KEJSAREN OCH LYCKAN

En gång för länge, länge sedan levde en man i det som idag kallas China. Hans namn var Chiang-Pi. Chiang-Pi var en mycket aktad man, full av vishet och mycket rik. Människor kom fjärran ifrån för att fråga denne vishetens man om råd. Chiang-Pi levde i ett vackert hus omgärdat av en underbar trädgård, där blommor och träd från världens alla hörn blommade och doftade. Näktergalar sjöng från vartenda träd och färgsprakande fjärilar flög från blomma till blomma för att uppfylla sin gudomliga uppgift. Chiang-Pi var gammal. Ingen visste hur gammal han var, men en sägen förtalte att Chiang-Pi varit med när jorden och universum skapades, och att han av gudarna fått sin trädgård som belöning för sina goda och visa råd.

En dag kom en ung man till Chiang-Pi, där han satt utanför sitt vackra trähus och tittade på trädgården. Den unge mannen ställde sig på knä, som seden bjöd, och böjde pannan mot marken till tecken på vördnad. Chiang-Pi log, och med mild röst bad han den unge mannen stiga upp.
- Jag vet varför du är här, sa han gåtfullt.
- Jag känner ditt problem.
Den unge mannen tittade upp, både häpen och förskräckt.
- Var inte orolig, log Chiang-Pi.- Du har det gott ställt, har en snäll hustru och välartade barn, anses god mot andra, och givmild mot fattiga. Men du vet inte vad lyckan är.
Den unge mannen nickade bedrövat.
- Jag ska berätta en saga för dig. Men pass upp, och lyssna noga, för lyckans budskap finns gömt inuti.

Den unge mannen satte sig tillrätta. Chiang-Pi strök sitt långa smala skägg, tittade drömmande mot horisonten och med tankarna långt borta började han tala.

"Det fanns en gång en ung kejsare, som hade levat sitt liv utan att bry sig om andra. Kvinnors behag hade aldrig lockat honom, och givmildhet visste han inte vad det var. Gudarna uppe i sin himmelska boning såg detta och blev mycket förgrymmade. De samlades till rådslag och beslöt sig för att lära denne unge kejsare vad lyckan är. Kärlekens gudinna sändes ned till jorden för att locka kejsaren till kärlek. Hon försökte på alla sätt, men kejsaren brydde sig inte om henne. Förgrymmad kom hon tillbaka till de andra gudarna. Musikens gud skickades ned med sin gyllene harpa för att spela så att kejsaren skulle upptäcka musikens underbara och förtrollande kraft. I förklädnad av en fattig kringresande musikant kom han in i palatset och fick spela för kejsaren. Men ingenting hjälpte. Kejsaren förblev lika egoistisk och självupptagen som tidigare. Gudarna församlades igen till rådslag och beslöt att ta hjälp av en god munk som levde som eremit långt uppe i de ödsliga bergen, lång från den kärlekslöse kejsarens palats.
En dag blev kejsaren svårt sjuk. Han kallade till sig sina hovläkare, men ingen kunde tala om för honom vad det var för en mystisk sjukdom som hade drabbat honom. Ingen kunde ju ana att det var gudarna uppe i sin himmelska boning som hade sänt honom sjukdomen. Kejsaren blev allt sämre och sämre, och skickliga läkare kallades till palatset från hela det stora China. Men ingen kunde hjälpa honom. Via en av sina talande näktergalar fick munken reda på vad som hände i palatset och vandrade genast åstad för att hjälpa sin härskare, ty han hade av gudarna fått veta vad som felades kejsaren.
Efter en lång och strapatsrik vandring kom han fram till palatset. Kejsarens livvakter förde den vise och gamle munken genom långa och mörka korridorer. Kejsaren låg utsträckt i sitt kejserliga majestät på stora sidenkuddar i den enorma mottagningshallen. Munken skickade ut alla kejsarens vakter och uppvaktning och började tala stränga med visa ord.
- Kejsare och herre. Genom gudarnas ofattbara vishet har jag fått klarhet i vad som saknas er. Ni har pengar, makt och allt en vanlig människa i ert enorma rike kan önska. Men ändå saknar ni det som till och med den enklaste av bönder äger i överflöd, nämligen lyckan.
Den gamle munken lade sin åldrade och rynkiga hand på kejsarens panna, och se: ögonens färg klarnade, rynkorna i pannan slätades ut och de irriterade vecken kring munnen försvann. Kejsaren kände en värme gå genom kroppen, en värme som strömmade ut från munkens händer och spred sig.
Kejsaren satte sig upp på sin divan, tittade sig omkring och sa:
- Vad här är mörkt! Tjänare, öppna jalusierna!
Tjänarna utförde sin härskaren befallning, och solljus och de varma och friska vindarna strömmade in. Utanför hördes skratt och lek från små barn. Kejsaren steg upp och tittade ut genom fönstret på barnen. En värme steg upp i honom, som han aldrig tidigare hade känt. Hans sinne rördes och nedför kinderna rullade stora tårar. En liten hund kom inspringande och slickade kejsaren på handen. Kejsaren tittade förundrat på handen, log och sade:
- Nu vet jag vad för fel jag lidit av. Jag har aldrig vetat vad lycka är. Lycka är att älska synen av glada barn som leker. Lycka är att kunna njuta av det vackra vädret och den strålande solen. Lycka är att visa kärlek mot den minste av mina undersåtar, ja, till och med mot en hund, och uppskatta kärleken tillbaka. O högst värderade munk, vishetens fader, jag vet vad som felat, men nu ska jag gottgöra.
Den gamle munken lämnade palatset leende sitt visa och milda leende, glad över att ha genomfört sitt gudomliga uppdrag. Uppe i himlen log gudarna. Efter den dagen förändrades kejsaren. Han blev givmild, skaffade sig en trogen hustru och flera välartade barn. Folket älskade sin kärleksfulle kejsare, som äntligen hade funnit lyckan!"
Chiang-Pi tystnade och satt stilla tittande ut i världsrymden. Den unge mannen satt tyst. Chiang-Pi vände sig mot honom.
- Förstår du vad som felas dig? Du gör allting av gammal vana. Du har aldrig skänkt någonting av kärlek, utan bara för att du förväntas göra det. Tänk på dina gärningar och gör dem av kärlek, så finner lyckan vägen till ditt hus.
- O, vise Chiang-Pi, de vises mästare, tack för din saga. Jag förstår vad för fel jag har gjort.
Chiang-Pi log sitt hemlighetsfulla och milda leende och sade:
- Gå hem och börja leva ditt liv.
Och den unge mannen gick hem och levde sitt liv på det sätt som Chiang-Pi gett honom insikt om. Han levde länge och berättade ofta om sitt besök hos Chiang-Pi till uppbyggelse för andra.

SENSMORAL: Gör ingenting utan kärlek, för då upplever du aldrig lyckan.

1978 03 28

Tillbaka till Historieförteckningen