OCKUPATION

INTRODUKTION




Denna nedtecknade skrift upptäcktes av några svampplockande skogsvandrare vid en övergiven bunker.
Några meter därifrån låg ett skelett av en man, som senare kunde identifieras som Johan Olofsson.

Han kom ursprungligen från Stockholm
Under ockupationen av huvudstaden blev han av vänner och bekanta betraktad som kollaboratör.

Denna hans nedtecknade historia har noga kontrollerats, och Johan Olofsson börjar nu få upprättelse.
Motståndsrörelsens ledare i Stockholm har bekräftat att Olofsson var aktiv i motståndsrörelsen och försåg dem med synnerligen värdefull information för deras aktioner.

Johan Olofssons egen historia ger förklaring till det rykte han fick, och det står nu helt klart att han missbedömdes av sin omgivning.























PRELUDIUM




Jag känner att jag måste skriva om vad som hänt. Nu, innan det är försent. Det lilla jag hade att äta har nästan tagit slut, och såret i handen blir värre för var timme.

Jag måste skriva hur allt gick till, för jag är säker på att det kommer att förvanskas och skrivas fel. Nu är det försent att ändra på någonting.
Jag är inte säker på att jag skulle ha gjort annorlunda om jag fick chansen.

Den här övergivna bunkern jag har gjort till min tillflyktsort är kall och fuktig. Eld vågar jag inte göra upp, för röken skulle kunna synas.

Skrivandet är ett försök att förtränga smärtan i handen och döva hungern.
Kanske kan det också förklara hur allt gick till.






















Vi måste backa flera år för att börja från början.

Jag jobbade i ett medelstort företag i Stockholm. Firman tillverkade specialinstrument som används vid fininställning av avstånd. Innan kriget bröt ut användes instrumenten till exempel vid avståndsbedömning av olika slag, som i skogen när man ska dra elledningar. I samband med kriget kom man snabbt underfund med att man kunde använda våra instrument till militära ändamål. Vår firma blev en mycket viktig militär angelägenhet.

Jag hade en högt uppsatt position i företaget. Man skulle kunna kalla det för Chefens högra hand. Jag hjälpte honom att hålla rätt på papper, hålla kontakten med våra köpare och fraktare, en mängd olika uppgifter. Jag trivdes väldigt bra. Jag var ung, 25 år, så jag hade haft enorm tur som fick ett sådant här toppjobb.
Chefen var snäll och allmänt hygglig, men fruktansvärt träig och tråkig. Han hade startat företaget 42 år tidigare med två tomma händer. Nu hade vi 76 anställda och det blomstrade som aldrig förr.

Så kom då kriget. I början stod Sverige utanför, precis som vi gjort i de senaste krigen, men det stod snart klart att vi inte skulle kunna göra det hur länge som helst. Tongångarna runt om oss blev allt hotfullare.
Och mycket riktigt: Sverige klarade inte att hålla sig utanför utan blev involverat. Vi hade då länge och väl hävdat vår neutralitet, men Alliansen påstod att vi behövde deras beskydd, och med den motiveringen tågade de in. Sverige gjorde tappra försök att försvara sig. Många hjältedåd utfördes, men likafullt stod det snart klart att vi inte skulle kunna stå emot speciellt länge. För att göra en lång historia kort, så kapitulerade Sverige ganska kort efter att Alliansen attackerat oss.

Chefen och jag var inne på hans kontor och gick igenom några papper när radion avbröt sina ordinarie sändningar mitt i ett musikstycke. Vi stannade upp och lyssnade. En mansröst meddelade kallt och lidelsefritt nyheten. Sveriges nationalsång avslutade uppläsandet. Klassisk musik tog vid.
Vi kom oss inte för att säga något på ett långt tag. Jag såg en tår rulla nedför Chefens kind. Vi blev stående tysta ett långt tag. Så ryckte han upp sig, torkade bort tåren och gick bort till skrivbordet.
- Jag hoppades att slippa den här dagen, sa han.- Men jag fruktade att den skulle komma.
Han låste upp en låda och drog fram ett tjockt brunt kuvert, som han räckte mig.
- I det här kuvertet hittar du alla uppgifter du behöver för att klara av att sköta företaget.
- Vad menar du, frågade jag.
- Jag måste försvinna härifrån, sa han till mig.- Det är för farligt för mig att stanna.
Jag försökte protestera, men blev avbruten.
- Inga protester! Det här är nödvändigt.
Och med ett skevt leende tillade han:
- Det är en hel del du inte vet om din träbock till chef.
Återigen försökte jag säga något men blev tystad.
- Gå nu till ditt rum. Jag har en hel del att göra, och det är knappt om tid.
Han räckte mig handen.
- Du är en bra kille. Det här kommer att gå bra. Jag hoppas att vi ses snart igen.
Så gick han tillbaka till sitt stora skrivbord och började plocka bland sina papper med ryggen vänd mot mig. Samtalet var över.
Mer blev inte sagt. Jag gick tillbaka till mitt rum, satte mig vid skrivbordet och tog fram papperna i kuvertet jag fått av Chefen. Det var en detaljerad skildring av företaget, ett slags företagstestamente, där Chefen förklarade efter vilka principer företaget drivits, vilka som varit hans kunder, en kort personalia om dem, vilka man obetingat kunde lita på och så vidare.
Där fanns också en kort förklaring till varför han var tvungen att försvinna. Han hade helt enkelt varit engagerad i fel föreningar, och han antog att han skulle stå ganska högt upp på listan över misshagliga individer, sett ur Alliansens ögon.
Jag läste hans papper med stigande förvåning. Min chef, som utåt hade varit träbocken personifierad, hade levt dubbelliv. Jag var fascinerad.
Jag såg honom aldrig igen. När jag kom till jobbet dagen efter fanns han inte där, och han kom inte heller under dagen.
Den dagen fungerade nästan ingenting som det skulle. Hela företaget surrade av rykten och personalen samtalade tyst i grupper. Arbetet låg nästan nere. Radion gav rapporter om hur läget var, uppmanade alla att arbeta som vanligt och försäkrade att det inte skulle hända någonting nytt med Stockholm. Alliansen var där för att skydda oss, inte för att förstöra.




Två dagar senare knackade det diskret på dörren till mitt rum. Områdesbefälhavaren för Stockholm klev in, följd av två kpistbeväpnad soldater och en ung kille, alla i Alliansens uniform.
Befälhavaren gjorde honnör. Jag bjöd dem att sitta ned.
Befälhavarens ärende var okomplicerat.
På grund av att vårt företag var så militärt viktigt som det var, hade Alliansen för avsikt att utse en tillsyningsman, en chef. Man ville ha uppsikt över företaget, och man hade beslutat att ge uppdraget till en ung löjtnant, som i sitt hemland varit företagare innan fosterlandet kallat honom.
Befälhavaren hoppades att detta inte skulle ställa till någon olägenhet för mig eller mina övriga anställda.
Jag satt tyst och lyssnade. Tankarna surrade runt som bålgetingar i mitt huvud. Men vad kunde jag göra? Hade jag sagt nej hade befälhavaren plockat bort mig och satt dit denne löjtnant i alla fall. Om jag accepterade hade jag ju i alla fall en liten möjlighet att behålla firman intakt och ha viss kontroll över vad som hände.
Befälhavaren fortsatte sin monolog medan jag lyssnade med ett halvt öra. När frågan kom om jag kunde tillgodose hans önskan kunde jag alltså bara nicka.
Befälhavaren log nöjt.
- Då överlämnar jag löjtnanten i ert förvar. Hoppas att ni skall komma bra överens.
Jag tänkte att jag inte hade några större valmöjligheter.
- Förresten, tillade han,- vet ni var ägaren till det här företaget finns?
Jag skakade nekande på huvudet.
- Jag trodde inte det heller, log han.- Skulle han höra av sig kan ni meddela honom att vi vill samtala med honom.
Man hade tydligen inte hittat honom. Inom mig suckade jag lättat.
Senare fick jag veta att det gått till så här på de flesta företag i Stockholm som hade någon betydelse. Det var ett sätt, ett smart sätt av Alliansen att få full kontroll över staden.

Befälhavaren gjorde honnör, och han och hans mannar lämnade mitt kontor. Kvar fanns löjtnanten. Han satt kvar i sin stol, rak i ryggen som en eldgaffel och försökte se karsk ut. Det lyckades ganska dåligt. Det syntes lång väg hur nervös han var och hur bortkommen han kände sig.
Det var nog i det ögonblicket min antipati mot honom försvann, och jag i stället för att göra livet surt för honom bestämde mig för att göra det bästa möjliga av situationen. Det var ju trots allt inte hans fel att han befann sig här.
Jag gjorde en snabb granskning av honom. Han verkade vara i min ålder, och han såg trevlig ut. Resten skulle nog visa sig inom en inte alltför avlägsen framtid.
Första dagen gick vi runt på företaget. Jag visade honom de olika avdelningarna, och berättade vad de gjorde. Ett problem var att han inte kunde tillräckligt med svenska, utan jag var tvungen att prata hans modersmål.
De anställda reagerade precis som väntat när jag kom med löjtnanten. De blev knäpptysta och gav honom blickar som tydligt visade vad de tyckte om fiendesoldater. De blev inte mindre ovänligt inställda när jag förklarade vem han var och varför han var här. Inom mig suckade jag djupt. Det här skulle inte bli lätt.
Efter rundvandringen började jag gå igenom företagets organisation med honom, men gav upp. Jag hade inte tillräckliga språkkunskaper, så det slutade med att han fick en lunta att ta sig igenom bäst han kunde. Jag hade inte tid att dalta med honom hur mycket som helst.





Veckorna gick. Naturligtvis var situationen i Stockholm både besvärlig och jobbig. Alliansen hade otroliga resurser att hålla allt och alla under kontroll; det kom en mängd olika restriktioner och påbud. Det var jobbigt att ha det här hängande över sig, men så länge man inte trotsade deras bestämmelser så fungerade det. På det sättet märkte man inte mycket av dem efter ett tag. Visst såg man deras främmande uniformer på gatorna, och ibland, när man såg en razzia på avstånd, kunde det vara lite extra pirrigt. På något underligt sätt vande man sig ganska snabbt. Radio och TV blev ju propagandaredskap för Alliansen, och varje kväll såg och hörde man om deras segertåg. Det visades bilder från olika länder där befolkningen kastade blommor på Alliansens soldater när de marscherade genom städernas gator. Ibland visades bilder från slagfält, där Alliansen vunnit nya förkrossande segrar. Men även det här blev någonting man vande sig vid och inte reagerade nämnvärt över.
Jag tror att det fungerar så överallt, att man i alla fall utåt accepterar det som råder, och någonstans inom sig håller en dröm vid liv, den om fred, inga ockupationsstyrkor, normala förhållanden. Så fungerade i alla fall jag.
Ganska snabbt bildades en motståndsrörelse, men den märkte vi inte mycket av, inte i början i alla fall. Ibland kunde man höra en explosion på avstånd, eller höra skottlossning, sedan se militärens bilar i hög fart köra genom gatorna och dagen efter läsa en kort notis på några rader om vad som hänt. Men det var också allt.




Hur som helst gick livet vidare. Jag jobbade som förut på firman, och vi märkte inte speciellt mycket av vår uniformerade nye chef.
Jag tyckte synd om honom. Han gjorde sitt bästa att lära, men det var inte lätt. Han förstod inte språket, och han var nog för oerfaren. Men han gjorde sitt yttersta. Han var ivrig att lära svenska, han var mycket intresserad av hur företaget fungerade, och han hade lätt att lära. Han gick runt på firman och försökte att sätta sig in i allt vad de anställda gjorde. I början ville ingen prata med honom, men någonstans lossade isen lite. Han fick kontakt med folk. De märkte att han inte var otrevlig, de märkte att han var uppriktigt intresserad av företaget. Stämningen mot honom blev mindre fientlig.

När gamla fru Niklasson lite blygt bjöd honom på hembakta bullar en dag förstod jag att det inte längre var någon större fara för honom. Trots att han var fiendesoldat var han nu accepterad.
Jag fick förtroende för honom, och vi umgicks mer och mer. Han ville lära sig allt vad jag kunde inte bara om företaget, utan också om Sverige och Stockholm. Eftersom jag nu var chef, var det ganska naturligt att han vände sig till mig. Han ordnade tillstånd, och jag visade honom mitt älskade Stockholm, som han lärde sig att älska lika mycket som jag.

Jag gillade honom. Faktiskt mer än vad man ska gilla en fiendeofficer. Men han blev mer än det. Genom att vi umgicks så mycket blev han mer en kompis än både fiende och egentligen min chef.
Jag ler fortfarande när jag tänker på hans förlägna letande efter rätt ord, hans blyga pojkaktiga leende med smilgropar i kinderna, hans klarblåa ögon som nästan alltid log och hans mörka hår med luggen som jämt föll ned i ögonen.

Det kändes naturligt när vi lade bort titlarna med varandra. Jag blev Johan för honom, och han blev Alexander. Jo, ett ovanligt namn i det land han kom ifrån, men på något sätt passade namnet honom; Alexander.




Allt eftersom tiden gick och vi mer och mer umgicks privat ändrades också vår relation. Någonstans växte en spänning mellan oss fram. Jag var attraherad av honom, mer än jag ville erkänna och borde vara. Jag försökte diskret leda in samtalet på det här, men antingen låtsades han inte fatta vad jag pratade om, eller också lekte han med mig.
Vi gick ut på olika ställen i Stockholm och roade oss. Alex var otroligt underhållande. I hans sällskap försvann tiden, och plötsligt var det dags att åka hem.
Eftersom han såg väldigt bra ut, hade han inga problem att få dansa. Få kvinnor nekade honom en dans, och de skulle antagligen velat ha mer än så. Han var elegant, kultiverad och dansade som en gud. Jag kunde sitta och iaktta honom en hel kväll. Han charmade alla som kom i hans närhet. När jag skämtsamt frågade hur han bar sig åt, så skrattade han alltid och sade att det var en medfödd förmåga. Jag var böjd att hålla med honom. Jag själv var ju ett levande exempel på denna hans förmåga.
Ibland satt vi hemma hos mig och pratade och lyssnade på musik. När mörkret föll utanför kunde det hända att han blev lite nostalgisk och berättade om sitt hemland. Så skakade han på sig och blev den vanliga glada och bekymmerslösa Alex igen. Jag försökte få honom att berätta mer om sig själv, men han kontrade bara med att det var helt ointressant.

Så en kväll när han skulle åka tillbaka till förläggningen, tittade han ut genom fönstret och konstaterade med en rysning att det ösregnade ute. Jag tog tillfället i akt och frågade om han ville stanna över natt. Med ett mångtydigt leende tackade han ja. Det va med massor av motstridiga känslor jag bäddade upp min dubbelsäng medan han duschade. Hur skulle jag tackla det här? Jag ville ha honom, men vad skulle hända om jag visade det öppet? Hur skulle han reagera?
Det var Alex som löste alltihop. När jag lade mig bredvid honom så kände jag hans hand smeka mig på kinden. Jag fattade och kysste den. Det ena följde på det andra, och vi somnade rejält utmattade i varandras armar flera timmar senare.
Morgonen efter visade han med all önskvärd tydlighet att han kände lika mycket för mig, som jag för honom.
Det dröjde inte länge förrän han lämnade militärförläggningen och flyttade in hos mig.




Naturligtvis sågs inte det här med blida ögon av mina landsmän och kompisar. Det viskades bakom ryggen på mig, och allt fler av mina vänner försvann, med den ena genomskinligare ursäkten efter den andra. Jag var väl medveten om vad som hände och varför. Men vadå, jag skulle inte ha gjort ett dugg nytta genom att sticka brevkniven i ryggen på Alex en mörk natt, snarare tvärtom. Jag hade blivit avrättad och företaget hade fått en ny chef, som kunde ha varit pest och pina för de anställda.
Men bakom ryggen viskades det "kollaboratör" och "förrädare" om mig. Jag gjorde egentligen ingenting annat än umgicks med en jämnårig kille, som under normala förhållanden skulle ha varit en utländsk vän och bekant. Men nu var det inte normala förhållanden. Vi var i krig, och fienden tar man död på!!
Jag var inte oberörd av att se mitt hemland ockuperat. Vilken normalt funtad människa skulle kunna vara det? Jag ville också att allt skulle återgå till det normala, jag ville också ha fred.

Alex och jag diskuterade ofta det här när vi låg bredvid varandra i sängen, nakna och tillfredsställda efter en lång och het kärleksakt. Jag misstänker att om hans överordnade kunnat lyssna på oss hade Alex blivit degraderad så lågt han kunde komma och jag hade blivit skjuten som motståndsman. Alex ville inte vara ockupationsmakt, han ville bo här som vem som helst, få kamrater, skippa det militära. Han gick aldrig på de högtravande floskler hans hemlands generaler kommit med om varför de måste dra ut i ett ärofullt krig.
Vi låg bredvid varandra i mörkret. Utanför hördes någon enstaka bil, och lyktorna skickade lysande skuggor upp i taket. Han kunde tystna mitt i en mening, och när jag vände mig mot honom så såg jag hans ansikte i siluett i det halvmörka rummet. Han kunde ligga tyst länge och bara titta upp i taket.




Jag fattade inte vad det var som gjorde att motståndsrörelsen kontaktade mig. Kanske något jag sagt eller kanske rent av en test av min lojalitet, var den fanns. Hos dem eller hos Alex, som ju var fiende.
Men en dag när jag handlade i kvartersbutiken stack någon till mig en liten ihopvikt lapp. Han försvann snabbt och jag hann aldrig se vem det var. På lappen stod bara en adress och ett klockslag ett par dagar senare. Jag funderade intensivt på hur jag skulle göra. Jag hade ingen lust att engagera mig i motståndsrörelsen, och spränga broar och mörda folk. Det klarar inte jag.
Samtidigt fanns det kanske saker jag kunde uträtta, saker som jag med mina kunskaper skulle kunna hjälpa till med. Jag var nervös också, för det här kunde ju också var en fälla, utlagd av ockupationsmakten. Men varför skulle de testa mig? De kände till mitt förhållande med Alex, så varför då misstänka mig? Eller kanske just därför.




Dagen kom, och jag blev allt mer fundersam på hur jag skulle göra. Men jag bestämde mig för att gå. Alex skulle på något slags konferens med sina överordnade, så han reagerade inte speciellt på att jag skulle ut. Till honom sa jag att jag skulle träffa kamrater.




Adressen ledde mig till de mer förfallna delarna av staden. Det var höga stenhus från sekelskiftet, med putsen avflagad och utsmyckningarna nedfallna. Knappast en fönsterruta var hel, och här och var fanns förspikade fönster. Enstaka gatlyktor gav ett ödsligt sken. Inte från någon lägenhet lyste det. Hela området var ett stort spökområde. Det fanns inte en människa ute. Jag hade parkerat bilen en bit bort i några mer välbevarade kvarter, och gick sista biten.

Adressen var ett gammalt hus. Det var inte helt olikt de andra förfallna kåkarna i området. En gång i tiden hade det säkert varit storslaget och pampigt. Det fanns inte mycket kvar av den gula putsen. Det som fanns kvar hängde i stora sjok, och det skulle inte dröja länge innan det bara fanns murbruk kvar på fasaden. Några utsmyckningar i form av girlanger och bågar satt kvar, patetiskt vittnande om den konstnärliga stolthet hantverkare en gång i tiden fått ge prov på. Några av de krossade fönstren i bottenvåningen var nödtorftigt igenspikade. Huset var helt mörkt och verkade inte ha haft några hyresgäster på mycket länge.

Jag kollade lappen en gång till. Jo, adressen stämde, det var rätt gata och rätt nummer. Den gistna träporten protesterade med ett knarrande när jag långsamt sköt upp den. Den dundrade igen bakom mig, och ljudet fortplantade sig upp genom trappuppgången. Jag visste inte vart jag skulle gå, det stod ingenting om våningsplan på lappen. Jag stod kvar och väntade. Det enda som hördes var mina andetag. I den absoluta tystnaden runt om mig lät de i det närmaste öronbedövande.

Jag vet inte hur länge jag stod där. Flera gånger var jag tvungen att kväva en impuls inom mig, som sade åt mig att rusa därifrån, hem till lägenheten och Alex lugna famn.
Efter lång väntan beslutade jag mig för att gå därifrån. Ingenting hade hänt, utom en katt som så när skrämt slag på mig när den plötsligt strök sig mot mitt ben. Väl ute på gatan drog jag ett par djupa andetag. Det kändes som om jag behövde vädra ut den unkna stanken av rivningshus ur mina lungor. Jag gick raskt därifrån till bilen utan att se mig om.


Det kändes skönt att sticka nyckeln i nyckelhålet hemma och skjuta upp dörren. Alex hade inte kommit hem än, han skulle inte komma än på några timmar. När jag tände lampan i hallen låg en liten lapp på dörrmattan. Mina händer darrade lätt när jag plockade upp den och vecklade ut den. Med samma handstil som på den första hade någon skrivit ett meddelande, bara två ord långt: RÄTT BESLUT. Ingen underskrift, ingenting mer, bara de två orden.
Mycket tankfullt och lite småskraj gick jag till toaletten där jag spolade ned de båda meddelandena. Vad hade det stått om jag larmat ockupationsstyrkorna? Fortfarande fundersam gick jag och lade mig. Jag sov djupt när Alex kom, och vaknade inte förrän han väckte mig morgonen därpå med sin underbart ömma och mjuka morgonkyss. Vid det laget hade jag kopplat in hela historien på ett sidospår i min hjärna.






Två månader senare kom den stora Alliansbalen. Örlogsfartyg från hela militäralliansen hade ankrat upp på Strömmen, och på kvällen gav befälhavaren för Stockholm en jättelik bal. Bara högste officeraren och hans närmaste män från varje fartyg var inbjuden, och vad gällde Stockholms innevånare var översta societeten beordrad att infinna sig. Alex och jag var inbjudna, beroende på att Alex var tillräckligt högt i rang. Han insisterade på att jag skulle med.
Jag glömmer aldrig hur fin Alex var iförd galauniformen. Han speglade sig som en tupp, sträckte på ryggen, gjorde honnör för mig. Han kontrollerade om och om igen att det inte fanns några fläckar eller rynkor på uniformen. Han såg så stolt ut, och han klädde verkligen i den där vita uniformen. Vi som var civila hade blivit beordrade att klä oss i frack. Det kändes stelt och ovant, det stramade överallt, och jag kände det som om jag inte kunde andas.
Alex tittade på mig med ömhet och stolthet i blicken när jag var klar. Han kom fram till mig och gav mig en lång kyss. Lite av obehagskänslorna släppte. Alex hade godkänt mig.


Vi tog taxi iväg till Hasselbacken. Där hade tidigare, vid förra sekelskiftet varit socitetens samlingspunkt i Stockholm, där hade senare varit discotheque som gått i konkurs. Nu var det återigen träffstället för stadens allra rikaste.

Taxibil efter taxibil släppte av sin last med galaklädda människor. I entrén stod två beväpnade soldater i stram givakt, men det var det enda tecknet på fientlig ockupation.
Vi hängde av oss ytterkläderna i garderoben och gick in. Sorlet var öronbedövande och cigarett- och cigarröken låg tät. Där va massor av människor. Jag kände igen många av Stockholms så kallade kändisar. De gjorde sitt yttersta för att ge intryck av att var som förut, men någonting kändes fel. Vi innevånare hade inte haft många möjligheter till avkoppling och fest på mycket länge, så det här var onekligen ett välkommet avbrott i den grå vardagen. Juvelerna glittrade, klänningarna var oerhört raffinerade, ja, allting var just enormt. Officerare i sina gnistrande vita paraduniformer samtalade i grupper, smuttade ibland på sina entrédrinkar och rökte.
Alex och jag blev hänvisade vårt bort av en falskt leende hovmästare. Vår placering ute i fonden visade att vi inte stod högt i rang. Jag såg mig runt för att se vilka övriga som satt vid vårt bord. Två, för mig okända, officerare med varsin dam. Båda damerna alltför sminkade, alltför raffinerat klädda och alltför tillgjort hängivna sina kavaljerer för att jag skulle tycka att det verkade äkta. En av Alex' kollegor satt också där med sin dam. Till min stora överraskning kände jag igen henne. Det var Elisabeth, som jag gått i skola med för länge sedan. En söt och mycket skärpt tjej. Undrar hur hon hamnat här? Jag försökte fånga hennes blick, men hon bara tittade förbi mig. Kanske ryckte det till i hennes ena ögonbryn, men det var i så fall nästa omärkligt, så omärkligt att jag kunde ha misstagit mig. OK, ville inte hon känna igen mig, så skulle inte jag insistera. Jag flankerades av Alex på ena sidan och en man som presenterade sig som Nilsson vid Sveriges Riksradio. Utseendet sade mig ingenting, men rösten kände jag igen på en gång. Han läste numera bulletinerna från Alliansen.
Precis klockan tio öppnades balen med att respektive nationalhymn spelades av orkestern. Alla reste sig upp, officerarna gjorde honnör. Sist av hymnerna spelades Sveriges. Det kändes på något sätt som en förolämpning mot mitt land. Av någon anledning kom jag att tänka på de båda lapparna jag fått.
Dansen började naturligtvis med wienervals. Alex ursäktade sig och gick för att prata med några kollegor. Radiokillen och jag pratade en hel del om absolut ingenting. Jag litade inte på honom, han arbetade ju numera som propagandaröst för fienden.
Jag reste mig efter ett tag och gick till baren. Jag fick en drink och drev runt lite för att titta på alla människor. Stämningen var fortfarande mycket hög, det skrattades mycket i de små samtalande sällskapen.
På väg till toaletterna mötte jag Stefan, en gammal kompis. Jag hejade glatt, men bara tittade kallt på mig och fortsatte utan ett ljud. Jag blev stående ett tag, både paff och ledsen över hans beteende. Fortfarande lite snopen och fundersam över hur Stefan betett sig gjorde jag vad jag skulle på toaletten. Jag rättade till flugan efter en kort titt i spegeln och gick ut igen. Jag gick direkt tillbaka till bordet. Alex kom förbi en sväng och undrade hur jag hade det. Jag lyckades prestera ett glatt leende och sade att allt var helt under kontroll. Ett ögonblick såg jag en orolig rynka mellan hans ögonbryn, men så log han sitt underbara leende, tryckte diskret min hand och försvann igen. Radiokillen underhöll oss vid bordet med anekdoter från hans många år som programmakare. De var varken speciellt roliga eller intressanta, men vi skrattade hejdlöst, nästan desperat.
Vid midnatt gavs en show. Den var mycket glittrig, mycket vacker och påkostad, men den riktiga festkänslan ville ändå inte infinna sig. Någonting fattades.
Direkt efter showen förkunnade konferencieren att en buffé serverades en trappa upp. Glatt sorlande gick vi upp. I den stora lokalen fanns en enorm buffé uppdukad. Maträtterna var rena konstverken. Även här hade vi anvisade bord, och vi hade samma bordssällskap som på bottenvåningen.
Vi lät oss alla väl smaka, för det var verkligen gott. Det var som om maten fått alla att slappna av. Stämningen var inte lika krystad längre. Dansen fortsatte en trappa ned.

Klockan tre skakade plötsligt hela byggnaden till. Någonstans långt borta mullrade det långdraget och hotfullt. Alla gäster rusade till panoramafönstren och ut på balkongen. Hela fjärden såg ut som om den stod i lågor. Två av de enorma örlogsfartygen stod i skyhöga lågor, och medan vi tittade exploderade ett tredje i en enorm eldkaskad som lyste upp alla husen i Gamla Stan, på Kastellholmen och Södermalm. Långt senare nådde ljudet fram till oss, och med den tryckvågen från explosionen. Glasrutorna skallrade hotfullt.
Det blev tyst på Hasselbacken. Någon bredvid mig viskade ett skräckslaget "Åh Herregud". Orkestern hade slutat spela. Alex hade fattat min arm framme vid fönstret och när den tredje explosionen kom, hårdnade greppet om armen så att det nästan gjorde ont. Alla stod som förlamade ett tag. Så fick officerarna fart. De rusade ut, följda av sina män. Vi som var kvar visste inte riktigt vad vi skulle göra, men vi visste att festen definitivt var slut.
Alex sade tyst åt mig att vi skulle åka hem. Vi hämtade våra ytterkläder och lyckades få tag på en taxi. Hemresan skedde under tystnad. Vi var båda skakade av det vi hade sett. Hela tiden påmindes vi om det. Himlen var rödfärgad och ibland hördes någon enstaka mindre explosion. Jag vet inte vad Alex funderade på, men mitt huvud var fullt av tankar på motståndsrörelsen. Det måste var de som låg bakom det här. Vilket mod att våga, vilken oerhört skicklig planerare som tänkt ut denna plan! Men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på all de tusentals liv som plötsligt utplånades. I ena sekunden liggande i sina kojar i lugn och ro, i nästa ögonblick en brinnande fackla eller sprängd i bitar. Till vilken nytta? Jo, naturligtvis skulle de här fartygen aldrig mer kunna användas till sina destruktiva djävulsuppdrag, jo visst! Men ändå. Tusentals unga män som Alex eller jag, som inte ville slåss mot varandra, men som var tvungna. Män som var gifta, förlovade, kanske fäder i sina hemländer. Jag kunde inte hjälpa att en tår rullade nedför min kind. Jag strök hastigt bort den så att inte Alex skulle se den.
Under tystnad tog vi hissen upp till lägenheten. Alex stannade framför spegeln. Han stod länge framför den. Hans ögon var enormt sorgsna. Borta var stoltheten och glädjen. Kvar fanns bara resignation och sorg. Kriget fanns där direkt inpå oss, hur mycket vi än försökte förtränga det. Han stod fortfarande kvar medan jag gick in i sovrummet och lade mig.
Jag hade nästan somnat när han kom och kröp ned bredvid mig. Jag sträckte ut ena armen och smekte långsamt hans kind. Han låg på rygg och tittade upp i taket. Jag kände långt inom mig hur otroligt ledsen han var.
I taket lyste det rött från bränderna ombord och mindre explosioner hördes fortfarande. Det dröjde länge innan jag föll i en orolig sömn.



Naturligtvis kunde ockupationsmakten inte låta ett sådant här dåd gå ostraffat förbi. Rena terrorhandlingar mot civilbefolkningen följde. Ett helt kvarter kunde utan förvarning mitt i natten omringas av soldater. Alla som bodde där väcktes upp och fördes bort för att aldrig mer höras av. Minsta överträdelse straffades med döden. Legitimationskontrollerna var täta och stenhårda. Minsta lilla frågetecken eller fel på ID-handlingen ledde till att personen fördes bort. Folk sköts på gatorna.
På firman glesnade leden. Det var otäckt. Man skildes efter arbetsdagen och man visste inte om man skulle återse varandra dagen efter. Gamla fru Johansson fördes bort för att man missat en stämpel i hennes kort. Sju av de våra försvann i nattliga razzior, två blev skjutna "av misstag".
Motståndsrörelsen svarade med lönnmord och bombdåd. Krypskyttar smög runt, mördade någon soldat här, någon där och försvann sedan snabbt. Under nätterna hördes skottlossning och ibland en explosion. De hördes otäckt tydligt i den tysta sommarnatten. Inte ens fåglarna sjöng på morgnarna. Vad jag saknade koltrastarnas underbara drillar när solen precis höll på att gå ned! Men det var som om de inte vågade. Det var en tid av skräck och terror.

Det var under den här perioden jag höll på att förlora Alex. Inte så att han försvann, nej, det var det att vi höll på att glida isär. Vi blev nästan som främlingar för varandra. Vi jobbade fortfarande ihop, men det blev alltmer formellt. Vi bodde fortfarande ihop, men på kvällarna satt vi tysta och tittade på TV när utegångsförbudet trätt i kraft.
Nyheterna handlade bara om nya bomber, nya offer, och nya åtgärder från militärens sida för att få bukt med det här. Ibland visades någon ny seger Alliansen vunnit, men de kom allt mer sällan.
När vi gick och lade oss, ville jag så innerligt gärna sträcka mig över till Alex, hålla om honom, älska med honom. Men det var som om en osynlig mur vuxit upp mellan oss.
En natt frågade jag honom om han ville att vi skulle avsluta vårt förhållande. Han svarade ingenting, utan tittade bara tyst upp i taket. Jag upprepade min fråga, och väntade.
Han vände huvudet mot mig och i dunklet kunde jag se hans underbart vackra ögon. Han tittade en lång stund på mig utan att säga något. Så sträckte han ut sin hand och med fingertopparna snuddade han min kind.
- Älskar du mig, viskade han tyst.
Jag bara nickade.
- Jag älskar dig, viskade han lika tyst.
Det var som om muren mellan oss brakat samman helt och hållet. Den natten älskade vi som om det varit den sista natten vi hade tillsammans. Det var som om vi inte ville släppa varandra, vi älskade nästan desperat.



Nästa lapp från motståndsrörelsen låg på mitt skrivbord nästan tre och halv vecka efter det att Alex och jag fått ordning på vårt förhållande. Vi det laget hade jag helt kopplat bort de tidigare två lapparna.
Men när jag kom på morgonen och satt mig för att börja gå igenom dagens arbete, så upptäckte jag ett papper som låg under en del andra, men stack ut lite grann.
Jag drog ut det och upptäckte till min stora förvåning ett helt vanligt A4, men med bara en enda maskinskriven rad på; en adress och ett klockslag.
Jag hade fattning nog att inte börja titta mig omkring, utan betedde mig som om det vore vilket PM som helst. Jag lade tillbaka det i bunten och återgick till mina arbetsuppgifter. Men i huvudet virvlade det av tankar. Vem kunde ha lagt dit det? Fanns det folk på kontoret som tillhörde motståndsrörelsen, eller var det en helt främmande besökare? Höll de mig under kontinuerlig uppsikt, eller var det här ett skott på måfå?
Dagen gick ganska snabbt. Omärkligt smusslade jag ned det anonyma pappret i portföljen. Alex och jag åkte som vanligt hem tillsammans, trots att jag visste att det inte var bra att synas ute tillsammans med en av våra ockupanter. En del människor vände sig demonstrativt ifrån oss, men jag var van. Dessutom älskade jag faktiskt Alex, och jag tänkte inte längre på honom som en fiendesoldat. Visst blev jag ideligen påmind om det, men det var det ändå värt. En liten positiv detalj var att vi aldrig hade problem med vägspärrar eller identitetskontroller. Alex var för högt uppsatt för att soldaterna på gatan skulle våga göra något.


Den kvällen kom jag iväg i god tid. Jag tog det säkra före det osäkra, ifall jag skulle fastna i någon kontroll. Jag ville inte komma försent. Alex svalde min historia om kamrater.

Precis som första gången parkerade jag en bit bort och promenerade sista biten. Även den här gången var adressen ett mörkt och övergivet hur. Jag var tio minuter före den utsatta tiden, när jag gick in i den helt släckta trappuppgången. Jag stod still för att mina ögon skulle få vänja sig vid det nästan kompakta mörkret. Nästan omedelbart efter det att dörren slagit igen bakom mig lade någon en tygbit med något illaluktande över min näsa och mun, medan någon annan höll mig i ett järngrepp. Det dröjde inte många sekunder förrän jag förlorade medvetandet.

Jag vet inte hur länge medvetslösheten varade, men när jag långsamt vaknade upp satt jag rejält surrad i en stol. En stark lampa lyste mig i ögonen, och jag kunde inte se annat än mörka konturer som rörde sig. Bedövningsmedlet hade gett mig en rejäl huvudvärk. När jag rörde huvudet kändes det som om det skulle explodera. En mansröst från andra sidan lampan sade:
- Så, du har vaknat till liv nu.
Jag sade ingenting.
- Välkommen till motståndsrörelsen, fortsatte rösten. Lät den lite lätt spefull?
Huvudvärken släppte vartefter, och jag började få tillbaka tankeförmågan.
- Du har svarat på våra små meddelanden. Varför?
- Jag vill vara med, sluddrade jag.
Tysta skratt kom från andra sidan ljuset.
- Jo, men det är sant, sade jag och lyckades låta bli att sluddra för mycket.
- Du, undrade rösten som talat tidigare,- som är ett jävla luder. En stjärtgosse för våra främmande herrar?
- Men varför skickade ni meddelanden till mig, undrade jag.
- För att kolla dig. Var du står någonstans.
- Ja, men då kan jag väl också jobba med er.
- Hur ska vi kunna lita på dig? Vad är det som säger at du inte springer direkt till din lilla älskling och skvallrar.
- Har jag gjort det hittills?
- Nej, men det är inte heller någon garanti för att du inte gör det den här gången.
- Hur ska jag då kunna visa att ni kan lita på mig, att jag menar allvar? Om ni nu är så helt övertygade om att jag kommer att berätta allt för löjtnant Alexander, varför skickar ni då lappar till mig?
- Vi vill testa dig.
- När har ni testat mig klart? Vad har ni för inträdeskrav? Spränga generalstaben i luften?
Jag höll på att bli arg.
- Det finns andra tester än det.
- Nå, men sätt min lojalitet på prov.
- OK, vi ska sätta dig på prov. Vi håller dig under kontroll, och vi behöver inte säga vad som händer om du rapporterar det här till våra fiender.
- Det är lika mycket mina fiender, muttrade jag.
- Jo, det har du verkligen bevisat, fnyste rösten.
- Håll löjtnant Alexander utanför, morrade jag.
- Är inte han fiende, då?
- Det är inte riktigt så enkelt som ni tror.
Rösten skrattade hånfullt.
- Nej, vi vet ju vad för relation ni har till varandra. Fy fan!
- Men strunta i det här då, fräste jag,- om det nu är så vidrigt!
- Nej, vi ska låta dig visa vad du går för. Även så'na som du kanske kan göra en insats för att befria Sverige.
- Jag är djupt hedrad över ert oerhörda förtroende, sa jag hånfullt.- Inse att min relation med löjtnant Alexander är en alldeles utmärkt täckmantel.
- Må så vara, men...
- Då så!
En kvinnoröst, som lät bekant, avbröt vår diskussion.
- Det räcker nu, Jonas, sa hon.- Vi provar honom. Fungerar det så gör det. Annars har vi en fiendekollaboratör mindre i den här staden.
Det tog ett tag innan jag kunde placera rösten, men så slog faktumet mig, och jag blev paff. Det var Elisabeth, min skolkamrat, som jag sett på Alliansbalen. Pusselbitarna kom på plats. Helt klart hade hon tipsat motståndsrörelsen om mig. Hon hade ju sett mig med Alex. Jag gjorde inte en min av att ha känt igen hennes röst.
Hon fortsatte:
- Om du visar att du är pålitlig kommer du att ingå i vår informationstjänst. Vad du ska göra är att ta reda på allt om när, vart och hur ditt företag sköter leveranser. När ni skickar varor, vilken destinationsort och mottagare har de, och hur äger dessa leveranser rum. Sker de med lastbil, tåg eller flyg. Hur stark är bevakningen? Du kommer alltså inte att behöva spränga några broar eller skjuta.
Jag kände mig lättat.
- När vill ni ha uppgifterna, undrade jag.- och hur kommer jag i kontakt med er igen?
- Du har två veckor på dig. Vi kontaktar dig.
- Om jag inte hinner få fram det ni vill veta.
- Du kommer att få den tid som behövs. Nu är det dags att bryta upp.
Jag fick en bindel för ögonen och fördes ut. Jag placerades i en bil. Jag kände hur vi körde runt ett tag. Så stannade vi. Bildörren öppnades och jag slets ur bilen. Jag trycktes ned på marken.
- Sitt här med bindeln för ögonen i en minut. Vi håller koll på dig.
En röst viskade i mitt öra:
- Du känner inte igen mig. Det vore farligt för oss båda. Lycka till!
Det var Elisabeth.
Steg avlägsnade sig, bildörrar smällde och bilen körde därifrån. Jag räknade till 60 och tag av mig bindeln. De hade släppt av mig precis bredvid min bil. Lite omskakad över att de vetat var jag parkerat och tydligen hade varit noggrannt övervakad satte jag mig bakom ratten. Jag kom hem utan problem.
Alex kom emot mig medan jag tog av mig ytterkläderna.
- Hade du trevligt, undrade han.
Jag bara nickade. Han tittade lite konstigt på mig, bara en kort sekund, men log sedan glatt. Med armen om min midja gick vi in i vardagsrummet.
Kvällen tillsammans blev lugn och skön, som vanligt. Vi drack vårt kvällsthé, och gick och lade oss. Med armen om min midja gick vi in i vardagsrummet.




Under de två veckor som följde samlade jag ihop de uppgifter som motståndsrörelsen behövde. Jag tog det i etapper, så att det inte skulle väcka någons misstänksamhet. Det besvärligaste var onekligen vilken bevakning våra transporter hade, vilket skydd, men jag skyllde på motståndsrörelsens ökade attacker när jag frågade Alex om det. Många uppgifter hade jag tillgång till ändå, genom mitt arbete. Alla uppgifterna lade jag i en mapp, som jag förvarade inlåst i skrivbordet.


Själva överlämnandet var helt odramatiskt. Jag lämnade mappen i en systemkasse i en papperskorg på Norrmalmstorg. Bekräftandet från motståndsrörelsen att de fått mappen, kom dagen efter, i form av en lapp på mitt skrivbord.




Jag antar att det var så här mitt engagemang i motståndsrörelsen började. Allt eftersom tiden gick fick jag fler uppgifter att ta reda på. Det var inga märkvärdigheter, utan uppgifter som siffror om leveranser, bevakning och liknande. Med det jobb jag hade var det inga problem att ta reda på det de ville veta. Jag slappnade av. Om det inte var märkvärdigare och svårare än så här så var det ju ingen fara.
Jag levde dubbelliv. Till 90% levde jag som förut med arbete, Alex representativa baler och festligheter. Men de 10% som återstod hjälpte jag till att göra livet outhärdligt för våra utländska ockupanter. Transporter kapades, tåg sprängdes i luften, konvojer hamnade i bakhåll, broar förstördes, järnväg och vägar revs upp. Delvis var jag inblandad, genom att ha gett motståndsrörelsen de uppgifter som behövdes för att lyckas. Min bästa täckmantel var ju Alex, något som även rörelsen motvilligt medgav.


Jag tror inte att Alex misstänkte något till en början. Jag vet inte när han upptäckte vad jag höll på med. Men en kväll när vi låg bredvid varandra efter en suveränt skön stund och bara slappnade av, reste han sig plötsligt upp på armbågen, tittade mig rätt i ögonen och sa:
- Johan, vad du än håller på med, berätta ingenting. Jag vill inte veta.
- Håller på med vad, undrade jag.
- Du hörde. Lova mig det.
Jag sade ingenting. Alex sjönk ned på rygg igen. Snart sov han.




Under de kommande månaderna hände ingenting speciellt märkvärdigt. Att hjälpa motståndsrörelsen blev en del av min tillvaro, något som jag inte funderade närmare på. Livet fortsatte att rulla vidare. Jag jobbade på firman med mina sedvanliga uppgifter, skötte mina åtaganden, var med och förhandlade fram kontrakt för firmans räkning, såg till att vi höll det vi lovat. Genom att Alex fanns där, behandlade ockupationsmakten oss ganska generöst. Vi var inte så rigoröst kontrollerade och övervakade, det var vissa lättnader i våra kontakter med andra firmor, vi var inte tvungna att ideligen underkasta oss razzior på företaget. På det stora hela så klarade vi oss mycket bra.
Folk i allmänhet såg naturligtvis oss som förrädare, eftersom vi gjorde affärer med fienden, hade en ockupationsofficer som chef och inte hade samma koll på oss. Ett par gånger bombhotades vi av anonyma och beslöjade röster i telefon, och på fasaden till företagets hus sprejades ideligen slagord som förkunnade vilka svin vi var.
Naturligtvis kände det här, men själv tog jag det ganska lugnt.
Motståndsrörelsen hade gett mig löfte om att inte ge sig på oss, utan skydda oss, nu när de visste att vi mer fungerade som täckmantel för deras underrättelsetjänst än som företag i allians med fienden.
Fortfarande möttes jag med tystnad på stan. Folk vände sig bort från mig, några spottade föraktfullt framför mig. Ibland hände det att någon viskade hotfullt i örat när denne passerade mig. Inte heller det skrämde mig. Visst var det otrevligt, och jag blev väldigt ledsen och besviken när de som varit mina kamrater bara vände mig ryggen. Ibland kände jag det som om jag ville skrika högt över hela stan att jag tillhörde dem, att jag jobbade i motståndsrörelsen. Men jag var tvungen att hålla igen, att vara tyst.
Alex var ett enormt stöd för mig. Han tröstade mig när jag råkat ut för någonting otrevligt på stan, han kommenterade aldrig de skämda matvaror jag kom hem med, matvaror butiksägarna använde för att visa sitt förakt för mig. Han försökte få mig att gaska upp mig när allt kändes motigt.
Min älskade Alex, i sådant stort behov av att själv få tröst och stöd.

Och tiden gick.

En kväll när vi satt och slöade i vardagsrummet efter att ha ätit middag, reste sig plötsligt Alex upp och hämtade sin portfölj. Han kom tillbaka och satte sig bredvid mig. Han lade upp portföljen på soffbordet och bläddrade bland papperna. Så fick han tag på vad han sökte, och utan ett ord drog han fram pappret och lade det framför mig, fortfarande utan att säga ett ljud.
Det var ett meddelande från motståndsrörelsen. Jag kände hur jag först bleknade och sedan rodnade. Alex bara tittade på mig utan att säga någonting. Ett svagt leende lekte i hans mungipor.
- Var har du fått tag på det där, undrade jag.
- Det låg på ditt skrivbord.
Jag kunde inte säga någonting, men tankarna virvlade genom mitt huvud. Jag stirrade på pappret framför mig och vågade inte titta på Alex..
- Johan.
Alex' röst trängde igenom mina tankar och jag tittade upp. Alex stod fortfarande med ett leende.
- Lugna dig, sa han.- Jag kommer inte att anmäla dig.
- Inte, sa jag förvånat.
- Nej, jag har förstått att du jobbar för motståndsrörelsen. Du har gjort det ganska länge, eller hur?
- Ja, sa jag,- det har jag.
- Jag skulle göra likadant om det här varit mitt land. Men, Johan, lova mig att du är försiktig. Jag vill inte förlora dig.
Jag reste mig, och gick fram till honom. Just då älskade jag honom så att det kändes som om jag skulle gå i småbitar.
- Jag lovar, sa jag tyst.
Med en lång kyss förseglade vi överenskommelsen.





Veckorna gick. På något sätt började vi förstå att det inte gick så bra för Alliansen. Allt mer sällan kom någon segerkommunike på TV, allt mer sällan visades bilder av "befriade områden".
Även i Stockholm märktes en skillnad. Det var ingenting konkret, utan mer en känsla. Människor på gatan blev lite gladare, lite trotsigare, lydde uppmaningar från soldaterna bråkdelen av en sekund senare än förut.

Sommaren hade sedan länge kommit till Stockholm och det hände ibland att Alex och jag åkte ut till någon av skärgårdsöarna för att sola, bada och koppla av. Vi hade hittat en ö, där det inte fanns speciellt mycket folk, och långa stunder när vi låg där på en varm klipphäll, hörde måsarnas skrin och vågskvalpet, då föreföll kriget vara en otäck saga. Kriget och ockupationen kändes så väldigt långt borta.
Naturligtvis var det en ren illusion, men vi behövde den. Dagarna på jobbet var fulla av problem av olika slag, så vi behövde verkligen koppla av.




Den 24 juli, jag kommer ihåg datumet exakt, låg vi på en ö långt ute i skärgården. Vi hade kommit dit tidigare på morgonen och hade packat en matsäck med smörgåsar, surrogatkaffe och några bullar.
Alex låg i vattnet och simmade, glatt hojtande och frustande. Han ropade åt mig att komma i, men just då ville jag låta mig stekas ett tag av solen. Det var en varm dag och jag kände hur svett trängde fram på bröstet.
Jag vände på mig och lade mig på mage. Förstrött och med halvslutna ögon studerade jag två myror som envist kämpade med en mer än dubbelt så stor larv. De stretade och drog, deras antenner spelade. Företaget verkade hopplöst, men de gav inte upp. Långsamt drog de iväg larven, allt närmare stacken.

Det fanns inte en människa på ön förutom Alex och jag. Närmaste samhälle låg flera mil inåt landet. Jag blundade och njöt av solen och den varma och släta klipphällen under mig. Fiskmåsar skrek och vågorna skvalpade mot strandkanten.
Alex ropade på mig igen. Jag satte mig upp och öppnade ögonen.
Alex hade ställt sig på botten vid strandkanten. Han pekade mot horisonten.
En konvoj med fartyg syntes som små silhuetter mot himlen. Svart rök blossade ur skorstenarna, medan små jagare pilade omkring som fårhundar runt en hjord.
- Nu får vi riktigt kaffe, hojtade Alex glatt. Jag skrattade.
Plötsligt såg vi hur ett av fartygen exploderade i en enorm eldkaskad. Samtidigt öppnade jagarna eld. Vi såg hur krevaderna blommade upp som svarta bomullstussar på den molnfria himlen. Så hördes ett dån som blev allt starkare, och innan vi hann reagera flög fem flygplan med svenska nationalitetsbeteckningar över oss på låg höjd. De steg brant och gjorde en sväng. Med ett öronbedövande dån från jetmotorerna flög de över oss igen för att anfalla konvojen.
Alex och jag bevittnade skådespelet helt tysta. Ytterligare ett fartyg exploderade midskepps. Det tog inte många minuter förrän det bröts mitt itu och sjönk. Ett annat fartyg började brinna, men det exploderade inte. Det var för långt bort för att se om några livbåtar sattes ut.
Konvojen hade skingrats när anfallet kom, och fartygen stävade åt olika håll med högsta fart. Eskorten sköt vilt mot de anfallande flygplanen, men inget av dem träffades.
De fem flygplanen gjorde ytterligare en överflygning och det klack till i mig när jag återigen såg de svenska tre kronorna på vingarna.
Det hela var över på ett par minuter, men kändes som en evighet.
Det blev tyst. Borta vid horisonten brann fyra fartyg. Jag kunde räkna till sju oskadda lastfartyg. Jagarna stävade runt med låg fart, antagligen för att undsätt nödställda som låg i vattnet.




Alex kom upp ur vattnet. Han ställde sig bredvid mig. Det droppade vatten från hans solbrända snygga kropp. Borta var hans lekfullhet.
- Vi måste åka hem, sa han.
Jag plockade ihop våra saker utan kommentarer. Vad vi just hade sett var det första svenska anfallet mot Alliansen som skett sedan ockupationen blev ett faktum.
Vändpunkten i kriget hade tydligen kommit, och det var helt klart att det inte var Alliansen som skulle dra det längsta strået.
Bilresan hem gick under tystnad. Alex satt med en rynka mellan ögonbrynen, och verkade helt koncentrerad på det som hänt.



Jag parkerade utanför lägenheten, och vi gick in. Alex gick direkt till telefonen och ringde några samtal. De var korta och fåordiga. Jag lyssnade inte på vad som sades, utan ägnade mig åt att hänga upp blöta badbyxor och badlakan på tvättlinorna i badrummet.
Just när jag stod med Alex' badbyxor i händerna och sträckte mig mot repen över badkaret, kom Alex in. Han slog sina armar om min midja och nafsade mig lätt i nacken. Jag snurrade runt och fick en kyss.
Likafullt var det något som inte stämde. Alex var lite hårdare än vanligt. Han kändes inte lika öm, det var något mer bestämt över honom.
- Nu är det allvar, Johan, sa han tyst.
Jag stelnade till.
- Vad har hänt, undrade jag.
- Svenska styrkor har gått till anfall, understödda av Pakten.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett rop av glädje. Alex fick en irriterad glimt i ögonen.
- Förstår du vad det innebär, undrade han med ett hårt tonfall.
- Vi kommer snart att vara fria, jublade jag.
Alex log ett bittert leende.
- Tror du att Alliansen ger sig så lätt, frågade han.
- De har inte en chans.
- Det kommer att bli hårda strider. Många kommer att dö, och mycket kommer att förstöras.
Alex släppte mig och gick ut i hallen. Jag kände inte igen honom. Var var den mjuke och fine Alex någonstans? Den kille som stod i hallen var hård och bister. Det var inte alls likt honom. Han vände sig om och jag såg rätt in i hans stora härliga ögon. Men nu var de hårda och bestämda.
- Fattar du inte, nästan skrek han.- Fattar du inte vad det här innebär för Stockholm, för människorna här, för dig och mig?
Jag stod tyst.
Hans hårda ansiktsuttryck mjuknade.
- Åh, Johan, jag vill inte förlora dig! Jag älskar dig, fattar du det?! Men snart är det inte ockupation längre, utan krig, KRIG!
Han snyftade till.
- Jag vill inte skjuta folk som försvarar sitt land, men jag måste.
Bittert och med hån i rösten fortsatte han:
- Jag är ju officer i Alliansens armé. En officer gör sin plikt. Och snart är min plikt att skjuta de som vill befria sin stad från en fiendearmé. Det är min plikt!
Han snyftade till igen, och torkade kinden med en ilsken gest.
- Men jag vill inte, skrek han.- Jag vill inte mörda oskyldiga. Jag vill inte skjuta vänner. FATTAR DU DET?!
Han tystnade och slog ut med händerna, vände och gick snabbt in i sovrummet. Jag hörde hur han grät. Jag gick långsamt efter.
Alex låg på mage i sängen. Hans kropp skakade av gråt, och han snyftade. Det var första gången jag sett Alex gråta.
Jag satte mig på sängkanten, och strök honom utmed ryggen. Så småningom lugnade han sig, vände sig och tittade på mig med rödgråtna ögon.
Sakta smekte jag hans hand. Han fattade min hand och höll den hårt, hårt mot kinden. Handen blev fuktig av hans tårar.
Alex log ett blekt, liksom trevande, leende, och sa:
- Johan, om du visste hur mycket jag älskar dig.
Jag log tillbaka.
- Jag vet, och jag älskar dig.
Alex lugnade sig långsamt efter utbrottet. Han gick upp och sköljde ansiktet med vatten. Jag fixade lite surrogatkaffe i köket. Han kom ut dit och satte sig på en stol.
- Förlåt mig, sa han.
- För vad, undrade jag.
- För att jag betedde mig som jag gjorde.
- Det är ingenting att be om ursäkt för, sa jag.
- Jo, jag borde kunnat behärska mig.
Jag gav honom en stor kram, och han log sitt vanliga lite okynniga leende.
- Nu känns det bättre.
Jag skrattade till, dukade upp koppar och hällde upp kaffet. Då ringde telefonen. Alex gick och svarade. Jag hörde honom prata på sitt hemlands språk, men kunde inte höra vad han sa. Han kom ut i köket och såg sammanbiten ut.
- Nu är det allvar, sa han.- Från i morgon råder full stridsberedskap. Inga permissioner, alla ska vara beredda på strid.
- Hur långt bort finns svenskarna, undrade jag.
- De är fortfarande en bra bit bort, men de rycker snabbt framåt.
Han log ett skevt leende.
- Det verkar som om motståndsrörelsen har gjort ett bra jobb.






Den natten älskade vi med varandra, som om det var den sista natten vi hade tillsammans. Vi nådde höjder jag aldrig tidigare varit med om, och vi somnade helt utmattade och tillfredsställda långt in på morgonen.
Jag vaknade av att Alex rumsterade runt i rummet. Han märkte att jag vaknat och såg på mig med ett ömt uttryck i ögonen.
Av någon anledning har just den där blicken etsat sig fast i mitt minne; Alex' klarblåa uttrycksfulla ögon, som skymdes lite av luggen av svart hår, hans ömma leende som gav antydan till smilgropar. Han hade fältuniform på sig, något han inte haft på flera månader. Det kanske var den som gjorde att mitt minne av just den morgonen är så extra starkt.
Han kom fram till mig, satte sig på sängkanten, lutade sig fram och gav mig en öm morgonkyss. Jag sträckte mig mot honom. Genom det sträva uniformstyget kunde jag känna hans muskulösa kropp. Musklerna rörde sig lite när han lutade sig mot mig.
Jag fylldes av en känsla av ömhet och stolthet. Den här underbare killen, han var min. Vi var tillsammans och han älskade mig lika mycket som jag älskade honom.
Utan ett ord reste han sig och gick mot dörren. I öppningen vände han sig om, blinkade med ena ögat och försvann.




Dagen på jobbet blev ett helvete. Jag var van vid att Alex fanns vid min sida och kunde hjälpa mig. Vi brukade ha diskussioner om detaljer, och eftersom han snabbt lärt sig företaget och var skicklig, hade jag haft stor hjälp av honom. Han hade varit ett stöd för mig. Nu när han inte fanns där, kändes allt tungrott och komplicerat.
Minsta detalj fick oanade proportioner, och jag insåg hur mycket jag saknade honom. Dessutom kändes det tomt och ensamt utan honom.
Jag motstod en impuls att försöka få tag på honom. Jag insåg det omöjliga i det; han kunde befinna sig precis var som helst i stan, och skulle man mot alla odds lyckas lokalisera honom hade han helt säkert inte tid med mig.
Klockan ett på eftermiddagen gick flyglarmet i Stockholm för första gång sedan ockupationen inletts. Personalen ryckte till när den hotfulla och ödesmättade signalen började ljuda, man tittade förvånat på varandra och samtal och arbete stannade av. Vi hade övat evakuering på företaget vid flera tillfällen, så den flöt utan problem. Vi samlades i skyddsrummet under firman, kollade så att alla var med, satte oss ned och väntade på att signalen för "faran över" skulle ljuda.
Stämningen var konstlat uppsluppen. Alla visste att det var allvar den här gången, det skulle verkligen falla bomber över Stockholm. Men vi visste också att de här bomberna skulle hjälpa oss att bli fria från en fiendearmé och en ockupation. Vi försökte hålla stämningen uppe, vi berättade historier och anekdoter för varandra, klagade över ockupationen, vad den inneburit för svårigheter vad gäller mat och andra förnödenheter. Det gick riktigt bra. En tjej på kontoret fick ett litet anfall av cellskräck, men lugnades ned innan det hann sprida sig.
Efter tre kvart gick signalen för "faran över". Vi reste oss lättade och lämnade skyddsrummet. Av flyganfallet hade vi inte märkt någonting. Vi hade inte hört några bomber falla, inga explosioner, inga skakningar i marken, ingenting. På sätt och vis kändes det som lite av ett antiklimax, men vi var naturligtvis väldigt lättade.




Det visade sig att flyganfallen riktats mot militära mål i Stockholms omgivningar. På omvägar och via motståndsrörelsen fick jag reda på att bomberna fallit med stor precision, och nästan ingenting annat hade skadats.

På kvällen ringde det på dörren. Jag hade varit hemma ett tag och precis gjort i ordning kvällsmat för Alex och mig. Klockan var inte speciellt mycket, men Alex skulle snart komma hem.
Jag gick och öppnade. Utanför stod två soldater i Alliansens uniformer. De gjorde honnör och lämnade ett kuvert.
De gjorde återigen honnör, vände om och gick. Jag blev stående i dörröppningen. Kuvertet var adresserat till mig, med mitt namn och adress prydligt skrivet med maskin utanpå. Jag slet upp kuvertet och drog upp pappret med darrande fingrar.
På formell och stel svenska meddelades det att Löjtnant Alexander hade stupat under dagens bombanfall. Han hade befunnit sig på högkvarteret när en bomb fått in en direktträff. Hans kropp hade grävts fram. Det hade inte funnits någon möjlighet att rädda hans liv, han var död innan de fått fram honom, krossade under den ihopfallna byggnaden.
Brevet avslutades med en mening, som sade att Löjtnant Alexander hade dött som en hjälte för sitt land.
Jag tittade på pappret och läste meddelandet gång på gång utan att fatta vad som stod i det.
Skulle Alex vara död? Inte möjligt! Jag hade ju dukat upp kvällsmat. Det måste vara ett misstag. Det var inte Alex, det var någon annan som de förväxlat honom med. Alex kunde väl inte bara dö så där utan att säga något till mig. Jag älskade ju honom!
Långsamt gick innebörden av det kortfattade meddelandet fram. Jag kände hur strupen snörptes samman och hörde hur ett kvidande kom ur min mun utan att fatta att det var jag som lät så.
Jag stängde dörren och gick långsamt in i lägenheten. I vardagsrummet låg en av hans tröjor framme. Jag tog upp den, smekte den, strök över den med fingertopparna, lade den mot min kind. Jag kände hur den luktade Alex. Mina ögon fylldes med tårar och jag kunde inte hålla tillbaka ett skri av smärta. Alex hade lämnat mig! Han fanns inte kvar! Han var död, död, död!!
Jag gick som i trance in i sovrummet, fortfarande med Alex' tröja mot min kind. Jag sjönk ned på sängen och nu kom gråten. Jag grät hejdlöst. Tårarna vätte ned Alex' tröja. Jag grät utan att kunna hejda mig i flera timmar. Jag var inte medveten om omgivningen, bara det kalla hårda faktum att Alex var död. Saknaden efter honom, och sorgen rev och slet i mig, men till slut somnade jag av utmattning.




Jag vaknade först på förmiddagen nästa dag. Först kom jag inte ihåg vad som hänt, men när jag halvt sovande sträckte ut en arm för att känna Alex' varma kropp och inte kände den, slog tanken på att Alex var död ned hos mig som en bomb. Ögonen tårades igen och jag snyftade till.
Telefonen ringde och först tänkte jag inte svara. Men signalerna fortsatte att ringa. Svag och darrande klev jag upp och svarade.
En mansröst sa:
- Stick därifrån! Du ligger risigt till. Folk är på väg till dig. De gillar inte folk som samarbetar med fiender.
Och med ett klick lades luren på. Jag med luren i handen ett tag, och fattade först inte vad mannen sagt. Så trängde hans ord in i min omtöcknade hjärna och jag började fungera igen.
Snabbt rafsade jag ihop lite kläder, mina värdesaker, pass, passerkort, ransoneringskort och ett foto av Alex. Jag gick snabbt igenom lägenheten en sista gång, tänkte på allt jag fått vara med om tillsammans med Alex, och gick sedan därifrån.




Det var inte speciellt svårt att lämna Stockholm. Dels var en mindre flyktingström på väg ut ur staden, dels var jag igenkänd som Alex' sällskap. Ett par av vakterna gjorde till och med honnör för mig när de sett på passerkortet vem jag var.
Jag körde hela den dagen. Jag hade inget speciellt mål, bara bort i från Stockholm. I norra Sverige hade jag vänner som skulle kunna hjälpa mig, som jag skulle kunna bo hos tills allt var över.
På en bensinmack norr om Gävle lyckades jag fylla tanken till hälften. Jag passerade Sundsvall och följde vägen utmed kusten. Körningen var helt problemfri. Så här långt norrut fanns det nästan ingen trafik, och jag körde helt obehindrat. Mitt huvud var fullt av tankar, dels på Alex och dels på hur allt kunde ha blivit så här. Några slutledningar kom jag inte fram till, tankarna fick virvla fritt.


På toppen av Skuleberget hackade motorn till, hostade och stannade. Jag öppnade motorhuven, men kunde inte komma på vad som var fel. Det fanns inget annat att göra än att lämna bilen och fortsätta till fots.
Jag gick någon mil innan det kom en bil som stannade. Föraren var en äldre man, runt 55. Han frågade misstänksamt vem jag var, och jag berättade varför jag kört ifrån Stockholm. Jag var tvungen att visa mitt ID-kort och Alex' passerkort. Mannen lät mig åka med en bit, men strax norr om Örnsköldsvik körde han in på en skogsväg. Han stannade bilen, och vände sig mot mig. Han såg hotfull ut. Ur handskfacket tog han fram en pistol som han riktade mot mig.
- Tydligen är du en sådan där förrädare, sa han och visade ett ID-kort. Den svenska milisens stämpel lyste mot mig med stora röda bokstäver.
- Och sådan som du har vi bara ett sätt att ta hand om här uppe, fortsatte han.
- Nej, du har missförstått det hela, sa jag.
Men mannen lyssnade inte.
- Ut ur bilen, beordrade han.- Ta med dig väskan.
Jag lydde.
- Fortsätt in i skogen, sa han.
En smal stig ledde in i den täta barrskogen, och jag följde den.
Vi gick en bit, tills mannen beordrade mig att stanna. Runt om oss växte skogen hög och tät. Enstaka stora stenbumlingar bröt av den annars ganska jämna marken. Skägglav hängde i stora sjok från grenarna, och marken var mjuk av mossa och gungade lätt när jag gick. En fågel sjöng från en trädtopp, men annars var det tyst och dunkelt.
Det här var onekligen en väl vald plats att göra sig av med en människa på. Ingen skulle passera här på länge, ingen skulle höra ett skott.
Men jag ville inte dö! Inte än och inte som förrädare!
I desperation slungade jag min tunga väska med all kraft mot honom.
Ett skott gick av, och jag kände en stöt och en skärande smärta i handen. Mannen föll omkull och i fallet tappade han pistolen. Jag hann få tag på den först. Vi slogs. Jag slogs för mitt liv, för att komma loss och därifrån, men mannen var vältränad. Jag hade inget val.


Jag lämnade kroppen där den låg. Bilen vågade jag inte använda ifall att den skulle bli igenkänd. Den stod dessutom parkerad på ett undanskymt ställe och skulle inte bli upptäckt från vägen. I stället fortsatte jag utmed stigen.



Jag hittade den här bunkern jag nu sitter i någon mil därifrån, och beslutade mig för att stanna. Blodförlusten från skottskadan i handen hade gjort mig för svag för att fortsätta, och det provisoriska förband jag har lagt blödde snabbt igenom. Tack och lov var det den vänstra handen, så jag klarar mig hjälpligt i alla fall.




Nu har jag varit här ett par dagar. Jag vet att det finns bebodda hus i närheten, jag har hört en hund skälla på avstånd på natten.
Jag har feber, som antagligen beror på såret i handen. Det desinficerande medel jag hade är slut, och det verkar inte ha hjälpt. Det varar från handen. Röda strimmor och det envetna dunkandet tyder på att jag har fått blodförgiftning.
Jag har funderat på att söka hjälp, men jag undrar vad som kommer att hända. Undrar om jag fortfarande betraktas som förrädare. Jag vet ju inte ens om kriget är slut.


Vad som än har hänt så kände jag att jag måste skriva ned det som hänt innan jag blir så svag att jag inte klarar av det.
Jag försöker inte rättfärdiga mig själv, men jag ville berätta vad som hände, som det verkligen var. Jag är ju den som verkligen upplevt alltihop.

Jag hör röster, men jag vet inte om det är verkliga eller om jag inbillar mig. Ibland svartnar det för ögonen korta stunder, och jag blir allt svagare.
Ett kort tag tyckte jag att Alex stod bredvid mig. Jag såg hans leende och jag sträckte mig mot honom, bara för att upptäcka att han var en hallucination.

Jag har beslutat mig för att lämna manuskriptet här och försöka ta mig till huset. Hoppas att någon hittar det jag skrivit. Det är dags att ge mig av om jag ska ha en chans att komma fram innan jag är så svag att jag inte orkar.
Alltså sätter jag punkt här.

Johan Olofsson

Tillbaka till Historieförteckningen