MITT NYÅRSLÖFTE
Nu under hösten gick ett par av mina kamrater bort.
Vi var inte speciellt nära kamrater, men det stack till i mig när jag såg deras dödsrunor.
Och ännu mer stack det till när mitt dåliga samvete gick till anfall.
Varför hade jag inte hört av mig oftare? Det hade ju gått flera år sedan jag pratat med dem sist. Det hade räckt med ett telefonsamtal eller ett kort, bara för att visa att jag tänker på dem.
Men det hade bara inte blivit av.
På något underligt sätt räknar man med att ens bekanta inte går och dör. Speciellt om de är förhållandevis unga. Då ska de leva ett antal år till, och så småningom kan man sitta tillsammans på servicehuset och jämföra minnen och upplevelser.
Och så går de och dör.
Utan att säga något. Utan att ge mig en chans att säga att jag tycker om dem, även om vi inte har daglig kontakt. Men de fanns där någonstans i mitt medvetande. Och när jag väl programmerat in dem som "mina vänner", då räknade jag med att de kommer att finnas där. Länge. Jag hade fel.
Döden är något som man inte tar med i framtidsplaneringen. Döden finns inte. Framför allt finns den inte bland mina vänner och bekanta. Eller - den ska inte finnas där. Men den gör tydligen det.
Mina vänner visade det. Väldigt tydligt.
Jag fick en rejäl tankeställare.
Hur många kamrater har jag som jag nästan aldrig hör av mig till. När jag bläddrade igenom min adressbok blev jag lite fundersam. Det var ett antal. Betydligt fler än jag trodde. Vänner, som av en eller annan anledning glidit ut i periferin av mitt medvetande. Som finns uppskrivna där i min bok, men som jag inte ägnar någon större uppmärksamhet.
1996 är snart här. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften, men i år ska jag faktiskt ge ett:
Jag lovar att bli betydligt bättre på att höra av mig till mina vänner och bekanta. Även om de är lika dåliga som jag på att ringa eller skriva, så tänker jag inte låta det bli en anledning till att jag inte hör mig.
Liemannen viftar med sin lie, och ibland drabbar det min bekantskapskrets. Ibland som olycka, ibland som sjukdom. Och jag tänker inte vänta tills jag läser nästa dödsruna, och få dåligt samvete för att jag inte hörde av mig.
