EN SAGA OM VÅREN




Peter slängde ifrån sig boken han höll på att läsa med ett stön. Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och blundade. Det bara fungerade inte, han kunde inte koncentrera sig! Det som stod var säkert intressant och mycket nödvändigt att kunna, åtminstone om han skulle klara tentan, men "Förvaltningsprocessens Grunder" var inte en bok som direkt framkallade några gapskratt.


Han öppnade ögonen igen och suckade djupt. Det hyrda rum han gjort till sitt varmt omhuldade revir var vårljust. Den giftgröna gardinen (ingick i hyran) fladdrade svagt i det öppna fönstret, och det luktade fräscht av vår och sol och smältande snö. En talgoxe kvittrade långa haranger av lycka över att vintern äntligen höll på att förlora sitt grepp.


Peter suckade, reste sig, gick fram till den slitna bokhyllan (ingick också i hyran) och satte på stereon. Prince's "Sexuality" dånade ut i rummet, och Peter tog några invanda danssteg av ren reflex. Himmel, så han längtade tillbaka till Stockholm. Alla kompisarna, lägenheten, discothequen, promenaderna genom Gamla Stan klockan fyra på morgnarna när solen precis höll på att gå upp och koltrastarna började sjunga....
Nej, häruppe i Umeå fungerade det inte!
OK, plugget gick väl an, och kompisarna där också, men resten! De långa kvällarna med TV:n som enda sällskap, desperata telefonsamtal till Stockholm för att få höra bekanta röster, och ibland något discothequebesök.
Han slängde en föraktfull blick på boken med det knallröda omslaget, och släntrade ut i hallen. Han tog på sig skorna och jackan, kollade att De Tre Tingen var med dvs cigaretterna, pengarna och nycklarna, och gick ut.
Bilen startade med de sedvanliga protesthostningarna. Bil här uppe i norr var en nödvändighet. Det var ju en halvmil till korvkiosken (stängde 21) och över en och en halv mil till discothequet (stängde 1). Han körde långsamt in mot Centrum. Vad fanns att göra? Tja, det fick väl bli fiket, som vanligt. Där fanns det i alla fall människor. Han parkerade utanför och gick in. Värmen slog emot honom. Glada skratt och sorlet från levande människor. Peter kände lite av "Lappsjukan" försvinna.


På övre våningen låg cigarettröken tät. Nästan alla bord var fulla. Det skramlade av koppar, och överallt runt om honom pratade människor, de skrattade och det var en skön stämning. Peter passade på att ta plats när ett bord blev ledigt, hängde upp jackan över stolskarmen och gick fram till disken. Han valde ett tag, men köpte en vanlig bulle och kaffe av den leende damen vid kassaapparaten.


Väl tillbaka hittade han en lokal tidning som han förstrött bläddrade i medan han åt upp bullen. Torvutvinningens vara eller inte vara, nedläggning av ett par industrier och en stort uppslagen intervju med en 87-åring som tydligen hade varit med om allt. Knappast några världsomstörtande nyheter.
Han bläddrade snabbt förbi sportsidorna fram till serierna, och försjönk i katten Gustavs nya elakheter med hunden Vad-Den-Nu-Hette.


Han märkte plötsligt att någon stod lutad över honom. Denne sa något. Peter tittade förvirrat upp i hans ansikte.
- Va'?
Någon log ett brett leende och Peter kände hur hjärtat bultade till ett par extra snabba slag. Så snygg killen var! Vilka ögon!
- Jo, jag undrade om jag får låna din tändare, sa killen med varm och behaglig röst.
- Ja, jo, visst får du det.
Peter räckte fram den, och killen tog emot den och tände sin cigarett. Han räckte tillbaka tändaren och deras händer möttes en kort sekund.
- Får jag slå mig ned här, undrade killen.
- Varsågod.
- Fint, jag ska köpa en kopp kaffe.
Han försvann bort mellan borden. Peter kände hur antydan till panik kom flygande. Han borde sticka härifrån! Han skulle aldrig klara att sitta här och snacka om väder och vind och allt möjligt annat. Killens ögon skulle få honom att börja stamma och rodna och bete sig konstigt. Peter trevade efter jackan, men det var försent. Killen var på väg tillbaka. Peter lät armarna resignerat sjunka ned.
- Juste att jag fick sitta här, sa främlingen.
- Det är ganska mycket folk här, mumlade Peter.
- Jag heter Göran, sa killen med ett förödande charmigt leende.
- Peter, sa Peter och gav sig på en blek kopia av leendet.
- Du är inte härifrån, eller hur? Du pratar inte norrländska, konstaterade Göran.
- Nej, jag är ifrån Stockholm.
- Festligt! Jag med! Varifrån i Stockholm?
- Söder.
- Jag kommer från Vasastan.
- Där är fint.
- Mmm. Pluggar du?
- Jo, det kallas så, sa Peter. Göran skrattade. Peter tyckte om skrattet. Det var porlande och hjärtligt. Hans hjärtfrekvens närmade sig snabbt hjärtattackstadiet.
- Men varför häruppe, undrade Göran.
- Utlokaliserad av en illasinnad datamaskin, grinade Peter.- Får jag tag på den, så rycker jag ur sladden!
Det glittrade i Görans ögon.
- Gillar du inte den här sta'n?
- Neeej, sa Peter med eftertryck.
- Heltråkig.
- Jo, jag håller med dig. Jag pluggar också, men jag åker hem så ofta jag kan.
Det blev tyst ett tag. Peter tog en klunk kaffe och försökte låta bli att titta för mycket på Göran. Han var rädd att det skulle synas på honom att han var "så'n där" för då kunde det bli otrevligt. Han ville inte att Göran skulle gå. Det var så skönt att ha någon att prata med ett tag.
- Vad gör du när du är i Stockholm, undrade Göran plötsligt.
Peter hoppade till.
- Tja, träffar kompisar och går ut.
- Var då?
- Olika ställen.
- Som till exempel?
Peter tvekade. Om han sa att han gick på AD skulle det knappast råda något tvivel om vad han gick för, och drog han till med något annat ställe kunde det visa sig vara Görans stamställe, och det kunde bli pinsamt.
- Mest AD, men andra ställen också.
Jaha, så var det sagt, då. Han mötte Görans blick. Den var fortfarande öppen och trevlig och nyfiken och Ack-Så-Charmig. Men det fanns nu något annat också, längst i botten.
- Där är djävligt bra musik, sa Göran.
Peter hajade till.
- Går du också där?
- Visst!
Peters hjärna hotade att kortsluta sig. Tankarna for som förvirrade blixtar fram och tillbaka. Ett svagt hopp började gro, men hölls tillbaka av Sunda Förnuftet, som fräste att inte dra förhastade slutsatser.
- Går du ofta där, undrade Peter.
- Jag räknas väl antagligen till inventarierna vid det här laget, log Göran och gav Peter en klurig blick. Peter kände hur ansiktsfärgen närmade sig stoppljuskulörten utan att han kunde göra något åt det. Han vågade inte besvara Görans blick, utan studerade intensivt kaffekoppen.
- Kul, mumlade han.
Inom sig muttrade Sunda Förnuftet något om "slaget förlorat". Hoppet log triumferande och förvandlade sig till Visshet.
Peter upptäckte till sin stora fasa att han inte kom på något mer att säga. I alla romaner har huvudpersonen något intelligent och spirituellt att säga, något han dessutom levererar helt avspänt, leende ett bländvitt Pepsodentleende. Huvudpersoner rodnar aldrig och vet antagligen inte vad handsvett är för något.


Peter kände att Göran iakttog honom, men vågade inte titta upp. Han plockade lite darrigt fram en cigarett, men när han sträckte sig efter tändaren gjorde Göran likadant. Deras händer möttes ovanpå tändaren. Peter såg upp och tittade in i Görans ansikte. Göran log fortfarande, men det var ett leende som var lite osäkert. Peter såg sig runt och drog tillbaka handen, långsamt för att inte skrämma Göran. Göran grep tändaren, och fortfarande tittande varandra djupt i ögonen tände han Peters cigarett. Peter kände osäkerheten och nervositeten rinna av honom, nu när han visste vad Göran gick för. Han kunde inte hålla tillbaka ett leende. Här uppe i ödemarken, mitt på dagen på ett alldeles vanligt fik! Än var undrens tid inte förbi!
- Var bor du någonstans, undrade han.
- I Studentområdet bland alla de andra studenterna, sa Göran.
- Jag bor på precis motsatt sida av sta'n, sa Peter.- Där finns inte en människa i min ålder och det är allmänt dött.
- Låter charmigt, ryste Göran.
- Mmmm.
Göran tog en titt på sitt armbandsur.
- Nej, jag måste dra mig hemåt. Har en ruskig tenta i morgon.
- Stackare, log Peter.- Men du, tillade han lite blygt,- ses vi igen?
Göran log ett brett leende.
- Jag tänkte just fråga dig samma sak.
Han fiskade upp penna och en papperslapp ur jackfickan och skrev snabbt ned namn och telefonnumret. Han skickade lappen över bordet till Peter.
- Är det läsligt?
- Jo, det är inga problem. Får jag låna pennan?
Göran räckte honom den. På baksidan av ett kvitto skrev han sitt namn och telefonnumret. Han räckte Göran lappen och pennan. Göran läste snabbt vad som stod, vek ihop den och stoppade lappen i plånboken.
- Då ringer jag i morgon, om jag får, sa han.
- Klart att du får, sa Peter med eftertryck. Göran reste sig, tog jackan och sa:
- OK, då hörs vi i morgon.
- Fint! Och du, lycka till med tentan.
- Tack.
Göran blinkade med ena ögat, och Peter blinkade tillbaka. Han följde Göran med blicken tills han försvunnit.
Han upptäckte plötsligt igen att fiket var fullt med människor. Sorlet och skratten trängde på igen. Han drack upp sitt nu kalla kaffe, tog på sig jackan och gick ut därifrån. Hans tankar var fulla av Göran. Han körde hem glatt visslande. Våren var här och han var kär.







Tillbaka till Historieförteckningen
1