Legenden om Kira Kanaru

Förord

Handlingen utspelar sig inte här och inte nu, utan i Dismembria.
Det är ett land onåbart för oss i den här dimensionen. När du vet att någon är bakom dig eller att något är där i mörkret, kan det vara någon från Dismembria. Världen finns på de platser som inte syns, men den är alltid i människors närhet. Du vet inte om det, men det gör invånarna där. Världarna krockar aldrig, det vet du ju själv. Det är ju aldrig någon där när du vänder dig om. Skuggan som kastades mot väggen var inbillning. När du vänder dig om för fort, så kan du skymta något, men du ser inte vad det är. Det försvinner för snabbt. Varje gång någon kastar en glimt bakom sig och skymtar Dismembria, försvinner det. Folket dör och civilisationen utplånas. Världen börjar om någon annanstans, bakom någon annans rygg, eller under lådan som du aldrig flyttat på. Inget finns kvar av det som varit. Inget utom en sak, legenden om Kira Kanaru. Den lever kvar, trots att Dismembria har utplånats flera gånger sedan det hände. Dismembria tillhör inte vår värld, och kommer aldrig att göra det. Legenden överlever kanske inte nästa glapp. Så låt sagans värld finnas kvar, låt lådan vara. Du vet att ingen står bakom dörren till garderoben, så öppna den inte. När du går nedför en öde gata och tycker dig höra svaga röster, vänd dig inte om. När du håller på att somna och drömmarna har börjat komma, då kan du höra dem. Folket i Dismembria som lever sina liv, precis som vanligt.
Öppna inte ögonen.

Prolog

Invånarna i Dismembria hade alltid varit jordbrukare. De levde i samhällen som var lagom stora för att man skulle kunna försörja dem utan att behöva transportera mat långa sträckor.
Folket gjorde inte skillnad på olika personers bostäder. Dismembrianerna sov i de stora hus som byggts för länge sedan och brydde sig inte om det var samma hus som man sovit i natten innan.
Alla hade sina egna ägodelar, men det var en oskriven lag att ingen hade mer än han kunde bära. Det var ett underligt släkte som bebodde landet, de var hermafroditer och hade inget behov av känslor. Alla var män när de skulle arbeta, eftersom man då hade färre distraktioner under arbetets gång.
När en individ kände att han höll på att dö, böt han kön och födde ett barn. Detta ledde till att befolkningen på Dismembria aldrig ökade eller minskade.
En dag öppnade sig himlen och en gigantisk portal bildades. Ur den kom en kvinna. Hon kallade sig Belantra.
Belantra hörde inte hemma i Dismembria, hon kom från en annan värld långt borta.
Hon hade blivit deporterad från sin värld, och hon hade inte vetat om att hon skulle hamna i Dismembria.
Belantra hade makt över alla män, eftersom de aldrig hade träffat en kvinna. Hon insåg snart att hon sk
ulle kunna ta över världen och hon ville ensam härska i evighet. Det var inga problem för henne att utnämna sig själv till härskare, men hon blev snart uttråkad av att ingenting någonsin hände.
Ingen brydde sig om hennes ledarskap eftersom de inte kände någon förlust över att inte vara fria. Hon övertalade hälften av befolkningen till att byta kön utan att bli med barn.
Genast började några av männen känna drifter inom sig som de aldrig förut hade känt och därför inte heller kunde motstå.
Efter en tid var alla som levt när Belantra anlänt döda, och ingen kunde längre byta kön när de ville. Detta hade varit något som alla mödrar givit som gåva till sina barn innan de dog.
Eftersom barnen blivit födda av sådana som aldrig fått reda på hur man byter kön, så var man av det kön som man fötts till. Känslorna hade tillkommit tillsammans med kvinnorna och krig och oroligheter bröt ut.
Dismembria blev överbefolkat och kunde inte klara av att ge föda åt alla. De som kunde byggde hus till sig själva.
Några levde i överflöd medan andra svalt ihjäl. Under varje stad fanns stora kloaker. I dessa bodde de som var utstötta ur samhället.
Någonstans i en sådan kloak föddes en flicka som inte visste vem hennes fader var. Hennes namn var Kira Kanaru.

Den faderlösas hämnd

Kira satte sig ned bredvid den undernärda kvinnokroppen. Hon skylde sitt ansikte med händerna för att ingen skulle se att hon grät.
Några personer hade redan samlats runt kroppen i det illaluktande röret. De pratade, men i Kiras huvud var det tyst, som om en filt hade svepts runt henne och dämpade allt ljud som kom utifrån.
Hennes mor hade dött av svält, bara ett par minuter tidigare. Kira skulle aldrig glömma hur moderns ögon blivit tomma och hennes lemmar livlösa.
Några timmar senare kom Kira p
å sig själv med att upprepa vad hennes mor sagt innan hon dog. ”Du måste ändra på det som är idag. Belantra kan inte få styra som hon gör, om ingen står upp mot henne, så kommer hon att fortsätta regera och ingen kommer någonsin att vara fri.”
Kira visste inte vad hon skulle göra. Hon skulle försöka göra något åt Belantra, men visste inte vad.
Att döda Härskarinnan verkade omöjligt, hon hade vakter omkring sig dygnet runt. Hela hennes vaktstyrka bestod av kvinnor, eftersom män var för riskabla.
De kunde få för sig att de kunde bestämma över henne.
Alla vakterna var beväpnade med både spjut och svärd.
En taxi svävade förbi bara ett par meter över Kiras huvud.
Någon ropade i megafon att PsyTech ville ha medhjälpare.
PsyTech var ett företag som gjorde apparater som styrdes med hjälp av hjärnvågor. Ett krav för att bli vakt hos Belantra var att man genomgått en behandling av PsyTech.
Kira kravlade ut ur avloppsröret och gick fram till kvinnorna med megafonen.
”Jag vill anmäla mig som frivillig till ert program för vakter” Kiras uttalande väckte stor förundran hos PsyTechs anställda. Ingen hade någonsin anmält sig frivilligt till att genomgå behandlingen.
De verkade dock inte ha något emot att skriva namnet Kira Kanaru på listan. De andra namnen på listan tillhörde kända brottslingar och sinnessjuka.
Kira blev förd till ett högt hus utan fönster. När bilen körde in genom porten till huset blev det svart en stund. Plötsligt tändes en strålkastare mitt framför ögonen på Kira, och hon kunde inte se.
Den unga flickan blev knuffad ut ur bilen av någon som inte hade funnits där förut.
En röst skar igenom luften. Den var gäll och mycket nasal.
”Ni skall genomgå behandling. Den går ut på att ni sitter i ett kolsvart rum i tre dygn. Ni får näringslösning injicerat direkt in i era vener , så att ni slipper spilla tid på att äta.
PsyTechs mest framgångsrika omskolningssekvens börjar ljuda i öronsnäckorna som ni försetts med så fort ni sitter som ni skall.”
Kira började förstå hur behandlingen skulle gå till. Hon blev inknuffad i ett litet rum och kanyler trycktes in under hennes hud.
När ljuset släcktes, började en monoton röst mala i hennes huvud. De flesta som genomgick behandlingen knäcktes efter ett par timmar och var sedan motståndslösa mot de budskap som ekade i deras hjärnor.
De utstötta i samhället lärde sig snabbt olika sätt att koppla bort världen för att kunna glömma smärta, hunger och kyla.
Kira riktade all sin tankekraft mot en punkt djupt inne i sig själv. En liten varm klump som hon kunde koncentrera sig på för att förtränga rösten i hennes huvud.
Hon märkte inte ens när ljusen tändes. Alla som tagits in för behandling släpptes ut ur sina celler. Inte en enda av dem sa ett ord. Kira märkte att de andra inte klarat sig lika bra som hon.
De hade apatiska uttryck i sina ansikten och brydde sig inte om vad kvinnorna i de vita rockarna gjorde med dem.
De förseddes med hjälmar och spjut. En liten låga av hopp tändes i Kiras hjärta. Kunde det vara så lätt att bli vakt åt Belantra?
Hon gick med i det led som hon ställts i. Gången som de leddes nedför ledde till en stor dörr. Endast hälften av gruppen var där. När dörren öppnades insåg Kira vad som höll på att hända, och var de andra kvinnorna var
. På andra sidan dörren stod resten av kvinnorna och väntade. En röst hördes från högtalare någonstans i taket.
”Anfall och förgör.”
Som på en given signal lyftes alla svärd och de två grupperna stormade samman utan att ett ord yttrades av någon.
Kira såg med avsmak hur de viljelösa kvinnorna rände spjuten genom varandra. Hon hade tur, hennes sida vann och om hennes förhoppningar stämde var hon på god väg att bli en del av den vaktstyrka som hon alltid hatat och undflytt.
Hela gruppen flyttades till någon slags logement. När de hade blivit tilldelade sängplatser hördes en röst i öronsnäckorna som fortfarande satt kvar i deras öron.
”Sov, i morgon skall ni skydda Belantra. Härskarinnan har ett stort framträdande i morgon.
Hon skall låta sitt tal skickas ut runt hela Dismembria som 3-D hologram, så det är bäst att ni är förberedda.”
Kira kunde inte tro att alla skulle väljas ut för uppdraget, men hon hade lagt märke till att kvinnorna i vita rockar också hade öronsnäckor.
Om de också följde rösten, så ifrågasatte de ingenting. Kira visste att hennes bästa chans att synas var dagen efter, i direktsändning.
Hon var tvungen att bli utvald. Den unga flickan ställde sig upp och klev omkring i rummet mellan de olika sängarna.
Hon lade kuddarna för ansiktet på en efter en av de andra och tryckte tills deras hjärtan inte längre slog. Alla vakterna vaknade och lyfte på huvudet när hon drog undan deras kuddar, men de lade sig ned igen när de såg hennes öronsnäcka.
De kunde inte göra motstånd mot någon som var vakt. Kira mådde illa efteråt och kastade upp
. Sedan gick hon och lade sig på sin brits. Kira hade kvävt alla vakter utom fem och hon kände sig säker på att inte bli förbisedd. Trots sitt fruktansvärda dåd sov hon bättre än på länge.

Kira väcktes av en surrande ton i huvudet. De fem vakter som hon hade låtit leva ställde sig bredvid sina sängar och Kira gjorde detsamma.
Tre av kvinnorna med vita rockar klev in i rummet och började föra de sex vakterna ut genom dörren. De reagerade inte ens över att det låg lik på alla britsar i rummet
. Vakterna fick på sig rustningar och blev tilldelade svärd och spjut. När Kira slöt handen runt hjaltet på sitt svärd började klingan att pulsera med ett blått sken och spjutspetsen glödde på samma sätt.
Hon visste inte vad detta betydde, men hon anade att ingen utomstående skulle våga närma sig vaktstyrkan oavsett vad som hände.
Vaktstyrkan marscherade längs oändliga korridorer upp till härskarinnans bostad. Belantra såg ut som om hon var i undre medelåldern och hon var mycket vacker.
Kira fick kväva en impuls att kliva fram till henne och döda henne redan där. ”Den här kvinnan har gjort så att jag och hundratusentals andra fått leva i misär, bara för att vi inte har några fäder. Hon ska lida av förödmjukelse när hon blir besegrad av en faderlös.”
Kiras tankegångar röjdes inte av en min i hennes ansikte. Hon skulle inte misslyckas nu, inte när hon var så nära.
Härskarinnan började röra sig genom de vindlande korridorerna och vaktstyrkan följde hennes varje steg.
Vid slutet av en korridor fanns en dörr. Belantra stannade upp och väntade på något. Plötsligt hördes våldsamma hurrarop och applåder.
Belantra klev ut genom dörren. Kira visste att applåderna var påtvingade, hon hade själv varit med i en liknande folkhop när Härskarinnans talesman höll tal för att förklara bort att tusentals personer dött av hungersnöd.
Dörren ledde ut till en utsmyckad altan högt över folkets huvuden. 3-D kameror svävade omkring runt dem alla så att hologrammen skulle bli fullständiga.
Kira såg redan på några platser längre bort jättelika bilder av Belantra sväva fritt i luften. Belantra sade med klar röst
”Jag är Belantra, er Härskarinna. Under året som gått har jag…”
Härskarinnan tystnade och det gjorde också hopen av människor. Kiras svärdsegg låg lutad mot Härskarinnans hals och Kira började tala
”Jag är Kira Kanaru, en faderlös från kloakerna. Du har tvingat mig och tusentals andra att leva i misär samtidigt som du lever i lyx och överflöd.”
Ett förvirrat mummel steg upp från folkmassan men det tystnade när Kira fortsatte
”Aldrig mer kommer du, eller någon annan att bestämma över Dismembria. Ett land skall styras av folkets vilja, inget annat. Du har för alltid rubbat den balans som en gång rådde i denna värld, och ingenting kan ändra det. För detta skall du dö inför ögonen på alla de som tvingats att tjäna dig. Aldrig mer kommer någon att behöva genomgå PsyTechs behandlingar. Inga fler vakter kommer att bildas. De drifter som du framkallat hos oss kan inte tas bort, men regler skall införas för hur dessa skall skötas. Om någon bryter mot dessa regler, skall ett rättmätigt straff tilldömas. Jag skall därför ge även dig chansen till en rättegång.”
Kiras röst blev med ens hårdare och hon vände sig mot folket. Kamerorna var riktade på henne och ingen annan.
”Invånare i Dismembria, nu har ni er chans till rättvisa. Ni väljer själva. Ingen styr era handlingar. Alla som tycker att Belantra skall få möta sitt öde här och nu: yttra inte ett ord under minuten som följer.”
Aldrig hade tystnaden varit så total.
Det enda ljud som hördes var det surrande ljud som utmynnade från eggen vid Belantras hals. Klingan hade bytt färg, nu var den vit och pulserade så kraftigt att Kira inte kunde titta på den utan att bli bländad.
Skräck och förfäran lös igenom ögonen på Härskarinnan och kallsvetten strömmade längs hennes ryggrad.
Kira vände sig på nytt mot Belantra och sade med kall, lugn röst: ”Din tid som Härskarinna är över!”
Kiras arm drogs bakåt tills spetsen var riktad mot Belantras strupe.
Den unga flickan andades in djupt och stötte till. Svärdet gled genom halsen på Härskarinnan och hon sjönk ihop på golvet.
En liten rännil av mörkt blod blev ljusare när kroppspulsådern skars av. Blodet samlades i en pöl runt den döda kvinnan.
Hennes ansikte började förändras, huden och skinnet försvann, håret blev grått och hennes ansikte förvreds till ett brett grin.
Till slut låg bara ett skelett på marken. Blodet hade försvunnit. Kira tittade ut över folkmassan. Tystnaden förbyttes i ett öronbedövande jubel.
Hon var nu ensam på altanen. Vakterna hade dragit sig undan. En ensam flicka syntes över hela Dismembria, hon fattade svärdet med båda händerna och tryckte det med all kraft ned i marmorn. Spetsen gled ned ett par centimeter och stod rakt upp.
Hjaltets skugga föll på skelettets ansikte. Kira ropade med sina lungors fulla kraft för att vara säker på att höras.
”Mardrömmen är över, vi kan för första gången på århundraden leva våra egna liv. Låt oss fortsätta så. Låt ingen sätta sig själv över någon annan. Aldrig skall någon annan Belantra komma. Det enda vi kan göra för att förhindra att det händer är att arbeta för varandra och berätta för våra barn vad som hänt och varför det inte får hända igen.”


Epilog
Legenden utspelade sig för mycket länge sedan, många generationer Dismembrier har fört legenden vidare och dött.
I en annan dimension går inte tiden lika fort eller långsamt som den gör här. Du var kanske fem år när Kira Kanaru blev en legend.
Du kanske hörde hurraropen efter Belantras död. Du tyckte att du hörde någonting under sängen. Du blev kall av oro.
När man är fem år, så måste man titta. Du rullade över på sidan och böjde ned huvudet över sänggaveln. Minns du vad du såg?

AV: Nils Oppelstrup NVIB
Go Back!