Kunskap — vad är det?

---

Kunskap kan följaktligen inte spridas eller förmedlas som sådan. Det enda som kan hanteras är information som sedan av det enskilda individet i sitt sammanhang kan bearbetas till kunskap.

Redan 1658 framförde Johan Amos Comenius (1592—1670) i sin Didactica Magna (”Den stora undervisningsläran”) tesen att eleven inte kan överta någon annans kunskap utan att kunskap endast kan vinnas genom de egna sinnena och genom det egna förnuftet.

Kunskap är något som ständigt växer och förändras inom ett kunskapssystem. Ny kunskap genereras inom systemet på olika nivåer —alltifrån elementära grundkunskaper i skolan till internationell spetsforskning— genom att information genereras, distribueras och görs tillgänglig. Förutsättningen för kunskapens utbredning, spridning och tillväxt är således spridningen av och tillgången till relevant information.

Genom studier skapas de sammanhang och de mentala system där kunskap kan utvecklas och tillväxa. Målet för studierna är att skapa förståelse inom ett ämne och insikt om den samverkan inom olika områden som ytterst påverkar vetenskapens utveckling och spridningen av aktuell information.

Detta mål försöker vi vid Biologilaboratoriet nå genom att arbeta med studiemodellen TUFF som haft pedagogisk tillämpning sedan mitten av 1980-talet. Grundbegreppen i TUFF är liksom i vetenskapliga studier att tänka, undersöka, förstå och förmedla. Sådana studier kräver insats av arbete, men de leder också till förståelse och därmed till verklig kunskap.

Det är önskvärt och pedagogiskt välmotiverat att språkligt skilja begreppet studier från de nu tidstypiska, mera vulgära begreppen "läxa" och "att plugga". Dessa har tyvärr nu också funnit sin väg in i den lägre utbildningen vid svenska universitet. Dessa begrepp associeras språkligt och historiskt till ytlig, mekanisk inlärning och upprabblande av fragmentarisk information och bortser från den mentala bearbetning som fordras för att verklig kunskap skall kunna uppkomma.

”Förnedra vetenskapen ej till lexa”
[Citat från 1855 ur Valerius samlade vitterhets-arbeten.]

Ordet läxa är känt redan från början av femtonhundratalet med betydelsen dels ett bibelställe som lästes vid gudstjänsten, dels ett avgränsat stycke som lämnades till lärjungarna i en skola att inläras på en gång till nästa lektion som hemarbete. Läxa användes bildligt om sådant som inlärts mekaniskt och ständigt upprepas. Ordet läxkunskap från första hälften av artonhundratalet har därför betydelsen "ytlig kunskap".

Ordet plugga är känt från början av sjuttonhundratalet som beskrivning av lärarens arbete med den bildlika betydelsen "inprägla något i någon", exempelvis som att "plugga latin i skolpojkar". Om undervisning har ordet plugga åtminstone sedan början av artonhundratalet syftat på intensivt arbete för att innöta ett visst lärostoff, i synnerhet genom privatlektioner.

Vardagligt används ordet plugga nu med den bildlika betydelsen läsa. Om läsning har plugga åtminstone sedan början av artonhundratalet använts nedsättande om ett själlöst, mekaniskt inlärande av enskilda data ("plugga årtal").

Ordet studier är känt redan från mitten av femtonhundratalet och har till skillnad från den ytliga inlärningen som särskild innebörd att studerandet utgör en upprepad sysselsättning under en längre period. Ordet kunskap är också känt från femtonhundratalet och betecknar ett enskilt medvetenhetsinnehåll som innebär ett vetande om något, särskilt i fråga om sådant systematiskt och omfångsrikt vetande som inhämtats genom studier eller yrkesutövning.

Att läsa med ett helhetsperspektiv (ett holistiskt perspektiv) och med inriktning mot förståelse har en nära nog avgörande betydelse för ett effektivt lärande. Holismen har uppmärksammats i bl a sådan sentida pedagogisk litteratur som redan hunnit bli "klassisk".

Många studerande söker i undervisningen besked eller antydningar ("cue seekers") om hur provuppgifterna kommer att vara utformade. Dessa elever klarar ofta sina prov bra. De har emellertid ägnat sig främst åt läsning för att lära svaren på sannolika frågor, ofta utan särskilt intresse för innehållet; alltså en läsning med inriktning mot att endast komma ihåg (memorera) och återge (reproducera) texten. Det är väl känt att behållningen på lång sikt av sådan läsning är mycket dålig.

Betygskriterierna i det tjugoförsta århundradets svenska gymnasieskola formulerar sådana krav för de högre betygen som att eleven skall kunna analysera idéer och värderingar och kunna diskutera konsekvenser av olika praktiska ställningstaganden. Krav som dessa kan inte uppfyllas efter enbart pluggande av läxor i ordens ursprungliga, traditionella betydelser. För att utveckla de förväntade kunskaperna krävs arbete och eftertanke — alltså riktiga studier.