Ledare nummer 1, 1991
INTE SÅ HOPPLÖST TROTS ALLT
Vi lever i orostider.
I Persiska Viken har det precis avslutats ett storkrig, och nu verkar ett uppror ha startat.
I Baltikum kämpar folken för sin självständighet.
Det här påverkar naturligtvis oss även här i Sverige. Tidningar, radio och TV berättar om mord, elände, svält, krig och katastrofer i allmänhet.
Det är kanske svårt att se någonting positivt i tillvaron.
Men det finns där.
Inte lika stort och löpsedelsknipande som krig och elände, kanske, men lika fullt: Det finns där. Det positiva och glada.
Lite grann, smygande, kommer våren. Plötsligt slår ett knippe vitsippor ut i backarna bakom våra hus. Och vi som knappast lagt märke till att det blivit lite grönare för var dag som går.
Och lite ljusare.
Och lite varmare.
Det känns inte riktigt lika hemskt att gå upp på morgonen. Man huttrar lite mindre på väg till badrummet. Och man drar sig lite mindre för att gå till jobbet.
Och tittar man riktigt efter så ser man ju faktiskt solen en bra bit längre upp över horisonten än vad den var för - ja, hur länge sedan var det vi tittade efter.
Och halvvägs till tunnelbanan eller bussen eller bilen hör man plötsligt fågelsång. Bofinken slår sina drillar! Talgoxen kvittrar och gråsparvarna tjattrar i buskarna.
Titta, den ensamma svanen har kommit tillbaka. Undrar när den kom?
På grenarna på buskar och träd ser man hur bladen nästan spränger höljet för att få komma ut.
Plötsligt ser världen inte riktigt lika mörk ut längre. Nog för att vi människor är ganska bra på att ställa till elände runt om oss, men ibland verkar det lite som om naturen ger fullständigt sjutton i vad vi hittar på. Oroligt i världen eller inte, våren är här ändå. Fåglarna fortsätter att sjunga, blommorna slår ut och träden blir skirt gröna.
Och vare sig man vill eller inte så blir humöret lite bättre.
Visst är det så att vi som lever här uppe i norra delen av världen beter oss som om vi gick i ide någon gång i mitten på oktober? Vi går till jobbet, vi gör det vi ska, men inte mer. Som uppburrade fåglar huttrar vi oss igenom den mörka årstiden. Kallt är det och mörkt.
Men när solen börjar skina lite längre om dagarna, och takdroppet bevisar att det faktiskt inte längre är frysgrader, då är det som om vi människor också kryper fram ur idet. Vi tittar oss nyfiket omkring, slänger ytterkläderna lite nonchalant över armen fast det egentligen inte alls är så varmt, tittar på varandra, upptäcker omgivningen. Vi strövar omkring i sta'n; någonting vi inte gjort sedan någon gång i höstas.
Vi har närmare till leende och ett gott skratt. Det är någonting som funnits djupt inom oss när det varit mörkt.
Det blir lite svårare att vara på dåligt humör och att tycka att livet är pest och sju svåra år när solen skiner och det är varmt och skönt ute.
Plötsligt hör du någonting som låter egendomligt bekant; en sång eller melodi du inte hört på länge. Lite förvånad upptäcker du att det är du som nynnar för dig själv. Egentligen är livet inte så dumt, eller hur?
DU SKÖNA VÅR: VÄLKOMMEN TILLBAKA! VI HAR LÄNGTAT EFTER DIG!
