Nr 4 1999
DEN BÄSTA JULAFTONEN
Det är kallt, så isande kallt.
Nordanvinden går rakt genom märg och ben.
Mina trasiga kläder förmår inte skydda mig mot den. Jag sveper den tunna rocken tätare
intill mig, men det hjälper inte.
Solen gick ned för flera timmar sedan. Det är mörkt runt om mig trots det tunna snötäcket.
Medan det var ljust fanns i alla fall andra människor ute. Även fast de inte såg mig
eller kanske inte ville, var det andra människor, levande varelser. Då behövde jag
inte känna mig ensam.
Nu är gatorna är tomma. Alla har gått hem till sig. Någon enstaka bil passerar mig.
Dess strålkastare lyser upp gatan, det blir ljust omkring mig, motorljudet skär genom
tystnaden och med ett vrål passerar den mig. Ljuset försvinner, ljudet dör bort och
gatan är lika öde som den varit.
Jag går sakta gata upp och gata ned utan mål.
Det var längesedan jag hade någonstans att gå.
Det finns ingenstans för mig att ta vägen.
Det är visst julafton idag.
Nu för tiden betyder den ingenting alls.
Annat var det förr.
Då var julafton en högtid jag såg fram emot.
Ett varmt ombonat hem, nära och kära att bry sig om. Som brydde sig. Julgran med paket
under, ett dignande bord med julens alla rätter.
Glittrande kulor, stjärnor, änglar med vita vingar, tomtar med röda kläder och stora
yviga vita skägg. Julkrubban med Josef och Maria och Jesusbarnet.
Men det var längesedan. Det var innan det blev så här.
Mitt hem är den påse med saker och kläder jag alltid bär med mig. Jag bor där jag
hittar en plats jag kan sova några timmar på utan att frysa ihjäl.
Jag vet att jag skrämmer. Långt tovigt hår, luktar illa, trasiga kläder, skor med
stora hål.
Andra människor går omvägar när de ser mig. Byter trottoar. Ser åt ett annat håll
eller ger mig ovänliga blickar. Det skulle jag nog också göra. Om jag varit som de.
Men det är jag inte.
Det lyser från fönstren i husen. Ibland ser jag någon röra sig därinne.
Ingen ser mig.
Långt borta står en liten buss parkerad.
Det brukar det inte göra.
Det lyser från dess inre. Det ser så varmt och välkomnande ut. Jag kan inte låta bli
att gå lite närmare.
En man och en kvinna kommer ut ur bussen. De ser mig. De ser faktiskt på mig och tittar
inte bort. De vinkar åt mig att komma till dem. Jag tittar mig runt men det är bara
jag där.
Lite tveksamt går jag närmare.
Kvinnan kommer fram och tar min hand.
- Välkommen, säger hon.- Är du hungrig?
Jag nickar. Kvinnan ler vänligt. Det är första gången på mycket länge som någon ler
mot mig.
- Vi har lite att äta åt dig, ler hon.
Hon ger mig en tallrik och häller upp rykande varm soppa. På kanten till tallriken
lägger hon en smörgås. Det doftar himmelskt.
Mannen går in i bussen och kommer ut med en filt, en tjock jacka, nya strumpor och
ett par vinterskor.
- Jag kan inte ordna någonstans åt dig att bo i natt, säger han.- Men imorgon kan
du väl komma till Stadsmissionen så försöker vi hitta någonting åt dig?
Jag står förstummad. Tankarna far runt i mitt huvud utan att komma till något vettigt.
Varm mat, kläder hopp och en lite bättre tillvaro, någon som bryr sig.
Min bästa julafton på mycket länge.
Låt det bli jul för någon mer!
Stadsmissionen, Röda Korset, Frälsningsarmén och andra organisationer behöver din
hjälp.
Hjälp dem att hjälpa!
Tillbaka till
Pålsundskanalssidan