S20004_Nyarsfest.html

S20004_Nyarsfest.html nr 4, 2000

NYÅRSFESTEN

Allt var så förberett för min nyårsmiddag. Det var klart, förberett, planerat, förarbetat och fixat in i minsta detalj. Jag hade börjat inköpen sisådär två veckor i förväg. Jag hade plitat placeringskort under några timmars koncentrerat arbete, och varit just så där hiskligt noga med att placera rätt personer ihop. Jag hade champagne på kylning och riggat ett litet minifyrverkeri på balkongräcket som jag noga riktat för att inte pricka huset tvärsöver. Jag hade lagat mat de senaste dagarna och den stod nu i värmeskåpet.
Absolut ingenting kunde gå snett.
Jag ställde mig i duschen och tvålade in mig. När jag skulle greppa duschmunstycket rann lite schampo ned i mina ögon. Jag förlorade taget om duschen som snabbt gled ur min hand. Med vattnet fullt sprutande gjorde den illasinnade tingesten en saltomortal av lycka och vattnade i princip hela badrummet. Den skvätte till lite extra över elurtaget för rakapparaten, det fräste till och det blev becksvart. Vilt svärande öppnade jag badrumsdörren, hittade snabbsäkringen och fick ljus igen.
Så ringde telefonen och jag droppade mig fram till den. Det var Christer som gav en livfull skildring av sina barns sjukdomstillstånd och avslutade med att både han och Lilian dessvärre var tvungen att stanna hemma.
Jag beklagade att de inte kunde vara med och så fort vi lagt på skvätte jag mig till middagsbordet med placeringslistan i högsta hugg. Efter visst tråcklande lyckades jag få ihop det riktigt bra och bar ut de tomma kuverten mot köket. Där slant jag på mattkanten och stupade handlöst in i köket. Jag lyckades som genom ett mindre mirakel rädda porslinet och glasen från att finfördelas, men körde huvudet i diskbänksdörren så att jag såg halva solsystemet. Jag svor till och då ringde det på dörren. Med ett par planeter kvar framför ögonen gick jag och öppnade. Det var den nyinflyttade grannen tvärsöver, Thomas. Fortfarande lätt vindtyrig av krocken med skåpdörren, med badlakan runt midjan, lödder i håret och en tallrik i ena handen stod jag i dörröppningen. Inte undra på att det började rycka lite lätt i hans mungipor.
- Hej. Jag ser att du är upptagen, sa han.
- Ingen fara, sa jag och försökte fokusera honom med ena ögat.
- Jag undrade bara om du har lite strösocker jag kunde få låna.
- Visst, inga problem. Följ med ut i köket.
Jag öppnade skåpet där sockerpåsen fanns. När jag greppade den gick naturligtvis botten ur och dryga ett kilo strösocker rann ut på golvet. Jag lutade mig uppgivet mot diskbänken och suckade.
- Det går visst inte så bra, sa han.
- Kunde vara mer smärtfritt, muttrade jag.- Du får sopa upp så mycket du behöver.
Thomas skrattade vänligt medlidande.
Telefonen ringde och jag ursäktade mig. Det var MarieLouise som fått hög feber. Jag suckade inombords. Min 12 gäster reducerades i snabb takt. Nio kvar. Hon var tack och lov placerad på nocken, så det blev inga omplaceringsproblem. Lagom när jag kom ut i köket med hennes kuvert hördes ett underligt poppande ljud från frysen. Jag knastrade mig över sockret och öppnade frysen. Jag kunde snabbt konstatera att den som påstått att det gick att få champagne extra kall genom att lägga den i frysen hade gruvligt fel. Den hade frusit och därmed sprängt flaskorna. Jag greppade en av ischampagneflaskorna och höll upp den för Thomas.
- Ah, sa han.- Kan vara ett problem.
Flaskan gled ur mitt grepp och splittrades mot golvet.
- ÄR ett problem, sa han.
Mitt annars så välstädade köksgolv var nu en blandning av smältande champagne och strösocker. Och klockan tickade oroväckande snabbt. Telefonen ringde. Full av onda aningar lyfte jag luren. Det var Bengt som beklagande var tvungen att meddela att han, Charlotte och Niklas inte kunde komma. Jag avbröt honom innan han förklarat varför och sa att det var helt ok, synd, vi ses, gott nytt år. Jag dukade av tre kuvert till. Bara sex gäster kvar så nu spelade placeringen inte längre så himla stor roll.
- Johan, ropade Thomas.- Har du händelsevis något i värmeskåpet.
Jag skyndade ut i köket. Tjock rök sipprade ut. Jag öppnade luckan och studerade de numera förkolnade resterna av min middag.
- Understå dig inte att ens antyda att maten är lite väl tillagad, morrade jag.
- Tänkte inte ens tanken, log Thomas.
Telefonen ringde. Jonas och Lisa fick inte igång bilen, och skulle de åka kommunalt skulle de komma fram efter tolvslaget. Taxi gick inte att få tag på.
- Visst, jättebra att ni ringde, tråkigt med bilen, gott nytt år, sa jag i en mening. Fyra gäster kvar. Å andra sidan hade jag varken mat eller champagne kvar. Alltså ringde jag de återstående gästerna och förklarade vad som hänt. Det var ingen fara, de var mycket förstående.
När jag lagt på efter det sista samtalet sjönk jag ned i soffan. Jag hörde ett svagt ljud från dörröppningen. Jag hade glömt Thomas. Han stod där och tittade på mig med ett litet leende.
- Ingen riktigt lyckad nyårsmiddag, va', frågade han.
- Kunde ha varit bättre, sa jag.
- Vad ska du göra nu?
- Vet inte. Ta det lugnt, titta på TV.
- Låter inget kul, sa han.
- Kunde ha varit bättre, sa jag.
- Har du något emot sällskap, undrade han.- Eller vill du deppa i ensamhet?
- Hurså, frågade jag.
- Jag har inga speciella planer, sa han.- Vi kan ju göra ingenting tillsammans.
- Låter helt ok, log jag. - Att göra inget tillsammans.
Så det gjorde vi. Vi lyckades få ett bord på kvarterskrogen och åt en suverän nyårssupé. Därefter gick vi tillbaka till mig och följde nedräkningen på TV. Prick 24 skålade vi i Pommac vi köpt i närlivset och fyrade av mitt lilla fyrverkeri samtidigt som himlen exploderade av alla de andra raketerna. Det blev mitt bästa nyårsfirande ändå. Trots allt.

This story is under copyright by Johan Steenhoff Eriksen

Tillbaka till
Pålsundskanalssidan