Ledare nr 2, 1997
JAG HAR FÅTT JOBB!
Jag blev uppsagd från mitt jobb på grund av arbetsbrist, precis som så många andra.
I tre år har jag alltså tillhört den där gruppen som alla tycker mer eller mindre
synd om - de arbetssökande.
I och för sig har det varit ganska skönt att inte behöva gå upp på morgnarna (jo,
jag är häftigt morgontrött...), att kunna disponera dagen som jag själv vill och
göra sådant där som jag velat göra, men inte haft tid med förut. Egentligen har tillvaron
varit ganska angenäm.
Men det går inte att komma ifrån den gnagande känslan av pengarna som inte riktigt
räcker till, känslan av att vara överflödig och inte behövas, och en ökande irritation
över att finnas till hands, kunna massor av saker utan att få kunna visa det på något
företag.
Hjälp och stöd går det att få, från många olika håll. Trygghetsrådet, Ar-betsförmedlingen,
andra privata arbetsförmedlingar, A-kassan...Det finns många instanser för jobbsökande.
En del fungerar jättebra, andra verkar som om jag bara är ett stort problem. Det finns kurser speciellt för arbetssökande, andra kurser har nedsatt pris. Företag
av olika slag erbjuder rabatterade priser för arbetslösa. Släkt, vänner och bekanta
engagerar sig och tittar runt efter lämpliga arbeten. Jag kan gå in via datorn och
Internet, och titta på olika platsförmedlingars erbjudanden. Ändå är det frustrerande
att gå utan arbete. I början kändes det som att jag behövde ladda upp mina batterier;
jag hade ju jobbat heltid eller pluggat i hela mitt liv. Så småningom var batterierna
uppladdade, och då ville jag göra någonting. Visst, extraarbetet på restau-rangen hade
jag kvar, och det var skönt att ha någonting vettigt att göra. Men jag ville ha någonting
riktigt, ett heltidsjobb. Och det var inte det enklaste. Helst skulle man vara 25 år och ha jobbat i 30, kunna fem språk flytande, ha minst tre högskoleutbildningar....När
det inte stämmer till 100% är det kört. Det finns alltid någon som bättre stämmer
in på beskrivningen.
Utvecklingen av arbetslösheten i Sverige uppmuntrar ju inte heller. Nya skrämmande
siffror, allt högre, för varje gång det rapporterades i nyheterna.
Det låter som en klyscha, men det gäller att inte ge upp. Att inte resignera och låta
sig bli passificerad. Det finns jobb för de flesta som vill ha. Kanske inte jobbet
man drömt om, med den skyhöga lönen. Men ett arbete, som ger inkomst och självkänsla.
Man behövs!
Efter tre år har jag fått ett arbete. Ett riktigt arbete, ett som jag trivs väldigt
bra på. Jag måste erkänna att det känns lite ovant att ha ett jobb att gå till, ett
som jag ska gå till varje dag under lång tid framöver.
Men det känns bra, mycket bra!
