Nielsen var den som uppmärksammade fyndigheterna på Ivön och började att exploatera dem. Han påbörjade brytningen och etablerade sig i Bromölla på Koholmen. Det gjordes möjligt med sjösänkningen som genomfördes 1874. Viktigare för förläggningen till Bromölla var säkert Sölvesborg-Christianstads jernväg, som anlades samma år.

Produkterna under dessa år var kalk som i obränd form användes som jordförbättringsmedel. Bränd kalk för byggnadsändamål. Kalkugn uppfördes som första fabriksanläggning 1887. Företaget blev inte gammalt, 1899 gick det i konkurs och ombildades. Nielsen var en pionjär och pionjärer blir sällan rika, men det växer något åt andra i deras spår.

1901 inköptes företaget av Ing Hermansson med hjälp av pengar från sin svåger. Sedan följde en mycket expansiv period i företagets historia 1904 blev höjdpunkten för det 1903 ombildade företaget Ifö Kaolin- och Chamottefabriks AB, med invigning av alla nya anläggningar. Hermansen var en festprisse och var centralgestalt i bygdens liv. Han var tekniker och framsynt och gjorde stora investeringar. Produkterna utökades under dessa år. Förutom kalk från ny ringugn och kaolin för papper från Europas modernaste slamverk började man tillverka chamotteprodukter i ny 14-kammarsgasugn.

I och med att produktionen av kaolin ökade väsentligt fick man kalk över och 1907-1908 byggde man cementfabriken. Tyvärr var han inte ekonom. Investeringarna gick för fort och 1909 var pengarna slut och konkursen var ett faktum.

Häradshövding Wehtje ropade in bolaget på exekutiv auktion 1909. Det blev dotterbolag till Skånska Cement och delades upp i två bolag; Ifö Cementfabriks AB och Ifö Chamotte och kaolinverk. Bolagen drevs med olika VD fram till 1918 då Ernst Wehtje tillträdde. Under denna tid tillkom porslinsprodukter och en kraftig expansionsperiod började igen. Kalk och cementproduktionen pågick fram till 1940 då kalken var utbruten. Slamningen av kaolin flyttades ut till Ivön. Detta var mera rationellt då man slapp transportera sand och annat bimaterial till fastlandet. Denna pågick till 1960 då chamottetillverkningen upphörde.

1930 startade man golvplattillverkning med en kapacitet av 225.000 m2. Ny fabrik byggdes efter brand 1941 med dubbla kapaciteten. Tillverkningen pågick till 1971 då tillverkningen lades ned på grund av att marknaden sviktade med konkurrens från plastmattor. Från att ha varit väldens modernaste anläggning var den nu nersliten och omodern. En total ombyggnad projekterades men marknaden var inte mogen för detta.

Porslinsprodukterna startade med isolatorer 1918 och dessa utvecklades snabbt 1929-30 byggdes nytt hus, rundugnshuset i fyra våningar. 1933 utökades med tunnelugnshuset. 1934-47 byggdes allt om moderniserades och rationaliserades. Under andra världskriget hade man svårigheter med oljetillförseln varvid man konstruerade egna gasgeneratorer. Detta tycks vara en anledning till den stora branden i golvplattbfabriken 1941. 1935 startades försök med tillverkning av sanitetsgods i porslinsfabriken. Det var nytt för Sverige att tillverka sådant gods i tätsintrat utförande. Man hade stora svårigheter i början och var beredda att ge upp, när man fann att med oxiderande bränning fick man mycket bättre resultat. Efter att en kortare tid ha producerat i de nybyggda ugnen i chamottefabrikren startade man bygget av ny sanitetssgodsfabrik 1938. På grund av kriget blev det dock stopp i bygget och denna fabrik var inte i produktion förrän 1941.