Ledare nr 4, 1996
NU ÄR DET JUL IGEN......
Har ni märkt att vi går mot den mest hysteriska helgen på året?
Ni har det? Jo, jag misstänkte nästan det.
Det finns ju några säkra varningstecken.
Det första kommer redan i mitten på november när de första tomtarna börjar dyka upp
i skyltfönstren runt om på stan. Då kommer den första antydningen till kalla kårar
utmed ryggraden på mig.
Runt månadsskiftet november/december börjar uppmaningarna att börja äta julbord komma.
För mig som jobbar på festvåning springer kårarna nu i kapp utmed ryggraden. De första
sjuttiofjorton julborden är trevliga, men det blir lätt tjatigt i längden.
Så kommer också H&Ms numera traditionella underklädesaffischering med tillhörande,
lika traditionell diskussion om diskriminering av män respektive kvinnor, beroende
på vem det är som exponerar sig.
Plötsligt börjar det komma upp ljusstakar i lägenhetsfönstren, granar med lampor,
och lysande stjärnor dinglar över gatorna. Det blinkar och glittrar och lyser överallt.
Skyltfönstren sprutmålas/dekoreras med "snö" mer eller mindre konstnärligt utformat,
och önskar God Jul.
Sedan är det full rulle ända till julafton. Vi ska köpa än det ena, än det andra.
Och om vi mot alla odds hade missat den upplysningen talas det om vilket som är "Årets
Julklapp". Trängseln i City blir allt värre, folk nästan slåss för att komma fram
i de överfulla affärerna och varuhusen.
Ett par veckor före jul brukar jag få känslan av att jag helst skulle vilja åka bort,
åka någonstans där man inte hört talas om jul, julklappar, stress, allehanda mat
som hör julen till (även om jag inte anser att Lutfisk bör räknas till kategorin
mat överhuvud taget, utan klassas som kemiskt stridsmedel...), och där man inte stressar som
ett skållat troll för att hinna med allt som ska göras.
Någon sådan plats verkar inte finnas. Överallt, oavsett var i världen man åker, har
man satt i system att det ska kunna firas jul.
Men, trots allt, måste jag, erkänna att jag är nyfiken på vad Jultomten har för hårda
paket åt mig....
