släktresan

	Släktresa till Dalarna Pingsten 2003 På pingstafton, lördagen 7 juni, morgonen efter Amalias festliga Studentmottagning, körde tre bilar i vackraste försommarväder vid 10-tiden mot dagens mål Rättvik: Jesper, Lena, Kasper och Farmor Boj i en bil från Kungsholmen... Jessica, som fått resan i försenad 50-årspresent, och Ida och Karl från Runda Vägen.. Ingela, Gerhard, Mimi och Sickan från övernattning i Uppsala...
	Redan efter ett par timmars färd var vi omgärdade av det mest ursvenska landskap, med blånande åsar, björkskog och röda stugor med vita knutar och klockan ett fick vi se den första härliga utsikten över Siljan, som är den sydligaste delen av den kratersjö som bildades för 360 miljoner år sedan när en meteorit med några kilometers diameter slog ner.
	Prick en halv timme senare var vi som planerat framme vid STF:s vandrarhem i Rättvik, en vacker timrad dalagård, och en liten stund senare dök bil nummer två upp med Sickanfamiljen, så att vi efter ett snabbt mellanmål på picknickbagens godsaker kunde köra iväg till Rättviks kyrka. Dit kom bil nummer tre med Jessica som varit och installerat sig i vännen Tomas Sjömans stuga i Sjugare-Bergsäng. Och så vandrade vi då alla för första gången tillsammans i dalasolen under björkarna vid Siljans blänkande vatten, för att hitta vårt mål på den lummiga gröna kyrkogården till Emma Sparres grav. Det fanns flera vita ingångsportar till den stora kyrkogården. Enklast är att välja ingången precis vid kyrkan och följa gången längs med vattnet. stenen står inte längre under en björk utan har lyfts upp bland andra stenar t.v. om vägen om man har kyrkan bakom sig. Det är en hög, smal, grå sten. födelsedatumet är fel ingraverat. det ska vara 29 juni.
	Efter detta besök rörde sig bilkaravanen vidare mot det närbelägna etappmål 2 Sjurbergsvägen med Emmas "Solgården" som ligger bredvid John och Märtas "Tånggården" och några hundra meter bort Helena Munktells (Emmas syster) "Furuhof". Solgården är lätt att hitta med härbren längs vägen och vackra snidade solrosor på grindstolparna. Jag (Boj) hade trott att vi skulle få nöja oss med en yttre visning av huset så vi kunde se det från sjösidan med Emmas svalgång och utsikt, men eftersom lyckan var med oss hela denna resa öppnades dörren av samma gamla trotjänarinna som vakade över huset redan 1964 när Jesper och Jessica och skidade hit från Persborg-hon var över 90 år nu. Huset ägs fortfarande av familjen Palmstierna och efter lite funderande släpptes vi in i olika omgångar till stor glädje för oss alla. Bara att få stå ute på svalgången, där Emma 1903 målade porträttet av barnbarnet Karin i röda hatten och där hon enligt Karin gärna vilade på kvällen på en dalatygsklädd ottoman och njöt av solnedgången medan hon rökte en stor fin cigarr, var en upplevelse. Tånggården där Märta och John Améen bodde somrarna 1895 0ch 96 med lilla dottern Karin, född 1894, var lätt att hitta alldeles bredvid Solgården, nästan på samma gräsmatta. Helenas Furuhof tog vi bara en snabb titt på, för klockan tickade... Den låg mycket nära på en tvärväg upp mot vänster när vi körde nedför Sjurbergsvägen igen.. Den liknade vårt gamla foto, hade två tjocka avsågade stammar vid ingången och hade fått ett nytt namn som jag tyvärr glömt.
	Tiden hade gått snabbt och det var dags att skingras för uppklädsel inför festmiddagen, såväl välkomst- som födelsedagsmiddag, klockan sex i Tällberg på Greens hotell. En slingrande, härligt vacker väg mellan faluröda stugor och gröna ängar, blommande syrener och blänk av vatten mellan vita björkstammar, knuttimrade härbren och mjölkpallar vid dikeskantens blommande hundkäk ledde oss till det höga vackra berget där traktens äldsta och traditionsrikaste hotell och värdshus samlats sedan långa tider.
	Och Greens (som vid sekelskiftet var ett stort privathem) med sin svindlande vackra utsikt över Siljan och söta Dalaklädda bordsvärdinnan Mikaela gjorde oss inte besvikna, utan levde väl upp till förväntningarna som följer med att ha rykte om sig att ha "världens vackraste utsikt". Vi hade fått högtidsplatsen med bordet mot det största fönstret ut mot sjön och utanför matsalen satt vår festmeny stiligt uppsatt: skaldjursentré- renrostbiff och chokladkaka med vildbärssås- maten och utsikten kunde verkligen mäta sig med varandra. Mamma hade komponerat inte bara en fantastiskt sevärd resa utan med omsorg valt den minnesvärda middagens plats och mat och goda vin. från verandan hördes fiolmusik då glada spelmän underhöll sig själva och gästerna. Det kändes historiskt att få sitta med samma utskt för ögonen som vara anmödrar så många gånger före oss. Och Siljans blåa landskap kändes skönt för själen. (jessica)
	Vid halv niotiden körde vi så vidare, med Jessica i täten för att fortsätta den vackra ljusa kvällen på terassen till den lånade Sjugarestugan - samma Sjugare som finns omnämnt i Karlfeldts dikt: "Hon kommer utför ängarna i sjugare by. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy" Här slutade vår första reskväll med en kärleksfull firning av resans födelsedagsbarn. Med bubbel i glasen värmdes vi alla av tal, presenter och sång till Jessicas ära. Mamma fick läsa från pappret, men Jesper talade varmt och fritt uir hjärtat, när han gav syster Jessica tavlan med fotografi från en av sina resor. Ida sjöng så vackert en egen visa som hon sa att hon alltid förknippar med sin mamma och Ingela talade så tillgivet om Jessicas tidiga värdinnetalanger redan i Kalaskulan (lekstugan) på Färgaregården, medan hon och Sickan begåvade Jessica med en vacker klänning från Jordanien.
	Pingstdagen söndagen 8 juni. Efter att ha frukosterat på olika håll, Sickan och jag som övernattat med Jessica i sjugarestugan fick en överdådig frukost dukad ute på den soliga verandan med ett krus fullt med smörblommor bland allt det goda var det dag att fortsätta släktresan.

	Vid halv tiotiden möttes våra tre bilar nere vid stora vägen Rättvik-Falun, för att i samlad tropp och god tid vara framme vid Grycksbo kyrka (invigd 1908) för att se Emmas altartavla och träffa tre släktingar vi bara känt till brevledes ett par månader, läkarparet Davidsson, Axel och Eva, född Munktell (barnbarns barnbarn till Augusta och Henrik) och Marianne (också barnbarnsbarnbarn). Eftersom det hölls konfirmandgudstjänst kl 11 och kören eventuellt skulle sjunga något av Helena Munktell, vilket de specialiserat sig på, bad Eva oss att stanna -något vi inte behövde ångra. För även här var försynen med oss sommarstämningen i den ljusa, rena, enkla kyrkan med Emmas förklarade ängel var total, den högklassiga kören i sina färgstarka hembygdsdräkter som en folkvisa att se på och prästen ung, okonstlad och övertygande. Sång och tal växlade snabbt, här fanns inga longörer. Också ute på den soliga kyrkbacken när gudstjänsten var över, fortsatte det hela som en dalamålning. Flickorna i sina dräkter förevigade av Jespers intresserade kamera stod kvar och sjöng flera visor, bland annat min irländska favorit "Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän." Men så tog den vänlige Axel ledningen och den lilla karavanen guppade iväg de korta vägen till grycksbo herrgård, som vilade söndagsfin i den lummiga gröna parken med krattad gårdsplan och flagga i topp, så nu vet ni var vi har de traditionerna ifrån! Också här var jag beredd på att vi skulle nöja oss med en långsam promenad i den vackra parken med ån och vita bron och lusthuset på plats, men Lyckan var med, som sagt -husets fru Sylvia, gift med Putte Wickman, som jag förvarnat i brev dök upp ocjh bjöd oss så vänligt komma in.
	Säkert var vi i det vackra gamla huset, som sett så mycket av släktens öden, i långt över en timme -beundrade rum efter rum, drack Ramlösa i det stora rymliga köket, inspekterade fin gammal fast inredning, imponerades av den pampiga och breda trappan upp till andra väningen, den stora vackra salen med de munktellska släktporträtten och salongen intill med tromp d'euil-målningar.
	Kameror knäppte, samtalen flödade, det svarta kattsyskonparet Knutson och Maja följde oss nyfiket och husse försvann iväg till kopnsert på läckö-slott innan jag kunde slita sällskapet vidare vid halv två.

	På adress "Tunet" strax utanför Falun väntade Eva Davidsson med lunch hon åkt i förväg för att ställa fram så nu nöjde vi oss i bilkaravanen med att studera pappersbruksägorna och de faluröda fina gamla arbetarbostäderna med sina vita förstukvistar och namn som Paris och Berlin och Chicago, Peking och Dakota, genom nedrullade bilrutor och sakta farten på den slingriga vägen när vi passerade det romantiska Bengtsarvet. För vem ville inte ha lunch?
	"Tunet" visade sig vara en riktig dalagård, med timrade uthus, gröna ängar med betande får och vallhund, klockstapel i modell från Falu gruva, pickande Hedemorahöns och härlig veranda med flaggtorkarbom ovanför ett festligt dukat längbord med liljekonvaljer i putsade silverbägare. Som vi sedan åt och njöt av den möraste lammgryta och rikligaste salladoch goda dalabröd medan solen sken, sjön glittrade mellan björkarna och trivseln och frändskapen guldkantade dagen, -Klart man vill bjuda släkte på lunch, sa det rara värdparet och när sista smulan av den varma nygräddade äggula sockerkakan var slukad till kaffet visades vi runt inomhus med många munktellska minnen och flera tavlor av Emma. Särskilt den som kallas "orangeriet" är fin tycker jag. Var och en gjorde nog sitt släktfynd bland allt som fanns. Jesper fick se ett foto från övre festsalen på Grycksbo under Evas pappas tid och där hängde mannen med den stora peruken, som han har över sin egen säng nu. via Mariannes bärbara dator och Evas samlingar plockades många saknade uppgifter fram och det var också Marianne som visade vägen fram till dagens sista etappmål när vi väl tagit adjö av de rara Davidssons efter att ha samlats till ett stort glatt släktfoto på verandatrappen vid halv femtiden. Vi for då den korta biten till Stora Kopparbergs kyrkogård inne i Falun -en både fridfull och ståtlig kyrkogård med tjockstammade gamla träd och grönt, grönt gräs. Här fanns Munktells släktgrav och lite längre bort den Eggertska där Augusta är begravd hos sin far. den är lätt att känna igen, en bruten kolonn på en hög ljus sockel, och med inskriptionen nu så nära ett gammalt träd att man får leta lite efter den. Emma har målat av den på en liten tavla Jesper har -nu först vet vi vad hennes hundraåriga bild förteställer. Och här skiljdes våra vägar åt för den här gången.

	Sickan familjen for tillbaka till Rättvik för ytterligare en kväll hos Jessica i Sjugarestugan dit värden Thomas Sjöman med Särbo kom och trakterade sällskapet med Karlfeldt uppläsning av just den tidigare citerade dikten om flickan som kom från Sjugare by, medan vi for hem till Amalia och den studentfina våningen. Förbi fönstren gled ännu en gång åsarna, björkarna och sjöarna och det var lätt att i minnet höra Grycksbokören i sina blomstrande dräkter sjunga så fint Carl David av Wiréns härliga dikt: "En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar.." Han skrev den 1889, då ännu Augusta, Emma, Helena och Märta levde. Det kändes som om de nu skulle tyckt om att vi hälsat på dem i det landskap de alla älskade så speciellt.
	Till Boj! Ett jättestort tack för att du tog oss med på dena minnesvärda resa, som du så in i minsta detalj planerat, för att vi skulle få en så fin upplevelse som möjligt. Att Lyckan följde oss så troget hela vägen var ingen annans än din förtjänst!