagsfärskt akut fall. Det är akuten Du är på nu!
- Ja, tack då, sa jag till den trevlige assistenten. Jag får då dra vidare till Vårdcentralen för att se vad dom kan göra.
- Hej då!
Det är nu annat som dök upp i tankarna hos mig än radikal ärlighet; såsom om att jag har betalat mina skattepengar, och har varit mycket försiktig just med tanke på att jag inte skulle ramla, och om mänskliga rättigheter ect. Det duger att tänka sådana tankar men det är löjligt att komma med sådana argument, så jag slog bort dom. Jag har helt enkelt kommit fel i sjukvården. Jag måste först passera tröskverket på Våredscentralen.
Inte heller har jag utnyttjat sjukvården för ofta malde mina tankar vidare på nytt. Sist det hände var det kanske för 5 år sedan. Också då som ortopedfall på akuten. Men då var det lättare att bli undersökt även om det tog sin tid. Jag kom i god tid till redan klockan 8 på morgonen men blev ändå inte klar än halv 5 på eftermiddagen. Så något roligt att få komma till akuten tycker jag är definitivt inte. Det är kanske därför jag drog mig så länge för att komma dit denna gång? Men varför dras man till akuten ändå? Rent intuitivt tror man att den snabbaste hjälpen finns där. Så enkelt är det, tror jag!
Lite skamsen över att jag ville ta sjukvården i anspråk så olovligt gjorde mig mer medveten om mitt ringa värde. Ortopederna där på sjukhuset hade säkerligen svårare patienter att ta hand om. Vad inbillade jag mig egentligen? - Ussch! Nu tycker jag synd om mig igen, nästan som ett offer.
Så nu skall jag knalla iväg till Vårdcentradlen och där jag presentera mitt ärende mindre radikalt, om hur jag känner det har mindre betydelse. Den vänliga systern i luckan kunde inte uppbringa någon läkare till mitt förfogande, det var inte heller att förvänta.Här finns överhuvudtaget ingen akutmottagning.Man måste ju beställa tid i förväg hos doktorn - men mitt tillstånd berättigade mig i alla fall, att få ställa mig i kön till distriktssköterskan.
Ett äldre par satt redan där framför distrikssköterskans rum och jag fick öppna samtalet, mest för att få tiden att gå.
- Fantastiskt vilken tid vi lever i sa jag. Det är helt otroligt vad som har hänt bara under andra hälften av vår livstid.
- Fantastiskt, helt visst. Vi har nu sett månens baksida och detta med datorer och telefon i fickan...
- Ja, jag kommer ihåg min gamla mor som blev så drömskt förvånad när hon första gången fick ringa utan tråd emellan. - Men en riktigt badkar, det kan dom inte göra än, tjansade jag - efter min nyvunna erfarenhet - för att få in en växel här.
Och det gick tydligen bra, för jag fick berätta om mina vedermördor i badkaret som fångade mig häromdagen. Där satt jag som i en fälla och kunde inte själv befria mig ut ur. Är det något så ovanligt att något sådant händer så att man har inte uppmärksammat problemet än ens i TV4? Det är ju när man som bäst behöver att bada så kan badkaret förvandlas till en rentav dödlig fälla.
- Har det inte hänt tillräckligt med olyckor med badkaren än? Är min olycka så unikt, framhöll jag i riktigt pläderande ton?
- Jag har också råkat illa ut med mitt badkar, sa gumman direkt. Jag skulle räcka ut min hand efter tvålen som gled ut ur min hand och jag greppade efter och så ramlade jag och snart fann mig .... Hennes upplevelse var - uppfattade jag - aningen än värre än min och borde återges, men jag höll på - lyssnande intensivt på hennes berättelse - ändå att tänka på en enda tanke. Och jag sa när hon slutade:
- Tänk sa jag, tänk vilket sammanträffande. Du är den förste som jag har berättat om min olycka med badkaret - för någon utanför familjen. Och Du har kunnat berätta minst lika hissnade erfarenhet för mig i dag, kring en olycka med badkaret, som Du har varit med om. Ett märkligt sammanträffande eller hur? Detta tillåter mig att tänka att det kanske händer många fler olyckor med badkaret än vi vet om - och ändå ingen utveckling av badkaret har skett ända tills nu, ända in i 2000-talet. Är det inte konstigt?
- Ja, man borde kanske förbjuda badkaret?
- Som det nu är?...
Nu uppenbarade sig en glad stämma och mina äldre samtalspartner försvann. Men snart kom en ung men lite - som jag uppfattade ledsen dam - och som fick ställa sig i väntkön till disktriktssköterskan strax efter mig. Skall jag våga tilltala henne tänkte jag? Men det gäller inte att vara artig längre - det gäller att vara radikalt ärlig i stället. Så jag sa direkt som jag kände.
- Vad sorgsen du ser ut. Vad har det hänt med dig? och jag väntade mig ett förvånat ansikte mot en främling, men icke så.
- Jag är här för att få en spruta igen och jag är mycket rädd för sprutor som jag brukar få i låret, kom det rappa svaret.
- Är det för att du skall åka utomlands?
- Nej, det är mot fästningar!
Nu fick jag lära mig en hel del om fästningar, problem jag har inte fäst mig vidare avseende vid tidigare. Och jag för min del hade att berätta om vad jag har läst om radikal ärlighet i en viss tidning och att det var därför jag tilltalade henne så utan omsvep och artighet. Och jag berättade också om mina bekymmer med armen och vad som har hänt mig på akuten nyss.
- Din radikala ärlighet har alltså inte fungerat på akuten i alla fall!?
- Nej, utgången har förståss blivit en helt annan, om jag hade ljugit bort några dagar.
- Det kan kosta på att vara ärlig, men nu är det din tur att komma till distriksköterskan.
- Det var på tiden om jag skall vara radikalt ärlig!
- Jag har dragit min historia med olyckan. Hur jag halkade på isen och helt kort och med moderat presentation av betydelsen av min redan lägre prioriterad problem. Men också att jag har fortfarande problem med armen som jag skulle vilja få någon ortopedutbildad läkaromdöme om.
- Har Du varit på akuten, frågade systern.
- Jag kommer därifrån sa jag. Jag skulle komma hit först - var väl meningen - för att sedan kunna komma dit sedan - via någon remiss antar jag.
- Har du någon husläkare?
- Nja. Jag vet inte om jag har honom längre. Han har nämligen flyttat.
- Då kan du teckna dig för en nu. Vi har här en som har plats för fler.
- OK. Teckna mig för honom då. Och så blev jag tecknad.
- Ja. Nu har du en husläkare igen.
- Ja Tack. Men det är problemet med armen jag har kommit hit för.
- Vill Du beställa tid hos din husläkare?
- Vi får väl försöka!
- Du får tid om tre veckor, blir det bra?
- Nej! Jag vill inte vänta så länge.
- Men då kan du försöka tala med din husläkare i telefonen på telefontid i morgon. Här har du numret.
- Tack! Jag skall försöka.
Och därmed var mitt besök hos distrikssköterskan till ända. Samtalet avlöpte i en mycket trevlig ton och jag förstod henne mycket väl. Annat kunde hon inte göra för mig än att ställa mig i ledet. Men jag för min del har kanske lovat för mycket. Ansatsen till radikal ärlighet fick sig här ett törn. ÓJag skall försökaÓ, sa jag visst? Men tanken på någon vals i sjuksvängen ville jag inte vara med om. Skulle han - min nya husläkare - förresten kunna pressa mig in någonstans mellan andra patienter? Knappast! Men om någon lämnar återbud?Kanske. Och sedan remissen till sjukhuset. Hur fort går det? Jag tvivlar på att jag försöker kontakta min husläkare. - Finns det någon privatläkare att gå till som är ortoped? Så att det kan gå fortare menar jag? Vad skall jag göra? - ÓEndag i mitt livÓ kan inte pressa in här vad som har hänt sedan med armen.
Jag lämnar alltså att berätta mina funderingsvåndor och händelseutvecklingen med min konstrande arm här, och hoppar till den sista händelsen kring temat, till på kvällen som jag har tänkt berätta om. Det är då jag fick ett telefonsamtal från en släkting som undrade hur det var med oss. Jag berättade då hur det gick till med tillgängligheten på akuten och har också berättat om mitt ÓäventyrÓ i badkaret. Äventyret(?), som redan så här, bara någon dag gammalt - märkte jag - hållit i min berättelse i telefonen på att omvandlas till en sorts spännande historia som man berättar för att roa en annan. Emellertid var reaktionen hos min åhörare en helt annan än jag har förväntat. I stället en verbal gest om att ha förstått komiken i situationen kom den seriöst ställda frågan.
- Men berätta exakt hur gick det till att komma ut ur badkaret?
- Oj då?- Jag blev mycket förvånad. Kände det som om jag har begått ett svek i allvaret. Detta är tydligen inget att skämta om. Men kan det överhuvudtaget finnas ett intresse för detaljerna i äventyret för min olycka? Denna sakliga fråga har jag verkligen inte räknat med som en reaktion på min berättelse.
- Och då har jag påmint mig om att, detta är det andra tilfället som jag har berättat min historia om olyckan i badkaret, som tydligen väckte släktingens upplevda äventyr vid sitt badande i badkaret till liv. Och som nu blev seriöst nyfiken för själva detaljerna!? Detta är inte alls sannolikt att inträffa om problemet med badkaret skulle vara något sällsynt.
- Numera ser jag seriöst på dessa äventyr - kanske man inte heller får skämta om - som tydligen många har erfarit men ingen brytt sig att lösa. Så nu var jag tvungen att berätta i detalj, om hur det gick till, hur jag klarade av problemet dvs hur jag lyckades komma ut ur badkarsfällan.
- Jag fick hjälp av Archimedes, sa jag.
- Den enda Archimedes jag känner till är död.
- Ja, det var just honom jag fick hjälp av.
- Berätta!
- Det är ungefär så här det gick till: När jag efter upprepade misslyckanden gav upp och fyllde badkaret igen så tänkte jag slappna av ett tag till för att ta mig ett Ósista doppÓ och för kunna tänka i lugn och ro. Jag slappnade av - som jag brukar göra efter att jag kör fast med någonting - och fick på något sätt känslan av att den ökande vattennivån påverkade min kropp. Detta fick mig att tänka på Archimedes. Dvs om jag fyller badkaret fullt så kan vattnet hjälpa till att lyfta mig en bit. Jag kan Archimedes princip utantill sedan från skolan så det blir avsevärd viktminskning, räknade jag med. Och om jag nu vänder mig på tvären i badkaret med benen hängande utanför, förändrar situationen till det bättre - räknade jag med - vilket också lyckades, utan några större svårigheter. Nu minskades kroppsvikten ytterligare med mina utanför badkaret hängande benens vikt och dessutom så kunde mina ben också användas via kanten på badkaret utan att halka så att jag skulle kunna kravla mig upp tänkte jag. När jag förstod och gjorde detta så behövde jag bara använda den högre handen för att tippa mig fram över badkarskanten, och så skulle det gå som en dans. I tanken ja - men inte i verkligheten. Det gick inte att tippa sig ur som jag har tänkt - jag kände att jag försvagades av det myckna badandet en aning - men Archimedes har hjälp mig en bit i alla fall. Jag orkade nämligen inte lyfta min återstående vikt ännu med enbart den högra handen. Nu behövde jag Gumman igen som langade till mig diverse föremål som jag kunde putta under stjärten. Archimedes var här till stor hjälp för att höja upp min kropp en bit till ett högre läge. Så kom jag högre och högre upp i badkaret - tack för din skarpa hjärna Archimedes. Och så till slut så kunde jag tippa mig över kanten; med hjälp benen, högra armen och Archimedes förståss - och vi slapp ringa efter hjälp.
- Ja, det var fantastiskt intressant!
- Tycker du det? Men jag tänker på Archimedes. Jag tror inte att han ha kunnat föreställa sig detta, dvs vilken nytta Jag skulle få utav hans teori, så här cirka 2000 år efteråt?
- Men säkrast är nog att alltid ha någon med sig när man badar.
- Ja, och hålla dörren olåst förståss.
- Men allra helst borde det finnas ett badkar i hemmen av en helt annan typ. Ett sittbadkar till ex som man kan fylla med vatten ända upp i halsen om man så vill.
- Och en slang så att man ge sig vattenmassag också.
- Alldeles utmärkt, men vem skall utveckla ett sådant badkar?
- Archimedes skulle nog ha gjort det om han levde!
- Ja! Och han skulle nog bli intresserad, tror Du?
Någon dag efter ringde frugans faster ...
Brad Blanton: Radical Honesty. - Sägs vara en storsäljare i USA. Jag vet inte om boken är översatt till Svenska än. I Sverige kan Sylvia Braathen hålla kurser i ämnet. Eller hör med den svenske trengurun Henrik Mattson. - Baktanken är kunna minska vår stress även på detta sätt. Något att meditera över medan man kopplar av i ett 2000-talets badkar som borde komma snart. Som jag tror kan bli mindre riskfyllt och mera avstressande än de nuvarande modeller.
Av SINCO
|| till toppen || till tipssidan ||