nr 4, 1992

EN JULSAGA


Micke satt i soffan hemma och var på ett alldeles utomordentligt dåligt humör. Allting som över huvud taget kunde gå snett, hade också lyckats göra det.
Det var dagen före julafton, och den stora köphysterin var på topp. Och folk blev som tokiga. Varje år var det likadant. I city var det trångt och jäktigt och alldeles för mycket folk, och den beryktade julfriden verkade så långt borta som det över huvud taget var möjligt. Barn skrek, föräldrar slet i sina barn, mammor lekte stridsvagn med barnvagnarna, äldre hytte med käpparna och alla verkade stressade.

Julstämningen vägrade totalt att infinna sig. Trots att det var dagen före julafton, och likafullt så saknades julstämningen helt och hållet. I Mickes lägenhet saknades inte attributen: det fanns julljusstake, små glimmande ljus i en stor plastgran, kulörta kulor i fönstret och bomull i nederkanten på fönstren. Micke hade till och med sprutat några snöstjärnor på fönstren.
Men - det fattades snö! Ute var det kallt, mörkt, småblåsigt och regnigt. Ett tag till med det vädret och det skulle antagligen växa ut simhud mellan tårna.

Annat var det när Micke var liten! Då var det vita jular och stjärnklara himlar. DET var som julen skulle se ut, det!

I sin irritation sparkade Micke till plastjulgranen, som blinkade med sina ljus i olika färger.
I samma ögonblick sprakade det till och en mindre ljusexplosion bländade Micke för ett ögonblick. När han kunde se igen, och stjärnfallet framför ögonen lagt sig till någon enstaka komet upptäckte han att en vilt främmande man stod framför honom. Mannen lutade sig lite nonchalant mot den stora bokhyllan i kortändan på rummet, och studerade naglarna på ena handen. Han var mycket snyggt klädd med dubbelknäppt kostym, och skjorta och slips i matchande färg. Han verkade vara i 45-årsåldern.
- Ve..ve..vem är du, stammade Micke.
- Jag undrar, sa mannen mer för sig själv,- vad det är för fel - egentligen alltså!? Vad är det som får vissa individer att bli så oerhört griniga så fort Den Stora Högtiden nalkas?
Micke började treva efter telefonen.
- Ja, när det egentligen är Glädjens Fest, fortsatte mannen.- Då surar vissa av er ihop och blir alldeles fan-TAS-tiskt gnälliga.
- Vem är du, frågade Micke, den här gången med rösten under kontroll och lite mer bestämt.
- Vem jag är, undrade mannen.- Men snälla du! Så många gånger som vi har träffats! Må så vara att jag haft en lätt förklädnad, men nog borde du känna igen mig.
-Nej, det gör jag inte, sa Micke och lyfte telefonluren, som omedelbart började spela en lätt uppoppad version av White Christmas.
- OK, OK, sa mannen med ett något irriterat tonfall.- Jag borde haft något mer personligt namn, som slår bättre. "Tomten" är nog lite för allmänt. Jag får ta upp det med marknadsavdelningen.
- Tomten, sa Micke och började tvivla på att han var riktigt vaken.
- Stämmer, sa mannen.- Du vet, vi som klättrar upp och ner ur skorstenar. Världens största paketleverantör, ett av världens största bolag. Bara portokostnaderna går på i runda tal 34 miljarder per år, några miljoner fram eller tillbaka. Medgives att det där med helskägg och huva och Ho-Ho-Ho är lite småfånigt, men håll med om att det varit effektivt ur marknadsföringssynpunkt.
- Men vad gör du här, undrade Micke.
- Nog för att vi är häftigt decentraliserade, men vi har faktiskt koll på våra äldre stamkunder, sa Tomten.- Och nu har vi haft dig under uppsyn ett tag. Vad är det för fel på dig, egentligen?!
- Vadå fel, muttrade Micke.
- Tja, man börjar ju undra om det är något kemiskt i lägenheten eller akvariet eller så. Avdunstningar som gör dig grinig och gnällig och sur i största allmänhet.
- Jag är inte sur, mumlade Micke surt.
- "Jag är inte sur", härmade Tomten.- Nänä, inte ett dugg, va'? Det är därför du går och är elak mot alla, inklusive små barn. När tindrade dina ögon sist? Ja, förutom av febern när du hade Hongkongflunsan för två år sedan?
- Det här händer inte, sa Micke.
- Naturligtvis inte, sa Tomten syrligt.- Och vad är då jag? En läbbig hallucination?
- Vad vill du mig, undrade Micke.
- En attitydförändring, kompis, sa Tomten.- Ett litet leende, ett vänligt ord, en snäll tanke.
- Och varför det?
- Det är ju jul, sa Tomten.- Och du vet, bara snälla barn får julklappar.
Och med ett Ho-Ho-Ho sprakade det till och Tomten försvann.

Micke blev sittande ett tag. Vilken dröm! Han lade på luren till telefonen full av tankar på vad Tomten eller Vad-det-nu-var hade sagt och log fånigt för sig själv; Tomten hade hälsat på honom.

Så ringde telefonen och Micke ryckte till.
Han lyfte luren:
- Ja, Micke.
- Hej, äntligen svarar du, hördes hans mors oroliga röst.- Jag ringde förut flera gånger och det var bara julmusik i luren när jag slog ditt nummer.
Micke skrattade till.
- Jo, det finns en förklaring till det.
Så kom han på hur det skulle låta om han påstod att Tomten varit på besök.
- Nä, glöm det, förresten. Var det något speciellt?
- Jag ville bara höra att du mår bra. Du har låtit så irriterad på sistone.
- Allt är helt under kontroll.
- Vad skönt! Då kan jag vara lugn.
De skulle precis lägga på, när Micke sa:
- Du mamma, en riktigt God Jul!
Hon skrattade till.
- Du låter helt annorlunda, sa hon.- Nästan som om du hade träffat Tomten, tillade hon och skrattade igen.
- Jo, jag kanske har det också, log Micke.

Utanför lägenheten var det mörkt och kallt. Natten var stjärnklar och det hade börjat snöa. Micke gick fram till balkongdörren och öppnade den lite på glänt. Och någonstans i natten ovanför honom hördes pinglandet från bjällror och ett Ho-Ho-Ho, som avlägsnade sig.

Tillbaka till
Pålsundskanalssidan