Ledare nr 2, 1995
Om andlighet och andra upplevelser
När det här skrivs, i slutet av maj, så har återinvigningen av Katarina kyrka precis ägt rum. Stockholmarna har fått tillbaka någonting, som togs ifrån dem för fem år sedan. Det har liksom fattats någonting sedan dess.
Det har fattats på olika sätt.
Staden har saknat Katarina kyrka som landmärke, som en del av Stockholms siluett.
Församlingen har saknat sin fasta punkt. Musikälskare har saknat Katarina kyrka för akustikens skull.
Oavsett vad det beror på har detta som fattades nu kommit på plats.
Vad som förvånat lite är det oerhörda engagemang som så många visat för återuppbyggnaden av kyrkan. Det visade sig i alla bidrag som strömmat in.
Men är det så förvånande egentligen? Svenskarna är mer intresserade av religiösa frågor än vad man tror. Det tar sig olika uttryck, och många är de som söker efter en församling, en inriktning, en tro som passar just dem.
Kristendomen har funnits i nästan 2000 år. Vad kan den ge oss? Hur kan någonting så gammalt inte vara mossigt och förlegat?
Pålsundskanalen har bett kyrkoherde Per Axerup i Högalids kyrka, dit vi ju hör, att medverka i tidningen. Hans tankar kommer att finnas i varje nummer av tidningen.
Har ni tänkt på att vi bor i en väldigt fascinerande stad?
Antagligen ibland.
Efter en stressig kväll på festvåningen nära Södra Station promenerar jag ibland hem. Klockan kan vara tre, fyra på morgonen. Solen håller precis på att gå upp.
Det helt underbart att gå genom stan.
Den liksom halvsover. Det är nästan ingen trafik, inga affärer öppna, bara några enstaka nattvandrare.
Överallt ifrån hörs koltrastarna, när de duellerar i sång mot sin granne. Talgoxarna sjunger, och sparvarna tjirpar i buskarna. Luften känns frisk om än lite kylig att andas.
Riddarfjärden ligger spegelblank, och i vattnet speglar sig Norr Mälarstrand med Stadshuset.
Visste ni att det bor två röda katter i parkerna här invid? De hälsar och stryker sig runt benen och blir riktigt keliga innan ett prassel eller någonting annat fångar deras uppmärksamhet, och de åter blir vilddjur i miniatyr.
Så kommer jag över bron till Reimersholme och promenerar in på Anders Reimers väg. Tystnaden blir ännu mer påtaglig, med husen som tar bort mycket av stadsljuden.
I kanalen ligger alla båtar, vattnet är helt stilla, och jag är helt själv. Några enstaka fiskmåsar flyger över mig, och från en antenn på ett hustak sjunger en koltrast.
Det är underbart att uppleva Stockholm så helt förtrollande. Upplev den!
