Det var en vacker vårdag i slutet av april. Våren hade kommit på allvar. Överallt spirade blommor och marken höll på att bli ljust och skirt grön. Luften var full av fågelsång, och det doftade friskt och nytt.

Peter hade gett sig ut på vårpromenad. Ingenting hade kunnat hålla honom inne, trots allt det som skulle göras. Det var läxor och att städa rummet, men det kändes oviktigt jämfört med att få känna våren ingjuta nya krafter i honom.

Utan något bestämt mål hade han vandrat iväg. Nästan för varje steg upptäckte han något nytt spännande som inte funnits där tidigare, bara för en vecka sedan. Tussilago blommade, och vitsipporna växte så att man nästan hörde hur det knakade. Sälgens mjuka hängen blommade och björkarna höll på att spricka ut.

Så hade han kommit fram till Borgen. Det var en ruin av ett 1600-talsslott. Den låg högt upp på en höjd, omgiven av branta backar där lövträd växte glest. Långa smala almar och lönn sträckte sig rakt upp som i givakt, och bildade ett tak skyhögt upp. De höll precis på att slå ut, och luften under deras kronor var färgad svagt gulgrön. Det var lätt att gå här trots sluttningen, för inga buskar eller ris fanns här, som försökte lägga krokben. Vitsipporna täckte vissa delar av marken och fick det nästan att se ut som om den fortfarande var snötäckt. En och annan stor och mosstäckt sten avbröt den annars så jämna markytan.

Peter tog sig med viss möda uppför den branta sluttningen mot Borgen. Han kände väl till det här området. Här hade han lekt spännande lekar som barn, och den alltjämt majestätiska slottsruinen hade gett sitt bidrag till att göra lekarna spännande.

Säkert hade där en gång varit liv och rörelse. Borgen hade varit full av levande varelser. Hästar hade gnäggat, och riddarna stolt gått omkring i sina blänkande rustningar. Peter kunde för sin inre syn se hur standaren fladdrat i vinden, hört trumpetfanfarer och hur Borgens herre gett order om uppsittning, och hur hela följet ridit ut. Borgens kvinnor hade med beundran blandat med oro i blicken sett sina män försvinna ut mot ny ära och hårda strider.

Nu var Borgen en ruin. Huvuddelen var inrasad och naturen hade täckt stora delar med buskar och gräs. Fortfarande fanns källarvalven med fängelsehålorna intakta. Rostiga kättingar hängde kvar på de fuktiga stenväggarna. Likaså var borggårdens murar till hälften kvar. Fastän buskar numera klättrade på dem, och mossa täckte nedfallna stenar var det inga svårigheter att i sin fantasi bygga upp Borgen igen till dess forna glans och storhet.
Peter klättrade upp för den allra sista branta delen och stod så på den lilla platå som omgav Borgen. Den stora ingången fanns på andra sidan, här fanns bara släta stenväggar. Buskar hade fått fäste runt om och gjorde att Borgen inte längre verkade så ointaglig. Här uppe kom man ovanför trädkronorna och man hade utsikt över hela stan som vuxit upp runt Borghöjden. På andra sidan Borgen fanns inloppet till Kanalen, och det var antagligen för att skydda och försvara inloppet som Borgen byggts här.

Här upp nådde solen obehindrat fram, och trots att det blåste friskare var det inte kallt. Peter stod en stund och lät vinden leka i hans ljusa hår. Solen värmde hans ansikte och luften kändes len och varm mot hans hud.

Så gick han runt på den smala kant, som följde Borgen. Den höll så smått på att vittra sönder, och ibland startade Peter ett litet ras av grus och sten, som rasslade nedför branten. Han följde själva huset och muren för att komma till den del där den enda ingången funnits. Numera var muren på sina ställen raserad, så någon riktig borggård fanns inte kvar.


Redan på avstånd hörde han en mansröst. Det var ett entonigt malande, det var nästan en sång, men bara med ett par toner i omfång. Peter stannade och lyssnade. Han kunde inte uppfatta några ord, men det liknade ingenting han hört förut. Han kände en antydan till rysning men kvävde den snabbt. Larvigt, det var fullt dagsljus och egentligen fanns ingen anledning till rysningar.

Men ändå, det var något med sången eller mässandet som var overkligt och skrämmande. Aldrig förr hade han hört något sådant. Han gick försiktigt närmare. Sången verkade komma från borggården. Peter tittade in, dold bakom en hörnet av en stor sten i muren.

Mitt på borggården stod en man med ryggen vänd mot Peter. Han var lång och såg ut att träna sin kropp. Mörkhårig och klädd i jeans och en skinnjacka. Han mässade sin nästan entoniga sång med armarna sträckta uppåt som om han tillbad eller åkallade någon. Hans röst var fyllig och stark, och låg ganska långt ned på skalan.

Så vände sig mannen om och Peter såg det vackraste ansikte han någonsin sett. Det mörka håret och en mustasch framhävde ett perfekt ansikte. Mannen verkade vara runt 25 år. Mannen nynnade med slutna ögon och ibland lyckades Peter uppfatta några enstaka ord. Mannen åkallade någon med ett fascinerande och skrämmande namn. Han sjöng och bad att denne skulle visa sig, och utmanade denne på kamp.

Peter lyssnade helt förtrollad. Han kunde inte slita sig. Rysningarna for utmed hans ryggrad utan att han kunde göra något åt det. Omgivningen verkade försvinna. Han märkte längre ingenting av utsikten, inte att solen sken eller fågelsången. Det kändes som om Borgen levde och förberedde sig på att svara. Hela atmosfären skälvde av liv på ett sätt Peter inte kunde förklara och aldrig varit med om tidigare. Han kunde inte röra sig. Mitt i denna skrämmande omgivning stod denne undersköne man och Borgen svarade honom. Det kändes som om luften var elektrifierad, det var som om det var en kraftmätning mellan denne man och Borgen. Så många gånger som Peter varit där och aldrig, aldrig någonsin hade han känt Borgen så intensivt ond som han gjorde nu. Det var som om Borgens ondska vaknat av denne mans åkallan och nu förberedde sig att svara på denna utmaning.


Bakom mannen, i själva borgruinen, uppenbarade sig en gammal man.Han var vithårig och hade ett långt vitt skägg. Han var klädd i en fotsid dräkt som glimmade av ädelstenar och förgyllda broderier. Över den hade han en svart slängkappa, vars spetsiga kåpa nådde honom till midjan. I handen höll han en helt vit stav som han stödde sig mot.

Han stod ett tag i ingången till Borgen och tittade på mannen, som fortfarande sjöng och mässade sin åkallan och utmaning.

Peter ville varna mannen på gårdsplanen, men han kunde inte få fram ett ljud. Det var som om någon kvävde hans ansatser att säga något. Mannen i dörren rörde sig långsamt men oerhört majestätiskt. Han såg inte ut att vidröra marken han gick på.

Ett par meter från mannen på gårdsplanen stannade han. Den andre måste ha känt hans närvaro, för han slutade att sjunga och vände sig om.
- Morima har hört dig, sade den äldre, - och hon antar din utmaning.
- Vem är ni, undrade den unge mannen.
- Jag är hertigen av Flismarsborg, svarade den andre,- och jag ska hjälpa dig att förbereda dig inför den stora stunden.
- Hur ska jag kunna lita på dig, undrade den unge mannen.- Jag känner ditt utseende, men Morima har förvridit huvuden förut med syner, fagert tal och vackra löften.
- Se denna ring, sa den gamle mannen, och visade en praktfull guldring på sitt högra långfinger. Den glittrade i solen och ädelstenarna skickade reflexer runt borggården.
- Sigillet, flämtade den andre.
- Ja, sigillet. Min släkt och borg har länge väntat på denna utmaning från en värdig motståndare till Morima. Länge har vi väntat, många har utmanat henne, men nu har stunden kommit. En värdig motståndare till den ondska och det hat som beseglade denna borgs öde för många hundra år sedan, men som alltjämt härskar här, trots att Flismarsborg ligger i ruiner.
- Herre, hjälp mig då att förbereda mig, bad den unge mannen och sjönk ned på knä framför den gamle mannen.
Som långt i fjärran hördes åter hovskrammel och hästars gnäggande, människors sorl, och ljud av vagnar som rullade.
- Tiden har kommit, mumlade den gamle mannen.- Morima har fått en värdig motståndare. Ja, sa han högt,- jag ska göra allt som står i min makt att hjälpa dig.
- Tack Herre, sa den unge mannen, fortfarande stående på knä.- Herre, instruera mig. Ge mig din kunskap om Morima, tala om för mig hur jag ska förbereda mig.
- Ej svärd, ej sköld kan hjälpa dig, men min ring ska du bära som skydd mot Morimas förbannelser och ondska.
- Herre, jag är inte värdig denna ring.
- Min son, det är dig Morima kommer att rikta sin onda uppmärksamhet mot. Ringen skyddar sin bärare. I kampen kommer du inte att vara ensam, utan i slutkampen kommer hus att slåss mot hus, broder mot broder. Dock är det du som har avgörandet i din hand. Misslyckas du väntar hundra och åter hundra år av ondska, och förbannelsen blir än svårare att bryta.
Den unge mannen reste sig och stod rak och stolt framför den äldre.
- Herre, jag lovar att kämpa - och kämpa väl - mot Morima. Jag är redo.
I fjärran hördes jubelrop och folk som hurrade. Det syntes inte till en levande varelse förutom de två på borggården och Peter.

Peter hade en våldsam lust att försvinna, han ville fly men något höll honom fast. Hans ben lydde honom inte och mot sin vilja blev han kvar. Han bytte försiktigt fot, men en sten rullade nedför branten och drog med sig andra med ett rasslande ljud.
Den gamle mannen stelnade till och stirrade rakt mot Peters håll.
- Vem där, undrade han.
Peter klev fram. Ljuden runt omkring tystnade. Peter kunde känna nyfikenhet och även fientlighet komma strömmande emot sig.
- Peter, mumlade han.
- Är du vän eller fiende till den stora Morima, undrade den gamle.
- Jag vet inte.
Ett sorl av röster hördes. Det viskades om spion och förrädare.
- Vet du inte, frågade den gamle, med tvivel i rösten.
- Jag vet inte vem Morima är, sa Peter.
Det hördes spridda skratt, och sorlet blev högre.
Den unge mannen vände sig mot Peter. Han kände hur hans ben inte bar honom längre, utan han sjönk ned på knä. Den unge mannen tittade intensivt på honom, och han kände det som om den andre kunde se tätt igenom honom.
- Var kommer du ifrån, frågade den äldre, alltjämt med tvivel i ansiktet.
- Inifrån stan, jag bor i Centrum.
- Här finns ingen stad, endast en by.
- Jag ber om tillgift för att jag yttrar mig, sa den unge mannen.- Men ynglingen kanske talar sanning. Låt mig tala med honom.
Den gamle mannen ryckte på axlarna och slog ut med händerna. Den yngre vände sig mot Peter igen, och sa, inte ovänligt:
- Michael heter jag. Peter var det du hette, eller hur?
- Jo, mumlade Peter.
- Hur länge har du stått och lyssnat?
- Jag hörde dig sjunga och undrade vem det var.
- Då har du hört vårt samtal?
- Ja.
Michaels ögon fascinerade Peter så att han inte kunde slita sin blick ifrån dem. De var ljust gråblå med en mörk kant runt iris.
- Jag är ledsen om jag gjorde något dumt, sa Peter.- Jag ville gå, men kunde inte.
Michaels ögon spärrades upp för bråkdelen av en sekund.
- Hur gammal är du, undrade han.
- 21.
Michael vände sig mot den gamle mannen.
- Herre, jag går i god för denne yngling. Han har inte ont uppsåt.
- Nåväl, sa den gamle,- jag litar på ditt omdöme. Men eftersom han är här måste han också stanna tills tvekampen är över.
- Han kan träda in som min tjänare. Fastän han är oinbjuden så har han ju intet ont gjort. Ha misskund med min oförskämdhet, men jag önskar honom som min tjänare och då må han också invigas i de ting som dryftas skall.
- Han är säker här. Intet hårstrå ska röras på hans huvud. Så länge som jag, hertigen av Flismarsborg, styr här, är han säker.
Peter förstod ingenting. Deras prat rörde saker som inte förekom numera. Tvekamp, tjänare, allt handlade om gångna tider.
- Tack Herre, för er vishet och kloka beslut.
- Men är det klokt att inviga honom i denna kamp?
- Herre, jag tar ansvar för det.
- Gott, så blir det.
Michael vände sig mot Peter.
- Kom hit, sa han.
Peter tog ett par steg in på borggården. Hela världen tycktes förändras. Åter sträckte sig murarna högt mot himlen, återigen fladdrade standar från de skyddande murkrönen, återigen fanns hästar och riddare på borggården. Tjänare skyndade raskt runt om, snara till att lyda. Borta var mossa och ris, och borta var rost och nedfallna och söndervittrade stenar. Hela Borgen levde och inte det minsta tecken fanns som tydde på dess kommande förfall. Peter stirrade sig storögd omkring.
- Men..., stammade han.
Michael såg roat på honom och log ett brett leende.
- Jag ser att du är förvånad. Jag ska förklara alltihop, sa han.- Men inte nu. Lite senare. Vi har gott om tid.
- Den stora drabbningen kommer inte förrän senare, sa hertigen. - Vi har gott om tid att äta, prata och roa oss innan det är tid för förberedelser.
- Jag fattar ingenting, sa Peter.
- Lugn, jag ska förklara, sa Michael fortfarande leende.
- Tills allvaret kommer är ni denna borgs gäster. Vi erbjuder er det bästa vårt hus har. Följ med in, sa hertigen och gjorde en gest mot den stora porten.
Michael gick fram till Peter och föste honom framför sig.
- Var inte rädd, viskade han.



Borgen var storslagen. Överallt glimmade det av guld och ädla stenar. På väggarna satt långa broderier och gobelänger med motiv från tidigare slag och drabbningar. Tjänstefolk försåg Michael och Peter med varsin mantel. Husets herre ledde dem in i stora salen.
Den var avlång och till ytan enorm. Längst bort i andra änden fanns en tron. Bredvid den, på varsin sida, ett par lägre pallar. Allt utsnidat i mörkt trä och mycket konstfullt utsmyckat.
Hela salen var full med folk, som dansade till en grupp musiker, eller pratade. Stämningen var festlig.
När dörrarna öppnades blev det tyst och uppmärksamheten riktades mot de inträdande. Alla sjönk ned i djup hälsning för sin härskare. Han gick lugnt och majestätiskt fram till tronen och tog plats. En yngre man satte sig vid hans vänstra sida och en strålande vacker kvinna på hans högra. Michael och Peter blev stående alldeles framför hertigens tron. Tystnaden var massiv, och hertigen började tala.
- Mitt folk. Ni vet alla om den stora olycka som drabbat oss. Sedan Morima tog makten har allt misslyckats oss. Fältslag har förlorats, våra skördar slagit fel och våra jägare kommer tillbaka med allt magrare byte, ibland helt tomhänta. Ondska har tagit plats i riket bredvid vårt, och när Morima började snegla åt vårt håll började allt slå fel. När hon inte kunde erövra vårt rike genom världslig makt lade hon en förbannelse över oss. Vi har blivit dömda att leva här i all evighet, att aldrig få ro, ända tills den dagen Morima vinner över oss, eller hon och hennes onda anhang krossas för evigt.
Länge har vi sökt efter en utmanare, en riddare som kunnat besegra Morima i strid. Många har känt sig manade, Gud välsigne deras själar, men ingen har lyckats.
Denne yngling ni ser framför er har utmanat Morima. Hans namn är Michael och må ärevisor sjungas om honom och må hans namn alltid vara ihågkommet om han klarar att besegra Morima. Hans underliga klädsel härrör sig från en tid som komma skall men som ändock är närvarande. Hans följeslagare och vapendragare är Peter, också han från samma tidsålder. Vi förlitar oss på dessa två, och vi ska ge dem allt stöd vi kan uppbringa för att ge dem kraft nog att krossa Morimas förbannelse och ända den häxans ondska.
Snart har hon fått besked om deras närvaro. Hennes spioner finns överallt, ja, till och med fåglarna flyger till henne och kraxar i hennes öra allt som rör sig på denna borg. Hon kommer att skicka ett sändebud hit. Men tills dess vill jag att vi ska fröjda oss och vara glada. Tids nog kommer olyckan hit, tids nog är det tid för kraftmätningen. Så fram med den bästa mat och dryck huset förmår erbjuda. Musiker! Spela! Akrobater och jonglörer! Visa era konster! Narr, var är du?


Han klappade tre gånger i händerna och sorlet bröt ut igen. Musikerna tog upp en glad melodi på sina horn och bjällror och cittror, och snart stod glädjen högt i tak i salen. Mat kom på bordet. Fasan, spädgris och hare, allt ypperligt tillagat och konstfullt upplagt. Vin stjälptes i bägarna och folk skålade med varandra och glammade.
Peter kände sig helt bortkommen. Vad hade hänt? Var befann han sig? Hur hade han hamnat här? Var det filminspelning eller drömde han?
Han och Michael tog plats på hertigens högra sida och Michael högg ivrigt in på den mat som erbjöds.
- Ät du också, manade han Peter, med ett flottigt ben i ena handen.
- Men Michael, jag fattar ingenting! Jag känner mig helt bortkommen och jag är rädd.
Michael lade ifrån sig köttbenet och drog Peter intill sig. Peter kände lugn och värme strömma igenom sig. Han kröp tätt intill Michael och kändes sig lite tryggare med Michaels arm omkring sig.
- OK, nu ska jag berätta hur det ligger till. Det är en ganska lång historia, som började för ett par veckor sedan, samma natt som jag fyllde 24. Jag hade en väldigt snurrig dröm.
I den så var det en snubbe som gång efter gång bad mig om hjälp. Han var klädd i sådana här 1600-talskläder, och omgivningen var ett rum med kala stenväggar.
På morgonen sedan kom jag ihåg drömmen hur tydligt som helst. Jag kunde inte glömma den desperata blicken i gamlingens ögon. Jag berättade för min kille, Philip, om den, men han bara fnyste. Åh, jag kan fortfarande se snubben framför mig, klädd i sina gammaldags kläder och med den blicken, så desperat och hjälpsökande. Nog för att jag kom ihåg drömmen, men jag brydde mig inte om den. En dröm som alla andra, ungefär.
Men den kom tillbaka. Hela tiden samma gubbe, samma vädjan om hjälp, samma miljö, ja, allt var sig likt. Jag berättade om det här för Philip, men han tyckte bara att jag skulle söka psykiater eller ta semester. Så jag berättade inte för honom att drömmen fortsatte att komma igen. Andra eller tredje gången höll gamlingen en bok i händerna som han visade mig och enträget bad mig söka rätt på. När jag vaknade kom jag ihåg allt, till och med titeln på boken. När den drömmen kommit tillbaka för sjunde gången, så ringde jag biblioteket här i stan och frågade efter boken. De kände inte till den, men de ringde till Kungliga Biblioteket i Stockholm, och de svarade att de hade boken. Jag blev jätteförvånad, men åkte dit. Boken, som gamlingen i min dröm visat mig, var en historiebeskrivning av Flismarsborg plus berättelsen om förbannelsen.
Om den berättade boken ungefär att en mycket ond och maktgalen kvinna vid namn Morima tagit makten över grannområdena och försökt erövra även Flismarsborg. Hertigen hade lyckats stå emot - och då hade Morima lagt en förbannelse över borgen och allt dess folk. Eftersom hertigen stolt förklarat att hans rike skulle vara för alltid så lade Morima just det som förbannelse: att alla här skulle finnas kvar för evigt. Deras själar skulle sväva omkring här för evigt, även när borgen föll i ruiner. Aldrig skulle de få ro. Enda chansen till räddning var i fall någon utmanade Morima och besegrade henne.
Jag blev lite förvånad när jag läste det här. Boken var skriven 1672 och det fanns ingen fortsättning. Jag kollade i andra böcker om vad som hänt borgarna här runt omkring. Det fanns utförlig historik om alla andra borgar, men om Flismarsborg fanns inte en rad. Det var som om stället slutat existera. Jag åkte hem med huvudet fullt av tankar.
På natten återkom gamlingen och den här gången uppmanade han mig att rita upp ett sigill på ett papper och det gjorde jag. På morgonen fanns det också ett papper med ett mycket snirkligt och vackert sigill på nattygsbordet. Nu började jag bli nyfiken på allvar, så jag tog pappret till Riksantikvarieämbetet. Det var en kvinna i 35-årsåldern jag pratade med. Hon reagerade väldigt underligt när hon såg pappret. Hon bleknade och sedan frågade hon varifrån jag fått det. Jag sa som det var och då fick hon något underligt i ögonen. Jag har aldrig sett någon som sett så farlig och elak ut. Men det var bara ett kort ögonblick. Sedan såg hon nästan normal ut, och förklarade att sigillet var det som hertigen av Flismarsborg använt och så drog hon en kort historik. Jag tackade och gick, men när jag vände mig om i dörren satt hon och tittade på mig. Det var med en blick så full av ondska att jag höll på att trilla baklänges. Ögonen var svarta av hat och hon såg ut som om hon skulle flyga på mig och strypa mig.
Det här var för en vecka sedan och veckan som kom har varit full av olyckshändelser. Det har varit bilar som tappat styrförmågan och nästan kört över mig, saker som vält och nästan krossat mig och en massa liknande händelser.
Härom natten kom gubben i drömmen tillbaka. Han förklarade att Morima fått kännedom om mig, och han bad mig enträget att komma till Borgen. Jag var den ende som kunde rädda dem, påstod han. Han berättade hur jag skulle ta kontakt med dem, det var det här mässandet du hörde.
Min kille tror i och för sig att jag blivit helt vansinnig och när jag berättade att jag skulle hit idag såg det ut som om han tänkte ringa efter en doktor.
Michael log glatt.
- Tja, det är historien om hur vi hamnade här. Fast jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett ljud av vad gubben i drömmen berättade. Inte förrän jag hade besökt Riksantikvarieämbetet. Jag är helt övertygad om att det var Morima jag träffade.
- Var kommer jag in i bilden, undrade Peter.
- Tydligen kom du vid fel tidpunkt och drogs in i det här. Men jag är glad att du dök upp, sa Michael och gav Peter en blick som fick honom att rodna och slå ned blicken.
- Vad kommer att hända nu, frågade Peter.
- Ingen aning. Det verkar som om jag valts för att slåss mot Morima, men jag har ingen aning om varför just jag eller på vilket sätt. Det lär vi nog få reda på tids nog.
Michael högg in på köttbenet igen.
Festen fortsatte många timmar. Borgens musiker och underhållare gav prov på sina konster och allt var briljerande och enormt skickligt. Det var dansare och jonglörer, narrar och musiker.


Plötsligt slogs portarna upp på vid gavel med ett brak. All aktivitet avstannade och det blev helt tyst i den stora salen. En fruktansvärd kyla verkade fylla den.
En lång och kraftig man, helt klädd i svart kom in. Han gick utan att bevärdiga någon med en blick rakt fram till hertigen, Michael och Peter. Utan minsta tecken på hälsning tog han till orda med mörk och hotfull röst:
- Vår nådiga härskarinna Morima har nåtts av budet att två främlingar kommit till detta råtthål till borg. Hon anser det vara en skymf mot hennes gästfrihet att de inte kommit till henne, men förstår att detta var ett beklagligt missförstånd och att främlingarna omedelbart har för avsikt att göra henne den äran med ett besök.
- Och vad skulle det vara som gör att vi inte har för avsikt att stanna här, undrade Michael.
- Vi förstår att främlingar inte kan veta att vår nådiga härskarinna Morima påbjudit att ingen må besöka denna parodi av borg och dess ynkrygg till hertig utan hennes tillstånd.
- Er härskarinna är inte vår härskarinna, sa Michael.- För oss gäller inte hennes påbud, utan som fria män besöker vi vilken borg vi önskar för att där erbjuda våra blygsamma tjänster och ödmjukast söka husrum.
- Att trotsa vår härskarinnas påbud är detsamma som att avvisa hennes gästfrihet. Ett mycket oklokt beslut. Vad än allvarligare är, är att vi erhållit upplysningar som säger att ni har för avsikt att lösa denna borg från den ed hon har lagt på den. Vi hoppas att dess underrättelser är felaktiga.
- Era underrättelser är riktiga. Vi ska lösa borgen från dess förbannelse.
- Tag er i akt, främlingar, för hennes nåd Morima är farlig att ha att göra med som ovän.
- Mitt beslut står fast och jag ska göra allt som står i min makt för att bryta förbannelsen. Se här, sigillet, sa Michael och visade upp ringen han hade fått av hertigen.
Den svartklädde ryggade bakåt med händerna för ögonen, som om det gjorde ont att se ringen.
- Sigillet, utbrast han och spottade.
- Ja! Vänd tillbaka till er härskarinna och säg henne att vi står redo att möta henne närhelst hon sätter in sina lömska attacker. Säg henne också att vi inte kommer att ge oss av förrän hennes makt är krossad och förbannelsen bruten.
- Så ska ske, sa den svartklädde.- Och ni kan nu räkna de timmar som är kvar av era liv.
- Vi får se vem som räknar längst, svarade Michael.
Den svartklädde gjorde helt om och marscherade ut. Värmen återkom så småningom. Men det dröjde innan feststämningen hade återkommit.
- Så var det gjort, då, sa Michael.
- Vad var gjort, undrade Peter.
- Då har vi formellt utmanat Morima. Vi kan i princip vänta oss vilka lömska trick som helst. Skulle vara kul att veta när hennes första attack kommer.
Peter ryste.



Tiden gick snabbt i den stora festsalen. Peter kunde till slut inte hålla tillbaka ett par stora gäspningar.
- Börjar du bli trött, undrade Michael med ett retsamt leende.
- Mmm, svarade Peter.
- Vi kanske skulle tänka på lite sömn då, sa Michael.
Även hertigen hade sett Peters gäspningar.
- Er vapendragares ögon börjar så smått att slutas, log han.- Vi har låtit göra i ordning ett gästrum åt er.
- Då vi måste vara utvilade inför kampen mot Morima är tiden inne för oss att få lite sömn.
- Ett klokt beslut. Tjänare, ropade han och det dök snabbt upp en livréklädd page vid hans sida.
- Visa vår modige riddare och hans tjänare till gästrummet.
- Som vår herre befaller, sa pagen med en bugning.- Följ mig.
- Vi ber att få tillönska er en angenäm natt, sa Michael med en djup bugning. Peter följde hans exempel.
- Må ni vakna utsövda i morgon, svarade hertigen.
De följde efter pagen genom borgens långa korridorer, upplysta av facklor som satt i hållare av järn i väggen.
- Här skulle jag gå vilse direkt, sa Peter.
- Tur att vi har en vägvisare, sa Michael.
Pagen stannade och öppnade en bastant ekdörr. Han visade Michael och Peter in i ett enormt sovrum. På golvet låg stora skinnfällar. Rummet var varmt och väl upplyst. I ena kortsidan sprakade en brasa i en stor öppen spis. Den dominerande möbeln var en enorm himmelssäng, bäddad med dunbolster och stora pösiga kuddar.
- Wow, flämtade Peter.
- Inte illa! Kanske något för Sheraton att ta efter.
- Ja, verkligen!
- Konstigt vore det om vi inte kunde sova gott i den sängen.
Pagen drog för de tjocka gardinerna som sträckte sig från golv till tak, släckte ned facklorna och drog sig därpå mot dörren.
- Önskar ni något så finns det tjänare utanför som hör när ni kallar, sa han.- Får jag komma med en ödmjuk önskan om en angenäm natt, tillade han och försvann ut.
- Den du, sa Michael.- Tala om tjänsteande.
Båda skrattade. De klädde av sig och kröp ned i den stora sängen. Det kändes som att ligga på moln och Peter njöt. Michael lade sin arm om honom, och han kröp tätt intill.
- Bättre än så här kan man knappast ha det, mumlade Michael i hans öra och nafsade lekfullt i örsnibben.
- Knappast.
Bara skenet från den öppna spisen lyste upp rummet med ett varmt gult ljus. Peter kände Michaels värme, hans hand som långsamt smekte honom, och hörde Michaels lugna andetag i sitt öra. Han kände hur han blev allt dåsigare.

Det knackade diskret på dörren och innan de hann svara öppnades den och en underskön kvinna kom in. Hon var klädd i ett mycket tunt plagg, som mer framhävde än dolde hennes behag. Hon log ett vackert och vänligt leende när hon såg de bådas förvånade uppsyn.
- Förskräckes icke! Jag har fått vår herres befallning att se till er bekvämlighet och sörja för ert välbefinnande, sa hon med mjukt och smeksam röst.
Hon mer gled än gick genom rummet och slog sig ned på deras fotända. Hon var vacker. Allt hos henne var perfekt och hennes sätt att röra sig vittnade om långvarig träning att behaga. Med förtäckt röst fortsatte hon:
- Jag har fått lära mig att tjäna mannen såsom han vill. Nämn era önskemål, och jag ska uppfylla dem.
- Framför mitt tack till husets herre för hans omtanke och omsorg om oss, men kvällen har varit lång. Mycket vin har druckits och jag längtar efter sömn, sa Michael och smekte diskret Peter med ett finger på hans arm.
- Låt mig då vagga er till sömns. Lägg huvudet i mitt sköte och låt mitt hår bli likt en skyddande mur. Jag ska sjunga några av våra vackraste sånger, så blir er sömn dubbelt rogivande.
Hon klättrade längre upp i sängen. Hon var halvvägs uppe hos dem när Peter fick syn på hennes ögon. De var svarta som kol och med en farlig glöd längst in. De var stelt riktade mot Michael och inte mänskliga.
- Akta dig, Michael, skrek han.- Kolla ögonen!
Michael satte sig blixtsnabbt upp och visade ringen med sigillet för kvinnan.
- Vik hädan, du Morimas tjänarinna! Träd tillbaka dit du hör!
Kvinnan gav upp ett omänskligt väsande och inför deras skrämda ögon förvandlades hon till en huggorm som hotfullt ringlade omkring på deras fotända.
- Tjänare, skrek Michael.
Dörren rycktes upp och en ung man kom inspringande.
- Ni ropade, sa han.
Så fick han syn på ormen, som väsande och med öppet gap ringlade runt, och stelnade till.
- Slå ihjäl den, uppmanade Michael.
Tjänaren grep en släckt fackla och med den som tillhygge krossade han ormens huvud. Kroppen fortsatte att våldsamt kräla omkring ett tag i dödsryckningar. Tjänaren tog den respektfullt i stjärtändan.
- Bränn den, sa Michael,- och se noga till att ingen del förblir obränd. Sprid sedan ut askan för vinden.
- Så ska ske, sa tjänaren och gick ut med ormkroppen.
- Där hade vi Morimas första försök, sa Michael när tjänaren stängt dörren.
- Den kunde ju ha dödat dig, sa Peter, som darrade våldsamt efter upplevelsen.
Michael skrattade till, ett torrt och humorfritt skratt.
- Jo, jag skulle tro att det var hennes tämligen allvarligt menade försök också, sa han.
- Michael, håll om mig, jag är rädd, sa Peter svagt.
- Såja, liten. Det är över nu. Du räddade livet på mig. Om inte du varit här hade hon säkert lyckats. Men nu kan vi lugnt sova till i morgon.
Med armarna om varandra kröp de åter ned under dunbolstren. Det dröjde inte länge förrän Peter kunde höra Michaels lugna andhämtning. Peter låg vaken ett tag. Det hade hänt lite väl mycket denna dag. Mycket av tankarna handlade om Michael. Han kom på sig själv med att känna sig varm när han tänkte på honom. Han grunnade ett tag på det. Höll han på att bli förälskad? Han log för sig själv. Jo, helt otroligt var det inte. I den här sagovärlden var allt möjligt. Kvinnor som blir ormar, till exempel. Vad hade hänt om Michael varit mer intresserad av henne? Han ryste till. Undrar vad mer som väntade? Han lovade sig själv att aldrig, aldrig någonsin släppa Michael ur sikte i den här skrämmande världen. Inte för en enda sekund. Han skulle göra allt för att försvara Michael mot Morimas onda påhitt. Med en belåten suck slöt han ögonen, och det dröjde inte länge förrän även Peter sov.



Morgonen kom till Flismarsborg.
Peter vaknade långsamt till liv. Ett tag hade han svårt att komma ihåg var han befann sig, varför han inte låg i sin egen säng, men när han hörde ett grymtande från Michael, ramlade pusselbitarna på plats.
Då var det alltså ingen dröm, utan han befann sig alltså i en medeltida borg, som tjänare till en mycket färsk riddare som utmanat den ondaste varelse som fanns - Morima.
Spännande fortsättning följer; brukar det inte heta så i följetängerna?
Han log för sig själv. Michael rörde sig, fortfarande sovande. Han rörde på sig och sa halvhögt:
- Peter.
- Det är dags att vakna nu, sa Peter och smekte Michael på armen.
- Va'!? sa Michael yrvaket.- Har jag försovit mig nu igen, jag måste...
Så slog han upp ögonen och fick syn på Peter.
- Åh, min drömprins, sa han med ett sömnigt leende.
- Så länge det inte är en mardröm, så OK.
- Mitt huvud, stönade Michael, när han satte sig upp.- Det här vinet är rena dynamiten.
Utanför rummet hördes liv och rörelse. Trots den tidiga timmen var Borgen vaken och höll på att förbereda sig för den nya dagen.
När solstrålarna börjat titta in genom en springa mellan gardinerna hördes en diskret knackning på dörren. Peter ryckte till och tittade på Michael. Han såg lite orolig ut, men ropade:
- Ja, vem där?
- Er ödmjuka tjänarinna, herre, hördes en kvinnostämma utanför.
- Inte nu igen, mumlade Michael,- men OK. Han tillade högt:
- Kom in.
En ung kvinna kom in med en hink rykande varmt vatten. Hon ställde ifrån sig den, gick fram till fönstret och drog ifrån gardinerna. Utanför sken solen. Det verkade bli en vacker dag, med bara något enstaka vitt ulligt moln vid horisonten.
- Dagen har grytt och solen har redan skickat sina värmande strålar högt över horisonten, sa tjänarinnan.
Hon gjorde upp eld i spisen, slog upp vattnet i en stor balja framför eldstaden och vände sig leende mot de båda i sängen.
- Önskar ni mer varmt vatten eller något annat behöver ni bara kalla mig. Mitt namn är Leona.
- Ett vackert namn, väl värt dess bärare, sa Michael.
- Tack herre, sa kvinnan och rodnade. Hon vände och gick ut.
- Undrar om det är något djävulskap med det här vattnet, muttrade Michael när dörren bakom Leona stängts.
- Du kanske blir förvandlad till stenstod om du vidrör det, föreslog Peter.
- Håll mun, sa Michael.
- Eller en groda, fortsatte Peter glatt.- Det kryllar ju av förtrollade grodor i sagor från den här tiden.
- Snart föreslår du väl att jag ska börja prata med spegeln också, log Michael.
- Tja, varför inte, sa Peter.- Jag har alltid drömt om att få höra en talande spegel.
- Du har förläst dig på sagor.
- Snack! Askungen tillhör ju allmänbildningen.
- Snövit, annars var det rätt.
- Petitesser, log Peter.- OK, ska du testa vattnet?
- Nja, sa Michael.
- Kalla in en av tjänarna, då.
- Bra idé! Tjänare, ropade Michael.
En ung man kom inspringande.
- Ni ropade.
- Ja, det här vattnet ser mycket varmt ut. Känn efter så att jag inte bränner mig.
- Ska ske, herre, sa tjänaren och stack ned ett finger. Ingenting hände.
- Vattnet håller en behaglig temperatur, ej för varmt, ej heller för kallt, sa han.
- Bra, sa Michael.- Ni kan gå.
Tjänaren bugade och gick.
- OK, inget lurt med vattnet, sa Michael.
- Nej, såvida det inte är fördröjd effekt, sa Peter med ett slugt leende.
- Nej, nu får du lägga av, sa Michael.- Om du tänker hålla på på det här viset, så kommer vi inte att få någonting uträttat över huvud taget.
- Förlåt då, sa Peter och försökte se ledsen ut.
Michael doppade händerna i vattnet. Ingen förändring i hans utseende skedde.
- Hur känner du dig, undrade Peter.
- Kvack, svarade Michael brett leende.- Helt OK, sa han, när han såg att Peter hoppade till. Han tvättade sig klart.
- Din tur.
Peter gjorde morgontoalett. På stolen där de lagt kläderna låg rena kläder av 1600-talssnitt. Efter mycket krångel fick de på sig dem, och tittade på varandra.
- Du passar i det där, sa Michael och tillade ömt,- Min egen lilla tjänare.
- Herre, er önskan är min lag, sa Peter föga respektfullt och gjorde en djup bugning.
- Åh, lovar du, sa Michael med glimten i ögat.
- Naturligtvis. Befall mig, min härskare, sa Peter, också han med glimten i ögat.
- Vi får väl se, sa Michael.
En knackning på dörren avbröt deras diskussion.
- Kom in, ropade Michael.
En beväpnad vakt öppnade dörren och ställde sig vid dörrposten i stram givakt. Hertigen av Flismarsborg kom in. Han var praktfullt klädd i en dräkt, som glimmade av guld och ädla stenar. En pälskantad mantel över hans axlar förhöjde intrycket av härskare.
- Jag ber att få tillönska er en god morgon, sa hertigen vänligt.
Michael och Peter bugade djupt.
- Jag har blivit informerad om händelsen i natt, sa hertigen,- och jag beklagar djupt att bevakningen inte fungerade bättre. Dock har åtgärder vidtagits för att förhindra lömska angrepp av det slaget.
- Vi tackar för er omtanke.
- Jag hoppas att jag får nöjet att se er hos mig som gäster vid intagandet av frukost.
- Det är oss en stor ära, sa Michael.
- Låt oss då gå och sätta oss till bords,sa hertigen.
De följde hertigen genom de långa korridorerna och kom fram till ett stort rymligt gemak, där ett enormt frukostbord dukats upp. Peter kände snålvattnet rinna till.
- Ursäkta husets magra utbud, men det är hårda tider.
- Vi är enormt imponerade av vad denna borg förmår duka fram, sa Michael.
- Låt oss då ta för oss.
De högg med frisk aptit in på de framdukade läckerheterna. Under en lång stund hördes ingenting annat än besticken mot tenntallrikarna och tuggandet.
Peter blev först mätt. Han lutade sig tillbaka i stolen med ett saligt leende på läpparna.
- Har er tjänare redan stillat sin hunger, undrade hertigen.
- Är du mätt, frågade Michael.
- Om! Jag är proppad, svarade Peter och klappade sig på magen.
- Min tjänare har mer än nog stillat sin hunger och uttrycker sin stora tacksamhet.
- Gott, sa hertigen leende.
- Oh ja, sa Peter.
- Förlåt, sa hertigen.
- Det var jättegott, sa Peter.
- Det var inte det hertigen menade! Håll mun, mumlade Michael.
- Åh, sa Peter och kände hur rodnaden steg på kinderna. Han såg generat ned.
- Ha överseende med min tjänares prat, sa Michael.
- Be inte om ursäkt, log hertigen.- Jag inser och förstår att er tjänare ej menade illa.
- Tack herre, för ert överseende.
Snart sköt även hertigen och Michael ifrån sig tallrikarna och lutade sig tillbaka.
- Berätta för mig om er värld, uppmanade hertigen.- Allehanda ting har jag sett då jag tog kontakt med er, sådant jag inte förstod eller ens kunde ana funktionen av. Mystiska ting i skarpa färger i främmande material och form.
- Det var alltså ni, herre, som besökte mig i mina drömmar, sa Michael.
- Ja, det var jag.
- Ni var ej lätt att känna igen. Era kläder var av enkelt slag.
- Att förklä mig var nödvändigt, då Morimas spioner följer varje steg jag tar.
- Herre, min värld är så annorlunda denna, att jag inte vet om vad jag först ska förtälja. Min värld är en vacker värld, men även vår tid plågas av krig och oroligheter.
- Att borgen ligger i ruiner vet jag, sa hertigen sorgset.- det har siare kunnat utläsa genom spådomar och förutsägelser, men vad händer med denna trakt. Drabbar förödelsen även den?
- Herre, mina kunskaper om tiden mellan denna och min är endast ringa. Men många fler människor bor där i min tid än nu.
- Michael, viskade Peter.- Jag har läst rätt mycket historia. Jag vet vad som hänt.
- Skönt, suckade Michael och sa högt:
- Herre, ger ni min enkla tjänare tillåtelse att tala och för er förtälja vad som skett?
- Naturligtvis, av nyfikenhet är mitt sinne fullt, sa hertigen.
- OK, viskade Michael, -din tur!
Men innan Peter hann säga någonting kom en tjänare fram till hertigen och viskade något i dennes öra. Han bleknade och utbrast:
- Är detta sant!?
Tjänaren viskade ytterligare något i hertigens öra.
- Måtte Gud stå oss bi! Vidtag alla förberedelser.
Tjänaren bugade och försvann.
- Förlåt min nyfikenhet, herre, men vad har hänt, undrade Michael.
- Morima har skickat en budbärare, som förtäljer att hon ämnar komma hit och redan är på väg. Hon red ut från sin borg tidigt i ottan.
Michael visslade till. Hertigen fortsatte:
- Hon och hennes följe är halvvägs här, och när solen står som högst på himlen är hon här.
- Hon förspiller inte mycket tid, sa Michael halvhögt.
- Dessvärre måste vi avbryta vårt trevliga umgänge, sa hertigen.- Jag måste förbereda Flismarsborg på detta besök och tillse att mottagandet blir en härskarinna värdigt.
- Vi har full förståelse för att er tid måste ägnas åt dessa viktiga göromål. Jag och min tjänare återvänder med er tillåtelse till det av er så generöst iordningställda rummet, för att där på vårt sätt förbereda Morimas ankomst.
- Må så ske, sa hertigen. Han klappade i händerna och en tjänare kom upp vid hans sida.
- Visa riddar Michael och hans tjänare till deras rum.
Tjänaren bugade.
Återigen gick de genom de långa korridorerna.
- Under över alla under, sa Peter.- Jag börjar hitta. Här till vänster ligger vårt rum.
- Tror du, ja! Antagligen är det tre kilometer kvar innan vi är framme.
Men Peter hade rätt.
- Nå, sa han triumferande.- Tror du mig nu då?
- OK, jag ger mig. Poäng till dig.
- Tack herre, för att ni ger en enkel tjänare rätt, log Peter och gjorde en regelvidrig och föga respektfull bugning.
Dörren stängdes bakom dem och Michael pustade ut.
- Äntligen kan man prata normalt igen, suckade han lättad.
- Men du kan ju det här.
- Jo, i och för sig, men det är lika jobbigt varje gång. Jag blir helt urblåst i hjärnan.
- Då går det väl ganska snabbt, retades Peter.
- Nu ska man inte ta sig ton mot sin härskare, varnade Michael leende.- I så fall låter jag halshugga dig.
- Försök, uppmanade Peter.
- Nej, skämt åsido. Det är förbannat allvarligt att Morima är i antågande. Undrar vad hon har i sinnet.
- Hon har väl hört att hon misslyckades i natt och vill kolla in riddaren i egen hög person.
- Jo, det är möjligt, medgav Michael.- Samtidigt kan hon ju se hur läget är på Flismarsborg över huvud taget. Brist på mat, den allmänna stämningen och så.
- Så vad gör vi nu, undrade Peter.
- Inte vet jag. Väntar, antar jag.
- Jag vet, sa Peter hemlighetsfullt, och fattade Michaels hand.
- Kom.
Han drog Michael mot sängen. Michael följde med, lite undrande. Framme vid sängkanten vände sig Peter mot Michael och började långsamt knäppa upp hans skjorta.
- Men Peter, vad gör du? Inte kan vi väl...
- Tyst nu, sa Peter och fortsatte att knäppa upp skjortan. Viljelöst lät Michael det ske. Peter drog av honom den och drog honom med sig i den stora sängen.
- Min herre behöver avkoppling och annat att tänka på innan drabbningen, sa Peter och lutade sig över honom. Hans ansikte närmade sig långsamt Michaels, läpparna snuddade vid varandra. Peters läppar lekte lätt på Michaels, nätt och jämt kännbart, men sedan mer intensivt. Michaels händer smekte Peters kropp och drog upp hans skjorta , så att de kunde vidröra huden.
Deras lekar blev allt intensivare och häftigare. Peter smakade lite på mustaschen, och sökte sig sedan nedåt. Han slickade försiktigt på hakan, lät tungan glida utmed halsen och bet lite lätt i bröstvårtorna. Han lade upp Michaels händer ovanför huvudet och slickade i armhålorna. Han lät tungan glida längs med armen till armbågen och tillbaka. Lite lätt nafsande sökte han sig nedåt, lät tungan leka i naveln och fortsatte nedåt. Han slickade byxlinningen och kände med sin ena hand konturen av Michaels kraftiga lem. Handen vandrade undersökande nyfiket upp och ned utmed den, utforskande varje centimeter.
Peter knöt upp Michaels byxor och smekte av honom dem. Handen fortsatte sin upptäcktsfärd i Michaels skrev. Han särade lite på benen och smekte runt pungen. Lemmen reste sig styv och stolt, och Peter lutade sig över den och smakade lät tungan glida runt yttersta spetsen på ollonet, och tog in det in munnen. Läpparna klämde åt och tungan smakade på det. Mer och mer av Michaels manlighet gled in, och Michael kunde inte hålla tillbaka ett stön av njutning.
Michaels händer vandrade uppför Peters kropp, utforskade varje centimeter. Händerna kände musklerna som spelade, smekte de fasta skinkorna och lät ett finger glida in mellan dem.
De rullade runt så att Michael hamnade ovanpå Peter. Michael lät sin tunga, sina läppar smaka på Peters kropp. Han vände på Peter och smekte den muskulösa ryggen.
Peter kände hur Michael ville tränga in i honom, och han spände sig.
- Slappna av, vännen, viskade Michael i hans öra.- Jag ska inte göra illa dig.
Han slappnade av, och kände en del av Michael glida in i honom. Den stannade ett tag och fortsatte sedan in. Det kändes ovant, men inte fel.
- Nu är jag helt inne i dig, viskade Michael.
Peter kände hur Michael gled in och ut i honom, och han slöt ögonen.
Så stelnade Michael till och stönade högt. Han sjönk ned ovanpå Peter.
De låg så ett tag. Ingen av dem sade någonting, kände bara värmen från varandras kroppar.
Michael drog sig långsamt ur Peter och lade sig på rygg bredvid honom. Han blundade och låg med ett nöjt leende.
- Michael, sa Peter efter en lång tystnad.
- Mmm.
- Jag tycker om dig.
- Och jag tycker om dig.
De låg tysta ett tag.
- När jag såg dig på borggården, sa Peter,
- det var då jag inte kunde sticka. Det var inte sången utan du som gjorde det.
- Och när jag såg dig, sa Michael,- så visste jag med en gång att jag ville ha dig.
Peter reste sig upp på ena armbågen och såg in i Michaels ögon.
- Men Philip då?
- Vårt förhållande höll på att ta slut redan för ett tag sedan. Och det blev inte bättre av att han trodde att jag blivit galen när jag berättade om mina drömmar.
Peter lutade huvudet mot Michaels bröstkorg. Han kunde höra hjärtat bulta. Han slöt ögonen och lyssnade på de regelbundna slagen. Så såg han upp igen och sa häftigt:
- Jag vill inte att något ont händer dig!
Michael log.
- Med gemensamma krafter ska vi ta oss ur det här och tillbaka till vår egen värld, sa han.
- Men tänk om någonting händer.
- Nu har jag ju dig att kämpa för, liten, så nu finns det ingen makt i världen som klarar av mig.
Han gav Peter en kram.
- Liten, vi har varandra, sa han.- och det är huvudsaken. Jag känner på mig att vi klarar det här.
- Lova att du inte lämnar mig.
- Jag lovar.
De låg tysta ett tag och bara njöt av varandras närhet och värme.



Peter visste inte hur länge de legat så, när ett våldsamt brak hördes utanför. Hela borgen skakade. Båda två hoppade till.
- Vad sjutton var det, undrade Michael. Han gick upp och fram till fönstret.
- Ser du något, undrade Peter.
- Nej, ingenting speciellt. Jo, förresten. Borta vid skogsbrynet syns ett mörkt moln. Det ligger precis över trädtopparna. Fan, så snabbt det rör sig! Det är på väg hitåt!
- Det måste jag se, sa Peter, men innan han hann röra sig blev det becksvart i rummet. Det var som om en jättesäck trätts över Flismarsborg.
- Vad händer, ropade Peter.
- Ingen aning, svarade Michael. Så förändrades hans röst. Den blev fylld av skräck. Borta i sängen hörde Peter hjälplöst hur han skrek:
- Nej, släpp mig! Vad vill ni?! Aj! Låt mig vara!
Ljud av möbler som slogs omkull och glas som krossades tydde på att det pågick ett våldsamt slagsmål borta vid fönstret. Michaels röst dog bort i ett långt skrik.
I samma ögonblick kom ljuset tillbaka.
- Michael, ropade Peter, men det kom inget svar. Han kröp snabbt ur sängen. Rummet var tomt. Ett par krossade glas låg nedanför den omkullvräkta byrån vid fönstret, men av Michael syntes inte ett spår.
- Michael, ropade han igen, mer desperat.
Dörren slogs upp och ett par tjänare kom inspringande.
- Herr Peter! Vad har hänt, frågade de oroligt när de såg oredan vid fönstret.
- Jag vet inte, sa Peter förtvivlat. Hans tårar började rinna och han snyftade till.
- Michael är borta, snyftade han.- Det blev mörkt och så kom de och tog honom.
Han snyftade igen och satte sig på en stol med ansiktet i händerna.
- Detta är i sanning Morimas verk, sa den ene med skräck i rösten.
- Vi måste underrätta hertigen.
De försvann springande ut. Deras steg dog bort i korridoren. Peter satt och grät övergivet. Morima hade kidnappat Michael och nu var han lämnad ensam i den här skrämmande världen. Ensam här, där han inte förstod språket riktigt, inte fattade sedvänjorna. Djävla Morima! Han blev plötsligt arg, riktigt arg. Vem trodde hon att hon var?! Kidnappa folk till höger och vänster, och slänga förbannelser omkring sig?! Dessutom kidnappa hans Michael! Nej, det fick bli ett slut på det här!
- Jag ska rädda Michael, sa han högt för sig själv, fortfarande med gråt i halsen.
- Ja, det ska jag, fortsatte han med stadigare röst.- Frågan är bara hur.
Peter reste sig, gick fram till sängen och drog på sig skjortan med bestämda rörelser.
Ljudet av raskt marscherande fötter hördes i korridoren och Peter vände sig om lagom för att få se hertigen marschera in, följd av sin rådgivare, Leona och ett par tjänare.
- Är det sant, frågade hertigen i kort ton.
- Ja, Michael är borta.
Det var som om luften gått ur hertigen. Han sjönk ned på en stol.
- Vi är förlorade, mumlade han.
Det blev tyst i rummet, en tryckande tystnad som bröts bara av hertigens suckar.
- Kan vi inte göra någonting, då, undrade Peter.
Hertigen tittade på honom med ett sorgset leende.
- Nej, då man hamnat i Morimas våld är man hennes fånge tills hon beslutar annorlunda. Och det har aldrig hänt.
- Men vi kan väl inte bara sitta här, exploderade Peter.- Vi måste göra någonting!
- Vi kan intet annat göra än invänta Morimas ankomst.
Det blev tyst igen.
- Jag vet, utbrast Peter.- Jag tar tjänst hos henne.
Hertigen reste sig hastigt.
- Unge Herr Peter, din vilja att kämpa är stor och ditt mod okuvat. Men att ta tjänst hos Morima leder ingenstans.
- Men om jag officiellt gör förräderi mot er och sedan arbetar i Morimas borg.
- Jag vidhåller att det är att kasta dig i dödens käftar.
- Men jag vill! Det är vår enda möjlighet att rädda Michael.
Antydan till leende syntes i hertigens mungipor.
- Din kärlek till din herre synes förblinda ditt förnuft.
Peter kände hur han rodnade, och slog ned blicken. Då hördes en kvinnoröst. Det var Leona, tjänarinnan.
- Herre, låt mig följa unge Herr Peter.
- Leona, utbrast hertigen.- Är du ifrån dina sinnen? Är även du för denna vansinniga plan, som enbart leder till mer död?
- Åh herre, förlåt mig. Men riddar Michael är säkert inte död. Morima hade då givit ett tecken. Hon har säkert andra syften. Låt oss göra ett försök.
- Skulle jag släppa iväg dig, Leona, min trognaste tjänarinna. Det är rent vansinne.
- Men herre, jag har tjänat riddar Michael och känner hans utseende. Jag har ännu inte skaffat mig någon man att äkta, jag har inga barn att sköta. Jag kan säkert få arbete hos Morima. Och dessutom herre, vad finnes för andra utvägar?
Även hertigens rådgivare hov upp sin röst.
- Med förlov sagt, herre, idén är den enda som återstår.
Under samtalet kände Peter att det var någonting som stack till i ögat. Han gnuggade, men det hjälpte inte. Leona såg honom.
- Är det något som besvärar ditt öga, undrade hon.
- Ja, och jag fåt inte bort det.
- Låt mig se!
Hon tog ett par steg närmare och fnittrade till.
- Det är en solkatt, som retar ditt öga. Byt fot och den slutar besvära dig.
- En solkatt? Men varifrån, undrade Peter.
De tittade runt och letade. Men de hittade ingenting.
- Underligt, sa Peter.- Det måste finnas någonting här som skickar ut en reflex. OK, om jag ställer mig här, så får jag solkatten i ögat. Då måste den komma därifrån.
De sökte igen, och till slut, dold i en tjock skinnfäll, nästan osynlig, hittade de orsaken.
- Sigillet, flämtade Peter.
- Gudarna har gett ett tecken, sa hertigen.
- Tydligt är att du är skickad för detta uppdrag.
- Hoppet är inte förlorat, sa Leona.
- Herre, beslutet är ert att fatta, sa rådgivaren.
En andlös spänd tystnad lade sig i rummet, medan hertigen tänkte. Peter bet nervöst i underläppen och vågade knappast andas. Leona följde spänt hertigens ansiktsuttryck. Så såg hertigen upp och hans ansikte var präglat av allvar.
- Vi må göra som unge Herr Peter föreslagit.
Peter suckade lättat och Leona log.
- Ni som är i det här rummet, fortsatte hertigen.- är alla troget folk, och jag vet att jag kan lita på er. Om ett enda ljud kommer ut om detta, så är alltihop förgäves. Låt oss nu förbereda detta, hrm, förräderi.
Tjänarna skickades iväg, för att duka upp en enkel lunch på hertigens rum, Leona gick tillbaka till de andra tjänarinnorna för att inte väcka nyfikenhet med att vara borta för länge, och rådgivaren avlägsnade sig för att fortsätta förberedelserna inför Morimas ankomst.
Hertigen och Peter åt tillsammans och diskuterade hur de skulle genomföra planen. Ingen tilläts störa, och fönster och dörrar var noga stängda. Allt för att minska risken för att någon obehörig skulle kunna uppsnappa någonting. Lunchen pågick i nära två timmar och när de diskuterat igenom alla detaljer flera gånger lutade sig hertigen tillbaka i den bekväma stolen.
- Ja, då skola vi ha diskuterat allt, sa hertigen.- Resten må gå på Guds försyn.
- Det måste lyckas, sa Peter sammanbitet.
- Jag får inte misslyckas.
- Dock är riskerna stora. Morimas öron kan ha nåtts om våra planer och det misslyckas på grund av ett förfluget ord som någon av er låter undslippa er.
- Vi ska vara på vår vakt och sätta munkavle på oss när vi sover.
Hertigen log.
- Inte ens det är ett säkert skydd.
- Äh, jag får helt enkelt inte göra fel.
En diskret knackning på dörren hördes.
- Kom in, ropade hertigen.
En tjänare kom in.
- Herre, Morimas följe syns nu från östra tornet.
- Gott. Låt oss gå ut och hälsa henne som den härskarinna hon är. Tjänare, ge signalen till våra riddare att rida ut och eskortera henne hit. Tillsäg de övriga om hennes snara ankomst.
Tjänaren bugade och försvann ut.
De reste sig. Hertigen vände sig mot Peter.
- Då intager du Riddar Michaels plats. Låt oss tillse att du har kläder som anstår en riddare, lojal Flismarsborgs herre.
Han klappade tre gånger i händerna och en tjänare kom in.
- Tjänare, se till att Riddar Peter utrustas som förväntas en man av hans rang.
- Ja, herre.
- Då, Riddar Peter, synes vi åter i gästabudssalen, sa hertigen.
- Det är en ära att tjäna er, sa Peter med en djup bugning, något han lärt sig av det Michael sagt och gjort.
Hertigen log ett vänligt leende och gick ut ur rummet.



Morimas följe var imponerande för att vara från ett så litet härskardöme som hennes. Först red femtio tungt beväpnade ryttare med skinande blanka vapen. Efter dem kom Morimas speciella uppvaktning bestående av tjugofem riddare. Deras standar fladdrade stolt från lansarna, fästade i spetsen av dem som tecken på fredliga avsikter. Morima red i deras mitt i damsadel. Efter henne drogs ett par vagnar med de kvinnliga tjänarinnorna, och sist red ytterligare femtio ryttare. Morimas vapen fladdrade från toppen av den lans hon hade fästad vid sin sadel.
Morima var en otroligt vacker kvinna. Hennes hy var liljevit, hennes hår korpsvart och blänkte i solen. Hennes ansikte perfekt och ögonen en aning sneda. Hon var lång och smärt, men inte mager. Många män hade gripits av åtrå till henne, något som förvandlat dem till hennes lydiga redskap. För hennes ögon kunde förtrolla vem som helst och bara man såg in i dem var man förlorad, berättade de sägner som kringfor henne. Hon hade också ett våldsamt temperament, och ve den som råkat i hennes onåd. Morima glömde aldrig en oförrätt och hennes hämnd var fruktansvärd. Alla visste numera vad som hänt Flismarsborg, och Morimas rykte hade spridit sig vida omkring.

Hertigen av Flismarsborg såg med mycket blandade känslor hennes följe närma sig borgen. Hans mötande eskort red stolt före hennes och den stod inte långt efter i praktfullhet. Ändå visste han vilken makt denna kvinna hade, och han var rädd för henne.

Borgen hade förberetts på hennes ankomst, och nu var allt perfekt. Jägarna hade skickats ut så snart borgen nåtts av budet om Morimas ankomst, och deras jaktlycka hade varit bättre än på länge. Det var nästan som om det varit trolleri. Förråden var fulla och kockarna skulle göra mästerverk. Allting var så putsat att det blänkte nästan mer än solen. Alla standaren var hissade och vimplarna smattrade stolt från murkrönen. Tjänarna visste vad som förväntades av dem och hertigen kände ingen oro för den delen.
Hans hustru hade hållit på att göra sig i ordning hela dagen, och själv hade han den praktfullaste dräkt han ägde.

Nej, vad gällde förberedelse var Flismarsborg helt klar.
Men Riddar Michael hade försvunnit från borgen. Att detta var Morimas verk tvivlade ingen på, och det hade satt en orolig stämning på aktiviteterna. Morima hade berövat honom det triumfkort han så innerligt väl hade behövt just nu.
Återstod så bara Riddar Peter, och om honom visste hertigen ingenting. Riddar Michael hade han lärt känna vid de besök han avlagt hos honom.

Dessutom var den här planen i absolut djärvaste laget. Hertigen visste i och för sig att han inte hade något val, men ändå! Det var alldeles för mycket som stod på spel, alldeles för mycket som kunde gå snett. Visst hade det pratat igenom alla detaljer, men lika fullt var det en väldigt osäker plan. Tänk om Riddar Peter blev lika förblindad av Morima som så många före honom.
Hertigen suckade tungt. Allt låg nu i den Nådige Gudens hand. Endast genom att be till Honom kunde allt gå vägen.
Hertigen rättade till kläderna en sista gång, och gick ned till den stora gästabudssalen. Borgens innevånare hade samlats där, och salen var fylld av det förväntansfulla sorlet från flera hundra människor. Alla var klädda i sina vackraste och praktfullaste kläder, och det var en imponerande syn.
Hertigen, hans hustru och rådgivaren tog plats på tronstolarna efter att ha mottagit folkets hyllning. Han försökte låta bli att visa hur nervös han var. Det här var i sanning en maktkamp mellan honom och Morima.





Så tystnade sorlet. De breda och höga portarna i andra änden av salen slogs upp och en vakt förkunnade högtidligt:
- Härskarinnan över de förenade Rikena, hennes höghet Morima, önskar företräde för hertigen av Flismarsborg.
Hertigen harklade sig och svarade högt:
- Jag, hertigen av Flismarsborg, hälsar att hennes höghet Morima må här inträda som Flismarsborgs högt ärade gäst.
Morimas följe kom in i salen och bildade hedersvakt. Det formades en bred gång i mitten av salen. Hennes riddare kom in, och en efter en hälsade de hertigen och hans hustru innan de trädde åt sidan.
Så kom Morima in i salen. Hon var verkligen magnifik. Hon var klädd i en svart lång klänning, som perfekt framhävde hennes former. Håret var nu konstfullt uppsatt och smyckat med ädelstenar, som skickade reflexer i salen från ljuskronorna. I en kedja höll hon en gepard, som på något sätt verkade matcha henne. Dess smidighet framträdde tydligt när den rörde sig och den guldgula pälsen med svarta fläckar blänkte.
- Var hälsad till denna borg, sa hertigen i det att han reste sig och bugade sig. Borgens alla innevånare hälsade vördsamt på den mäktiga gästen.
Morima stannade halvvägs framme hos hertigen, neg djupt och sa med mörkt altröst:
- Tack för ert välkomnande, hertig av Flismarsborg.
Hon reste sig ur sin nigning och gick fram till honom.
- Det är en ära för mig att vara här och jag finner att ni gjort mitt mottagande långt mer storslaget än jag vågade hoppas. Jag ber om tillgift för mitt korta varsel.
- Ni har ingenting att be om tillgift för, nådiga Morima. Vi har iordningställt vår borg i hopp om att behaga er.
- Ni har lyckats långt över förväntan, log Morima. Det var ett leende, som inte nådde ögonen. Hertigen kvävde en rysning och fortsatte i lugn ton:
- Ni måste vara uthungrad efter en så lång resa. Låt Flismarsborg se till att ni får förplägnad så mycket vårt hus förmår.
Han gjorde en gest mot de festligt dukade borden.
- Ni har rätt, hertig, sa Morima.- Färden har varit lång, och jag och mitt sällskap har varit utan förplägnad hela dagen. Därefter, när vi ätit och druckit må vi talas vid i allvarliga spörsmål.
- Det blir tid även för det, sa hertigen,- men ingen talar visa ting på fastande mage. Låt oss slå oss ned vid borden.
- Väl talat.
Peter hade med avsikt placerat sig så att hertigen såg honom.
- Åh, dyra härskarinna, sa hertigen.- Låt mig få presentera en riddare som inte tjänstgjort länge vid denna borg. Detta är Riddar Peter.
Morima vände sig mot honom, och han bugade sig djupt. Hans praktfulla kläder passade honom perfekt och gav honom en viss självsäkerhet.
- En ståtlig ung man, log Morima, och Peter vågade se in i hennes ögon. Det var som att titta in i ett par mörka brunnar. Men långt där nere skymtade han antydan till nyfikenhet.
- Ers höghet smickrar mig, sa han tyst.
Sällskapet satte sig till bords och lät sig väl smaka av den utsökta maten som i överflöd serverades. Peter satt på Morimas vänstra sida och hertigen på hennes högra. Stämningen var hjärtlig, och även Morima skrattade och pratade. Men Peter var orolig. Den här kvinnan hade makt att lägga förbannelser av de mest fruktansvärda slag, och han visste inte om hon även kunde läsa hans tankar. Han hade känslan av att sitta bredvid en dynamitgubbe, som när som helst och utan förvarning kunde explodera. Morima pratade mycket med hertigen om alldagliga saker, som skörden och handeln och Peter hade gott om tid till funderingar. De rörde mest Michael, hur han hade det och hur han någonsin skulle kunna rädda honom. Vad 17 var det egentligen för galenskaper han hade gett sig in på egentligen.
Hans tankar bröts av att Morima obehagligt plötsligt vände sin uppmärksamhet mot honom. Med ett leende frågade hon:
- Hur länge har ni tjänat här?
- Endast ett par dagar, ers höghet.
- Ni kom inte ensam efter vad jag har hört.
- Nej, ers höghet, jag kom i sällskap med Micha... riddar Michael.
- Vad har då hänt honom, undrade Morima.
- Jag kan inte se honom här?
Nu gäller det, tänkte Peter.
- Åh, ers höghet, förlåt min oförskämdhet, men jag trodde att ni visste var han är. Jag trodde att han gått över i er tjänst, och jag har för avsikt att göra detsamma.
- Men hur kan ni tro att han skulle vara hos mig, undrade Morima.
- Det, ers höghet, var bara ett infall. Jag ber om tillgift om den var felaktig.
- Men ni vill gå över att tjäna mig, undrade hon med sänkt röst, och nu kunde Peter tydligt se intresse i hennes ögon.
- Ja, ers höghet. Mina öron har nåtts av ryktet om er storhet, och jag hoppades få komma i er tjänst.
- Men vet ni då inte att det är förräderi mot Flismarsborg, frågade Morima mjukt.
- Men, ers höghet, kan det vara förräderi att vilja tjäna den mäktigaste?
- Ert prat smickrar mig, skrattade Morima.
- Vet hertigen om era planer?
- Nej, ers höghet. Då vore jag inspärrad längst ned i fängelsehålorna nu. Jag hoppades kunna rida med er tillbaka när ni avlägsnar er. Min tjänarinna Leona är villig att följa med mig. Åh, ers nåd, säg inte nej!
- Som fri man står det er fritt att söka tjänst varhelst ni önskar. Hos mig är ni välkommen.
- Tack, ers höghet, sa Peter, och för att dölja lättnaden fattade han impulsivt Morimas hand och kysste den. Morima skrattade till.
- Jag har tydligen fått en chevaleresk riddare.
Middagen pågick under flera timmar. Peter avlägsnade sig ett kort tag under djupa ursäkter till både Morima och hertigen. Han fann Leona ganska snabbt och kunde meddela henne att Morima svalt betet.
- Se till att vi är klara att ge oss iväg när Morimas följe avlägsnar sig.
- Måtte Gud stå oss bi, sa Leona.- Jag ska tillse att alla förberedelser är klara.
- Fint! Jag måste tillbaka innan de börjar undra var jag är.

Ytterligare några timmar senare drog sig Morima och hertigen tillbaka för att samtala. Under tiden gjorde hennes följe sig klart för att färdas tillbaka till Morimas borg, den mäktiga Morimar.

Det dröjde inte länge förrän Morima kom ut. Riddarnas härförare gav orden om uppsittning. Hertigen såg förvånad ut när han upptäckte Peter bland Morimas egna riddare.
- Men Riddar Peter, varthän skall ni, undrade han.
- Jag har tagit tjänst hos hennes höghet Morima, sa Peter och skickade en vänlig tanke till hertigen. "Vore det här andra tider, skulle jag rekommendera honom att bli skådespelare", tänkte han.
Folket runt omkring stannade upp i sina sysslor och Peter kände hur stämningen runt om honom snabbt blev fientlig.
- Men varför, undrade hertigen.
- Hennes höghet Morimas rykte är vida känt, och det är en ära att få tjäna henne.
- Förräderi, mumlade någon.
Hertigen vände om och med böjd rygg gick han in i borgen.
Morimas riddares anförare red ut ur Flismarsborg, och hennes följe formerade sig. Peter red tillsammans med de andra riddarna. "Tack och lov", tänkte han, "att jag ridit ponny som liten.". Han visste hur han skulle hålla tömmarna, få fart på hästen, styra den och stoppa den. "Något annorlunda mot att köra bil", tänkte han, medan han ansträngde sig att hålla koll på hästen. Leona hade fått plats i en av tjänarinnornas vagnar, som kom bakom Morimas egen häst.
- Du är ganska färsk, eller hur, sa riddare till höger om honom. Peter tittade åt hans håll. Det var en ung kille, knappast äldre än han själv.
- Jörgen heter jag, sa riddaren.
- Peter, sa Peter.- Jo, jag är mycket färsk.
- Det syns, sa Jörgen glatt leende.
Peter rodnade.
- Nej, ta inte illa upp, sa Jörgen.- Du kommer snart in i det.
- Hur länge har du varit i tjänst hos Morima?
- Ända sedan jag var liten, sa Jörgen stolt.
- Jag började som page. Fick springa ärenden och så. Men så fick jag tjänst hos riddar Richard och han lärde mig en massa. Och sedan vann jag ett tornerspel, och blev dubbad till riddare.
- Wow, sa Peter.- Då måste du vara skicklig.
- En av de bästa.
Peter granskade Jörgen lite närmare. Han var brunhårig med en lugg som envisades med att vilja falla ned i pannan. Hans bruna ögon gnistrade och när han log fick han ett par smilgropar i kinderna.
Peters tankar gick till Michael, och han blev varm inombords. Hans Michael! Undrar hur han hade det nu. Och var fanns han?
Peter tappade koncentrationen ett kort tag, alldeles tillräckligt för att hans häst skulle känna det och bryta ur formeringen. Innan Peter visste ordet av hade hästen satt av i sken inåt skogen. Han hade all möda i världen att hålla fast i sadeln. Färden gick längre och längre in, och det dröjde inte länge förrän hela sällskapet försvunnit ur synhåll. Peter kände paniken komma flygande. Han hade räknat med allt utom det här.
Plötsligt tog hästen ett hopp över ett omkullfallet träd, och han kände hur han hjälplöst seglade iväg. Han landade med en duns på marken, slog huvudet i en stubbe och förlorademedvetandet.



Han vaknade av att någon envist höll på att smälla honom i ansiktet. Han slog upp ögonen, och tittade rakt in i Jörgens oroliga bruna ögon.
- Åh, du lever i alla fall!
Så spred sig ett leende i Jörgens ansikte och han sa:
- Det här var ett nytt sätt att få ta paus.
- Resten, stönade Peter,- var är resten av sällskapet?
- De fortsatte. Jag meddelade hennes höghet Morima att jag skulle leta rätt på dig.
Peter satte sig långsamt upp. Hela huvudet kändes som om det skulle gå i småbitar när som helst.
Han stönade till och tittade sig runt. Båda hästarna betade fridfullt på en äng inte långt ifrån dem.
- Jag kliver inte upp på det där monstret igen, muttrade han.
Jörgen skrattade till, ett glatt och lite retfullt skratt.
- Hur mycket har du ridit egentligen? Det verkar som om det var första gången du satt på en häst.
- Ja, det var första gången jag satt på den där i alla fall. Och sista, tillade han.- Jag känner mig som om jag brutit alla ben i kroppen.
- Får jag känna efter, frågade Jörgen och innan Peter hann protestera hade han Jörgens händer på anklarna. De kände mjukt och varligt på vaderna och vandrade sedan mjukt och smeksamt uppför benen. Vid knäna tvekade de ett kort tag, men fortsatte sedan uppåt.
- Ingenting svullet än så länge, sa Jörgen. Hans händer fortsatte uppåt, gled på insidan av låren och smekte Peters skrev. Peter kände hur han blev upphetsad utan att kunna göra någonting åt det. Händerna gled upp och stannade på Peters bula framtill.
- Här var det något som var rejält svullet, sa Jörgen.- Det måste vi åtgärda!
De tittade varandra djupt i ögonen, innan Jörgen lutade sig fram och kysste Peter med en våldsam intensitet. Peter grep efter Jörgen och smekte hans kropp. Han drog Jörgen intill sig och lade sig på rygg med Jörgen över sig. De kysstes och smekte varandra, som om de varit utan kroppskontakt i flera månader. Peter drog upp Jörgens skjorta och smekte honom innanför den.
Han njöt av beröringen med Jörgens varma kropp. Han smekte Jörgens fasta skinkor och provade försiktigt med ett finger i skåran. Jörgen stönade av njutning och särade mer på benen så att Peter skulle komma åt ännu bättre.
De rullade runt så Peter hamnade ovanpå. Han kunde känna Jörgens ivriga händer nypa i bröstvårtorna. Han knäppte upp Jörgens skjorta och vek den åt sidan. Han slickade och bet försiktigt. Jörgen vred sig och stönade högt. Peter kröp längre ned och nafsade ovanpå Jörgens byxor, där konturen tydligt kunde kännas. Han knäppte upp byxorna och drog av Jörgen dem. Han slickade runt, smakade på kulorna och slickade på lemmen. Han smakade på ollonet, där en genomskinlig droppe berättade i vilket tillstånd Jörgen befann sig. Han slickade runt ollonet och tog in hela lemmen i munnen. Han lät tungan spela utmed den, samtidigt som han sög. Jörgens händer smekte viljelöst Peter. Hans kropp vred sig fram och tillbaka under den behandling han utsattes för och han flämtade av vällust.
- Det går snart för mig, stönade han. Peter intensifierade sin behandling. Det dröjde inte länge förrän Jörgen kom i kraftiga sprut. Peter försökte tappert hinna svälja. Det smakade salt, men inte obehagligt.
Jörgen vände sig om.
- Ta mig, uppmanade han ivrigt Peter.- Kör din lans i mig, jag vill känna dig i mig!
Peter var inte sen att lyda hans uppmaning. Snabbt fick han av sig sina kläder och nästan våldsamt trängde han in. Det var inte första gången Jörgen var med om det, för Peter mötte inget större motstånd. Jörgen svarade med ivriga motrörelser, och Peter blev häftigare och häftigare i sina. Han klöste Jörgens rygg halvt omedveten om det, och slickade där han kom åt. Han drog sig ur så långt han vågade och körde in igen med kraft. Båda var blöta av svett.
- Åh, mer! Jag vill ha mer, stönade Jörgen, och tryckte sig upp mot Peter. Peter förmådde inte svara.
Han kände att han inte kunde hålla emot längre, och med ett par kraftiga rörelser tömde han sig i Jörgen. Han kunde inte hålla tillbaka ett vrål av vällust medan säden pumpade ur honom. Det flimrade för ögonen och han trodde att han skulle svimma. Han sjönk ihop över Jörgen, som andades häftigt med slutna ögon. Ingen av dem förmådde säga någonting. Peter låg fortfarande med sin lem inne i Jörgen.
Så småningom lugnade sig deras häftiga andhämtning. Peter drog sig långsamt ur. Jörgen vände sig om på rygg och sa med ett svagt men belåtet leende:
- Nu är den inte svullen längre.
Peter kunde inte hålla tillbaka ett skratt.
-Nej, hur skulle den kunna vara det efter en sådan förstklassig behandling?
Jörgen blinkade finurligt med ena ögat.
- Kanske dags att rida ikapp de andra.
- Tänk om jag faller av igen då, log Peter.
- Åh nej, det blir ingen mer behandling förrän vi är tillbaka på Morimar.
- OK, jag får försöka hålla mig kvar på hästuslingen då.
De tog på sig kläderna, borstade av sig löv och stickor som fastnat och satt upp på hästarna. De red i ganska lugn takt fram till den ganska breda väg som följet använt, och väl uppe på den satte de hästarna i galopp. När Peter väl fått in takten i kroppen märkte han att det var skönare att galoppera än skritta. Han guppade inte okontrollerbart på hästryggen.

Det dröjde inte länge förrän de hunnit ifatt det övriga sällskapet. Jörgen redogjorde kort inför riddarnas anförare hur han hittat Peter och hästen, och skyllde dröjsmålet på att Peter varit medvetslös. Peter var tacksam för att han inte berättade vad behandlingen gått ut på.


Resten av ritten till slottet Morimar var händelselös. Jörgen pratade glatt om livet som riddare, och berättade mycket om Morimar. Peter sög i sig upplysningarna och lagrade dem. Han började njuta av den långa ritten, nu när han kommit underfund med att hästen inte hade som livsuppgift att ta ihjäl honom, och han dessutom kommit på hur man skulle dirigera besten han satt på. Han kunde till och med svara på tilltal utan att hästen satte av i sken. Däremot var han helt övertygad om att den log i mjugg åt honom, och han fasade inför nästa gång han skulle rida. Inte betedde sig bilar på det här viset! Visst hade det funnits några lyktstolpar och andra bilar i vägen, och vid ett tillfälle bakdörren på en polisbil, men det hade varit helt självförvållat, vilket poliserna utan minsta antydan till leende också talat om för honom.

Ritten gick genom en vacker trollskog. Höga granar reste sina raka stammar skyhögt mot himlen. Marken var täckt med tjock grön mossa. Stora stenblock och stubbar stack upp här och var. Knotiga rötter sträckte sig utmed marken. Fåglarna sjöng från nästan varje träd och ibland skymtade ett rådjur mellan stammarna. Luften var varm och det luktade sommar. Ibland sken solen ned mellan trädtopparna. I flera timmar ändrades inte scenariot. Följet red lugnt vidare, glatt språkande.
Så glesnade det mellan träden. Jörgen lutade sig mot Peter och pekade ivrigt framåt.
- Där, sa han stolt.- där är Morimar!



Slottet var ståtligt, stort och mäktigt. Det låg på en slätt och sträckte stolt sina tinnar och torn skyhögt mot himlen.
Hela palatset var minst tre gånger så stort som Flismarsborg.
En serie olika murar vittnade om att en mäktig härskare huserade här. Peter försökte komma ihåg vad som stod i historieböckerna om Morimar.
Slottet hade byggts på 1350-talet. Murarna hade förstärkts vid ett par tillfällen. Det hade eldhärjats 1473, och då brann också stora delar av bebyggelsen runt omkring ned. Morimar hade byggts upp igen. När det var som störst hade 1500 människor bott där, och dess armé hade varit en maktfaktor att räkna med. Det inflytandet hade minskat runt 1500, men fått en ny storhetstid runt 1630, och då hade också de sista tillbyggnaderna skett. Den slutliga dödsstöten kom vid den stora branden 1672, då det brann ned till grunden.
Ingen hade byggt upp det igen. Numera var det en ruin, liksom de flesta andra slott och herresäten som fanns i området.

Ju närmare de kom, desto enormare verkade slottet vara. På dess höga torn hängde burspråken som glasade klasar, och vimplar och fanor gjorde att slottet verkligen levde. Runt om palatset hade en stor by vuxit upp, det som skulle bli den stora industristaden, och området var fullt av liv. Handelsmän ledde små oxdragna vagnar in och ut genom den stora porten, och över vallgraven. Beväpnade vakter kontrollerade de inpasserande.
När slottets vaktposter upptäckte följet blåstes en hornsignal, som besvarades inifrån slottet. En hedersvakt red ut och mötte Morimas eget följe.

Tillsammans red de in på den stora borggården. Alla vakter stod i stram givakt och skyldrade vapen när Morima red in. Hon bevärdigade dem inte med en blick, utan red rakt in och satt av. En stallgosse kom fram och tag hand om hästen.
De övriga tog det lugnt. De skvallrade med varandra om vad för intryck Flismarsborg gjort på dem, och pekade också på Peter. Det var inga ovänliga miner från deras håll, och Peter kände sig förhållandevis väl till mods.

Så var han då här. Medan han satt av tittade han sig runt. Massor med folk, alla verkade må bra. Det hördes glada skratt och alla verkade vara vänligt sinnade. Ingen spänning kändes, som det gjort när han klampat in på borggården på Flismarsborg.
Någonstans i den här enorma borgen fanns alltså Michael. Undrar var? Det skulle ta honom månader att leta sig igenom hela det här slottet. Han suckade lätt för sig själv. Det måste finnas ett snabbare sätt att ta reda på var Michael fanns.
- Nu ska vi se till att du får ett rum någonstans, sa plötsligt Jörgen.- Jag tror att det finns ett bredvid mitt.
Han blinkade.
- Det vore bra, eller vad säger du?
Peter kände en ilning genom kroppen av spänning. Jörgen hade blivit hans vän, och genom att försiktigt pumpa honom kunde han få ovärderliga upplysningar.
- Det låter jättebra, sa han med ett menande leende.
Jörgen log brett.
- Jag ska visa dig runt, och se till att du känner dig hemmastadd.
- Heljuste!
- Juste, undrade Jörgen.
- Fint, menar jag, sa Peter.- Jag talar fortfarande dialekt.
- Åh, jag fattar. Var kommer du ifrån?
- Euh... Norrifrån.
Med denna upplysning lät sig Jörgen nöja, och Peter drog en lättnadens suck. Han fick tänka på språket!

Morimar var enormt. Utifrån såg det väldigt ut och inuti var det storslaget. Om Flismarsborg, var praktfullt, så var det ändå litet jämfört med Morimar. Salar, den ena storslagnare än den andra, avlöste varandra. Inga kostnader hade sparats för att göra Morimar till den mest imponerande borgen.
Peter följde andlöst efter Jörgen, som inte utan stolthet visade honom runt.
- Här har du mitt rum, sa Jörgen och öppnade en dörr.
Peter tittade in. Till ytan var det ungefär lika stort som det rum han och Michael delat. Men allt var enormt mycket mer påkostat här. Vackra gobelänger prydde väggarna, och praktfulla möbler gav rummet en smakfull men inte tung prägel. Det var överhuvud taget inrett med stor finess och god smak. Trägolvet täcktes till stor del av tjocka fällar av finaste kvalitet.
- Oj, var allt Peter fick fram.
- Visst är det fint, sa Jörgen stolt.
- Verkligen!
- Då ska vi inspektera ditt rum.
Jörgen gick före och öppnade dörren bredvid. Ett lika vackert och påkostat rum nästan bländade Peter.
- Ska jag bo här, undrade han klentroget.
- Javisst! Morima tar hand om sina riddare och ser till att de har det bästa.
- Jo, jag ser det.
- Jag går in till mig ett tag, så får du finna dig tillrätta och packa upp. Jag kommer in om ett tag, om det inte gör något.
- Du är välkommen.
- Då ses vi senare.
- Fint!
Dörren stängdes bakom Jörgen. Peter sjönk ned på kanten till den enorma himmelsängen. Han suckade djupt och sträckte ut sig med benen utanför sängkanten. Han blundade, och nu kände han hur trött han egentligen var. Då var han alltså på Morimar, som riddare i Morimars hov. Första delen av planen hade fungerat helt utan problem. Dessutom hade han fått en kamrat och det gjorde att han inte behövde känna sig bortkommen. Han log för sig själv. Han hade ingen direkt handlingsplan just nu, utan han måste få lite tid till att tänka och kolla in läget. När han sonderat terrängen fick han se vad han kunde göra. Han slöt ögonen och lät tankarna bära iväg med honom dit de ville. Han fingrade, halvt omedvetet, på halskedjan innanför skjortan där ringen med sigillet hängde. Den var ett ess, som skulle komma väl till pass senare.


Peter slumrade till, och märkte ingenting av den tysta varelse som smög in på hans rum. Mannen gled runt, tyst som en skugga, hela tiden observant på Peter. Han drog ut en byrålåda, vände försiktigt på innehållet och sköt tyst in den igen. Han bläddrade tyst bland några präntade ark, såg Peters kappsäck, som han tyst och försiktigt öppnade och tittade igenom.
Han smög fram till sängen och studerade ett tag den sovande Peter. Sigillet glimmade till i skenet från den öppna spisen, när Peter rörde sig lite. Mannen stelnade till, böjde sig fram över Peter och tittade noga på sigillet. Han reste sig tyst och tittade sig runt. Så smög han till dörren, lyssnade noga ett tag, och när han inte hörde varken steg eller röster öppnade han den och gled ut. Dörren stängdes ljudlöst efter honom.


Peter väcktes av att det knackade på dörren. Han satte sig hastigt upp och ropade:
- Kom in!
Dörren öppnades och Leona kom in.
- Leona! Vad kul att se dig!
- Åh, Riddar Peter, jag har varit så orolig. Först när jag fick höra att er häst kastat av er, och sedan när jag inte kunde finna er. Ingen visste var ni fanns, och Morimar är så enormt stort. Ett par gånger höll jag på att förtvivla.
- Hur har det gått för dig?
- Jag har fått en kammare bland de andra tjänarinnorna. Av mina ägodelar återstår blott mina allra personligaste. Huset Morimar har bytt ut mina kläder och av mina tjänstedon återstår nästan intet.
- Men du har blivit en av Morimas tjänarinnor nu?
- Ja, Riddar Peter. Vår plan har lyckats så långt.
- Jag är nu en av Morimas riddare, och du ser så fint hon tar hand om oss.
- Ja, Riddar Peter. Prakten är väldig.
- Du behöver inte kalla mig riddare. Du vet mycket väl att jag inte är det. Kalla mig bara Peter när vi pratar så här i enrum.
- Ja, ridd...Peter.
- Återstår då bara att ta reda på vad som hänt Michael.
- Det torde inte vara alltför svårt, sa Leona med ett leende.- Alla vet att tjänstefolk älskar att prata om vad som händer.
Peter log.
- Bra! Då ägnar jag mig åt att forska ut det här palatset.
Han suckade.
- Det kommer att ta år.
Det bultade till på dörren och Jörgen klev in. Han hade bytt om till en tunikaliknande dräkt, som hölls ihop i midjan av ett bälte.
- Hej! Åh, stör jag?
- Nej, det är ingen fara, sa Peter.- Det här är min tjänarinna från Flismarsborg.
Leona neg djupt för Jörgen.
- Jag skulle precis avlägsna mig, sa hon tyst.- Om ni önskar något, Riddar Peter, så kalla på mig.
Hon neg för honom, och gick ut ur rummet.
- Har du egen tjänarinna, undrade Jörgen imponerat, när dörren stängts bakom Leona.
- Ja, på Flismarsborg. Vi får väl se om jag får behålla henne här.
- Jag kom för att se hur uppackningen gått. När du är klar kan vi gå runt Morimar lite.
- Jag är klar, redo för allt.
Det glimtade till i Jörgens ögon.
- Apropå det! Jag har en överraskning!
- Jaha?
- Om du vill mig något speciellt så finns det en dörr mellan våra rum. Det är nästan ingen som känner till den, och jag hittade den av en ren händelse. Kom får du se!
Han gick till en gobelängtäckt vägg, och vek gobelängen åt sidan. Kamoflerad i väggen fanns mycket riktigt en dörr. Han knuffade på den och motvilligt, men helt ljudlöst gled den upp.
- Helbra, sa Peter.- Då finns det ingen som ser ifall att jag kommer över till dig och tvärtom.
- Precis! Jörgen log triumferande.- Tysta förhandlingar och planering av krigsstrategi under mörka nätter.
Det klack till i Peter. Vad menade han? Visste han något om varför han tagit tjänst hos Morima?
- Vad menar du med det?
- Äh, det var bara ett skämt. Du får inte ta allting jag säger på allvar.
Peter log lättat.
- Men om du är klar, så kan jag ju ta och visa dig runt Morimar.
- Jag är klar.


Vandringen runt palatset tog ett par timmar. Jörgen kände till varje skrymsle av det jättelika slottet och kunde en massa. Han berättade med inlevelse och fantasi om alla salar och rum de tittade in i, och presenterade Peter för alla de mötte, från riddare till tjänstefolk.
Så småningom kom de tillbaka till Jörgens rum.
- Jag är helt slut i benen, sa Peter och sjönk med en suck ned på en stol.- Himmel, så stort det är här.
- Lite skillnad mot Flismarsborg, eller hur?
- Jo, milt sagt.
- Ändå har du inte sett hälften.
- Åh nej!
De satt tysta ett tag. Peters tankar sökte sig omedvetet till Michael.
- Du, Peter, sa Jörgen plötsligt.
Peter tittade upp. Jörgen såg så annorlunda ut. Hans ögon var fyllda med ömhet och värme.
- Vad tänker du på just nu, frågade han.
Peter rodnade.
- Hur så, undrade han och försökte se oberörd ut.
- Du såg plötsligt så ledsen ut.
- Äh, det var inget.
- Jo, det måste ha varit något speciellt.
- Nej, ingenting, jag lovar.
- Det är Michael, eller hur, fortsatte Jörgen obevekligt. Peter slog ned blicken och svarade ingenting.
- Du är ganska förtjust i honom, eller hur?
- Hur kan du veta någonting om honom, undrade Peter.
- När du höll på att vakna ur medvetslösheten, mumlade du hans namn, och jag är inte dummare än att jag kan lägga ihop två och två.
- Då är allt förgäves, mumlade Peter.
- Lugna dig nu, sa Jörgen.
- Jag har förrått mig, fortsatte Peter, och lutade huvudet i händerna. Jörgen gick fram till honom och satte sig på huk framför honom.
- Nu ska du lyssna på mig. Du kan lita på mig. Jag ska inte säga något.
Peter såg långsamt upp. Jörgen såg ut som om han menade vad han sade.
- När jag var 17, fortsatte Jörgen,- fanns en riddare här som hette Tommy. Jag var dödligt förälskad i honom, till och med gått i döden om det hade varit nödvändigt. Åh, vilken kille det var! Ljus, lång med de blåaste ögon jag någonsin sett. Han var 22 och jag 17. Han var så mjuk och fin mot mig. Han brydde sig om mig och älskade mig. Han var glad och rolig, hans leende sådant där att man bara inte kunde vara på dåligt humör när han log. Alla älskade honom, men han älskade bara mig.
Så fick Morima reda på det här, och det var mer än hon kunde tåla. Alla skulle älska henne och ingen annan. Först varnade hon Tommy och hotade med en massa saker om vi fortsatte att ha ett förhållande.
Tommy och jag träffades då i hemlighet. Ingen fick veta någonting om det, men hela tiden var vi rädda att någon skulle upptäcka oss. Och naturligtvis blev vi upptäckta.
Jörgens röst blev hård och ögonen fylldes av hat.
- En stalldräng upptäckte oss. Han var också kär i Tommy och svartsjuk på mig, och han fick sin hämnd. Han skvallrade, och Morima blev vansinnig. Hon skickade iväg Tommy på ett uppdrag han med säkerhet aldrig skulle komma tillbaka ifrån. Och det gjorde han inte heller.
- Åh, jag kommer ihåg den sista natten. Tommy var förtvivlad och jag bara grät. Vi höll om varandra, som om det gällde livet.
Jag ville inte släppa honom, jag ville följa med honom, aldrig skiljas åt. Tommy viskade i mitt öra: "Var modig och håll ut. En dag kommer jag tillbaka till dig". Men jag bara grät. Tommy log ett sista sorgset leende, när han satt upp på sin vita häst och red ut från borgen.
Tårarna rullade nedför Jörgens kinder.
- Jag älskade honom, snyftade han.- Och jag gör det fortfarande fast det är fyra år sedan. Gud, vad jag hatade Morima för vad hon gjorde mot oss, och jag hatar henne fortfarande lika mycket för det.
Han lutade huvudet i Peters knä och grät tyst. Han mumlade:
- Du påminner så mycket om honom.
Peter strök honom sakta över håret. Han fann ingenting att säga.
Jörgen snyftade:
- När du mumlade "Michael", så förstod jag precis hur det låg till, och jag vill hjälpa dig så mycket jag kan, som en hämnd på Morima.
- Men jag trodde att du älskade Morimar, sa Peter förvånat.
Jörgen såg häftigt upp.
- Jo, men det gör jag. Det här är mitt hem. Jag har bott här i hela mitt liv. Jag känner varenda sten i den här borgen och älskar den. Jag älskar människorna här. Men jag hatar Morima för vad hon gjorde mot mig och för allt elände hon har ställt till med. Titta dig runt på människorna. Visst, du ser leenden och hör glada skratt, men titta in i ögonen. Du ser ingen glädje där.
- Men hur kan det komma sig?
- Morimar var en lycklig borg tills Morima tog över. Hon och hennes anhang har krossat glädjen här.
Peter satt tyst och mycket fundersam. Allt hade tagit en annorlunda vändning än han tänkt sig. OK, han hade fått en bundsförvant, men det kunde tillföra komplikationer. Ju färre som visste om hans uppdrag, desto bättre. Hur mycket skulle han våga berätta för Jörgen? Han strök Jörgen försiktigt över huvudet, och sa tyst:
- Du, kvällen är långt gången. Det är dags att gå till sängs.
Jörgen såg upp, torkade tårarna med baksidan av handen och log ett prövande leende.
- Förlåt, sa han.
- Förlåt för vad?
- För att jag bär mig åt så här.
- Det är ingenting att be om ursäkt för.
- Jo, jag borde inte sitta och lipa som det värsta kvinnfolk.
- Jag vet precis hur det känns. Jag grät floder efter det att Michael försvann.
Jörgen fick ett pillemariskt uttryck i ögonen.
- Jag vill att du sover här inne.
Peter log, lite förvånad.
- Hur så?
- Jo, jag måste kontrollera att du inte har några bestående men efter att ha fallit av hästen.
Peter kunde inte hålla tillbaka ett skratt.
- Du är hopplös, vet du om det?
- Det har jag fått höra ända sedan jag föddes, sa Jörgen glatt.
- Å andra sidan är jag nog illa skadad, så det låter som ett mycket vettigt förslag.
- Jag tänkte väl det, log Jörgen.
- Jag kommer in till dig när jag har bytt om.
- Bra!
Peter gjorde en ansats att gå, men hölls kvar av Jörgen.
- Du, använd vår speciella dörr när du kommer.
- Precis min avsikt. Jag tänkte låsa min dörr, så att ingen kommer in av misstag.
- Du är visare än jag trodde!
- Jo, ibland bara blixtrar det till.


Peter gick in på sitt rum. Han klädde av sig och tog på sig en underbart skön morgonrock av siden. Han låste dörren från insidan, vek undan gobelängen och gick in till Jörgen.
Jörgen hade redan lagt sig. Belysningen nedsläckt, och han verkade sova. En bit av täcket var uppvikt och Jörgen hade berett plats för Peter.
Peter tog av sig morgonrocken, och försiktigt, för att inte väcka Jörgen, kröp han ned i den breda himmelsängen. Han hann inte mer än krypa ned förrän Jörgen grep tag i honom och nästan våldsamt drog honom intill sig. Han lade sig hälften över Peter och kysste honom intensivt. Peter gjorde en ansats till motstånd, men hölls kvar av Jörgen. Jörgens ena hand fattade Peters båda och höll fast dem. Med sin kroppstyngd höll han Peter på plats. Jörgens andra hand smekte hans kropp och utforskade hans känsliga punkter.
Peter kände hur upphetsningen tog över, och han besvarade Jörgens intensiva kärlek. Jörgens fria hand nådde Peters skrev och behandlade det så intensivt att Peter var tvungen att bita sig i läppen för att inte skrika högt av vällust.
Jörgen gjorde ett uppehåll i älskandet, och såg in i Peters blå ögon. Han släppte Peters händer och lade sig på mage vid sidan av honom.
- Vad hände, undrade Peter.
- Jag tyckte bara att det får vara nog för i kväll, sa Jörgen med ett underfundigt leende.
- Du, din lilla, sa Peter och vräkte sig över Jörgen. Jörgen fnittrade till, och lät villigt Peter tränga in i honom.

Utanför lyste månen över heden. Den reflekterade sig i Morimars murar, tinnar och torn. Den speglade sig i nattvakternas blanka hjälmar och skinande lansar.
Det var en fridfull natt, och allt andades lugn och ro.






Morgonen kom tidigt till Morimar, liksom den kommit till Flismarsborg.
Peter vaknade först till liv. Han kände sig fortfarande trött, men det berodde på nattens aktiviteter och var inte någon obehagligt trötthet. Han log vid minnet. Jörgen hade varit snudd på omätlig. Han smekte ömt Jörgen, som sov med ett lyckligt leende på läpparna. Jörgen sträckte ut armarna efter honom och drog honom intill sig. Peter tryckte en mjuk kyss på hans läppar, och han slog upp ögonen.
- Mmm, redan morgon, sa han sömnigt.
- Det blev inte mycket sömn.
- Nej, jag känner det i hela kroppen, sa Peter.
- Vänta du tills jag sätter igång på allvar. Det där var bara uppvärmning.
- Hej, kom och hjälp, log Peter.
De låg tysta och bara smekte varandra en stund.
- Du, vad är det för program i dag, undrade Peter.
- Det är en tornering vid middagstid, svarade Jörgen,- Vi ska se om det blir några nya riddare här på Morimar. Ett slags slutprov, alltså.
- Jag behöver väl inte genomgå det provet, hoppas jag, sa Peter.
- Nej, du är ju redan riddare, sa Jörgen,
- och ett ordentligt vapen har du ju redan demonstrerat.
- Har jag, sa Peter förvånat, men när han såg Jörgens finurliga leende fattade han.
- Din lilla snuskhummer, skrattade han och daskade till Jörgens skinkor.
- Aj, din våldsamme sälle.
Det knackade på dörren. Båda stelnade till.
- Fort, viskade Jörgen.- snabbt in på ditt rum.
Peter kastade sig ur sängen och sprang genom den hemliga dörren in på sitt rum. Han stängde den snabbt och såg till att gobelängen föll tillbaka i sitt ursprungliga läge. Han hoppade upp i sängen och rufsade om så att den såg använd ut. Han hann inte mer än lägga sig förrän det knackade även på hans dörr.
- Ett ögonblick, ropade han.
Han hoppade ur sängen, rufsade om lite ytterligare och gick för att öppna. I sista sekunden kom han på att han var naken. Han såg sig om efter morgonrocken, men upptäckte till sin förskräckelse att han måste ha glömt den inne hos Jörgen. Han slet på sig en skjorta, och den nådde honom till knäna. Därpå öppnade han dörren. Utanför stod Leona med en stor bricka dukad med en stabil frukost.
- God morgon, Riddar Peter, log hon.- Har natten varit angenäm?
- Hej, Leona. Jo tack, mycket.
Han släppte in henne och stängde dörren.
- Jag har fått höra en hel del, som kan vara av intresse, sa hon.
- Vadå? Berätta!
- Det viktigaste är att Riddar Michael finns här på Morimar. Han sitter inspärrad i en av fängelsehålorna. Ingen äger rätt att besöka honom. Morima har handplockat hans vakter.
- Skönt att han lever!
- Men om honom pratas det inte mycket, och jag var tvungen att använda all min list för att över huvud taget få veta någonting.
- Ta inga risker, Leona! Men det är jättefint, det du fått reda på.
- Tack, Peter. För övrigt är hela borgen i feststämning, för den stora torneringen äger rum i dag. De nya riddarna ska dubbas.
- På Jörgen lät det som om det var vilken tornering som helst.
- Nej, det här är årets största tornering. Du har ännu inte varit, ute, men hela palatset är smyckat och det är feststämning både här och i staden.
- Det låter ju roligt!
- Det viskas dock bland oss tjänstefolk att allt inte är som det ska. Morima vandrar runt på sitt rum som ett vilt djur i bur. Hon ryter åt tjänarna och fräser åt rådgivarna.
- Har det hänt något speciellt?
- Jo, det ryktas om att Morima fått ett bud från en man, som sedan förvandlade sig till en örn och flög iväg.
- Vad då för bud?
- Att hon handlat fel mot någon, som nu samlat kraft nog för att slå tillbaka.
- Skulle hon få bud från alla felbehandlade, så skulle man inte se himlen för alla örnar! Förresten, förvandla sig till örn?! Sådant händer bara i sagorna.
- Det var flera som såg både mannen och örnen. Mannen var lång och högrest och mycket ståtlig. Örnen, som flög därifrån var den största örn någon någonsin hade sett. En helt vit örn!
- Äh, sagor!
- Lika fullt är Morima nervös och mycket orolig.
- Vad kan hända? En skock örnar, som kommer flygande och hackar Morima på näsan, frågade Peter brett leende.
- Sluta retas, Peter. Må så vara att du inte tror på det här, men Morima gör det.
- OK, jag är tyst. Men vad händer nu? Har vi någon plan för att befria Michael?
- Inte tillräckligt säker.
- Då får vi bida vår tid, och invänta nästa bra tillfälle.
- Det kommer att dröja, sa Leona och suckade.- Jag har inte hört viskas om något nytt erövringståg - ja, till och med Flismarsborg får vara ifred.
- Då måste vi alltså slå till idag, konstaterade Peter.
- Kanske inte idag, sa Leona,- utan senare. Hon log listigt.
- Jag har en idé.

Solen hade ännu inte nått högt på himlen, men både borgen och staden runt omkring kryllade av liv. Folk hade kommit resande långväga ifrån, och det fanns inte ett ledigt rum att finna inom flera kilometers avstånd. Kommersen var livlig, nästan öronbedövande. Den stora marknadsplatsen i staden hade svällt ut till tredubbla storleken, och köpmännen försökte överrösta varandra med att skrika om fördelen med just deras vara. Oxar, kor, grisar, åsnor och höns uttryckte sitt ljudliga missnöje med tillställningen. Livsmedel av alla de slag såldes av bastanta bondkvinnor med hucklen över huvudena. Långväga ifrån hade handelsmän kommit, och de bjöd ut färgglada tyger av olika sort och material. Blänkande kopparkärl av olika storlekar såldes, och även mer udda ting bjöds ut och studerades med nyfikenhet och skepsis. En resande teater hade slagit upp sin scen och samlade roade åskådare runt om scenen. Kringresande kvackare bjöd ut sina mirakelmediciner.

Jörgen hade tagit med Peter ut för att han skulle få se detta skådespel, och de hade gått omkring ett par timmar.
- Så mycket folk det är här, sa Peter och duckade när en folkilsken höna gjorde ett utfall mot honom.
- Ja, det här är en folkfest utan like, sa Jörgen.
- Titta, vilken vacker kittel, utbrast Peter plötsligt och höll upp en utsirad kopparkanna. Han vände och vred på den, och solen blänkte i den.
- Vad vacker den är!
- Den kostar bara två daler, sa en kroknäst man med mörkt hår.
- Det är den inte värd, sa Jörgen.- Kom, Peter.
- 1:75 kan jag gå ned till, sa köpmannen.
- och då går jag med förlust.
- Den är värd högst en daler, sa Jörgen.
- Ni vill ruinera mig, klagade mannen och himlade teatraliskt med ögonen.- Jag har hustru och fem barn att försörja.
- Då ska ni sälja annat som är värt sitt pris, och inte sådant här skräp.
- Men, bäste riddare, det här är finaste kvalitet. Bättre går inte att få tag på.
- En daler, inte ett dugg mer. Och då betalar vi ändå för mycket.
- Bara för att det är ni, herr riddare, går jag med på det, fastän jag vet att min hustru kommer att skälla på mig och slå mig när jag kommer hem ikväll.
Jörgen fiskade fram ett mynt och slängde åt köpmannen det. Denne sken som en sol. Med en djup bugning överräckte han kanna till Jörgen. De båda vännerna gick därifrån.
- Du hade väl inte behövt köpa den, sa Peter när de kommit en bit därifrån.- Jag tyckte bara att den var vacker.
- Jomen, jag vill ge dig något, och eftersom du tycker om den, så får du den som gåva av mig!
- Tack så jättemycket, sa Peter.- men vad kan jag ge dig som tack?
- Du behöver inge ge mig något, sa Jörgen.
- Jo, men någonting vill jag ge dig.
- Din vänskap räcker för mig, mer än nog.
Peter fann ingenting att säga, utan grep Jörgens arm och kramade den hårt.


Peter var uppfylld av alla intryck. De knuffades runt av alla människor och njöt av den avspända stämningen som rådde. Många olika dialekter hördes och några var så främmande att Peter inte förstod vad som sades. Han började bli trött i benen.
- Kan vi inte sätta oss ned ett tag. Det här tar på krafterna.
- Vi kan gå på värdshuset, sa Jörgen.- Där träffar man alltid någon bekant.
- Bra idé! Det låter kul!
De trängde sig igenom marknadsplatsen och stod snart utanför en träbyggnad. Inifrån hördes skrål och skratt.
- Ska vi in där, undrade Peter lite nervöst.
- Javisst, här inne träffar man en massa roliga människor.
- Nja, vi kanske borde gå tillbaka till Morimar.
- Äh, var inte rädd! Det är ingen fara! Kom nu!
De gick in genom dörren. Sorlet blev öronbedövande. Röken låg tät och värmen var snudd på olidlig. Värdshuset bestod av en enda stor sal. Det var högt i tak och ganska dämpad belysning. Det tog ett tag innan Peters ögon vande sig vid mörkret. Så småningom kunde han urskilja fler detaljer. Väggarna var brädfodrade och tjocka bjälkar löpte i taket. Inredningen var enkel, en rad långbord på golvet med enkla träpallar runt omkring. I andra änden fanns en lång bardisk där krogvärden huserade. Runt disken stod en mängd män med enorma sejdlar framför sig som skummet rann om. Bastanta kvinnor jobbade frenetiskt för att hinna servera alla törstiga gäster. Det rådde hög och bullrig stämning.
- Nej, sa Peter.- Vi går.
- Kommer aldrig på fråga. Har vi väl kommit in, så stannar vi! Titta, där är två lediga platser.
Han tog tag i Peters arm och drog in honom. De nådde platserna utan problem. Nästan med det samma kom en kraftig kvinna i 50-årsåldern fram till dem.
- Nej, se riddar Jörgen! Vilken oväntad ära! Ska det vara det vanliga?
- Roligt att du kommer ihåg mig! Ja tack, det vanliga.
- Din vän då? Vad vill han ha?
- Samma.
- Ska bli.
Hon avlägsnade sig med en blinkning åt Peter. Han rodnade. Jörgen skrattade när han såg Peters förlägenhet.
- Bry dig inte om henne. Hon är alltid så där!
- Vad har du beställt?
- En sejdel öl åt oss var.
Kvinnan kom snart tillbaka med två enorma krus. Brett leende ställde hon ned dem.
- Här har ni, mina turturduvor. Huset bjuder, så drick och må bra!
Jörgen flinade tillbaka.
- Det kan du lita på. Har du inget roligt skvaller?
- Skulle jag fara med skvaller?! En sådan förolämpning!
Så lutade hon sig fram mellan Jörgen och Peter, och sa hemlighetsfullt:
- Fast det sägs att Morima har fått en utmaning som gjort henne skärrad.
Peter stelnade till.
- Vad då? Berätta!
- Jo, först var det den här riddar Michael. men honom fångade hon ju och satte i hålorna, den stackaren. Men idag kom det en lång, höknäst och ståtlig man. Han tog sig förbi alla vakter utan att märkas och så sa han något till Morima. Hon hade bleknat och ropat på vakterna. Men när de kom hade han bara lett och sedan förvandlat sig till en jättelik örn, som flög ut genom fönstret. En enorm vit örn, fortsatte kvinnan dramatiskt,- som gav ifrån sig ett par triumferande skrin och flög iväg. Massor med folk såg örnen och undrar vad som nu kommer att hända. Morima har inte varit sig lik. Hennes humör är ju alltid dåligt, men efter det här besöket har det nått nytt lågvattenmärke.
Jörgen lyssnade uppmärksamt på hennes historia.
- Vi allihopa i stan tar det som ett omen att något håller på att hända. Något som Morima inte har kontroll över, slutade hon.
- Jo, det verkar nästan så, sa Jörgen fundersamt.- En vit örn, sa du?
- Ja! Den var enorm. Nästan silverfärgad.
- Jag undrar, började Jörgen, men avbröt sig och sa ingenting mer.
- Nej, här kan jag inte stå och sladdra, sa kvinnan och rätade på ryggen.- Jag har massor av arbete. Den här torneringen kommer att lägga mig i en för tidig grav.
- Snack, sa Jörgen leende,- det ska mer till än lite folk för att knäcka dig.
Kvinnan log glatt och nöp honom i kinden.
- Ta hand om dig och din vän.
- Lita på det, skrattade Jörgen.
Peter kände hur rödfärgen steg i ansiktet på honom och tittade ned i sejdeln.
Kvinnan vände sig och gick därifrån. Jörgen daskade till hennes breda bakdel och hon hytte skämtsamt näven åt honom. Han försjönk snabbt i tankar när hon avlägsnat sig, och drack lite tankspritt av ölet.
- Vad funderar du på, undrade Peter när Jörgen inte sagt något på tio minuter. Jörgen ryckte till.
- Va? Euh, nja, ingenting.
- Jo, berätta!
- Nej, det var inget.
- Som du vill, då var det väl inte det, sa Peter och tillade:- fast vem som helst skulle dra den slutsatsen att du grunnade på någonting. När jordens värste pratmakare är tyst tio minuter i sträck, då är det något.
Jörgen log svagt.
- Jo, visst har jag funderingar. Men det är definitivt ingenting man pratar om här. Har du druckit upp?
- Den här insjön?! Är du inte klok?!
- Vad är du för en vekling? Se till att stjälpa i dig ölen, retades Jörgen.
- Då rasar jag under bordet.
- Jag lovar att bära dig till borgen.
- Det skulle se bra ut, va? En vrålberusad riddare, dessutom en helt ny.
Utan att någon av dem hade märkt det, hade en främling kommit in i lokalen. Han såg sig runt och fick syn på Jörgen och Peter. Målmedvetet trängde han sig fram till dem.
- Ursäkta mig om jag stör, sa han med mörk och behaglig röst.
Jörgen och Peter snurrade runt.
Mannen, som tilltalat dem, var lång och kraftig. Han var klädd i trasor, men hans hållning var rak. Han fixerade dem med en underligt stel blick, som verkade tränga rakt igenom dem.
- Ja, sa Peter avvaktande.
- Jag har väl den äran att prata med högvälborne riddarna Jörgen och Peter vid Morimas hov?
- Det är vi, bekräftade Peter och bugade sig lätt.
- Och vem har vi äran att tala med, undrade Jörgen.
- Ni känner inte mitt namn, och just nu är det oväsentligt. Mitt budskap är viktigare. Vi kan dock inte tala fritt här.
- Vad skulle få oss att lämna detta värdshus med en, för oss, helt okänd man?
- Därför att mitt budskap är av största betydelse för er båda, fastän det inte är gemensamt.
- Ni uttrycker er förvirrande, sa Peter.
- Det kan förvisso verka så, medgav främlingen.- men ge mig blott fem minuter av er dyrbara tid, så kan jag ge klarhet i dessa förvirrande meningar.
Jörgen och Peter såg på varandra.
- Vad tycker du, undrade Peter.
- Tja, varför inte? Det är tid innan tornerspelen börjar, och vi kan ju alltid lyssna på vad han har att säga och sedan gå.
- Låter vettigt.
De vände sig mot främlingen.
- Vi följer med er, sa Jörgen.- Men vi varnar er. Är det ett bud av ringa vikt, så kommer vi i kraft av riddare av Morimar att se till att detta blir sista gången ni öppnar er mun.
Mannens ansikte visade ingen som helst reaktion. Han fixerade Jörgen med sin stela blick.
- Gott, sa han.- Ni kommer inte att ångra er. Följ mig.
De reste sig och följde efter honom. Peter och Jörgen växlade diskret blickar, och ögonen visade den oro de båda kände.
Vad ville mannen och vem var han? Hur kunde han veta vilka de var?
De kom ut i friska luften. Mannen gick ganska raskt ett par meter framför dem. Det verkade som om han kände till staden väl, för utan minsta tvekan vek han av från de stora gatorna och ledde dem genom allt smalare gränder och prång. Han stannade utanför ett hus, som hade sett sina bästa dagar. Allt luktade smuts och förfall. Hela huset lutade sig mot grannhuset. Skorstenen hotade att rasa när som helst, och allt såg ganska ruffigt ut.
- Vänta här, sa mannen.
Jörgen och Peter stannade. Mannen knackade på dörren och utan att vänta på svar öppnade han dörren och gick in.
- Ska vi verkligen vänta, undrade Peter lite nervöst.- Tänk om det är ett bakhåll.
- Det finns ingen som skulle vinna något på att föra bort oss. Morima skulle inte betala ett stoftkorn för att få oss fria.
- Men tänk om han inte vet det. Vad kan han vilja? Jag är lite rädd.
- Jag med, erkände Jörgen.- Men samtidigt är jag nyfiken.
- Jo, det är jag också.
Dörren öppnades och mannen visade sig i dörröppningen. Han gjorde tecken åt dem att komma. Lite tveksamt följde de hans uppmaning.
De klev in genom dörren. Innanför var det helt svart. Inte minsta ljusglimt lättade på mörkret. Peter hann inte mer än komma innanför dörren förrän han kände en säck träs över sitt huvud och dras ända ner till fötterna. Han gjorde våldsamt motstånd, och sparkade och slog vilt omkring sig. Men så fick han ett hårt slag i huvudet och förlorade medvetandet.
Tiden som nu följde var väldigt osammanhängande och underlig. Han tyckte ibland att han svävade och att det blåste runt om honom, men så sjönk han ned i medvetslöshet igen.


När han till sist vaknade till liv upptäckte han att han låg på en säng. Bredvid honom låg Jörgen, fortfarande medvetslös. Han tittade sig runt, försiktigt för att inte förvärra den bultande huvudvärken.
De befann sig i ett stort rum. Det var stort och luftigt och mycket sparsamt möblerat. Det som fanns vittnade emellertid om mycket säker smak.
Till vänster om sängen stod en byrå. Den , ett skrivbord och två bekväma stolar utgjorde hela möblemanget. Utmed väggen till vänster hängde fem stora målningar, alla föreställande örnar, avmålade i flykten. Örnarna var mycket kraftfullt målade och konstnären måtte ha lagt ned mycket tid och arbete på dem. Längre bort utmed samma vägg fanns en bastant ekdörr. Golvet bestod av rejäla och breda ektiljor. Det fanns inga fällar eller mattor på dem. Väggen till höger var helt utan dekorationer. Det enda som avbröt den vita stenväggen var det höga och smala fönstret. Där Peter låg kunde han inte se annat än himmel utanför. Av solljuset att döma var det fortfarande dag. Väggen mitt emot dem var också en ren vit stenvägg. Där fanns en enorm eldstad i mitten. I den knastrade en eld. Det var varmt och skönt i rummet.


Peter grunnade ett tag på den nyuppkomna situationen. De hade alltså gått rätt i en fälla i alla fall. De hade blivit bortförda från staden. Frågan var varför och av vem. Det skulle antagligen visa sig inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jörgen började röra på sig. Peter klappade honom lätt i ansiktet för att snabbare få honom att vakna till liv. Jörgen fäktade svagt med armarna och muttrade:
- Om du slår mig en gång till blir jag våldsam!
Peter insåg dock att Jörgen knappast hade tillräckligt mycket kraft för att sätta hotet i verket, utan fortsatte att väcka honom.
Jörgen slog upp sina bruna ögon. Han såg förvirrad ut ett tag, men blicken klarnade.
- Var är vi, undrade han svagt.
- Ingen aning, svarade Peter.- Jag tänkte just fråga dig om det.
- Arma himlar, vilken huvudvärk! Om jag får tag i den som försökte knäcka mitt huvud som om det var ett ägg, så ska jag visa höge vederbörande ett och annat.
Han slappnade av med ett morrande.
- Skönt att du är här i alla fall, sa han.
- Nöjet är helt på min sida, sa Peter.
- Plötsligt slog det mig att jag inte är ett dugg nyfiken på vad mannen ville oss. Jag vill tillbaka till Morimar.
- Kanske lite sent att komma på det nu, påpekade Peter.
Jörgen gav honom en sur blick.
- Jo, jag är illa medveten om det. Hädan efter kom jag att helt lyda min mors råd om att inte följa med främmande karlar.
Peter skrattade till, men slutade snabbt med ett stön, då huvudet tydligt visade vad det kände.
- Det ska bli mycket spännande att höra vad för försvar de har för en sådan här behandling.
- Mmmm, de kanske har gått och beundrat oss på avstånd.
- Visst, men det finns mildare övertalningsmedel för att få en sådan vilja igenom, sa Jörgen och log menande mot Peter.
- Åh ja, titta inte på mig. Jag har aldrig ens behövt försöka övertala dig, sa Peter.
- Nej, du ser! Det räcker med en blick.
Jörgen reste sig med ett stön från sängen och gick fram till fönstret. Han stod tyst ett tag.
- Ser du något, frågade Peter.
- Nej.
- Vadå nej? Något måste du väl se?!
- Nej, upprepade Jörgen.
- Äh, larva dig inte.
- Kom och se själv.
Trots huvudvärken reste sig Peter och gick fram till fönstret. Jörgen hade rätt. Utanför syntes ingenting. Ingenting annat än moln.
- Vår präst pratar ibland om himmelriket ovan molnen, sa Jörgen.- Undrar om han menade det här.
- Sluta prata smörja! Så hårt klippte de inte till!
- Men det här måste vara himlen. Vi är ovanför molnen.
- Knappast! Med det liv jag levat så skulle jag hamna där nere. Vi är i ett rum i en borg ovanför molnen, sa Peter sakligt.
- Finns ingen.
- Vadå "finns ingen"?
- Det finns ingen borg på flera veckors ritt ifrån Morimar som ligger ovanför molnen.
- Så hur förklarar du då att vi befinner oss i en borg som inte finns, undrade Peter elakt.
Jörgen svarade inte.



Plötsligt vreds en nyckel om i dörren. Båda snurrade runt. Dörren öppnades och en man klev in. Han var klädd helt i vitt och utstrålade en säkerhet. Det märktes att han var van att befalla. Han var enormt vacker. Hans blonda hår, blå ögon och det leende han nu log mot dem bländade Peter. Han var ungefär 25 år.
- Välkomna till min borg. Ursäkta det kanske onödigt bryska sätt som ni fördes hit på, sa han med en lugn och behaglig stämma.
Det blev tyst ett tag, innan Jörgen nätt och jämnt hörbart sa:
- Tommy? Är det du?
- Ja, svarade han, fortfarande leende:- det är jag.
Jörgen skrek till, rusade fram till honom och slängde sig i hans famn.
- Det är du! Det är du! utbrast Jörgen och sedan kunde han inte hålla emot gråten. Han borrade in ansiktet i Tommys bröst och grät hejdlöst. Hela hans kropp skakade och han höll Tommy som om han aldrig ville släppa honom. Tommy smekte honom och mumlade:
- Jag sa ju att vi skulle ses igen. Lugn, gubben, nu är vi tillsammans igen.
Peter stod tyst kvar vid fönstret. Han ville inte säga något som kunde bryta stämningen. När han såg Tommy och Jörgen kände han en längtan efter Michael starkare än någonsin. Han fick en klump i halsen som han inte kunde svälja ned, och han kände hur tårarna rullade nedför kinden utan att han kunde förhindra det.


Jörgens gråt lugnade sig och han såg upp i Tommys ansikte och log genom tårarna.
- Åh Tommy, vad jag längtat efter dig! Jag kan inte fatta att du står här framför mig, att jag kan ta i dig, att vi har träffats igen. Åh, Tommy!
- Jag har längtat mig halvt vansinnig efter dig, sa Tommy,- men har inte kunnat göra någonting åt det förrän nu.
De höll om varandra hårt. Så lyfte Tommy blicken och log mot Peter.
- Vi försummar visst vår vän Peter.
- Peter, sa Jörgen så ivrigt att han nästan snubblade på orden.- Det här är Tommy jag berättade om.
- Jo, det har nästan framgått, log Peter.
Jörgen rodnade och Tommy skrattade till.
- Vår vän har en slipad tunga, tycker jag mig märka, sa Tommy brett leende.
- Men Tommy, sa Jörgen.- Hur kommer det sig att du fört oss hit? Var är vi? Varför är vi här? Och hur kom vi hit?
- Lugn, lugn, avbröt Tommy.- Tids nog ska jag berätta allt. Men det är en lång historia. Först måste vi ha något att äta. Jag har dukat fram åt oss i matsalen. Kom med mig.


De gick ut ur rummet och följde efter Tommy. Borgen de befann sig i var inte lika stor som Morimar, inte heller lika massivt mäktig. Men den var storslagen och ljus. Överallt fanns stora fönster som gav intrycket av att man befann sig högt upp i luften. Runt om borgen fanns höga, spetsiga och snöbetäckta bergstoppar, men ingen så hög som den de befann sig på. Man såg inte marken någonstans, för moln låg mellan den och borgen. Solen kom åt att skina in nästan överallt. Breda marmorbelagda korridorer och gångar vek av inåt borgen, och visade att det fanns en mängd rum. Alla dörrar var stängda, och Peter såg inte till någon annan människa, inte ens tjänstefolk. Det gjorde honom förbryllad. På både Morimar och Flismarsborg hade det kryllat av folk.

Den långa och ljusa korridor de gick ledde fram till en bred trappa, som gick i spiral till en ny våning. Genomgående var borgen byggd med tanke på att ge luft och rymd. Ingenstans fanns mörka prång, ingenstans behövde borgen lysas upp så länge som solen sken.

De kom fram till ett stort rum, där ett bord var uppdukat med en rad olika rätter. Det var inget överflöd, men fullt tillräckligt.
Peter kände att han var hungrig och högg ivrigt in på de olika rätterna. Jörgen hade svårt att slita blicken från Tommy och fick inte i sig speciellt mycket. Tommy åt med god aptit. Ibland möttes hans och Jörgens blickar, och då log han ett varmt och ömt leende. De sa inte mycket.
Så lutade sig Tommy tillbaka och sa:
- Nu ska jag berätta vad som hänt mig sedan jag blev tvungen att lämna Morimar. Det är en nästan otrolig historia, och hade jag inte upplevt den, så hade nog avfärdat den med ett skratt. Men så här var det:
Mitt hjärta värkte när jag red ut från Morimar för sista gången. Morimar, det var mitt hem, det var där jag vuxit upp, det var där jag hade alla minnen. Fastän jag inte alls ville visa det rann mina tårar nedför kinderna och jag svor att hämnas på Morima för det här, även om det var det sista jag gjorde. Jag ville hämnas det hon gjorde mot oss, Jörgen.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag tänkte rida till någon borg och erbjuda mina tjänster, mest för att ha någonstans att bo och få något att äta. Men sedan?
Jag hann inte långt. I skogarna runt om Morimar härjar många rövarband och ett av dem fick syn på mig. När jag skulle rida därifrån snubblade min häst och jag föll av. Innan jag hunnit sitta upp igen var rövarna över mig. De klubbade ned mig och tog allt vad jag hade. Jag är glad att de sparade mitt liv.
När jag vaknade upp igen var jag helt utblottad. Det enda jag hade kvar var de kläder jag hade på mig, och en dolk jag hade nedstoppad i stövlarna, något rövarna inte hade upptäckt. Om jag skulle försöka ta mig till bebodda trakter så skulle jag bli bortkörd, som den fattige tiggare jag plötsligt hade blivit.
Jag beslutade mig i stället för att leva i skogarna. Kanske skulle jag stöta samman med andra välvilligt inställda och slå mig samman med dem.
Det gick en tid. Jag träffade inte en människa. Jag jagade och levde på vad skogen kunde ge. Jag lärde mig bygga fällor och snaror, tillverkade egna redskap och plockade bär och svamp. Av ris och grenar byggde jag mig en koja som var så pass tät att den stängde ute kylan och regnet.
Så en dag, när jag var ute för att vittja mina fällor, fann jag en stor örn som fastnat i en snara. Den var alldeles utmattad, men inte skadad. Jag tog med den hem och mot alla odds åt den av det jag erbjöd och den kvicknade till ganska snabbt. Efter ett par dagar var den helt återställd och jag skulle släppa den. Men döm om min förvåning när den bara flög ett varv och sedan landade på min axel. Jag var livrädd och trodde att den skulle hacka mig sönder och samman. Men den var inte ett dugg våldsam, tvärtom. Den satt helt stilla på min axel och till min enorma förvåning pratade den med mig! Ja, inte som jag pratar nu, utan direkt in i huvudet på något sätt.
Den berättade att den var härskare över ett rike av örnar. Hans namn var Kwarog. Han var mig evigt tacksam för att jag räddat hans liv, och behövde jag någon gång hjälp behövde jag bara kalla på honom, så skulle jag få hjälp.
Jag trodde först att jag drömde, men ju mer han berättade, ju mer blev jag övertygad om att alltsammans verkligen hände, även om det var som en saga man berättar för barnen innan de ska sova.
Kwarog flög iväg. Dagarna gick och jag levde mitt fria liv i skogarna. Jakten gick bra, och jag började trivas med mitt liv.
Så en dag blev jag överfallen. Det var ett mindre stråtrövareband som upptäckt min stuga och lagt sig i bakhåll. När de rusade fram så hann jag ropa på Kwarog. Det dröjde inte länge förrän det hördes brus som av en stormvind. Jag trodde nästan inte mina ögon, när fem enorma örnar svepte ned från himlen. Stråtrövarna flydde vilt skrikande och återkom aldrig. Örnarna försvann innan jag hann tacka dem.
Ungefär en månad senare fick jag besök av en man. Bara det tyckte jag var lite underligt, för efter stråtrövarnas besök hade jag noga sett till att min hydda var noga gömd. I spisen hade jag hängt en grankvist för att röken skulle spridas och inte synas. Underligare ändå blev det när han nämnde mig vid mitt namn. Han behövde hjälp, och jag kunde hjälpa honom. Han ville att jag skulle följa honom. Jag iakttog honom när han pratade. Han verkade lite konstig. Han rörde knappt läpparna när han talade. Hans ögon rörde sig stelt och var för det mesta riktade framåt. Hans röst var ganska mörk och... Ja, över huvud taget var det en rätt underlig man. Jag var väldigt fundersam. Vad ville han ha hjälp med och vem var han? Jag fattade ingenting. Men jag plockade ihop mina viktigaste ägodelar och följde med honom. Där vi gick genom skogen slöt flera män upp. De betedde sig lika stelt som den förste, de var lika rakryggade och högresta och lika tystlåtna. Det var inte utan att jag blev lite illa till mods.
Så kom vi fram till en stor äng. Där fanns massor av män, det måste ha varit hundratals. Men det var skrämmande att se dem. Alla såg nästan likadana ut, ingen sa någonting, alla stirrade rakt framför sig. Mannen, som pratat med mig, ledde mig genom hela samlingen och placerade mig framför allihop. Och så började han prata. Jag fattade inte ett dugg av vad han sa, för det var på ett främmande men mycket vackert språk. Han vände sig mot mig, och sa åt mig att blunda och inte titta förrän han sa till mig. Jag lydde utan att fatta någonting. Jag hörde en massa konstiga ljud och det kom som ett underligt vinddrag.
Mannen sa åt mig att se igen och när jag öppnade ögonen höll jag på att sätta mig av överraskning. Det fanns inte en människa kvar, utan i stället fanns den största skara örnar jag någonsin sett. En efter en lyfte de. Tänk er synen: hundra och åter hundra örnar som lyfter.
Sex av dem stannade kvar. Mellan sig hade de en plattform av flätad vass. Mannen jag talat med, även han nu en örn, beordrade mig att sätta mig på plattformen och hålla i mig. Jag skulle få följa med dem till deras hemvist. Det är den här borgen. Jag glömmer aldrig den flygresan. Jag var livrädd och fascinerad och nyfiken, allt på en gång. När jag försiktigt lutade mig över kanten, så såg jag hela världen som om det hade varit leksaker. Vi flög högt över hus och åkrar, och allt var så litet att de kunde rymts i min hand. Att flyga högt över bergen var något otroligt! Hur många gånger hade jag inte klättrat runt och kämpat bland klipporna. Och nu for vi över dem som om vi varit ett moln.
Vi flög i flera timmar. Högre och högre kom vi och till sist såg jag borgen. Det var en molnfri dag och redan långt i fjärran såg jag den. Vit och högrest låg den högrest låg den högst uppe på den högsta toppen. Den glimmade som en ädelsten i solen och det var den vackraste syn jag sett. Jag pekade och den som pratat med mig nickade.
Vi landade på borggården. Jag var darrbent av upplevelsen och allt det storslagna och stum av alltihop.
En man mötte mig i den stora porten. Först kände jag inte igen honom, men sedan upptäckte jag att det var Kwarog, fast i människoskepnad.
På det allvarliga och högtidliga sätt som är örnars, hälsade han mig välkommen. Han förde mig till en kammare dit mina övriga saker från kojan förts. De bjöd mig på en underbar middag och Kwarog berättade en massa fantastiska historier.
Hans folks historia var lång och ärofull. Från början var de ett människosläkte som vi, men genom att de bodde i denna borg närmast himlen, fick de av en gammal eremit gåvan att kunna förvandla sig till den mäktigaste av alla fåglar - örnen. Med sina skarpa ögon följde de allt som hände i alla länder. De slogs tillsammans med rättrådiga och goda kungar, och de räddade kringfarande som råkat i svårigheter. Med oro hade de följt utvecklingen när Morima blodigt och brutalt erövrade rike efter rike. Hon hade sänt en budbärare till deras borg och beordrat dem att svära henne trohet, något de vägrade. Morima blev ursinnig och startade en hämningslös slakt av örnar. Många av Kwarogs folk hade dött i den kampen.
Deras skarpa hörsel hade uppfattat gråten och veklagan från de folk Morimas härar tvingat bli hennes undersåtar, de hade sett röken från plundrade städer och borgar, men inte kunnat göra någonting. Endast deras borgs otillgängliga läge hade räddat den från plundring. deras vanmakt och raseri växte. De kände till varför jag blivit utslängd från Morimar och insåg att jag kunde hjälpa dem. Kwarog lät sig fångas i min snara och under de dagar han bodde hos mig iakttog han mig noga.
Jag fördes hit, men kom snabbt underfund med att jag behövde hjälp. Genom våra bundsförvanter på Morimar fick jag reda på vad som hände, bland annat riddar Michaels belägenhet, men även att han hade sigillet. En plan började ta form. Jörgen, du och Peter kan hjälpa mig. Jag är ledsen att vi så handgripligt var tvungna att ta er hit, men jag var rädd att ni inte skulle tro på allt det här annars.
- Så mannen på värdshuset var en örn, undrade Peter klentroget.
- Javisst, nickade Tommy.- Och sedan flögs ni hit.
- Då var det inte någon dröm alltså.
- Nej. Men för att göra en lång historia kort: Vi har en plan som syftar till att förinta Morima och hennes anhang. Vi behöver er hjälp.
Tommys ord hade samma effekt som om han släppt en bomb. Det blev helt tyst ett tag, medan det han sagt fick sjunka in.
- Men hur, frågade Peter.
- Det finns alltså en genomförbar plan. Det måste finnas folk inne i Morimar och det är där ni kommer in i bilden. Vakterna känner igen er och misstänker inget.
- Vi ensamma, frågade Jörgen skeptiskt.
- Ni kan räkna med hjälp från de mest oväntade håll, sa Tommy,- så ni är inte ensamma. Vi har bundsförvanter där Morima minst anar det.
- Hur blir det med Michael, frågade Peter.
- Han känner till våra planer, och det är där ni kommer in i bilden. Du, Peter, har sigillet, och det måste han ha för att slutföra den här planen.
- Hur kan du veta att jag har det, undrade Peter.
- Du sover tungt, unge man, log Tommy.- Det var tur för dig att det var vänner som kom på besök och inga som beslutat sig för att dräpa dig.
Peter ryste och tog sig om halsen.
- Vad ska vi då göra, frågade Jörgen. Hans ögon hade fått en underlig glans och hans kinder var röda av upphetsningen och spänningen.
- Jo, så här är det. Nu börjar snart den stora torneringen, och då är hela palatsets uppmärksamhet riktad mot den. Vaksamheten är mindre än någonsin, och ni har ett gyllene tillfälle, som inte kommer tillbaka på länge. Så planerna går ut på att slå till nu, hårt och på en gång.

På Morimar stod glädjen högt. På den stora borggården hade en stor läktare byggts upp, och en lång bana hade avgränsats för själva tornerspelen. På murkrönen stod blåsare med långa trumpeter, redo att blåsa signalen som skulle öppna spelen. Från tornen smattrade vimplar och det stora Morimar var festligt smyckat och förberett för denna fest.
När solen stod högst på himlen lyfte blåsarna trumpeterna till läpparna och ut över den stora borgen och staden ljöd en pampig fanfar. Folk strömmade upp till borgen och fyllde åskådarplatserna. Endast läktaren var fortfarande tom. Folk sorlade, skrattade och pratade. Årets största fest hade nått höjdpunkten - torneringen. Snart skulle de spännande spelen börja.
Ytterligare en pampig fanfar genljöd och folket tystnade. Ut från borgen trädde Morima, följd av sitt hov och sina närmaste tjänare. Utan att bevärdiga folket med en blick tog hon plats på läktaren. Folket jublade och skrek sin uppskattning för Morima, men hon verkade inte höra dem.
Hon höjde ena handen och blåsarna blåste en smattrande fanfar, som tecken på att spelen kunde börja.

Leona satt strax bakom Morima, och hon tittade sig oroligt omkring. Var var Peter någonstans? Han hade inte varit synlig på hela dagen och det var hemskt underligt att han inte var ens här. Hans plats bland riddarna var tom, likaså den som hans kamrat skulle ha. Leona tyckte inte alls om det här. Något måste ha hänt dem!

De första riddaraspiranterna red in. De verkade väl skyddade i sina blänkande rustningar och de långa lansarna så imponerande ut. De hade varsitt kort svärd hängande i en balja vid midjan. De red runt ett varv och hälsade vördnadsfullt på Morima. De red sedan till varsin ände av banan och samlade sig. Visiren på hjälmarna fälldes ned. En andlös tystnad lägrade sig över folksamlingen. Ryttarna fick tecken och de sporrade sina hästar. Det dundrade i jorden och dammet rykte kring hovarna när dessa levande stridsvagnar med hög hastighet snabbt närmade sig varandra. De fällde ned lansarna och med ett hårt metalliskt ljud stötte de ihop. Båda vacklade till, den ene höll på att falla av, men båda satt kvar.
Publiken jublade. De red banan ut och stannade sina hästar. Människorna runt omkring applåderade och skrek av upphetsning. De vände och sporrade hästarna. Dammet rykte om hovarna och marken skälvde. återigen fällde de lansarna. Den ene fick in en fullträff med sin lans mitt i bröstet på den andre. Denne såg ut att vara lyft av en jättehand och slungades ur sadeln. Han landade med en hård duns på marken och blev liggande ett tag. Folket runt omkring tjöt och jublade. han reste sig lite ostadigt och drog svärdet ur sliden. Den kvarvarande ryttaren hade nu hunnit vända sin häst och kom nu i sporrsträck tillbaka. Han hade lämnat sin lans till väpnaren, och även han hade dragit sitt svärd. Han red rakt mot sin motståndare, som var tvungen att kasta sig åt sidan. De fäktade ett tag utan att nå något avgörande. Morima såg uttråkad ut, och då ingen verkade segra gjorde hon en avmätt gest med ena handen. Det kom en fanfar och kämparna slutade att slåss. De fällde upp visiren och stack tillbaka svärden i slidorna. Gemensamt gick de tillbaka till slottet efter att ha bugat sig för Morima. Folket runt omkring mumlade lite besviket. Inget blod!

Ytterligare ett par ryttare tog plats och en ny kam utkämpades. Båda var jämbördiga kämpar och kampen var spännande. Men Morima var orolig och otålig. Hon ägnade kampen föga uppmärksamhet, och spanade istället mot himlen. Kampen avgjordes och segraren mottog folkets jubel.

Nästa par gjorde sig i ordning och skulle precis få tecknet att börja, när något hände. människornas sorl tystnade, och uppmärksamheten vändes bort från ryttarna. Vid ena änden av banan stod en främmande ryttare. Hans häst var vit, så även hans rustning. Hans sköld hade en stor flygande örn som vapen. Han hade visiret nedfällt och man kunde inte se hans ansikte. Han var högrest och lång, och på något sätt skrämmande. Det blev helt tyst på borggården. Riddaren red långsamt fram till läktaren där Morima satt. Han höjde en behandskad hand till hälsning och tog till orda.
- Var hälsad, Morima.
Morima hade bleknat. Hon såg skrämt på riddaren och svarade:
- Vem är du, okände riddare?
- Du vet vem jag är. Jag lovade att komma åter och mitt löfte har jag hållit.
- Vad vill du, frågade Morima tonlöst.
- Jag utmanar dig, Morima. Din kraft är krossad.
Morima ryckte till och tycktes krypa ihop. Så rätade hon sig och blev åter den mäktiga härskarinnan på Morimar. Hennes röst blev låg och tonfallet giftigt. Ögonen blixtrade.
- Det är djärva och övermodiga ord för att komma ifrån en valp som du.
- När du körde ut mig från Morimar som en spetälsk må jag ha varit en valp. Men tiden har gått Morima. Av den tandlösa och diande valpen har blivit en rasande och blodtörstig varg.
- Det återstår att se, sa Morima hånfullt. Hon vände sig till sina tjänare.- Kalla fram mina bästa riddare. Valpen ska kväsas.
Folkets sorl ökade i styrka. Var detta möjligt? Riddar Tommy hade återvänt och utmanade Morima. Sorlet blev allt högre och mer upphetsat.
I fjärran hördes ett brus som av en stormvind. Det närmade sig allt mer. Folket tystnade och såg oroligt mot himlen. Högt ovanför dem syntes den största samling örnar någon någonsin hade sett. En efter en gled de majestätiskt ned och landade på borgens murkrön. Inte ett ljud hördes ifrån dem, annat än vindens brusande i vingarna.
En tjänare sprang fram till Morima och viskade något i hennes öra. Hon reste sig häftigt upp och skrek:
- Skjut ned örnarna! Nu genast!
Vakter gjorde en ansats att lyfta sina armborst, men örnarna flög ned och hindrade dem. Vakterna tvekade, men lyfte igen sina vapen, men ryggade förskräckt tillbaka när örnarna inför deras ögon ändrade form och förvandlades till kraftiga och ståtliga män, kraftigt beväpnade och med allvar i blicken. Vakterna blev stående med skräck målad i ansiktena och gapande munnar.
Folket inne på borggården tryckte förskrämt ihop sig. De såg oroligt på de bistra främlingarna.
- Du ser, Morima, din magi räcker inte här! Din makt är krossad, ropade Tommy triumferande.


Leona hade lämnat läktaren och rusat in i palatset. Peter var borta, men riddar Michael fanns kvar i fängelsehålorna. Hennes tankar var uppfyllda av att på något sätt rädda honom. Hon sprang genom de öde korridorerna, allt längre ned mot de mörka valv, där fängelsehålorna fanns. Inte en människa syntes till, alla var ute på borggården för att följa tornerspelen.
En dov röst ropade åt henne att vänta. Hon stannade tvärt och såg sig omkring. Där fanns inte en människa. Hon fortsatte, men hörde återigen rösten. Leona blev rädd.
- Är det någon här, ropade hon skräckslaget och såg sig omkring.
Den enda levande varelsen i närheten var en stor vargliknande hund. Den såg på henne med sina gula ögon, och Leona kände hur fruktan grep tag i henne. Rösten hördes igen:
- Var inte rädd! Jag är med dig!
Det var hunden!
- Nej, det är inte möjligt, flämtade Leona.
Hundens gula ögon lyste i halvdunklet och huggtänderna glimmade.
- Jag är med dig, upprepade den.- Fortsätt mot fängelsehålorna. Jag ska hjälpa dig.
Fastän så rädd att benen nästan vägrade lyda henne tvingade Leona sig att fortsätta.
Här nere rådde mörkret, bara avbrutet ibland av enstaka rykande facklor. Golvet var ojämnt och Leona snubblade på ojämna skarvar. Hela tiden följde den stora hunden efter henne en bit bakom.
Allt längre ned i Morimar gick Leonas färd. Det var kallt och fuktigt, och inte en facklorna kunde helt skingra mörkret. Längs väggarna droppade vattnet och golvet var halt och slipprigt. Plötsligt hördes hundens röst:
- Stanna här!
Leona vågade inte annat än att lyda.
- Vänta!
Hunden strök förbi henne och smög långsamt och helt ljudlöst iväg. Den försvann bakom en krök i gången. Leona stod tyst. Det enda som hördes var hennes snabba andetag och droppandet från väggarna som gav eko längs gångarna. Hon skärpte hörseln och försökte uppfatta några ljud. Men inget annat än droppandet och ibland fräsande från en fackla hördes. hon var rädd, enormt rädd. Att springa ned hit hade varit en impulshandling. Hon insåg nu att hon inte skulle ha en chans att få ut riddar Michael ur cellen. Hur skulle hon kunna övermanna stadiga vakter? Hennes första impuls var att vända, men så kom hon ihåg att hunden sagt åt henne att vänta. Hon vågade inte göra någonting annat.
Minuterna gick långsamt och kändes som evigheter.
Så hörde hon den dova och nästan morrande rösten igen på avstånd.
- Fortsätt framåt.
- Var är du, viskade Leona.
- Framför dig. Var inte rädd.
Leona gick försiktigt framåt. Hon gick långsamt och lyssnade noga ifall hon skulle höra något mer. Men inget annat än hennes egen andhämtning och försiktiga steg hördes.
- Du är snart framme, hördes hunden säga, denna gång närmare.
Leona saktade in farten ännu mer. Bakom nästa hörn syntes starkare ljus, och Leona visste att där fanns cellen som riddar Michael placerats i, vaktad av omutliga vakter.
Nu fanns det längre ingen återvändo. Hon gick runt den sista kröken. Hon stannade till, helt överraskad. Peter och Jörgen höll på att binda ihop de båda vakterna, som låg på golvet. Den ene var medvetslös, och i den andres ansikte syntes en enorm skräck. Hans ögon höll på att trilla ur sina hålor och han darrade våldsamt.
Den enorma hunden stod med varje muskel beredd, klar att ingripa ifall vakten skulle göra motstånd. Hans huggtänder glimmade hotfullt i skenet från en fackla och ur hans strupe hördes ibland en mullrande dov morrning.
- Peter, ropade Leona.
Peter såg upp, och hans ansikte lyste upp. Från ett jack i ena kinden rann blod och hans kläder var i trasor.
- Men du är ju skadad, utbrast hon.
- Äh, det är ingen fara, tack vare hunden. Han kom i rätt sekund. Men vad gör du här?
- Jag vet inte, jo, jag kom för att rädda riddar Michael.
- Det är snart gjort, sa Jörgen.- Här är nyckeln.
Han höll upp en stor utsirad järnnyckel. Han stack den i låset och vred om. Den tjocka dörren gled gnisslande och trögt upp.
Michael rusade ut. Han var lite magrare och hade skäggstubb, men i övrigt verkade han inte han inte skadad.
- Michael, ropade Peter och rusade fram till honom.
- Min Peter, mumlade Michael med Peter i sina armar.
Peter höll om honom hårt och borrade in ansiktet i hans bröst. Michael smekte hans hår och kramade honom.
- Så som jag längtat efter dig!
Leona kunde inte hålla tillbaka ett par tårar som rullade nedför kinderna. Jörgen log glatt.
- Det börjar bli bråttom, morrade hunden.- Vi har inte tid att stanna här längre.
Peter slet sig motvilligt från Michael.
- Hunden har rätt. Vi måste skynda oss.
I samma ögonblick skakades Morimar av en stark stöt. En fackla rasade ned från sin hållare i väggen, men i övrigt hände ingenting.
- Kraftmätningen har börjat, ropade Jörgen. - Vi måste hjälpa Tommy.
- Vi kan inte lämna vakterna här, utbrast Leona.
- Lös repen så får han bära den andre, morrade hunden.- Men skynda på! Jag vädrar stor fara!
De knöt upp repen och skyndade iväg. De sprang genom gångarna upp mot ljuset och den friska luften. Gång efter gång skakades Morimar av kraftiga stötar, den ena värre än den andra. Golvet gungade och väggarna sprack runt om den. Stenblock föll omkring dem och de kunde höra hur väggar helt rasade ihop. Luften blev full av damm och det blev svårt att se.
- Nu är det inte långt kvar, ropade Jörgen genom infernot. Runt omkring dem rasade nu Morimar helt. Golvet gick som stormvågor, och ideligen snubblade de och föll.
- Vi klarar aldrig det här, snyftade Leona.
- Jo, vi måste, ropade Michael för att överrösta bullret och kakafonin runt om dem.
- Jag vädrar frisk luft, morrade hunden.
- Där, utbrast Peter ivrigt.- Jag ser dagsljus.
De snubblade ut ur Morimar och bländades ett tag av det starka solljuset. Borggården var tom. Människorna hade flytt i panik när den första stöten kom, örnarna hade lyft och seglade som en flygande armé ovanför Morimar.
Endast två människor fanns kvar. Den ene var riddar Tommy och den andra var Morima.


Tommy hade slängt rustningen och stod nu enbart iförd sin vita tunika. Morima stod på läktaren och precis när Peter och de andra kom ut ur Morimar lyfte hon sin ena hand, pekade på Tommy, och ifrån hennes finger sköt en kraftig blixt ut. Den missade Tommy med en hårsmån och pulveriserade en bit av muren bakom honom.
Han lyfte sina händer och talade örnars språk i en åkallan och förbannelse. Morimar skalv till igen, denna gång mycket kraftigare. Michael tänkte precis rusa fram för att hjälpa Tommy, men Peter höll honom fast i ärmen.
- Ringen, Michael.
- Fort! Ge mig den!
Peter tog fram kedjan med ringen och räckte honom sigillet.
- Tack. Då kastar vi väl oss in i leken.
Han klev fram på planen, så att han blev fullt synlig för Morima.
- Lyssna och se, Morima! Nu har du en motståndare till.
- Michael! Hur kom du ut?!
- Jag har starkare bundsförvanter än du anar. Se ringen!
Morima tog ett steg bakåt och spottade.
- Tvi och åter tvi!
Michael höjde rösten och började sjunga på exakt samma sätt som Peter hade hört honom första gången på Flismarsborg. Men rösten var nu mycket kraftfullare och ekade mellan de rasande murarna. Morima gav upp ett skri.
- Jag klarar inte er båda, tjöt hon.- Ni vinner!
Hennes konturer började bli otydliga och hon ändrade form. Hennes röst blev allt gällare.
- Jag ska komma tillbaka, jag försäkrar, och då ska inga valpar kunna stoppa mig!!
Med ett skri högt upp i falsett försvann hon i en rökpuff. Samtidigt ökade mullret oroväckande.
- Fort ut härifrån! Morimar rasar, skrek Jörgen.
De sprang mot den stora porten. Bakom dem svajade de bastanta murarna som om de vore pappersväggar. Mullret blev allt värre och marken skakade så att de nästan föll. De sprang ut genom porten och fortsatte ett bra stycke till utan att vända sig om. Det kom ett dånande crescendo och sedan blev allt tyst.
Andfådda stannade de. De vände sig om och kunde nästan inte tro sina ögon. Av den mäktiga borgen Morimar återstod endast ruiner.
En sista kraftig explosion skakade resterna av murarna, och väldiga eldslågor slog upp.
- Vi klarade det, pustade Michael.
De sjönk ned på marken, och tysta såg de de sista resterna av murarna från Morimar rasa ned i eld och förstörelse.
- Vad händer nu, undrade Leona.
- Vi måste tillbaka till Flismarsborg och berätta vad som hänt, sa Michael.
- Åh nej, stönade Peter,- då måste jag upp på en sådan där livlig best igen.
- Det problemet löser vi på annat sätt, sa Tommy.
Han ropade något på örnars språk. Omedelbart sänkte sig en örn från himlen. De talade med varandra ett kort tag, och örnen lyfte. Den kom tillbaka med tolv andra örnar. Emellan sig hade de två flätade plattformar. Michael puffade Peter i sidan och viskade:
- Welcome on board the Eagle Airline.
Båda skrattade.
Jörgen sa i retfull ton till Tommy:
- Är det nu säkert att du inte låter stoppa oss i säckar och slår oss i huvudet.
- Ja, såvida du inte föredrar det, log Tommy.
- Nja, sa Jörgen,- man får en väldig huvudvärk av det.
- Jaha, är alla klara?
De tog plats och ekipagen lyfte.


Allt var sig likt på Flismarsborg. Det bildades en stor folksamling på borggården när sällskapet landade. Människorna höll sig emellertid på respektfullt avstånd. Hertigen kom ut. Hela han strålade av lycka.
- Ni har lyckats, sa han och omfamnade dem alla.
Folket bröt ut i jubel och det var som om de aldrig ville sluta. Jörgen höll om Tommy och Peter höll Michaels hand i ett stadigt grepp.
Så lade Peter märke till en förändring.
- Michael, sa han,- så gammal hertigen ser ut.
Michael tittade - och mycket riktigt: hertigens ansikte hade fler rynkor än tidigare.
- Du har rätt, sa han.- Titta, alla de andra också.
Allt gick nu väldigt snabbt. Folkets jubel lät mer och mer som om det kom från fjärran, deras konturer blev allt suddigare. Det blev mer och mer diffust och snart kunde man se rakt igenom dem. Flismarsborg började förändras. Murarna försvann, buskar klättrade åter på resterna, kättingar vittrade och täcktes av rost, och mossa täckte de nedfallna stenarna.
Hela förvandlingen tog bara ett par minuter. Det sista de hörde var Jörgen som ropade:
- Tack för allt!


Plötsligt stod Michael och Peter ensamma i ruinen av Flismarsborg. Ingenting kunde ses eller höras av det forna livet. Fåglarna kvittrade runt om i träden, vinden susade lätt, solen sken och allt andades lugn.
De stod tysta ett tag. Michael drog Peter intill sig.
- Vi lyckades tydligen krossa förbannelsen, sa han tyst och tillade:- Såvida vi inte har drömt alltihop.
- Vilken dröm, sa Peter tankfullt.
- Ringen har jag kvar, sa Michael och tittade på den sagolikt vackra guldringen på sitt långfinger.
De blev tysta igen. Båda hade tankarna kvar vid den saga de just varit med om.
Så ryckte Michael på axlarna och skrattade sitt hjärtligt glada skratt.
- Men du är verklig i alla fall, sa han och kramade om Peter.
- Du också, sa Peter och tillade:- Tack och lov!
- Du, vi går hem till mig och tar en lugn fika. Vad sägs om det?
- Perfekt.
På väg till Michaels lägenhet stannade han plötsligt.
- Du, jag ska bara kolla en sak. Vänta här.
Peter stod kvar medan Michael gick in i en telefonhytt och ringde ett kort samtal. När han kom ut log han lyckligt.
- Det var det jag trodde!
- Vad?
- Att damen på Riksantikvarieämbetet var försvunnen.
- Vad är det med det, då?
- Det var Morima! Inte undra på att alla olyckor inträffade! Hon ville ta kål på mig redan innan jag träffade hertigen. Jag kände igen henne på Morimar, men var inte helt säker.
- Har du kollat allt nu, undrade Peter.
- Ja, nu är alla frågetecken uträtade.
- Då så! Herre, befall din lydige och trogne tjänare, log Peter med glimten i ögat.
- Nämn edra önskningar - och jag uppfyller dem.
Michael log spjuveraktigt.
- Sån't talar man inte högt om på sta'n. Men vänta du tills vi kommer innanför ytterdörren!
- Jag kan knappast bärga mig, log Peter.
Skrattande gick de hand i hand genom den vårvarma staden.

Tillbaka till Historieförteckningen