Jag är född i Härjedalen, i en liten by som av många anses närmast obefintlig och endast en fläck på kartan, nämligen i Hede. Jag däremot, diggar denna plats på jorden väldigt, väldigt mycket,och kanske tycker många att jag tjatar alldelles för mycket om det ibland, vad vet jag? Nu är det så, att jag är född med huvudet spanandes mot stjärnorna, (eller kanske inte, men ändå, nästan..) och min kanske barnsliga dröm var en gång, är (?) att bli astronaut. Därför har jag förflyttat mig nedåt i landet, till Stockholm, som skattas mycket högt bland mina nuvunna klasskamrater. Kanske är vi alla lite hemkära..

Men men, nu har de blivit bättre på Sveriges geografi, och trots att jag kanske tycker om Norge lite väl mycket i deras smak, har jag blivit mera förtjust i dem och vår huvudstad än vad de någonsin kan ana.
För tillfället går jag nu naturventenskaplig linje, med astronomi-(och data)gren, på Saltsjöbadens Samskola.


Jag fortsätter med att propagera för mina hemtrakter. Jag är en filur som åkt skidor så länge jag kan minnas, alpint och ländskidor likaså, även om den sporten kanske anses alldelles för ansträngande,och alldelles för likt självplågeri av somliga. Måste erkänna att det är mer ansträngande att flänga ut på spåret nu för tiden, men, det är ju så kul!





Mitt stoora problem här nere är att det finns alldelles för lite snö, något jag har svårt att klara mig utan, och när jag väl kommer hem, kan jag bara konstatera att jag är född i ett av de paradis om existerar på jorden. Jag skall inte beklaga mig mera, när jag får snöabstinens är det bara att sätta sig på bussen hem, och jag kan bara konstatera, att det enda positiva med Sthlm, är just E4:an norrut. Nej, bli inte arga på mig, det är inte mitt påhitt..

Titta på de länkar som berör mig, och dig, om jag lyckas bevisa för dig att du väldigt gärna skulle vilja hälsa på. Ni kan ju dessutom på mina se bilder hur underbart väder vi har, alltid.
Här nedan har min familj fått lite utrymme.
Det är de väl värda och jag saknar dem mycket ibland när stadsborna blir för dumma mot mig. Nej då, de är så snälla så, men man saknar faktiskt till och med mostrar, fastrar, kusiner, sysslingar, tre- och fyrmänningar om man är utan dem för länge..
(Hoppas att ni inte tar mig alltför hårt på orden. I skrivandets stund börjar jag nämligen bli trött, och när Erica blir trött, jaa, då blir det inte nådigt för då kan hon haspla ur sig vad som helst under våldsamma fnitterattacker..)