Det var en gång en liten Fågel. Den såg ut som vilken liten fågel som helst, men den
hade en liten egenhet: den öppnade näbben i alla möjliga si-tuationer. Alltid skulle
den komma med goda råd, uppmuntrande tillkvitter, roligt kvitter och hade den ingenting vettigt att kvittra så nynnade den på någon slagdänga från sångfåglarnas kvitterfestival
för tre år sedan.
Liksom alla fåglar som jämt låter hade denna Fågel ett enormt umgänge. Det rörde sig
i hans kretsar och kring hans bo var det ett evigt flaxande. Hela dagarna flaxade
hans vänner omkring, och de övriga fåglarna i den kollektiva holk han hade rett sitt
bo i såg med undran på den aldrig sinande ström av fåglar som antingen hysteriskt flaxade
in vid middagstid med ögon röda som albinos (det var bara fjäderdräkten som avslöjade
att de inte var det) eller lugnt seglade in med bästa fjäderskruden på framåt kvällen.
Denna lilla Fågel älskade att ha vänner omkring sig. Själv spatserade han omkring
och såg till att alla hade det bra. Var det någon ensam fågelstackare som slagit
sig ned på en pinne lite utanför de andra, struttade han snabbt dit för att höra
om det var något fel.
När han inte hade bekanta på besök ägnade han sig åt att flaxa runt hela Sverige.
Tillsammans med andra lika galna fåglar gjorde han landet osäkert, genom sitt eviga
tjattrande. Han hade en vass näbb, den Fågeln. Var det någon sekreterarfågel eller
gammal pensionerad örn som hackade på honom, gav han snabbt igen med samma mynt.
Den lilla Fågeln ansåg tillhöra de fladdrigaste fåglar som fanns i Stockholm. På de
stora tjatter- och kvitterträffar han gick på minst en gång i veckan för att ruska
om sin fjäderdräkt i de uppäggande rytmerna som dundrade fram i den stora samlingsholken
tyckte man allmänt att han fladdrade som en kolibri från den ena till den andra. Före
detta burfåglar (sådan fåglar som inte vågade leva livet förrän nu), glittriga showfåglar
och inbitna danstranor, ja, alla verkade de tillhöra hans bekantskapskrets. Alltid ett vänligt kvitter till något, ett uppmuntrande tjatter med någon annan eller
bara vanligt pipande.
Vad de andra inte visste var att den-na Fågel egentligen var djupt olycklig. Han hade
sitt bo som fast punkt, men det var också det enda. Han hade inget annat flygfä som
han kunde dela allt med. Hans glittriga och flappriga beteende berodde helt enkelt
på att han ville dölja sin sorgsenhet. I ensamhet lyssnade han på olyckliga kärleksmelodier
framsjungna antingen av popkolibrier eller mera seriösa sångfåglar, och drömde om
den dagen han kunde kura ihop sig på sin pinne med någon som tyckte så där riktigt
alldeles väldigt mycket om honom, någon han kärleksfullt kunde gnida näbben mot och
kvittra några kärleksfulla ord i örat på. Visst var han omsvärmad, men ingen som
ägnade honom den uppmärksamheten.
Han ville romantiskt flyga omkring i Stockholm, käka lite fågelfrön på en fröeria,
kanske till och med gå på maskurang. Helt enkelt dela med sig av allt han upplevde
till någon.
En natt när han som vanligt hade ruggat upp fjäderskruden enligt se-naste senaste
och flaxade runt på dansgolvet fick han syn på en helt ny fågel i samlingen. Han
gick bara fram och tillbaka oroligt, som om han var nervös. Vår lilla fågel tänkte
tyst för sig själv (mycket ovanligt, då han i vanliga fall inte kunde hålla näbb om någonting)
att det var en fågel som han skulle kunna satsa sitt sista fågelfrö på. SÅ attraktiv
var den andra fågeln. Han kunde emellertid inte göra sig fri tillräckligt snabbt
för att hinna flaxa med vingarna och klappra med näbben (bjuda upp) innan den andre var
försvunnen. Han frågade en av sina kompisar, den blyga Gråsparven vem det var, och
han himlade med ögonen, bytte fot och pep förskräckt:
- Det är den förfärlige Hackspetten. Akta dig för honom!
Fågeln burrade skräckslaget ihop sig och rös. Vilken tur att han frågat innan han
flaxat fram!
Tiden gick och det blev dags att byta nattpinne. Den andra var så nedsut-ten att den
riskerade att gå av när som helst. Han rådgjorde med Gråsparven, som plötsligt kom
på att hans bekanting hade en till salu. Överlycklig flaxade vår vän Fågeln dit.
Till hans stora fasa var det Hackspetten som öppnade. Detta fick till följd att Fågeln var
ännu flaxigare och kvittrade i nattmössan värre än vanligt. Pinninköpet gick emellertid
bra.
Nästa gång han var på den stora flaxlokalen kom Hackspetten fram och hälsade vänligt.
Till Fågelns stora fasa upptäckte han att hans lilla hjärta började klappra i en
takt som ofelbart skulle leda till att han fick hjärtattack om det fick fortsätta.
Han hade flugit och blivit kär! I en Hackspett! Ve och fasa!
Han insåg att han måste hålla detta jättehemligt och för en gångs skull höll han näbb.
Han umgicks alltmer med Hackspetten. Även Gröngölingen, Gråsparven, Storken och en
massa andra fåglar var med, men ingen fick märka något. Varje gång han träffade Hackspetten märkte han att hans hjärta klapprade så där ruskigt okontrollerbart snabbt.
Inte bra, inte bra alls.
Det gick en månad, och till slut kunde han inte hålla näbb längre, utan kvittrade
fram allt. Hackspetten reagerade inte negativt, utan upplyste bara Fågeln om att
det inte var aktuellt med något kvitter av mer kärleksfull karaktär.
Därmed torde väl egentligen sagan vara slut. Hur ska jag kunna avsluta en saga olyckligt?
Jag blir tvungen. Vår lilla Fågel flaxar fortfarande omkring på jakt efter någon
som vill ha honom - till mer än kompis. Varje gång han träffar Hackspetten hoppas
han på en ändring, men är ruskigt medveten om att det aldrig kommer att bli någon. Hans
hjärtattackflimmer har tack och lov lugnat sig, så resten av Stockholms
fågelflockar ligger risigt till...
(Faran över, Lasse)
1979 12 17
Tillbaka till Historieförteckningen