Skriva uppsats med akribi

---

Boken omfattar nu 96 sidor och består av två delar. Den första behandlar på 42 sidor uppsatsarbetet från planering till slutversion. Den andra delen behandlar på 43 sidor noggrannhet och konsekvens —det som kallas akribi— och ger i alfabetiskt organiserade avsnitt handfast vägledning för skrivandet.

Jan Trost är professor i sociologi vid universitetet i Uppsala. Han har skrivit en bok som är avsedd att kunna användas inom flera olika ämnen, inte enbart de han själv företräder.

Under arbetet med elevernas specialarbete i gymnasiet har jag stött på ett antal handledningar av varierande omfattning. Trost’s flyter lätt och elegant ovanför sådana skrifter genom författarens egen erfarenhet av vetenskaplig publicering och hans förmåga att skilja på det som är principer för skrivandet och det som endast är lokala redaktionella anvisningar.

En svårighet med Trost’s bok om att skriva uppsats kan vara att lärare med endast begränsad egen erfarenhet av vetenskapligt skrivande kan finna den alltför generell och utan tydliga anvisningar i sådana tycke-och-smak-frågor som många föreställer sig hör hemma i något slags allmän regelbok. Detta bör emellertid uppvägas av att bokens andra del om precisionen i skrivandet är fylld med anvisningar och regler som i allt väsentligt också förefaller att vara korrekta.

Handledarens och examinatorns kvalifikationer och funktion liksom det personliga förhållandet handledare—student/elev berörs i boken vid olika tillfällen. Variationer mellan olika institutioner, examinatorer och handledare när det gäller deras personliga uppfattningar i tycke-och-smak-frågor och deras olika djupa kunskaper i ämnet för uppsatsen kan på olika och ibland olyckliga sätt påverka studenten/eleven. Trost ger i detta sammanhang det goda rådet
                ”… var en smula försiktig … det är i vilket fall som helst examinator som har makten (ännu).”

Uppdragsarbete diskuteras under rubriken ”Vad skall uppsatsen handla om”. Möjligheten till uppdragsarbete bör undersökas noga även för gymnasisternas projektarbeten men med en något annan innebörd än inom universitet och högskola. Här finns möjligheter för gymnasisten att komma i kontakt med tillämpningar i verkligheten och att få möta handledare med annan kompetens än skolans egna lärare.

Uppsatsskrivandet framställs som en process som ibland tar lång tid, ibland kan gå fort, men där arbetet oftast går fram och tillbaka, upp och ner. Att tvingas börja om på nytt är en naturlig del av arbetet som man också lär sig något av och som är en del av meningen med att skriva uppsats. I den situationen är det emellertid viktigt att det valda ämnet är rimligt omfattande.

Sammantaget tar uppsatsskrivandet oftast längre tid än beräknat. De flesta underskattar hur lång tid de olika momenten tar och överskattar sin egen förmåga. Därför är det naturligtvis viktigt att vara väl förberedd och att påbörja arbetet i mycket god tid. En tidig träning i skolan att lösa uppgifter skriftligt och att samtidigt kontrollera och dokumentera arbetsinsatsen är en god förberedelse för senare uppsats- och projektarbete.

Det är viktigt att tidigt bestämma vad uppsatsen skall handla om för att sedan få tid och möjlighet till ”selektiv perception”. Därigenom finns möjlighet att ganska lättvunnet få inspiration och idéer gratis. Dagboken eller en samling ”flash cards” bör vara den naturliga platsen för att samla idéer och tips och för att dokumentera de problem som uppkommit och hur de lösts.

Före behandlingen av metodfrågor rekommenderar Trost att uppsatsskrivaren ställer sig frågan ”Vad är data?”. Metodfrågor har betydelse oavsett slag av data och de skall diskuteras i alla uppsatser. Det finns en gammal tradition att skilja mellan empiriska och teoretiska studier. När uppsatser baseras på litteraturstudier skall emellertid uppmärksammas att litteraturdata kommer att vara empiri även om det tidigare skrivna i sig klassas som teori. Detta förhållande får Trost att formulera den skenbart motsägelsefyllda slutsatsen att ”även teori kan vara empiri”.

Trost har avstått från att klart beskriva skillnaden mellan begreppen källa och referens, men det bör vara en god vägledning redan att han behandlar uppslagsordet källhänvisningar under rubriken referenser.

I fråga om fotnoterna har dock förlaget Studentlitteratur här presenterat en moderniserad hybrid som med sin inkonsekvens och sitt nyskapande är störande oskön för den som fått lära sig traditionella sättningsregler för ett vetenskapligt tryckeri — en grafisk kunskap som naturligtvis blivit på utdöende med DTP-teknikens framsteg.

I svenska och engelska skall fotnottecknet sättas efter samtliga skiljetecken (även komma). Denna regel gäller också i extrema fall. Noten nummer ett i kapitlet Akribi skall med traditionell grafisk utformning se ut så här:
                … citatet skall göras för att ”kritisera, belysa eller utveckla det citerade verket”.¹
På tyska och franska skall däremot fotnottecknet sättas före samtliga skiljetecken.

En god uppsats skall präglas av klarhet och ärlighet i innehållet och av noggrannhet och konsekvens i framställningen. Jan Trost´s bok om att skriva uppsats med akribi kan vara en god hjälp på vägen mot det målet även inom gymnasieskolan.

Svenolov Lindgren, PhD

Referenser i Libris: Upplaga 1 [1998]   Upplaga 2 [2002]