Nr 1, 1993

JAG - EN OBSTINAT RÖKARE

Jag är rökare.
Detta horribla faktum gör mig till slagpåse och lovligt byte för diverse kampanjer av mer eller mindre tvivelaktigt slag. Det är nästan dags att klassa rökare som förföljd minoritet av befolkningen.

Jag är dessutom obstinat rökare.
Ju mer folk tjatar på mig om att sluta, desto envisare rökare blir jag.
Visa mig bilder på helt stela, oanvändbara och svarta lungor. Visst, det är ruskigt att se, men som argument för att få mig att sluta röka biter det inte.
Jag vet hur farligt det är att röka, jag har sett ett antal mer eller mindre raffinerade bilder av hur rökare ser ut invändigt, jag vet vilka sjukdomar som är direkt relaterade till rökning, jag vet att det är pengar som går upp i rök i alla bemärkelser. Men det är jag och ingen annan som bestämmer om jag ska sluta att röka eller inte.

Jag försöker vara hänsynsfull i mitt rykande. Självklart röker jag inte hos icke rökande vänner och bekanta, och naturligtvis respekterar jag rökförbud.
Men det finns ingen anledning varför jag ska vara ensidigt hänsynsfull. Jag förutsätter att ickerökare accepterar min rökning, även om de inte gillar den. Vill man inte att jag röker är det enklaste och i särklass effektivaste sättet att vänligt säga ifrån.
Jag mötte en kvinna från ett av grannhusen. Jag var på väg hem från jobbet när jag mötte henne på trottoaren. Hon kom ut ur sin port och stirrade mig stint i ögonen. Jag trodde att hon skulle hälsa, men vad hon gjorde var att häva ur sig en del nedsättande kommentarer om rökare i allmänhet och mig i synnerhet.
Sådant beteende leder bara till negativa saker. Jag mumlar otrevligheter om kvinnans attityd, och jag slutar definitivt inte att röka, snarare tvärtom.
Många otrevligheter kan man undvika genom att prata med varandra.
Det är förmågan till verbal kommunikation som lyfter upp oss på nivån över andra djur. Synd bara att inte alla kommit upp till den nivån...

Tillbaka till
Pålsundskanalssidan