Min historia om mig själv...
Jag tänkte skriva ner en liten historia om mig själv... en liten biografi som det så vackert heter, och för att få till denna så betyder det ju att jag måste berätta en massa roliga episoder ur mitt liv... hmmm... det finns ju en del tråkiga också, men som profeterna säger:
"Det måste finnas moln för att solen ska kunna bryta fram"
Ganska vettiga ord egentligen, men ack så tunna när det inte är så roligt. Har du tänkt på en sak?
Jo, när man mår bra, jag menar riktigt bra... vilka suveräna råd man kan ge till alla kompisar och det finns inget som inte lite tid kan lösa, men när man själv är lite nere så är det jäklar i min låda inte många goda råd som man lyssnar till själv... varför är det på det viset? Det har jag aldrig fattat riktigt... men nu till historien som jag vet att du väntar på...

Det var en vacker vårdagsmorgon i maj... den 17'e för att vara mer exakt, i nådens år 1969, när hela Norge viftade med sina flaggor och världen vaknade till fågelsång när min mor och far fick förfärade höra mina första skrik. Låt er inte avskräckas tröstade nog barnmorskan, och min mor bör ha svarat att hon var van eftersom jag redan hade en storebror som heter Anders och hade fyllt 3 år vid det tillfället. Upplevelsen att sätta mig till denna värld kan heller inte ha varit den värsta eftersom ytterligare en bror kom till världen 1,5 år senare...(han fick heta Martin). Men han måste banne mig ha varit en plåga eftersom jag inte fick fler syskon... eller vad tror du?

Hur som haver så växte vi upp som bröder gör i allmänhet med en del meningsskiljaktigheter ibland som man löser på bröders sätt (med ett rejält slagsmål...) men däremellan var vi så fina och snälla sååååå... riktiga änglar skulle jag vilja påstå... Vi blev ganska snabbt kända som "bröderna Bartsch" där vi bodde på Ludvika gård. Sedan flyttade vi från lägenhetsboende till Östansbo (eller Golan som det kallades efter kriget på Golan-höjderna i Israel som pågick samtidigt) till en villa som pappsen snickrade ihop. Vi var inte sämre vi heller att snickra, så bröderna nu fyllda 8, 5 och 4 år byggde en koja på tomten, 3 (tre!) våningar hög och som hotade att ramla omkull så fort man tittade åt det hållet... Farsan såg ingen annan utväg än att riva denna skapelse till förmån för markplanering och altanbyggande...

Vår iver att vara byggmästare fick sig ingen större törn utan äldste brodern Bartsch började redan här sitt enorma intresse för fordon med att bygga en lådbil modell större... jag ljuger inte nu, men det var en "lådbuss" som alla gatans ungar fick plats i. Tänk dig en dubbeldäckare av trä i storlek som en Londonbuss med 10 - 15 ungar på utför backarna på skrangliga barnvagnshjul... Jiippiieee..! Som en blixt for vi utför backen och landade i grannens nyplanterade häck och gräsmatta för att välta... sedan går historien isär lite om vad som egentligen hände , men så här är det... ombord på bussen hade min bror tänt en brasa eftersom bussar måste ha ett värmesystem (tänk dig den tanken hos en kille som nu fyllt 9 år) och en eldstad hade ordnats. När bussen sedan välte var katastrofen ett faktum och bussen snart en askhög... Flera föräldrar blev efteråt anklagade för mordbrand i sina försök att stoppa brödernas vilda framfart med alla grannungar...

Nu skulle det väl vara slut på dessa vilda historier, men vintern kom och med den vilda framfarter i skidbacken. Det var det året när "Snowbobben" kom och alla ungar skulle ha en bobb med plastskidor. Farsan som kommer från Tyskland (mamma med för den delen) och var uppväxt med bobbar eller rättare sagt slädar av ett annat slag såg till att vi utrustades med hederliga gamla isbobbar model "dazumal" och vikter långt över dessa små plasthistorier som grannungarna fick. Anders som var äldst och störst fick självklart en jättebobb som man ledigt kunde sitta 6-7 ungar på, utan att det var trångt. Utformad som en Ariadne-raket efter marken och en stor träratt i fören med min bror bakom den, och en hel skock med ungar som knuffar av alla krafter för att få upp farten och sedan kastar sig på bobben som nog vägde samanlagt 200 kilo och totalt obromsbar utför backens isbelagda yta. Föreställ dig att försäljningen utav reservdelar till de små plastbobbarna inte var att leka med och snart var det fler och fler ungar som hade gett upp i kampen utför backen och som min bror en gång sa: "There can be only one!"

Tro nu inte att min bror Anders är en elak person... näää, det är världen snällaste kille och det var han som ordnade vinterolympiad genom att bygga hopp, staka ut slalombana och sedan gå hem för att tillverka medaljer i mässing, aluminium och koppar. Ett arbete utan dess like och ingen av oss andra kunde förstå hur han orkade ordna med saker till oss andra ungar. Han var alltid den som fixade saker och hade en egen liten verkstad i garaget dit vi ungar tog våra cyklar på service och grannarna kom med sina trasiga brödroster... Anders är killen som fixar allt...

Själv var jag mer idrottstokig och ställde alltid upp i alla tävlingar och var väl inte den som tog det lugnast heller. Jag slog bland annat ett överlägset rekord i hoppbacken på mina gamla träskidor och fick förutom medalj ett par brutna revben att glädjas över... Detta mitt intresse för att "prova på", var något som min storebror utnyttjade många gånger och eftersom jag och min lillebror byggt upp en känsla för farornas njutning redan i unga år då vi sittandes på en madrass gav oss ut för trappornas "Niagara-falls-forsränning" i ett rasande tempo ner i källaren, så var vi ofta lätta att övertala. Mamma såg förresten ingen möjlighet att stoppa oss i vår iver, utan såg till att vi satt stadigt på madrassen och utrustades med hjälmar.

Anders såg nu möjligheten att använda oss som försökspiloter till diverse uppfinningar och eftersom mopedåldern närmade sig för honom, så utrustades ju självklart min gamla trampbil (en Kettkar med frilägesväxel från Tyskland) med motor. Motorn monterades i fronten som det skulle vara på en riktig bil och pedalstället bytte ut orginaltramporna som hamnade på skrothögen. Dags för provtur..! Jag utrustades med hjälm och fick ta plats bakom ratten i denna skapelse som tagit lådbilsbyggandet ut i högteknologin... Med ett vrål och rök och en hästkraft monterad på trampbilen, började vi våra försök att dölja villaområdet i kraftig tvåtaktsdimma... Tyvärr så blev denna skapelse aldrig den fartsensation som vi trodde och drömde om, utan det handlade mest om att få den att hålla ihop under de krafter som ramen inte var konstruerad för, och det slutade följdaktligen i två delar när racern helt enkelt bröts itu av krafterna efter ett idogt körade fram och tillbaka på gatan... Jovisst hade Anders också byggt en släpkärra till bilen som även den hjälpte till att öka belastningen till ett maximum. Det skulle blivit en husvagn med, men vi kom aldrig så långt.

Grannarna blev åtrigen nöjda, nu när denna skapelse också gått i graven... men som alla vet "lugnet före stormen..!"

Hur som haver, så ska vi inte rusa på historiens gång, utan innan denna motoriserade tid i vår uppväxt så hade den arkitektiska genen ett rejält behov av att poppa fram och ett av våra verkliga byggen måste jag bara berätta om. Det handlar om en byggnad helt i klass med Eifeltornet och operahuset i Sydney. Ett par killar som var några år äldre än vad vi var hade byggt en träkoja i skogen som vi hade lyckan att ha som granne till tomten. Denna träkoja hade sedan övergivits och vi hade upptäckt den under våra upptäcktsvandringar i den "stora mörka skogen". Jag och lillebror Martin tyckte att detta var ett suveränt tillhåll och det användes som basstation för djupare forskningsvandringar in i skogen. Den var byggd som ett rum på marken mellan fyra träd. I taket fanns det en lucka så att man kunde komma upp till nästa våning och ovanför det så fanns det ytterligare en plattform eller utkikstorn som vi använde det till. Vid sidan om denna konstruktion så fanns det ytterligare en plattform mellan tre andra träd. Dessa bägge plattformar var sedan förbundna med två stockar på ca 5-6 meter som en spång emellan. Kojan hade blivit rätt förfallen med tiden, men ljusare tider skulle komma och en renässans var nära.

Så fort vi fått med oss storebror ut till kojan (han var inte så intresserad av skogsvandringar) så blixtrade det till i hans konstuktionshjärna och han fick vilda visioner om att nu skulle vi minsan bygga en koja som inte sett sin like sedan medeltiden och dess riddarsborgar. Jag och martin utrustades med diverse verktyg och skickades ut i skogen på uppdrag att samla virke. Vi insåg snart att vi inte kunde släpa fram nog med virke själva till Anders storslagna planer utan alla vänner, killar som tjejer, involverades snart i detta byggande av "Babels torn". Det var förutom vi, Bengt och Per, Carina, Linda, Valdi, Mikaela, Erik, LillAnders och några till, men det bästa av allt var att det inte fanns några föräldrar som visste något om vad vi byggde i skogen, och tur var nog det om man tänker efter...

Runt den ursprungliga kojan med sin spångförsedda plattform byggdes det en palisad upp som var tre meter hög. På palisaden byggdes det dessutom en förstärkt nisch upp så att man kunde gå på insidan och se ut över palisaden som spände över ett område på nästan 10 x 10 meter. En rejäl port sattes upp och kojan hade nu förvandlats till en ointaglig borg. Tjejerna som inte kunde snickra och släpa stockar sattes i arbete med att producera pilar till våra pilbågar och gem till våra slangbellor. Vapenförrådet växte i takt med borgen. Dessa tjejer skötte sig ypperligt och speciellt en tjej, Carina, som dessutom var min första förälskelse (mer om detta senare, men jag förstår inte varför det aldrig blev något mellan oss. Vi var ju ett så otroligt sött par, och jag vet att hon tyckte om mig med), såg till att det fanns saft och lite kakor emellanåt också som vi alla kunde knapra på.

Nu var det så att den spången som förband de bägge högsta punkterna var i så dåligt skick att vi beslutade oss för att ta ner den innan den skulle ramla ner över oss. Sagt och gjort så klättrade jag och Martin upp i trädkojan för att knacka ner de bägge stockarna. Men eftersom det var så stora stockar och vi inte ville slå sönder det som fanns ett par meter längre ner så var det meningen att jag skulle hålla emot fallet med ett rep som vi hade bundit fast i spången. Martin tog hammaren och började slå loss stockarna från sina spikade fästen och jag höll i repet. En snabb blick ut över spången fick mig att inse att jag inte skulle orka hålla emot när det väl började ta fart och eftersom jag var rädd att repet skulle skära in i händerna när det väl tog fart, så jag lindade repet runt händerna i stället... Inte speciellt smart kan jag upplysa nu när jag blivit lite äldre och förhoppningsvis lite smartare.

Martin slog loss den sista spiken som höll stockarna i luften och 100 kilo spång följde naturlagarna rätt ner mot marken. Jag höll i repet allt vad jag orkade, och när repet spändes så drogs det åt runt händerna. Jag trodde definitivt att detta var min sista stund på jorden... Där stod jag, en 11-årig kille, och höll i ett par stockar som vägde säkert dubbelt så mycket som jag med ett rep som drogs åt runt mina händer och hotade att dra med mig ner i ett fall på ett par meter, och inte kunde jag komma loss...

Jag skrek rakt ut: "Jag dör..!" och mitt korta liv susade förbi mina ögon...
Martin som stod bredvid mig tänkte snabbt och rev fram sin "morakniv", vilken ingick i vår standardutrustning i skogen, och skar snabbt av repet. Ahhh, jag skulle inte dö än, var det visst tänkt. Repet som jag lindat runt händerna hade dock dragits åt så hårt att det inte gick att få loss, och blodet började nu att tränga fram under naglarna på mig. Martin fick lov att skära bort även det från mina händer. Gissa om jag var öm i händerna ett tag efter denna händelse, och lite skakig i bena med för den delen, men det erkände jag aldrig att det berodde på att jag blivit rädd, utan det vara bara för att stockarna varit så tunga.

Detta stoppade dock inte våra vidare byggnationer utan borgen stod där sedan stolt i skogen något år innan ett avundsjukt rivaliserande gäng förstörde allt medan vi var borta från den. Nu nästan 20 år senare finns det inte mycket kvar, utan endast spåren utav palisadens fästen vittnar om denna stora stolta byggnad som en gång reste sig hög i "den stora skogen". Man kanske skulle tipsa några arkeologer om denna medeltida byggnad som glömts bort i skogen...

På tal om att vara rädd att mista livet... jag måste bara få berätta om en episod som jag aldrig kommer att glömma och som kunde ha varit betydlig värre än det nu turligt blev. I huset som vi nu bodde i, jag var nog sex eller sju kanske, så hade våra föräldrar installerat en glasdörr mellan hallen och vardagsrummet. Denna glasdörr gick att låsa och det var något som storebror Anders och en kompis till honom gjort. Anledningen till det var att de hade frimärkssamlingar som de höll på med, och för att inte jag skulle komma in och slicka på alla frimärken, så hade de låst in sig i vardagsrummet och nu stod jag utanför och ville självklart in. Anders och hans kompis var väl rätt nöjda med situationen och hånade mig lite extra bara för att visa mig min litenhet och jag tände ju till ordentligt. Nu skulle jag in till varje pris...

På en bänk i hallen låg det en sten, en hederlig gråsten som prydnad. Stor och tung... Beväpnad med denna sten så stälde jag mig framför dörren och hotade att kasta den genom glaset om de inte släppte in mig. Det svar jag fick var ett skratt och, "Du törs inte!" Jag tog nu ett stadigt tag om stenen med ena handen och vevade runt den ett varv som för att visa att jag menade allvar, nu hade jag ju inte tänkt kasta stenen, men när jag vevade runt den mot rutan så var den så tung att jag tappade balansen och följde med stenen i bästa stålmannen-flygställning rätt igenom glasdörren. Glaset splittrades i tusen bitar och en rejält uppskuren Markus landade inne i vardagsrummet. Mamma och pappa, som hade lagt sig en stund för att vila på maten, hörde väl kraset och mitt tjut när jag for genom rutan kom ut från sovrummet och hittade mig på golvet med ett och annat skärsår. Pappa bar in mig i badrummet och stälde mig i badkaret och morsan tog nu duschslangen och spolade av mig för att hitta alla såren. Jag tror minsan halva plåsterförrådet gick åt för att lappa ihop mig.

Pappa monterade upp en ny glasdörr, men inte långt efter det så jagade Anders mig utav någon anledning som jag nu inte kan minnas. Jag sprang rätt genom dörren som för ovanlighetens skull var stängd, och återigen var jag en blödande grabb och glaset i dörren en splittrad hög på golvet. Sen den dagen har det aldrig satts upp någon ny dörr in till vardagsrummet.

En episod som jag också måste dela med mig hände en sommar när jag var 15 kanske. Vi hade av bekanta lånat en båt, en riktigt snabb specialbyggd för vattenskidåkning, och det var precis vad vi höll på med. Anders som fortfarande inte var speciellt intresserad av de fysiska aktiviteterna satt bakom rodret och rattade denna strömlinjeformade vattengående sportbil. Bakom honom hållandes i en lina och stående på ett par breda skidor befann jag mig utförandes en massa konster, nja det var väl mera att försöka hålla mig kvar på fötterna mest. Jag vet inte vem det var som kom på iden, men någon hade sett på TV'n att det gick att åka på bara fötterna, och detta var ju självklart något som jag måste testa. Båten skulle med lätthet kunna komma upp i rätt hastighet, så det var absolut inget problem... men hur skulle vi göra för att jag skulle komma upp på fötter helt enkelt?

Jag ville inte starta på skidorna för att ta av mig dessa senare för risken att köra över dom med båten senare, så det var inte mer att göra än att försöka starta på fötterna helt enkelt. När vi åkte på skidorna hade vi kommit fram till en mycket tillförlitlig startteknik genom att helt enkelt ligga på rygg i vattnet, ställa skidorna vertikalt uppåt mot båten och sedan hålla linan mellan benen. Anders körde sedan sakta iväg och precis när linan sträktes så gasade han till lite med båten och vips så stod man upp. Självklart måste detta vara den bästa och enda teknik som skulle behövas för att jag nu skulle för första gången åka på mina bara fötter. Jag lade mig i vattnet och simmade ut en liten bit för att ta tag i linan som hängde efter båten. Jag fick tag i den och la mig i position. Anders rätade upp båten och linan sträcktes sakta. Eftersom jag nu inte hade några skidor på fötterna så antog Anders att det kanske skulle behövas lite mer kraft och fart att få upp mig på fötter och sedan hålla mig kvar, så istället för att gasa lite måttligt så gav han fullgas i samma ögonblick som linan sträcktes ut.

Föreställ dig vad som händer när man ligger på rygg i vattnet med huvudet och fötterna uppåt, jo man ligger som en spoiler riktad nedåt med kroppen. Båtmotorn vrålade till och linan spändes som en fiolsträng och drog mig som en projektil genom vattnet, men inte uppåt som jag hade hoppats utan rakt ner mot botten, och dit var det nästan 3 meter där vi var. Jag höll i för glatta livet och vägrade släppa och fick mig världens gruslavemang när jag släpades efter botten i drygt 20 knop med rumpan som en enda stor bottenskrapa. Gissa om jag var öm i den delen utav kroppen efter det, och mina badbyxor hade definitivt sett bättre tider kan jag säga...

Båten föresten, den var byggd för en 55 hästars motor men eftersom det fanns en 80 hästars likadan i båtshuset så tog det inte lång tid för oss att byta upp oss till lite mer kraft. Likt Luke Skywalker viste vi att det är fart och kraft som gäller här i världen. Motorn monterades och vi for omkring på sjön som om det satt en jetmotor i aktern. Efter ett tag så, ja ni vet, sjön suger och vi blev väl hungriga. Båten förtöjdes vid bryggan och kastade oss över det som serverades från grillen. Väl mätta och belåtna så var det dags att fräsa vidare över vattenytan... Men, vad i hel...e?! Någon hade stulit båten för oss... Den fanns inte kvar... Det visade sig att det så nu inte var fallet utan båten fanns kvar men på ett helt annat plan. Motorn som vi satt på var bara inte större och kraftigare utan en hel del tyngre likaså. Båten hade helt enkelt sjunkit och stod nu lodrät i vattnet som en metrev när man har bottennapp. Det var inga problem så länge man åkte med den, men när den stod still så kom det in vatten bak eftersom den blivit så baktung med den större motorn. Tur att förtöjningen i bryggan var välknuten så det var bara att bärga in den till land och påbörja tömningsarbetet. Snart var vi igång igen.

Sommrarna präglades ju alltid av aktiviteter som du nog har förstått och en grej som har blivit mäkta poppulär nu är ju alla dessa inline-åkare eller rullskridskoåkare som man skulle ha sagt på den tiden det begav sig. Jag och min lillebror Martin krävde ju självklart av våra föräldrar att vi skulle utrustas med rullskridskor eftersom det var den stora flugan innan skateboarden blev poppulär. Detta var nu på den tiden när rullskridskor var utrustade med fyra hjul placerade under foten som hjulen på en bil, dvs ett i varje hörn. Mamma och pappa som tyckte att vi inte var gamla nog att få "riktiga" rullskridskor, du vet sådana som hade en riktig sko med fast monterade hjul, skaffade oss sådana där anordningar som gick att snöra fast på gympadojjorna. Inte för att det spelade någon roll, men visst var de lite mer instabila än de skulle ha kunnat vara.

Med dessa hjul under fötterna så spann jorden snabbare och visst var ,man en trafikfara så fort man gav sig ut på vägarna, det ska väl påpekas att denna snikmodell utav rullskridskor inte var utrustade med stoppklossar. Anders som inte ville ha rullskridskor höll sig till sin cykel och vi med ganska snart, speciellt eftersom den var utrustad med "limpa" eller långsadel som det kanske heter och en båge bakom som det gick alldeles utmärkt att hålla i. Anders trampade som en vettvilling och vi turades om att hålla oss i bågen bakpå cykeln som heller inte var skärmförsedd.

Jag minns mycket väl den händelse som du nu ska få ta del av och för att du verkligen ska förstå så vill jag att du föreställer dig mig hållandes i Anders cykel endast iförd ett par shorts eftersom detta var en riktigt varm sommardag (som sommrarna var när man var liten). Jag tror att vi höll på att slå ett nytt hastighetsrekord på gatan där vi bodde. Rätt som det var så låg där en liten liten sten på gatan som låste hjulen på min ena skridsko och jag föll framåt. Hastigheten var som sagt rätt så god och jag ville ju självklart inte ramla på asfalten, så jag höll i mig för glatta livet. Hängandes i armarna bakpå cykeln och tårna i backen så slipades min bara (späda) bröstkorg mot bakhjulet på cykeln. Jag skrek nog rakt ut och Anders fick till slut stopp på hojen och jag kunde lättad släppa taget...

Mitt på bröstkorgen, från magen upp till halsen hade jag nu ett svart spår utav bränt gummi och säkert en hel del bränt skinn... Det luktade så i alla fall och gissa om det sved. Efter det så tog det ganska lång tid innan jag stod på rullskridskorna igen.

Ett par år (ganska många) hann passera och Rollerblades blev poppulärt. Jag mindes mina glada stunder på de rullskridskorna jag fick av mina föräldrar och eftersom jag nu tjänade egna pengar så hade jag råd att införskaffa ett par sådana. Sagt och gjort, så blev det... Hemma i lägenheten som jag då bodde i packades kartongen upp och "Inlineskrillorna" spändes fast på fötterna... tre varv runt lägenheten gav mersmak och jag stod strax ute på gatan för att känna fartvindarna mot mitt leende ansikte... Inga problem, tekniken satt som klistrad i benen och jag ville ge mig ut på lite större uppdrag. Enda hållet som var värt att åka åt inleddes med en utförsbacke mot en huvudled och det var det hållet jag valde.

Ut för backen på de nya rullskridskorna och jag insåg ganska snart att de dära bromsklossarna som låg kvar i kartongen skulle ha monterats fast på någon utav skridskorna... Farten ökade häpnadsväckande fort och korsningen närmade sig snabbare än vad som var komfortabelt. Hur sjutton får man stopp på dessa då? Tanken växte sig starkare för varje meter som jag närmade mig korsningen och jag insåg att jag vet faktiskt inte...

I vad jag anser vara ungefär 200 km i timmen såg jag hur korsningen närmade sig och desperationen steg till ett maximum... nu var goda råd dyra...

Med full fart ut i korsningen så gjorde jag vad man brukar göra på ett par skridskor och hade det varit is så hade det nog gått alldeles utmärkt... Jag tvärställde skridskorna i bästa "Foppa"-stil i en stoppsladd... Och visst tog det stopp, lite för bra tillochmed... Jag tvärstannade men tröghetslagarna säger att rörelseenergin måste ta vägen någonstans och jag gjorde en sidlänges frivolt rakt ut på huvudleden och landade på rygg mitt ute i korsningen. Livrädd såg jag mig omkring, men inga bilar hotade att köra över mig och jag kunde lungnad lägga mig ner för att helt enkelt skratta så jag höll på att kikna över det komiska i denna färd. Ett par äldre damer som gick förbi tittade på mig och klassade mig säkert under facket "nerknarkad ungdomsbrottsling" som inte hade något bättre för sig än att sitta mitt på vägen och asgarva...

I min iver nu att berätta alla dessa episoder för dig så håller jag ju nästan på att glömma bort alla små korta historier som även de bör få en lite plats att nämnas på denna sida, eller tycker inte du så..?

Jag kan ju berätta om den gången när jag nös ut en av mina framtänder, ja du läste rätt. Jag har nyst ut en tand eller rättare sagt en del av en tand i alla fall. Det hände sig när jag var 8 tror jag och jag var lite förkyld. Du vet väl hur det känns när man har världens nysning på gång... hela ansiktet skrumpnar ihop som om man hade ätit en citon med skalet på och så böjer man sig tillbaka som en stålfjäder för att samla kraft ända nere från tårna, hela världen försvinner ut ur medvetandet, det är bara nysningen som gäller.... och så nyser man. Kroppen fjädrar tillbaka och man viker sig dubbelt framåt och med en medelstor orkans styrka så försöker man sprida alla bacillerna i alla riktningar på en kvadratkilometers yta, men nu var det bara det att det stod en köksstol i vägen. Med stor kraft slog jag munnen i stolsryggen och en halv framtand var ett faktum... Jag har nu en plastprotes där så inget syns på mig, men märket i stolen är kvar, ha..!

Eller den gången när familjen en vinter följde med ett par bekanta till en slalombacke. Jag och lillebror Martin som inte ännu kunde åka slalom valde att åka bob. Det var sent på kvällen och backen var stängd (annars hade vi inte fått åka där tror jag). Helt folktomt och ett underbart månsken när vi vandrade upp för backen till toppen. Svettigt värre för det var långt, och sedan kastade vi oss helt dödsföraktande ut för pisten... dra åt skogen vad fort det gick... Med blodad tand och önskan om mer så vandrade vi upp igen... Detta var en ganska stor backe med flera nedfarter och ivrig som man är att testa så valde vi denna gång en ny nedfart. Tempot var ganska bra när plötsligt en jordbävning i styrka 7 på Richterskalan brakade loss... Det skakade så tänderna höll på att ramla ur munnen på oss och det gick inte att få stopp på färden heller eftersom det var så förbaskat brant... Vi hade hamnat i puckelpisten, obelyst på kvällen... Gissa om det var en omskakande upplevelse i dessa rätta bemärkelse. Väl nere så visade det sig att boben hade gett upp totalt. Den hade vikt ihop sig likt ett korthus och sitsen vilade tryggt på skidorna, platt som en pannkaka... Rumpan värkte och blicken studsade i flera dagar efter det tyckte jag...

Hmmm, efter alla dessa historier om vad jag varit med om så måste ni ju tro att jag är världens macho-kille, och det är jag, helt klart... Men en gång så svek mig kraften och jag blev en liten ynklig kille... Jag var väl 18 tror jag och min dåvarande flickvän hade fått någon typ av infektion i kroppen och vi skulle upp till sjukhuset för att ta lite prover. Jag som inte har det minsta problem att se blod och öppna sår, men jag kan villigt erkänna att jag tycker att det är lite obehagligt med handleder och armveck...

Självklart så skulle sjuksystern ta sänkan på min tjej och jag som stod lutad mot en dörrpost in till ett annat rum han knappt se att hon satte sprutan i hennes armveck innan jag kände att styrkan i mina ben och leder svek mig och jag svimmade. Raklång föll jag baklänges in i det andra rummet och när jag vaknade så stod fyra sjuksystrar över mig och undrade hur det var fatt... Oj, vad de var måna om att kolla att inte jag var sjuk, ja det var till och med så att min flickvän blev arg på dom och menade att det var minsan hon som var sjuk och inte jag...

Mina bortförklaringar varför jag svimmade skulle nog vara roliga att höra igen, men ingen av mina kompisar fick någonsin veta att jag hade svimmat på sjukhuset, nej ve och fasa om det skulle komma ut. Lova att du inte säger något om detta till någon..!

Du skulle förresten sett mig när jag åkte moppe för första gången... Jag hade lånat brorsans M50-Racing, en ganska ovanlig och häftig Puch-modell som gick ruskigt bra... 12 år gammal och inte allt för väldrillad på vart alla reglagen och pedaler var till, gav jag mig ut på jungfrufärden... Två varv runt på gatan och jag kände en lite lätt övermodighet att jag behärskade detta fartmonster utan och innan, och jag gav mig ut på en lite längre färd...
Fartvindarna fick mitt då långa hår att fladdra och inte ens skådisarna i "Easy Rider" var ens i närheten så tuffa som jag var när jag kände att vägarna var mitt rike... En biker hade fötts...

Full fart och jag hade snart trampat mig igenom hela växellådan till 3'e växeln och kände att det var dags att vända hemåt igen så ingen skulle bli fundersam vart jag tagit vägen (hela färden var inte längre än en knapp kilometer, med det kändes som om jag var bosatt på moppen) För att spara lite tid så tänkte jag gena ner för en lång grässlänt ner till gatan som vi bodde på och det hade gått alldeles utmärkt om jag inte hade glömt bort vilket handtag som var kopplingen...

Medan jag nervöst funderade på vilket handtag det var (vågade inte testa eftersom jag visste att om jag låste frambromsen så skulle jag slå ihjäl mig, trots att det bara var en grässlänt eller rättare sagt en rejäl backe, för övrigt samma backe som vi åkte bob i på vintrarna...) Farten ökade okontrollerat snabbt, och på högsta växeln så blev den snabbt så hög att jag inte ens vågade svänga av där jag först tänkte utan fortsatte med full fart utför... Gasen hade jag inte ens täkt på att minska, utan av rädsla för att ramla av så kramphöll jag i gasen... fullgas ska jag tillägga...

Jag skrek rakt ut när jag såg att slutet på backen närmade sig... vansinnigt fort dessutom...
Nedanför backen växte det en slyskog, tät som Amazonas djungler och in i den for jag som en kryssningsmisil skickad från någon av Clintons Slagskepp... Kvistar och stammar formligen vräktes åt sidan och jag upplevde en enastående syn under de femtontal metrarna som färden varade in i snåret... Stammarna som var ungefär lika kraftiga som min underarm bara böjdes åt sidan och reste sig upp igen efter moppen vilket gjorde att jag fullkomligt försvann i tomma intet... uppslukad av jorden helt enkelt...

När moppen väl stannade så skulle jag ju ha ramlat omkull, för så himla skakig var jag i benen, men moppen stod upprätt eftersom den helt enkelt inte kunde ramla... den stod där den stod och det var med yttersta nöd och näppe att jag själv lyckades ta mig ut ur snåret...

Väl ute ur snåret så kom min bror springande och han undrade var i hel.... moppen hade försvunnit någonstans..? På darriga ben (och jag vill lova att jag var skakig i knävecken) så lyfte jag på armen för att peka var jag hade kört in i den gröna väggen...och när jag skull säga att "den står där"... så kände jag att hade något som flöt runt i munnen... Det var ett tuggummi, ett hederligt Hubba Bubba som jag hade tuggat så frenetiskt att det hade transformerats till flytande form... Då kanske du får en liten uppfattning om hur skakis jag var... Tuggummit formligen rann ur munnen på mig när jag spottade ut sörjan.

Det tog för övrigt över en timme att få ut moppen ur snåret, efter ett svettigt pass med yxa, såg och knivar...

Hmmm... jag undrar om du är intresserad att läsa mer? Det kan ju vara så att du tycker att detta är jättetråkigt att läsa om vilka dumheter som jag har gjort, men å andra sidan så är det ju upp till dig om du vill använda din tid till att läsa detta, så jag fortsätter väl en stund till... det finns en hel del kvar att berätta ännu (skriv gärna en kommentar i gästboken om vad du tycker om berättelserna...)

En riktig karl måste ju berätta om sin militärtid för att kunna benämna sig "en riktig karl" så en liten lumparhistoria kan jag väl bistå med (tjejer behöver inte läsa om ni hatar lumparhistorier)...

Det var dagarna innan jul och ledigheten närmade sig med stormsteg... Vi var alla lyriska för att få komma hem och träffa nära och kära och julstämningen hade inte på något vis infunnit sig i våra sinnen eftersom vi tillbringat senaste veckorna på uppdrag i stora läskiga skogen (jägarförband) och väl hemma på förläggningen så kände vi att det var dags att ta sig en öl (eller två) innan vi skulle skiljas för en veckas välbehövlig vila... Det lokala utestället besöktes och en öl (eller två) inhandlades och kvällen led mot sitt slut och det var dags att vända hem till kasernen för att sova några få timmar innan det var dags för uppställning morgonen därpå...

Det var en iskall, stjärnklar natt och de stackars vakterna som stod på post så verkligen avundsjuka ut på oss som raglade in på kasernområdet... Väl tillbaka på logementet så kände jag att det måste kunna gå att skapa julstämning även pålogementet och ingen lokal kan vara utan lite utsmyckning när det ändå är juletid...

Sagt och gjort... Vad behövs för att skapa stämning då..?
Jo det behövs en julgran, självklart...

Jag tog min kniv, en rejäl bajonett på 40 cm och drog på mig vindrocken utanpå undertröjan och gav mig ut för att leta efter en julgran...
Vakten var inga större problem att passera eftersom de var nog lite för trötta för att observera att jag bar på en kniv i klassen medelstort svärd och heller inte var allt för nykter heller för den delen. Att det sedan var rejält kallt och de inte ville riskera att frysa om näsorna genom att sticka dessa ut genom luckan kan också ha inverkat...

Hmmm... en gran var det... Det fanns massor av granar, men alla var av det slaget att det var patriarken Isak som hade planterat dessa på stenåldern när han gjorde sitt första besök i norden för att förkunna den heliga skriften och minimihöjden var nog strax över 28 meter...

Det fanns inget annat att göra än att finna en lösning på problemet... God soldat som man var så hade man lärt sig att anpassa sig, improvisera och bemästra uppgiften...

Jag hackade av den största grenen som hängde på en sådan höjd att det gick att svinga med kniven, och snart stod jag där med en granruska som liknade allt annat än en gran, men den var grön och luktade kåda... Alla kriterier var uppfylda för en julgran.

På tillbaka vägen tittade vakterna både en och två gånger efter mig när jag släpade "ruska, modell större" genom grinden...
Vad i hel...e, är det där?! röt ett befäl genom luckan...

"Julgran..!" svarade jag och gick vidare... Inget mer hände så jag antar att han nöjde sig med svaret eller så hade han inget annat att tillägga...

Puh..! Äntligen inne i värmen igen med min nyhuggna julgran på närmare 2,5 meter... Hur får jag denna att stå upp..? Julgransfötter var inget som låg och skräpade överallt, men däremot så fanns det några vedklampar i städskrubben som blivit kvar sedan sista övningen. Några spikar hade jag i mitt skåp och strax satt jag i korridåren med en vedklamp i handen som hammare och spikade ihop en fot till julgranen... Jag satte mig i korridoren eftersom jag inte ville väcka alla andra eftersom de nog behövde all vila de kunde få inför morgondagen...

När granruskan äntligen stod någonlunda upprätt så bar jag in den på logementen och ställde mig för att betrakta underverket... Tja, frånsett att den krakteristiska pyramidformen helt saknades och att den i ärlighetens namn mest såg ut som en grön jättestrutsfjäder i stormvind så var jag rätt nöjd...

Men, det ska väl finnas mer på en julgran... Ah, just det... Julpynt och presenter... men var sjutton hittar jag nu det?

Jag hämtade en rulle toapapper på toan och klädde upp granen så den såg ut som om den kommit direkt från en snöstorm och till presenter så tog jag mina mannars hjälmar och knöt så fina rosetter (av toapappar) på dessa... Det blev så vackert att mina ögon nästan tårades, eller kan det vara av barren som stuckit mig både här och där när jag för sökte få till granfoten..?
Högst upp på toppen satte jag en partyhatt som en av killarna hade liggandes efter festen...
Nöjd med resultatet gick jag sedan och la mig i sängen... och slocknade som en klubbad säl...

På morgonen när vi vaknade blev det sedan ett fasligt garv och ett rejält liv, så en av stambefälen kom in på logementet för att se vad det var frågan om...
Klonk..! sa det när han tappade hakan i golvet... *tystnad*...

Och vad är detta om jag får fråga..? sa han och pekade med hela armen mot min vackra skapelse...
En julgran, svarade alla i kör...
Jaha, sa han och vände ut genom dörren igen... och så var det nog med det, uppenbarligen nöjd att vi hade ett svar på hans fråga...
Innan dagen var slut hade alla på kompaniet varit och beskådat julgranen och vårt logemente fick en halv dags permis eftersom vi hade uppmärksammat den förestående högtiden...

Den korta sömnen lönade sig och "granen" fick stå kvar ända till efter nyår... men sedan hade alla barr trillat av och den så lite för sliten ut för att ens kunna påminna om vad det en gång varit... men, en julgran hade vi i alla fall över jul...

Ha ha ha... jag kan inte låta bli att skratta... Vi satt hemma hos mina föräldrar, bjudna på middag allihopa och pratade om allt möjligt som en familj gör och då kom vi plötsligt in på gamla episoder... Jag minns en kul historia som även ni ska få ta del av. Detta hände när jag var sju år kanske.

Mitt rum låg i änden utav hallen hemma i huset och för att komma till toaletten så gick jag bara rakt fram fyra meter och dörren var på vänster sida, mitt emot min storebrors rum. Min storebror tog gärna lite extra tid på sig inne på toaletten, antagligen för att han passade på att läsa tidningen i fred där och speciellt på morgonen blev det lite gnälligt eftersom vi var 5 som skulle in på "huset". Det finns en toalett till i källaren, men den var så kall så dit ville ingen gå... Jo, mamma offrade sig när det var fler som skulle in samtidigt...

Det var ofta ett väldigt skällande på Anders att han skulle skynda sig, men han tog den tid han behövde och stressnerven är nog den enda del på honom som inte är utvecklad eller ens uppfunnen, så han satt kvar i godan ro och klämde, läsandes morgontidningen utan att skynda mer än absolut nödvändigt.

Jag var som sagt sju år fyllda och det är den tiden i livet då man sover lite oroligt och jag hade egenheten för mig att gå i sömnen. Regelrätta små vandringar ut i mörkret... Det varinte så ofta som jag gick några länger sträckor utan oftast var det bara att jag klev upp ur sängen och gjorde saker i mitt rum. Det kunde vara precis vad som helst, typ börja plocka med saker som jag hade på skrivbordet eller i bokhyllan.

Denna gång så måste jag i mitt sömntillstånd känt naturbehovens påkallning och jag gick sovandes ut ur mitt rum för att gå dessa fyra meter och göra en 90° sväng till vänster och gå in på toaletten.

Jag gick fyra meter och ytterligare två till och då hade jag plötsligt ytterdörren på min vänstra sida. Med beslutsamma steg så stegade jag fram till dörren och tog tag i handtaget... låst! Jag var övertygad om att det var Anders som låst in sig och jag började att banka och slå på dörren för brinnande liv... skrikandes "Anders, öppna dörren, jag måste in!!!"...Men ingen öppnade dörren åt mig...
Då blev jag alldeles vansinnig och ropade på mamma och pappa och säkert en massa ord från den mörkare sidan av "himmel och helvete"-teorin...

Självklart vaknade hela huset och mamma kom ganska snabbt till undsättning och ledde mig tillbaka in till sängen där jag genast somnade om till ett djupare drömstadium...

Jag fick förresten en fråga härom dagen om varför jag jobbade på ett IT-företag och jag kunde faktiskt inte svara på den frågan rakt av, utan fick lov att sätta mig ner en liten stund och tänka igenom hur jag hamnat där jag är i dag. Det måste ha att göra med att jag alltid varit intresserad av elektriska ting och utav den anledningen valde jag att studera elkraft på gymnasiet. Väl anställd på ABB som företaget nu heter har jag till slut hamnat på datasidan. Hur kan det då komma sig att elektriciteten är så facinerande???

I mitt fall så borde jag vara rätt avskräckt, för redan som femåring hade jag min första kamp med vad som doldes under skalet på kablar och kontakter. Mamma och pappa byggde hus för fullt och vi hade precis börjat flytta in. Mattorna var ännu inte inlagda i alla rum minns jag, och i hallen hade mamma ställt dammsugaren vilken jag fann ganska intressant. Jag minns än i dag att jag var fullt medveten om att det fanns något i dammsugaren som snurrade. Troligen hade Anders plockat isär en gammal dammsugare och visat mig det, men jag förstod ju inte riktigt hur något kunde snurra av sig självt, så själva snurren måste ju komma in i dammsugaren på något sätt. Det finns inget annat som leder till dammsugaren förutom elsladden och slangen, och i slangen fanns det ingen snurr det var jag helt övertygad om. Då är det bara sladden kvar..!

Mamma och pappa hade gått ner i källaren för att spika träpanel i gillestugan och för att vara på den säkra sidan vad gäller elprylar så hade pappa sett till att det bara fanns petsäkra kontakter i hela huset. Skulle inte du valt detsamma om du hade de ungar som mina föräldrar var välsignade med..?

Men vad hjälper det med petsäkra kontakter när dammsugaren nu var inkopplad med en förlängningskabel. Jag drog isär kabeln från dammsugarsladden och tittade andaktigt in i de två små hålen. Finns det någon snurr så är jag den snart på spåren, tänkte jag full av förundran. Jag tog en spik och stoppade in i det ena hålet och ytterligare en till i det andra hålet, sedan höll jag min nya "elvisp" mot golvet för att se hur spikarna skulle snurra som bara den... för jag var ju övertygad om att det fanns "snurr" i kabeln.

Inget hände... eller är det så att spikarna snurrar så fort att jag bara inte kan se det med mina blotta ögon?

Det finns bara ett sätt att kontrollera hur det står till med den saken, och beslutsamt tog jag tag i spikarna för att känna om de snurrade eller inte.

PANG..! sa det och jag hoppade jämfota och landade på rumpan. Kåken blev helt svart och jag hörde mamma och pappa förundrat fråga varandra vad sjutton som hände egentligen.

Jag kan bara härmed intyga att det finns ingen snurr i kablarna i väggen, men däremot så är de fulla utav blåsor... Gissa om jag hade en brännblåsa stor som hela handflatan efter min lilla undersökning. Pappa bytte propp i proppskåpet och mamma gav mig en rejäl avhyvling om vad man får och inte får göra med elutrustning. Mitt intresse för el och dess funktion hade startat...

Egentligen så kanske det är bra att man jagar upp sina föräldrar och skrämmer dem med lite jämna mellanrum. Det borde vara bra för hjärtat om inte annat, och hur som haver så har väl dina föräldrar drivit dig ett spratt vid både det ena och andra tillfället.
Vid närmare eftertanke så borde man i mycket högre utsträckning skrämma upp sina föräldrar mer än vad man gjort i det liv man har levat... Börjar man väl fundera så ser man snart att det finns många synder som borde återbetalas...

Jag minns att min far bland annat lurade mig när jag var i mina knappa tio år att man kunde få vilda djur att bli alldeles paralyserade, och på så vis få dom att stå still så att det gicka att klappa dom... Men vad var det då som behövdes...?
Jo, det var så enkelt som att man bara tog saltströaren och strödde lite salt på stjärten på det vilda djuret, rådjur som hare och fågel... och då skulle dom stanna upp och villigt låta sig klappas. Jag som älskade att ströva runt i skogen hade efter den dagen och i minst ett år framåt alltid ett stort saltkar med mig för att få djuren att stå still så jag kunde klappa dom.

Hur många gånger försökte man inte komma rådjuren eller hararna så nära att det var möjligt att strö på salt på dom, men ack nej, det gick visst inte så bra... Hur man än försökte så sprätte dom dumma djuren i väg. Det gick till och med så långt att jag var på god väg att doppa pilar i salt för att på så sätt lyckas få salt i rumpan på dessa skogens skygga varelser... hmmmm... kan det vara så att Amazonas djungelfolk lurade sina barn att strö curare på rumpan på djungelns djur för att de skulle stå still och kom att tänka på samma ide som jag... jag doppar pilspetsen i detta och sätter en pil i röven på apan som klänger utom räckhåll för mig... vips så blev den helt stilla och jag kunde klappa den bäst jag ville...

Men, attan vad kall apan blev...och stel med...
Jo, så var det nog när djungelfolken kom på att använda curare till sina pilar...
Vem vet inte vad mammors och pappors lurerier har gjort för världens uppfinningar egentligen...

...fortsättning följer...

Till Bildarkivet

| e-mail | home |
This page was last updated 2001-12-07
ÓMarkus Bartsch