- Men kära nå'n då, utbrast överläkaren häpet.- Vad är det här för någonting?
Han tittade klentroget på det nyfödda lilla knyte en blek sköterska visade honom.
- Jaaa, fnissade 1:e laboratorieassistenten nervöst.- Vi är inte riktigt säkra själva.
- Nej, grymtade överläkaren,- jag förstår det.

Orsaken till deras reaktioner var ett nyfött barn. Sjukhuset hade i hemlighet beslutat sig för att laborera lite med gener. Forskning är ju alltid bra om resultatet var lyckat, och genmanipulation var hemskt "inne" just nu. Man hade lyckats övertala en kvinna att ställa upp. Nu, nio månader senare, kunde man se resultatet.
- Den här snabeln, till exempel, den var väl rätt onödig?
- Jo, medgav 1:e laboratorieassistenten,- men vi trodde inte att det skulle bli ett riktigt så synligt resultat av några elefantgener.
- Innebär det att betar kommer att växa fram, undrade överläkaren.
- Nja, det tror vi inte.
- Tror inte?
- Nej, vi är väl inte helt säkra på den saken.
- Hur har modern reagerat på den här gröna hudfärgen, undrade sjukhuskuratorn.
Barnmorskan, som varit med vid förlossningen, såg plågad ut.
- Hon förnekar all bekantskap med det här, eh, barnet.
- Inte så konstigt, mumlade överläkaren och ryste.
- Förutom snabel och grön hudfärg, är det något mer ni har lekt fram?
- Vi har inte lekt, protesterade 1:e laboratorieassistenten sårat.- Vi har forskat!
- Sak samma att döma av resultatet, mullrade överläkaren.- Är det några fler effekter?
- Jo....1:e laboratorieassistenten drog lite på det.
-Nå!
- Dels så har det, eh, barnet, väl utvecklade bakben lämpade för hopp, och dels så har det inte sagt någonting, inte ett ljud.
- Stackars barn, utbrast kuratorn,- vilken framtid!
- Är pressen informerad, undrade överläkaren.
- Nej, inte än, sa 1:e laboratorieassistenten. - Vi hade tänkt att kalla till presskonferens...
- Kommer inte på fråga, sa överläkaren bestämt.- Det här ska tystas ned. Härmed har ni alla total tystnadsplikt. Inte ett ljud får yppas om det här till någon . Förstått?!
Alla nickade.
- Men mamman då, undrade kuratorn.
- Säg vad som helst! Barnet är dött eller något annat. Vi kommer alltid på någonting. Vi måste!


Det lilla gröna knytet växte upp och blev allt större. Ingen, utom den inblandade personalen, kände till dess existens. Man hade konstaterat att det var ett litet ting av manligt kön, och hade följaktligen döpt det till Adam.
Adams hudfärg blev allt mörkare grönt ju äldre han blev. Snabeln växte ut och blev till en gracilt formad lång sak, som Adam snabbt lärde sig att använda till fulländning. Han hoppade runt i den mycket rigoröst bevakade del av sjukhusparken, som var avgränsad för honom, och han verkade trivas med livet.
Kuratorn ägnade åtskilligt med tid med honom, för att utröna hur effektivt han kunde lära sig saker och för att se hur intelligent han var. Hon hade föga framgång. Man brukade föra in honom på hennes rum på sjukhuset. Han fick hoppa upp på britsen och sträcka ut sig i liggande (ett knep som kuratorn lärt sig av individualpraktiserande psykologer). Där försökte hon ivrigt att inleda konversation.
- Såååå Adam. Då är du här igen.
Adam sa ingenting.
- Vad ska vi prata om idag?
Det enda som hördes var en stor flugas surrande i fönstret.
- Kan du förstå vad jag säger?
Snabeln svepte av och an, men inga ljud.
Kuratorn suckade djupt. Detta var i sanning det mest komplicerade fall hon någonsin haft. Killen (eller vad det nu var) hade uppenbara problem. Men han/den/det verkade ju inte medveten om det! På något sätt måste hon ju medvetandegöra hans problem för honom, så att han fattade att han hade problem. Hur skulle hon annars kunna hjälpa honom?
Undrar vad Freud skulle ha sagt om Adam? Oidipala komplex? Knappast, det fanns ju ingen far att ha komplex emot. Några mindervärdeskomplex eller några fobier av olika och intressanta slag? Nej, hon kunde inte hitta en enda angreppspunkt. Adam var alldeles för lugn och harmonisk för att vara så vanskapt.
Och precis som vanligt blev det så att kuratorn satt tyst och iakttog Adams förströdda och avslappnade lek med snabeln, tills vårdarna kom och hämtade honom.

1:e laboratorieassistenten hade hamnat i onåd hos överläkaren efter denna "genlek". Han skurade nu golv tillsammans med de andra lokalvårdarna samtidigt som han drömde om framtida stordåd i sin laboratoriala lekstuga.

Överläkaren höll konstant medicinsk koll på lille Adam. Han mätte vikt, längd på bakbenen, snabeltjocklek, kulör på grönfärg, hopplängd i centimeter och mankhöjd. Han var förundrad över Adams snabba tillväxt. Rent fysiskt var Adam rena praktexemplaret. Han hade inga barnsjukdomar. Överläkaren hade i sitt stilla sinne undrat hur gröne Adam hade sett ut med en massa röda mässlingsutslag alternativt med påssjukan, och kommit underfund med att han var glad över att Adam inte hade fått dessa sjukdomar.


Som jag skrev hoppade Adam omkring i sin ensamhet, och verkade ganska harmonisk. Det här pågick i några år. Adam växte till sig och var i storlek mellan New Foundlandshund och känguru, när katastrofen inträffade.
Det fanns nämligen ett dagis precis bredvid sjukhuset, och hörnan som avgränsats för Adam avskildes bara med en mur från lekskolan.
Under Adams sjätte levnadsår fick man in en liten livlig pojke vid namn Jonathan på dagiset. Redan från första dagen visade denna lille pojke en osedvanligt livlig tendens och dagisfröknarna hade fullt upp med att hindra honom från att slå ihjäl sig när han gungade eller gjorde andra fysiska aktiviteter. Han var helt enkelt värst på lekskolan.
Naturligtvis var en hög mur en otrolig utmaning för lille nyfikne Jonathan, och i ett obevakat ögonblick klättrade han via gungställningen, lekskolans tak och ett högt träd upp på muren som skilde dessa inrättningar åt.
I sjukhusparken hoppade Adam omkring i sin ensamhet, slet upp en blomma med snabeln, luktade på den och hivade iväg den. Betarna glänste i solen.
Jonathan hade aldrig sett någonting liknande i hela sitt sexåriga liv, och för första gång i princip sedan han föddes blev han tyst.
Men inte länge. Uppifrån muren ropade han:
- Hej!
Adam ryckte till och blev sittande. En sådan röst hade han aldrig hört förut. Han tittade sig omkring, och när Jonathan ropade en gång till lyckades han att lokalisera den lilla varelsen som satt uppe på muren. När han nu identifierat vad det var som hojtat kunde han snabbt avskriva människan som ointressant. Han återgick till att planlöst hoppa omkring. Så lätt tänkte nu inte Jonathan ge upp.
- Hej, sa jag, ropade han från muren.
Adam låtsades inte höra någonting. Antagligen, utgick han ifrån, var detta ett knep från den där tramsiga kuratorn, och så lätt föll han inte i hennes fällor.
Jonathan blev arg på den där knasiga gröna varelsen, och med några hopp som hade fått Tarzan att blekna av avund och dagistanterna att svimma hoppade han ned i parken. Han ställde sig framför Adam.
- Vad heter du, frågade han.
Adam svarade inte.
Jonathan stampade med foten.
- Vad dum du är, skrek han ilsket.- Varför svarar du inte?!
Nu uppfattade Adams vårdare att någonting var på gång i parken och ryckte gemensamt in. De fångade in den ilsket skrikande Jonathan och slängde vänligt men med eftertryck ut honom ur parken. Därpå rapporterade de incidenten till överläkaren, som lade pannan i djupa veck och bekymrat gned sina grå tinningar (alla överläkare har grå tinningar. Om det beror på ansvaret för patienterna eller trånande sjuksköterskor är däremot obekant).
- Aj-aj då, mullrade han och drog några eftertänksamma bloss på sin pipa (alla överläkare röker pipa).- Det var illa!
Sjuksköterskorna Lasse och Sonja suckade trånande.
- Det fordras åtgärder, mullrade överläkaren och såg allvarlig ut.- Vi får öka bevakningen av vår skyddsling!
Och så skedde. Systrarna Lasse och Sonja fick förstärkning av undersköterskan Patricia, vars högsta ambition här i livet var att bli översköterska och få gifta sig med docent Jansson på kirurgen.
Så där överdrivet mer effektiv blev nu inte bevakningen av Adam, då Patricia satt med näsan i kärleksnoveller i sjukhusmiljö, för att på så sätt komma på nya sätt att komma åt docent Jansson. Allt återgick till det gamla och överläkaren glömde snart bort episoden.
Dessa arrangemang rörde inte Adam i ryggen. Han hade undrat lite varför Jonathan inte fick vara kvar, men glömt bort alltsammans.
Någon som definitivt inte glömde var Jonathan.


Jonathan var av födseln en mycket envis liten pojke. Hans föräldrar hade flera gånger drivits till snudd på hysteri när Jonathan satt igång något projekt. Om han föresatt sig att göra någonting, så skulle han också genomföra det. Ingen kunde stoppa honom.
Och nu hade Jonathan fått en fix idé i sitt lilla huvud. Han skulle träffa den där underliga gröna saken igen. Den hade inte svarat på hans fråga och Jonathan bara skulle ha ett svar. Dessutom hade de där vitklädda figurerna slängt ut honom, och var det något Jonathan inte tålde så var det att bli behandlad på det sättet.
I flera dagar grunnade Jonathan på hur han skulle kunna ta sig in till den gröne. Dagistanterna noterade med stigande förvåning och oro hur Jonathan i flera timmar kunde sitta helt lugnt och bara funderade. De ringde hem till Jonathans föräldrar, som även de lagt märke till den plötsliga förvandlingen hos honom. De kollade om han hade feber, de frågade om han mådde bra, och Jonathan svarade på deras frågor utan att knota.
Både dagisfröknar och Jonathans föräldrar blev allt nervösare ju längre Jonathan höll på så här. Det var inte likt honom.


Så en dag kom det lysande tillfället för Jonathan. Hela dagiset skulle på utflykt, och dagisfröknarna hade hyrt en buss som de stuvade in alla barnen i. Jonathan gick på bland de första, hoppade upp ett säte långt bak och klättrade upp och ut genom takfönstret. Från busstaket hoppade han ned och gömde sig i ett tätt buskage rhododendron. Fröknarna märkte ingenting. Bussen rullade iväg och Jonathan kunde pusta ut. Dagiset skulle vara borta hela dagen och lämnade honom strålande möjligheter att ta sig in i sjukhusparken.
Nu hade han gott om tid.


I sjukhusparken var allt precis som vanligt. Adam hoppade stillsamt omkring och slängde med snabeln. Systrarna Lasse och Sonja satt och sov, och syster Patricia satt och läste med uppspärrade ögon och blossande kinder hur överläkare Jonson förförde den oskyldiga syster Nellie på sidan 68 i "Överläkarens Svåra Val" (Vita Serien, nummer 7683). Ingen märkte med andra ord att en liten skugga syntes på muren och med ett brak och ett kvävt "aj" landade på gräsmattan.
Ingen utom Adam. Han hoppade nyfiket bort till den lilla varelsen som satt och gned sitt knä.
- Hej, sa Jonathan.
- Hej, sa Adam.
Jonathan lyste upp.
- Så du kan prata.
- Klart att jag kan!
Adams röst var ganska mörk och på grund av hans kroppsvolym hade den bra resonans. Det mullrade ganska rejält.
- Ska vi leka, undrade Jonathan.
- Vad är det, frågade Adam.
- Vet du inte vad det är, frågade Jonathan mycket klentroget.
- Går det att äta, frågade Adam.
Jonathan skrattade högt.
- Va' dum du är! Klart att man inte kan.
- Men vad är det då?
- Man låtsas någonting, förklarade Jonathan.
- Jaha, sa Adam, som inte gjorde något annat dagarna i ände än att låtsas. Han låtsades inte förstå vad den där knäppa kuratorn sa, han låtsades inte höra folk som ropade, han låtsades inte kunna prata.- Och det är kul?
- Jättekul, bekräftade Jonathan.
- Vad låtsas man då?
- Tja, man kan låtsas att man är på en annan planet, eller att man är upptäcktsresande, eller cowboys och indianer.
- Hur går det till, undrade Adam.
Jonathan suckade.
- Jag ska berätta hur man gör.
Adam lyssnade uppmärksamt och hans ögon blev större och större. Det där hade han aldrig gjort förut. De enades om att leka upptäcktsresande i Afrikas djungler, och vips så var sjukhusparken en ogenomtränglig djungel i deras fantasi. Skötarna var livsfarliga vita bestar som det gällde att inte väcka, och parkfontänen blev ett vattenfall som man var tvungen att passera igenom flera gånger för att undkomma lurpassande infödingar, rovdjur och farliga andra upptäcktsresande med skumma avsikter.
Adam och Jonathan hade jätteroligt. Adam var idérik och Jonathan hade en del att komma med sedan tidigare. Adams snabel blev ett utmärkt vapen. Man kunde fylla den med ett dödligt gift och spruta på djur, eller lägga snarska på motståndarna.
När de lekt i flera timmar satte de sig ned och pustade ut.
- Jag måste gå hem snart, sa Jonathan.
- Ja, snart kommer de där vitklädda och plockar in mig.
- Jag kommer igen i morgon, sa Jonathan.
- Va' kul, sa Adam.
Han hjälpte upp Jonathan på muren och såg sin nyvunne kompis försvinna ned på andra sidan.
Kuratorn var den första som märkte att någonting hade hänt.
Adam sa fortfarande inte ett ljud på hennes sessioner och han verkade mindre benägen än någonsin förut att inse att han hade problem. Tvärtom - han verkade mer harmonisk och lycklig än någonsin. Inte bra, inte bra alls!
- Lille Adam, sa hon med sitt allra mest insmickrande tonfall, som Adam dessutom gillade minst.- Tänk om du kunde prata!
Adam låg tyst och studerade frenetiskt en fläck i taket. Hans långa snabel hängde ned vid sidan av dyschan han låg på och rörde sig långsamt.
- Det skulle underlätta för oss båda två om du kunde visa att du fattade vad jag säger.
"Inget att lyssna på", tänkte Adam och fick en idé.
- Även om du inte kan prata så kan du väl på något sätt visa om du förstår mig, gulligullade kuratorn.
Adams snabel var på väg in under skrivbordet. Den närmade sig kuratorns ena sko och lossade ena skosnöret. Den flyttade omärkligt sig över till andra skon och lossade snörena även där. Med ett långsamt pillande lyckades Adam knyta ihop de båda skosnörena med varandra utan att kuratorn märkte någonting. Så väntade han på att tiden skulle gå.
- Jaha ja, sa kuratorn lite lätt uppgivet,- då var tiden slut för idag. Då träffas vi om en vecka igen.
Vårdarna kom in och Adam reste sig. Kuratorn följde hans exempel och snubblade ögonblickligen på sina egna skor. hon föll handlöst framlänges över skrivbordet så att journaler, anteckningar och Psykologisk Handbok fladdrade. Vårdarna försökte förgäves att hålla sig för skratt, medan kuratorn förvirrad kröp omkring på golvet och försökte att komma upp. De drog snabbt ut Adam ur rummet och medan de drog honom mot hans avdelning skrattade de så att tårarna rann. Kuratorn skrik dog bort bakom dem.


Adam och Jonathan träffades varje dag och lekte med varandra. Varje dag kom de på nya spännande lekar, och en extra krydda var att vårdarna inte fick märka någonting.


På dagiset var man oroad över Jonathans dagliga försvinnanden. Han försvann när man minst anade det och var borta under ett par timmar. När han kom tillbaka var han glad och uppspelt, smutsig och trött. Fröknarna ringde hem till Jonathans föräldrar för att fråga vad de skulle göra. Jonathans föräldrar, som i grund och botten var bra och förstående föräldrar, bestämde att det inte gjorde någonting att han försvann. Dels kom han ju tillbaka, dels var han så trött varje dag när han kom hem att han inte orkade ställa till med något bus. Och det passade Jonathans föräldrar alldeles utmärkt. Dagisfröknarna blev lugnade av Jonathans föräldrars besked, men eftersom alla dagisfröknar är väldigt nyfikna av sig, försökte de ta reda på vart Jonathan gick varje dag. Jonathan var emellertid alldeles för smart för att de skulle klara av att skugga honom, och när de pratade med honom så såg han bara hemlighetsfull ut. Han knep ihop sina läppar och blundade, och dagisfröknarna tröttnade snart på att försöka ta reda på någonting.


Tiden har ju som bekant en ruskig förmåga att gå snabbt när man inte vill det (och tvärtom). Det blev snart dags för lille Jonathan att börja skolan. Det ledde till att hans besök hos Adam minskade i frekvens. Skolan låg ganska långt bort från sjukhuset, och Jonathan hade inte möjlighet att besöka sin bästis mer än en gång i veckan. För båda två var det här veckans höjdpunkt, något de såg fram emot. De lekte och pratade med varandra som bara bästisar kan. Det att ingen fick märka något bara gjorde dem ännu mer förtrogna och bästisar.

Adam var verkligen intelligent. Jonathan tog med sig sina skolböcker och tillsammans lärde de sig matematik och alfabetet och geografi och allt det andra. Jonathan hade köpt en liten griffeltavla för sin veckopeng, och att knycka kritor i skolan var inget problem.
Skolan gick bra för Jonathan. Hans lärarinna var imponerad av snabbheten med vilken Jonathan lärde sig allting. Hon hade kontakt med hans föräldrar, och de pöste av stolthet när hon berättade om hur snabbt han lärde sig. Och åren gick!


Så en kväll när Jonathan var 10 år, samlade hans far ihop familjen i vardagsrummet.
- Jo, förstår ni, började han.- Idag kallade min chef in mig på sitt tjänsterum och sa att han hade något viktigt att säga mig. Han undrade om jag hade lust att bli chef för ett av dotterföretagen.
- Åh, så roligt, utbrast Jonathans mor och slog ihop händerna.
Jonathans far såg lite generad ut, och harklade sig innan han fortsatte:
- Enda kruxet är att vi måste flytta härifrån till en annan stad.
Jonathan flög upp och skrek:
- Nej! Jag vill inte!
- Jonathan, sa hans mor med bestämd röst.- Nu sätter du dig ned och lyssnar.
- Jag vill inte flytta härifrån, tjöt Jonathan och sprang upp på sitt rum, smällde igen dörren och slängde sig på sängen. Ända ned i vardagsrummet kunde man höra hans förtvivlade gråt.
- Vad tog det åt honom, undrade hans far lite förvirrad.
- Äsch, sa hans mor.- det vet du väl hur barn är. Han lugnar sig.
Hela den kvällen satt de och planerade hur deras liv i den andra, stora och nya staden skulle bli, och de var rörande överens om att det här var en chans de inte fick missa.


Jonathan var otröstlig. Han tappade lusten att plugga och han ville inte träffa sina andra lekkamrater. Han blev tyst och blev blekare och blekare.
Adam reagerade likadant. Hans snabel hängde som en vissnad lian, och den friska gröna färgen bleknade ett antal nyanser. Kuratorn fattade ingenting, och överläkaren (som nu var helt gråhårig) såg inga medicinska förklaringar.
De båda kamraterna träffades så ofta de kunde. De satt och pratade om hur tomt det skulle bli när de inte kunde träffas. De fattade båda två att de inte kunde skriva eller ringa till varandra, och det kändes väldigt hårt.
Jonathan var hemskt ledsen för att behöva åka ifrån sin bäste kompis, och han kände hur mycket han skulle sakna Adam.


Veckan innan han skulle åka, träffades de varje dag. När Adam och Jonathan skildes för sista gång, grät de båda två. De lovade att de skulle träffas igen så snart som möjligt. Adam fick den lilla griffeltavlan av Jonathan, och den gömde han i ett mycket tätt buskage, som sin dyrbaraste ägodel.


I den stora staden flyttade Jonathan och hans familj in i ett nytt stort och fint hus. Jonathan fick ett rum som var ungefär dubbelt så stort som det han haft.
I skolan gick det inte alls bra för Jonathan. Han verkade inte förstå vad läraren pratade om, och han hamnade nästan alltid bland de sista på proven. Läraren, som också han hade kontakt med Jonathans föräldrar, ringde ofta hem och undrade vad som ar fel. Naturligtvis blev Jonathans föräldrar oroliga över vad de fick höra och de försökte hjälpa sin son så mycket det gick. Men det fanns inte mycket tid till övers för honom. Hans far var sällan hemma förrän sent på kvällarna, för att vara chef för ett företag tar mycket tid. Hans mor var djupt engagerad i olika föreningar och organisationer och det tar också mycket tid.
Det som oroade hans föräldrar mest var dock att han hade blivit så grubblande och inåtvänd. Det var nästan så att de saknade hans påhitt och bus och glada tjut. Det var helt enkelt inte likt Jonathan.
På sjukhuset var man nu riktigt orolig för Adam. Han hade en blekgrön nyans på huden, han satt mest stilla som om han grubblade (vilket han också gjorde), och snabeln dinglade håglöst av och an.
Kuratorn, som för länge sedan förlåtit Adams påhitt med skosnörena, försökte på alla möjliga psykologiska sätt muntra upp honom. Nu hade han uppenbarligen problem, och hon önskade livligt att han kunde tala om vad för fel det var. Men Adam brydde sig inte. Kuratorn talade med experter på olika områden för att komma på en bra metod, men ingenting fungerade. Hon försökte primalskriterapi, men Adam var tyst och blev allt mer frånvarande ju mer kuratorn skrek. Hon gav sig på gruppbehandling, men de vårdare hon plockade in för att få en grupp bara fnissade generat medan Adam var tyst. Samtalsterapi gav ingenting heller. Adam blev ljusgrönare och ljusgrönare, och mer och mer frånvarande. Överläkaren konsulterade alla läkarböcker som fanns till hands, men kunde ingenting göra av den enkla anledningen att det inte fanns en rad om någon med Adams kroppskonstitution, än mindre vad man skulle göra när en sådan kropp blev sjuk. Han konstaterade psykiska orsaker och lastade fegt över problematiken på kuratorn.

De båda killarnas tillstånd stabiliserades efter ett tag, och det verkade till och med komma en förbättring. Jonathan träffade kamrater han lekte med, och långa stunder verkade han riktigt glad. Föräldrarna drog en lättnadens suck och ägnade sig med förnyad energi åt sina olika sysselsättningar.

Adam hoppade runt i parken och förutom den blekgröna färgen betedde han sig nästan som förut. Han plockade blommor, han hoppade runt, han slängde med snabeln.
Hans vårdare slappnade av och pustade ut. Faran för hans liv verkade vara över. De fattade aldrig varför han så längtansfullt ibland tittade över muren, men antog att det ingick i sjukdomsbilden.

Och åren gick.
Så en dag, när Jonathan var 15 år, kom Jonathans far hem till familjen och berättade att han skulle tillbaka till den stad de kommit ifrån. Han skulle i och för sig bara stanna där en vecka, men han tyckte att det var lämpligt att hela familjen skulle följa med. Jonathans mor log sitt glada leende och såg för sin inre syn flera dagars intensiv shopping.
Jonathan gav upp ett glädjetjut och rusade upp på sitt rum, där han började packa. Hans föräldrar tittade på varandra och log det där lite överseende leendet som bara föräldrar kan när de inte förstår sina barns beteende.
Dagarna innan de skulle åka kändes evighetslånga för Jonathan. Minuterna släpade sig fram, och Jonathan trodde aldrig att det skulle bli dags att åka.
Men den dagen kom och familjen tog plats i bilen och åkte ut till flygplatsen. Planet lyfte, de var på väg.

Familjen kom fram till sin gamla hemstad. Under åren som gått hade ny bebyggelse kommit till, men ju närmare centrum de kom, desto mindre var förändrat.
De installerade sig på ett stort hotell. Jonathans far försvann ganska snart på ett sammanträde, och hans mor gick ut på en shoppingrunda. Jonathan sa att han skulle hälsa på några gamla kamrater och försvann ut. Han åkte direkt till sjukhuset. Sjukhusmuren var sig lik, om än lite mer övervuxen. Lekskolan hade flyttat till betydligt modernare lokaler, och där den legat fanns bara en ödetomt än så länge. Där skulle byggas ett nytt kontorskomplex, enligt ett jätteplakat.
Ingen såg när Jonathan hoppade upp på muren. Han väntade ett tag på murkrönet för att se om kusten var klar.


I parken hoppade fortfarande Adam omkring med uttråkade små skutt. Hans hud var fortfarande blekgrön, och han hade inte lust att göra någonting. Sedan Jonathan hade flyttat hade han upptäckt hur tråkigt det var att vara ensam. Patricia hade glömt en av sina pocketböcker, och den hade Adam läst från pärm till pärm. Han hade plötsligt fattat att det fanns en värld utanför sjukhusparken, och den gjorde honom nyfiken.
Plötsligt hörde han en välbekant röst från muren. Han trodde knappast sina öron, men hoppade närmare.
- Här uppe, viskade Jonathan.
Adam tittade upp och såg sin kompis halvligga på muren. Hans hudfärg skiftade snabbt och blev den gamla vanliga mörkgröna.
- Jonathan, utbrast han.
- Är kusten klar, viskade Jonathan.
Adam spanade runt. Jo, skötarna sov eller läste, precis som vanligt. Adam nickade ivrigt. Jonathan hoppade ned från muren och Adam fick en möjlighet att se sin kompis. Jonathan hade blivit längre och muskulösare, men det var verkligen han! Vännerna kramade om varandra, vilket gick bra om Adam slängde snabeln över axeln och var försiktigt med betarna.
- Va' kul att se dig, sa Adam.
- Jag ska bara va' här i en vecka, sa Jonathan.
Adam bleknade ett kort tag, men sken upp igen. En vecka var bättre än ingenting alls.
- Berätta, uppmanade han Jonathan.- Vad har du varit med om?
- Åh, massor, sa Jonathan.- men det är inge' kul när inte du är med.
- Det är samma här, suckade Adam.- De tror att jag är helidiot.
Vännerna satte sig på gräsmattan väl utom synhåll för vårdarna och berättade för varandra vad de varit med om under den tid de varit åtskilda.
- Lyckliga du, sa Adam ledset,- du som får vara med om allting. Jag skulle vilja se hur det ser ut utanför det här stället.
- Jag har det, sa Jonathan ivrigt.- Vi rymmer!
- Det går inte, sa Adam,- jag är alldeles för väl bevakad.
- Jomen, du hoppar över muren, precis som jag.
- Det skulle kunna gå, sa Adam eftertänksamt.- Men sen' då? Alla skulle lägga märke till mig.
Båda två lade pannorna i djupa veck och funderade.
- Du, sa Jonathan.- Vi låtsas att vi ska på maskerad. Jag klär ut mig till pirat eller nå't sån't, och sedan kan vi gå genom hela stan utan att någon undrar. Sedan skaffar vi en jättekartong och så skickar vi dig till mig. Om vi gör det med postförskott så betalar pappa när du kommer.
De tänkte ett tag till för att fundera på om det fanns några svaga punkter, men de kunde inte hitta något som skulle kunna gå snett.
- Vi gör det samma dag som jag ska åka hem, så finns jag där när du kommer.
- Vilken bra plan, sa Adam. Hans ögon lyste på ett sätt som de inte gjort sedan Jonathan flyttat.
- Bra, då ses vi i morgon, sa Jonathan,- så får vi planera mer.
- Fint, sa Adam och hjälpte sin kompis upp över muren.

Skötarna var de första som såg Adams uppenbara förvandling. De tisslade och tasslade om det men hoppades att ingen skulle märka något. Det var nu ganska svårt att undvika Adams förvandling. Han hade en friskt grön hudfärg, han hoppade och studsade runt i parken tills vårdarna ropade på honom, och då studsade han glatt före dem, något som inte hänt på ett antal år.
Kuratorn fick en mindre chock när hon träffade Adam. Uppenbarligen hade något radikalt inträffat. Adam verkade harmonisk och lycklig, hans gröna färg verkade sundare än någonsin.
Kuratorn funderade på om det var någon av hennes terapier som haft denna revolutionerande effekt med lite fördröjd verkan, och bläddrade frenetiskt i sina papper för att se vad hon gjort gången innan. Det hade varit en blandning av "Moderlig Omsorg" (fram och klappa Adam på det ställe där axeln skulle ha suttit om han varit normal), "JagStärkande Utskällning" ("Du är en buffel om du inte gör något åt din situation") och sensivitetsträning, uppblandat med några Freudianska floskler. Tydligen hade det haft effekt så här en vecka senare. Kuratorn veckade ihop pannan i djupa men förstående veck och funderade djupt på den nu uppkomna situationen. Om han nu verkade återställd, skulle hon verkligen skälla JagStärkande? Det kanske skulle bryta ned honom? Hon funderade i princip hela tiden som han satt där, och precis när hon drog efter andan för att börja med några Freudianska visdomsord knackade det på dörren. Innan hon hann svara kom överläkaren instormande.
- Vad är det jag hör, mullrade han.- Är Adam normal igen?
Kuratorn släppte ut luften hon samlat och svarade:
- Nja, normal lär han aldrig bli.
- Märk inte ord, kvinna, dundrade överläkaren som inte var van att bli emotsagd.
- Han har ju fått tillbaka hudfärgen.
- Jo, det stämmer ju, mumlade kuratorn.- Och han verkar mycket mer harmonisk än tidigare.
- Vad har hänt, undrade överläkaren.
- Vet inte, svarade kuratorn.
- Vet inte, frågade överläkaren.- Men det är ju faktiskt ert jobb.
- I och för sig, men jag vet inte vad som har fått honom att bli så glad.
- Ta reda på det då, fnyste överläkaren.
Kuratorn blev blixtrande arg.
- Det är faktiskt det jag ägnat mig åt i ett antal år nu, sa hon med istappar i rösten.
- Om ni kunde sluta springa här och hojta, så kanske jag också skulle uppnå något slags resultat.
Det var lite orättvist sagt, för det var faktiskt första gången som överläkaren varit inne på kuratorns rum. Överläkaren tappade hakan i pur förvåning. Sådan ton hade ingen vågat använda mot honom sedan han varit medicine kandidat för massor av år sedan.
Det här kunde ha urartat till ett gräl om inte Adam tröttnat på alltihop och hoppat ut ur rummet. Han studsade till sitt rum, och allt gick så snabbt att ingen hann reagera.
Både överläkaren och kuratorn blev knäpptysta. De tittade på dörren och sedan på varandra.
- Han är ju intelligent, sa kuratorn,- han hittar alldeles själv.
Så lutade hon sig över sina papper och skrev frenetiskt om vad som hänt denna minnesvärda dag.
Överläkaren gick tillbaka till sitt rum full av tankar. Inte så mycket över Adam, som att kuratorn hade vågat att höja rösten mot honom. Det måste åtgärdas! Även han satte sig vid sitt skrivbord, sög fundersamt på sin pipa och började att skriva.


För Jonathan och Adam verkade veckan krypa fram. Jonathan kom på besök varje dag och de pratade lågmält om den fantastiska planen, och hur de skulle genomföra den. Den blev alltmer välplanerad, och tiden närmade sig då den skulle sättas i verket. De pratade om vad skulle göra tillsammans i Jonathans hemstad, och han berättade om livet på andra sidan muren, och allt det som Adam skulle få se, så att det inte skulle komma som en total överraskning för honom.

Fredagen infann sig. Det var den sista dagen Jonathan skulle finnas i stan. På kvällen skulle han och hans föräldrar sätta sig på flygplanet och flyga hela vägen hem.
Hans mor hade några affärer kvar, och hans far ett sista sammanträde, så Jonathan hade inga svårigheter att komma loss. Han hade tittat i en affär som hyrde ut maskeradkostymer och valt ut en Stålmannenkostym. Av sin mor hade han tiggt ihop tillräckligt med pengar så att de skulle räcka till att hyra den. I en livsmedelsaffär hade han fått en stor pappkartong stor nog att rymma Adam.
Med sin utrustning åkte han till sjukhuset. Han lämnade allt gömt i ett tätt buskage och hoppade upp på muren. Jodå, Adam var som vanligt i parken. Han ropade lagom högt för att bara Adam skulle höra. Adam hoppade fram till muren och låtsades väldigt intresserad av en blomma för att hans vakter inte skulle tycka det såg underligt ut ifall de nu skulle ägna honom något uppmärksamhet.
- Är allt klart, undrade Adam.
- Jodå, allt finns här, viskade Jonathan.
- Då så, jag kommer!
Och med ett elegant hopp hoppade Adam över muren och landade mjukt på andra sidan. Han satt still och tittade sig storögt omkring medan Jonathan drog på sig sin Stålmannenkostym. Sina vanliga kläder stoppade han ned i en påse.
- OK, jag är klar.
Tillsammans gick de mot närmaste postkontor. De väckte naturligtvis massor med uppmärksamhet, men alla trodde att de skulle på maskerad, så det var ingen som undrade vilka de var eller larmade polisen.
Närmaste postkontor låg bara ett par kvarter från sjukhuset. I ett mörkt hörn av kontoret hoppade Adam ned i lådan. Han hade vissa problem med betarna, men om han satt på vertikalen, så gick det riktigt bra. De såg till att det fanns lufthål, och Jonathan stoppade ned ett par smörgåsar som han smusslat undan vid frukosten, så Adam skulle ha något slags färdkost. Han tejpade igen lådan och adresserade noggrannt. Han bytte sedan snabbt om till sina vanliga kläder.
Posttjänstemannen undrade lite över det jättelika paketet, men eftersom hade hade barn själv och visste att de är kapabla till mer än vad vuxna i allmänhet tror, så gick han med på att skicka paketet.

Det var en mycket nöjd Jonathan som gick tillbaka till hotellet. Han glömde till och med att klaga på att de skulle åka tillbaka igen.
Hans föräldrar tittade lite förvånat på varandra när han utan att protestera hoppade in i taxin mot flygplatsen.

Dagen därpå var Jonathan väldigt nervös. Paketet skulle enligt Adams och hans beräkningar komma dagen efter hans hemkomst, och han kunde knappast bärga sig tills paketet med bud skulle anlända. Han försökte sysselsätta sig med allehanda saker, men ingenting var roligt en längre stund. Hans föräldrar märkte hans upphetsning och log vist mot varandra. Den där veckan i storstaden hade tydligen gjort susen. Jonathan var ju sig lik igen.
Jonathans far blev mycket förvånad när det ringde på dörren och ett bud där utanför envisades med att han skickat efter ett jättepaket. Budet var varmt och svettigt, och hade definitivt inte lust att släpa tillbaka det stora paketet. Jonathan stod bakom sin far och höll tummarna för att fader skulle ge sig. Det var hans mor som räddade alltihop genom att säga:
- Du kan väl lösa ut paketet. Är det fel så får vi väl skicka tillbaka det.
Jonathans far suckade djupt, men löste ut paketet.
- Vad kan det vara, undrade han misstänksamt.
- Pappa, sa Jonathan och hans far vände sig mot honom.
- Unge man, sa hans far,- jag får en stark misstanke om att det här är ett påhitt från dig.
- Jo, sa Jonathan,- men lyssna nu!
Och Jonathan berättade allt som hänt, ända sedan han för första gång hoppat in i sjukhusparken och där träffat Adam.
Hans far såg allt bistrare och bistrare ut, ju mer Jonathan berättade, och när han kom fram till hur de burit sig åt för att få Adam till deras hem såg hans far ut som om han skulle explodera.
- Vet du vad du har gjort, dundrade han, när Jonathan var klar.- Du har kidnappat en patient!
- Det var inte alls kidnapping, protesterade Jonathan indignerat.- Adam hoppade frivilligt över muren, kröp själv ned i lådan. Vi har ju planerat alltihop tillsammans.
I samma stund hördes en halvkvävd röst inifrån lådan.
- Kan ni inte släppa ut mig?
- Adam, ropade Jonathan och innan hans föräldrar hunnit stoppa honom hade han rusat fram till lådan och slitit upp den.
Hans mor kunde inte hålla tillbaka ett litet skri, när Adam mörbultad och svag reste sig ur kartongen. Jonathans far bleknade några nyanser och tog ett steg tillbaka.
- V-v-v-v-vad är det där, undrade han och pekade på Adam.
- Det är ju det jag sagt hela tiden, sa Jonathan trött.- Det är Adam!
Adam sträckte ut en arm och Jonathans far tog mycket försiktigt i den.
- Herregud, viskade Jonathans mor skräckslaget.
- Jag vet att jag ser lite annorlunda ut, sa Adam,- men det beror på att man valde ut mig att kolla hur olika genföreningar skulle fungera ihop. Betarna och snabeln kommer från en afrikansk elefant, benen från en känguru och hudfärgen av att man råkade tappa en flaska karamellfärg i provröret.
- Jaha ja, sa Jonathans far.- Vad är planerna nu?
- Han ska bo här, så klart, sa Jonathan.
- Vad ska bridgeklubben säga, mumlade hans mor.
Det började rycka i hans fars mungipor och till slut kunde han inte hålla tillbaka ett stort skratt. Han lade sin arm runt Jonathans mors midja och sa:
- Hör du morsan, det verkar som om vi fått en son till i huset. Välkommen i familjen, Adam!
Jonathan och Adam skrek till av glädje och hoppade runt i huset.

På sjukhuset var det nästan panik. Adam var försvunnen! Han var spårlöst borta och ingen hade sett honom. Överläkaren var vansinnigt arg. Han hade satt tre personer till att vakta Adam, och så hade han ändå lyckats att smita. Överläkaren såg för sin inre syn tidningsrubriker, skallgång med tungt beväpnade människor, utegångsförbud, masshysteri och kanske värst av allt: han skulle antagligen bli avskedad.
Kuratorn var förtvivlad. Hon var helt övertygad om att det var den JagStärkande utskällningen som fått Adam att ta ett sådant här drastiskt steg som att rymma. Hon vätte ned journalerna med sina tårar, och kom sig inte för att göra någonting över huvud taget.
Hela det stora sjukhuset genomsöktes gång efter gång, men mycket diskret. Adam var ju sjukhusets dåliga samvete, inga utomstående kände ju till hans existens, och om möjligt skulle ingen heller få göra det.
Men Adam var och förblev försvunnen. Överläkaren såg sig tvungen att prata med polischefen i staden. Polischefen trodde först att han skämtade, men insåg till slut att det var allvar. Polisstyrkorna informerades, och jakten på "Det Gröna Monstret" började.

I Jonathans hemstad vande sig snabbt hans mor vid Adam. Vissa detaljer tog lite längre tid att inte reagera över. Som det här med bordsskick. Adam hade aldrig fått lära sig att hantera kniv och gaffel, utan skyfflade in allt med hjälp av snabeln. Dryck sög han in via snabeln, som han sedan stoppade i munnen. Jonathans föräldrar visade dock ett enormt tålamod, och Adam var mycket läraktig. Jonathans mor upptäckte snabbt hur både charmig och intelligent Adam var, och långa stunder glömde hon bort att han inte såg ut som de flesta barn.
Jonathans far kontaktade familjens advokat. De diskuterade både länge och väl de juridiska möjligheterna att kunna adoptera Adam. Advokaten bläddrade frenetiskt bland sina paragrafer och böcker, men var tvungen att konstatera att det inte fanns en rad om ett sådant fall som Adam. Han hörde sig diskret för med andra advokater, men inte heller det ledde fram till någonting. Ingen hade någonsin tidigare sett ut som Adam, och ingen hade heller någonsin heller velat adoptera någonting sådant. Och hur bedömde man Adam? Var han en människa eller ett djur? Intelligensmässigt var han ju helt klart en människa, från början hade han varit människa. Men sedan hade ju andra gener tillförts. Hans betar, snabeln och hoppbenen gjorde honom, strikt juridiskt, till ett djur. Vilka rättigheter har i så fall ett djur? Advokaten grunnade och funderade. Han blev mer och mer intresserad av detta fall, och Jonathans far behövde snart inte betala något annat arvode än en middag då och då.
Fallet var det intressantaste advokaten någonsin haft.


På sjukhuset blev man allt mer orolig ju längre tid som gick utan att Adam återfanns. I staden började rykten så smått att cirkulera om att ett livsfarligt monster hoppade omkring och tog kål på folk. Ryktena blev allt värre ju längre tid som gick. Mammorna i staden började låsa in sina barn när mörkret föll, så att inte det Gröna Monstret skulle använda barnen som nattmåltid. Vapenförsäljningen ökade enormt, och överallt såg man hoppande gröna monster. För att hindra att folk sköt ihjäl varandra infördes utegångsförbud efter elva på kvällarna och borgmästaren lovad mycket allvarligt i ett TV-tal att alla stadens resurser nu var inriktade på att fånga detta "fruktansvärda monster, som terroriserar våra gator".

Tillståndet i den lilla staden blev snabbt känt i hela landet, och en kväll när hela familjen satt och tittade på TV kom det ett reportage ifrån staden. En allvarligt leende TV-reporter (alla TV-reportrar ler alltid) berättade om den terroriserade staden. Jonathans far flög upp ur soffan med ett ilsket vrål.
- Vad är det här för dumheter, vrålade han.- Adam är ju inte ett dugg farlig.
- Men snälla du, sa Jonathans mor,- det kan ju folk inte veta. Jag har känt Adam i tre månader, men första gången jag såg honom...
- Ja, ja, ja, avbröt hans far.- Men vi vet hur det är.
Adam sa ingenting, men stora tårar rullade utför hans kinder när han hörde sig själv beskrivas som ett jättefarligt monster.
- Vi måste göra något, sa Jonathans far bestämt.- Jag ska kontakta advokaten.
Advokaten var lika upprörd som fadern.
- Detta är ärekränkning i dess mest utstuderade form, sa advokaten mycket upprört.
- det är hets mot folkgrupp, om än en liten folkgrupp, det är illasinnat förtal och det är straffbart.
- Men vad ska vi göra.
- Fråga Adam om han ställer upp på presskonferens. Vi måste sätta de där pottsorkarna på plats! Sedan, när du har gjort det, kontaktar vi sjukhuset och beordrar dem att ställa upp. Vi ska visa dem att man inte gjort sådant här ostraffat!
Den kvällen hade familjen ett långt samtal.
- Jag vet inte om det är rätt, sa Adam.- De på sjukhuset var snälla.
- Det är möjligt, sa Jonathans far,- men så här får de inte göra! Det är inte snällt mot någon.
- Nej, det stämmer ju, sa Adam eftertänksamt.
- Jag måste säga att jag struntar i bridgeklubbens reaktion, sa Jonathans mor.- Om de inte tycker om dig bara för att du ser lite, eh, annorlunda ut, då är de inte mycket att vara bekanta med. Nästa gång kan det i så fall vara någons hårfärg de inte tycker om.
- Bra talat, Iris, sa Jonathans far.
- Några av mina kompisar har ju träffat Adam, och alla tycker om honom, sa Jonathan.- Jag tycker att det är helsnett att få snacka så här i TV. För djävligt, alltså.
- Jonathan, utbrast hans mor.- Tänk på ditt språk!
- OK, sa Adam,- jag ställer upp. Säkert finns det andra i min situation som jag kan hjälpa.


Dagen därpå störtade överläkarens sekreterare in på hans rum, och med andan i halsen berättade hon att det var någon i telefon som ville tala med honom om Adam, ett rikssamtal.
- Vad väntar du på då, utbrast överläkaren.- Koppla in samtalet!!
Sekreteraren störtade ut igen, och några sekunder ringde det på telefonen.
- Överläkare Meningsson.
- Godmiddag, det här är direktör Winman, sa Jonathans far.- Det gäller en av era patienter, en ung, hrm, man vid namn Adam.
- Det finns ingen patient med det namnet här, sa överläkaren.
- Nej, det stämmer. Han bor numera hos oss.
- Hos er, ekade överläkaren klentroget.
- Det är helt korrekt uppfattat.
- Aha, sa överläkaren.
- Det är så att vi på TV har följt utvecklingen i er stad, i jakten på Det Gröna Monstret.
Överläkaren harklade sig generat. Även han var illa medveten om att Adam var så långt ifrån monster som det gick att komma.
- Jaa, sa han undrande.
- Jo, vi har beslutat att ge en presskonferens, där Adam får berätta vem han är och på det viset ta kål på alla rykten om att han är elak och äter små barn, för att nu ta två exempel.
- Det går inte, sa överläkaren.
- Jaså, sa Jonathans far.
- Nej, Adam talar inte. Han är stum.
- Helt fel! Adam är mycket intelligent och har ett ordförråd som är klart över det normala.
- Åhhh, sa överläkaren förvånat.- Här sa han inte ett ljud.
- Inte underligt med den behandling som han fick.
- Vad var det för fel på den då, undrade överläkaren trumpet.
- Allt, sa Jonathans far kallt.- Ni kommer att få höra mer på presskonferensen. God middag!
Jonathans far lade på luren, och överläkaren blev sittande med sin lur i handen. Hans hjärna snurrade för högvarv, och han funderade intensivt på det han hade fått höra. Adam befann sig i en annan stad, han talade, det skulle bli presskonferens. Det här var illa, mycket illa!


Presskonferensen hölls i Det Stora Hotellets konferenssal. 722 journalister och TV-män hade kommit. Trängseln var enorm och hettan kvävande. Nyheten om Det Gröna Monstret hade spritt sig över hela landet, och alla ville höra det tala. Massor med TV-kameror var uppställda och strålkastarna var riktade mot scenen. I den stora konferenslokalen var sorlet enormt. Alla var spända på vad som skulle hända.
Så kom de in på scenen. Först advokaten, sedan Jonathans far, sedan Adam, Jonathan och Jonathans mor. De slog sig ned vid det grönklädda bordet (som matchade Adams hudfärg). Det blev knäpptyst i den stora salen.
- Jag har kallat till presskonferens, började Jonathans far,- av två anledningar. Den ena är att dementera vissa rykten som cirkulerar här i landet om Adam, och den andra är att vi i vår familj vill adoptera Adam.
Jonathans far hällde upp lite vatten i ett glas, harklade sig och fortsatte:
- Här framför er har ni nu Det Gröna Monstret. Han fick namnet Adam när han föddes, och det är också vad vi kallar honom.
- Han är som ni alla kan se inte riktigt likt det som vi är vana vid hur en människa ska se ut. På grund av att forskare lekt med gener är hans utseende annorlunda. Det har gjort att han alltid särbehandlats.
Överläkaren, som tittade på presskonferensen på TV, kände en kall kåre komma farande utmed ryggraden.
- Han har alltid hållits isolerad, fortsatte Jonathans far,- avskild från människor. Adam är, enligt sjukhusets normer, ett misslyckande, och misslyckanden plockar man undan och gömmer. Den enda kontakt med människor han haft har varit sjukhusets personal, en liten utvald krets, alla belagda med 100%-ig tystnadsplikt.
- Min son upptäckte av en ren händelse Adam, när Adam rastades i sjukhusparkens mest avskilda hörn. Jonathan, berätta hur det gick till.
Jonathan berättade, i början lite trevande, men alltmer säkert allt som hänt, från första gången han träffat Adam till det att de genomfört flykten.
När han slutat, berättade Adam om vad han varit med om på sjukhuset, behandlingen av kuratorn, undersökningarna av överläkaren, det eviga smusslandet för att han inte skulle upptäckas, och om Jonathans och hans hemliga träffar.
- Det här, tog advokaten vid,- är ett flagrant exempel på flera lagbrott. Genmanipulation i den här skalan på människor, felbehandling, isolering, och det hänsynslösa jagandet och ryktesspridandet när Adam försvann. Vi anklagar överläkaren för dessa brott, han är den ansvarige.
Han gjorde en kort paus, medan journalisterna mumlande höll med honom. Överläkaren hemma torkade svettpärlor ur pannan. Det här skulle bli tufft att ta sig ur. Han beslöt sig snabbt för att försvinna.
Jonathans far fortsatte:
- Vi i får familj har lärt känna Adam mycket väl under den tid han har bott hos oss, och vi protesterar å det kraftigaste mot den behandling Adam råkat ut för. Kan det sägas mer tydligt vad vi känner, när vi här offentligt talar om att vi vill adoptera honom. Vi känner för honom som för en egen son, och för oss spelar det ingen som helst roll att han ser annorlunda ut.
Den församlade pressen applåderade spontant och kraftigt. När applåderna tystnat sa Jonathans far:
- Ni pressfolk är välkomna med frågor, men för att det ska bli någorlunda vettigt så får ni söka tid hos vår advokat. Ni har då en helt annan möjlighet att lära känna Adam och förstå våra synpunkter.
Och med det reste sig familjen och advokaten upp och gick ut.


Dagen efter innehåll varenda tidning någon artikel om Adam och de flesta var överväldigande positiva. TV-programmen handlade om genmanipulation, och särbehandling av människor som inte var som alla andra.
Överläkaren hade försvunnit totalt och var helt oanträffbar, kuratorn hade mycket motvilligt gått med på en intervju, men hade intresserat sig så för journalistens psykiska liv att hon helt villade bort sig från ämnet och analyserade journalisten i stället. Journalister från hela landet intresserade sig för "fallet Adam", som det kallades. I artiklarnas fotspår kom ledarartiklar som indignerat ifrågasatte forskares rätt att på detta sätt leka med genforskning. På något sätt lyckades man få tag på den f d 1:e laboratorieassistenten. På TV den kvällen kunde man se en mycket nervöst fnittrande städare, som lutad mot sin sopborste förklarade hur han burit sig åt för att få fram Adam, och sedan tillade att han gärna skulle göra om försöken om han bara fick. Det inte direkt ökade förståelsen för genmanipulation.


Jonathans familjs hem var i princip belägrat av journalister som ville intervjua allihopa. Damernas Världs reporter kom förklädd till marknadsundersökare, men avslöjades när det blev rundgång i bandspelaren i hennes handväska. Expressens reporter påstod sig vara elektriker, men kördes obönhörligen ut när det visade sig att han inte såg skillnad mellan telefonjacket och väggurtaget. Alla som beställde tid via advokaten fick också prata med familjen.
Och så höll det på i några månader. Därefter lugnade det ned sig. Trodde man.


Överläkaren hade tidigt på morgonen efter TV-programmet plockat med sig det nödvändigaste, stuvat in det i sin bil och åkt till sin sommarstuga. Där satt han i två och en halv vecka och grunnade på hur han skulle kunna ordna upp situationen. Han kontaktade en privatdetektiv, som fick i uppdrag att kartlägga familjens vanor.
Två och en halv månad senare slog överläkaren till. Framför Jonathans hus körde det fram en skåpvagn med ett känt firmamärke målat på sidorna. Två stadiga män plockade ut en stor kartong som de bar upp till huset. Männen ringde på. Bara Adam var hemma. Han hoppade fram till dörren och öppnade. Omedelbart trängde männen sig in. Den ene fångade in Adam och höll fast honom medan den andre gjorde i ordning en trasa med bedövningsmedel. Adam försökte hoppa undan, men huset var för litet för att han skulle kunna utnyttja sina långa hoppben. Han stoppades ned i lådan. Männen bar snabbt ut den till bilen, där den stuvades in. Med en rivstart körde den iväg. På flygplatsen väntade ett litet privatplan. Det tog inte lång tid innan man stuvat in kartongen och planet lyft.


Utanför Jonathans hem hade dock en journalist från Svenska Dagbladet suttit i sin bil. Han såg hela kidnappningen, körde efter kidnapparna och fick via flygledartornet reda på planets destinationsort. Han larmade en kollega från Dagens Nyheter på orten där planet skulle landa.
Planet anlände, lådan stuvades in i en annan skåpbil och den for iväg.
Efter följde journalisten på betryggande avstånd. Skåpbilen körde till ett gammalt värdshus, som hade varit tvunget att stänga när motorvägen byggdes och ingen längre hittade dit.
Journalisten antecknade noga allt han såg, åkte tillbaka till närmaste stad där han larmade polisen. De ryckte ut med halva sin samlade styrka, och därför kunde man gripa överläkare och kuratorn på bar gärning, tillsammans med den kidnappade Adam.
Båda tidningarna slog upp historien på sina förstasidor, och skandalen var ett faktum.
Överläkaren förklarade sitt handlande med att Adam var patient på hans sjukhus och han skulle göra allt för att få dit honom igen. Kuratorn fyllde på med att Adam helt enkelt måste ha problem på grund av sitt utseende och avslutade sitt anförande med ett Freudianskt Visdomsord. Därmed var deras karriärer definitivt slut.
Sjukhusdirektionen reagerade omedelbart. Överläkaren och kuratorn avskedades. En domstol dömde dem till dryga fängelsestraff för kidnapping och placerade dem på en anstalt långt ute på landet. Kuratorn ägnade sin tid åt att läsa psykologisk litteratur, kom underfund med att hon satsat fel och började distansläsa för att bli dataekonom. Överläkaren praktiserade sina medicinska kunskaper på alla som ställde upp. Han botade både människor och djur, och när hans fängelsestraff var slut fick han anställning i den stad som fängelset låg strax utanför, som både läkare och veterinär.

Vad gäller Adam och Jonathan så adopterades Adam av Jonathans familj. Adam accepterades av alla som kom i kontakt med honom, till och med av bridgeklubben. Ungdomarna läste i samma klass, och de blev två av de duktigaste eleverna på den skolan.

Och där har vi dem idag!

SENSMORAL: Döm inte någon ohörd på grund av något som du tycker är avvikande. Han kan vara normalare än du själv!

Tillbaka till Historieförteckningen