>

	Litauen Baltisk kulturhistoria med inriktning på Litauen Baltikum befolkades under inlandsisens smältstadium ca 7000 f Kr av folk som kom söderifrån, den s.k "Kunda-kulturen". Under 4200-2500 f Kr hörde Baltikum och Finland till det omfattande kam-keramiska kulturområdet mellan Volga och Östersjön. Vid den äldre stenålderns slutskede 2500-2000 f Kr bredde den boskapsskötande båtyxkulturen ut sig från Centraleuropa till Baltikum. Bronsåldern medförde skandinavisk påverkan i Baltikum och Finland. Emellertid visar Litauen inga spår efter den skandinaviska bronsåldern, i stället möter man i södra Litauen inflytande från Centraleuropa och baltikum, den s.k."Lausitz kulturen". Järnåldern i Norden sammanföll med betydelsefulla folkvandringar i hela europa. Gotiska vandringar försatte slaviska stammar mellan Karpaterna och Dnjepr i rörelse österut och norrut. I tidiga baltiska samhällsinstitutioner märks inflytande från järnålderns Skantinavien, t.ex. Gotland.
	Baltisk medeltid Baltikum omvändes till kristendomen senare än övriga Skandinavium. Litauens cirka 20 småkungadömen förenades 1219-1236 av fursten Mindaugas, som 1251 lät omvända sig och sitt land till den romersk katolska tron genom en delegation, som var direkt utsänd av påven Innocentius IV och inte via Bremen och Lund som Estland och Livland. Under Hansa-tiden var Visby på Gotland och Talinn i Estland befästa tyska handelsstäder. Litauen var under tidig medeltid en inlandsstormakt, som sträckte sig över Rysslands slätter till Kiev och Smolensk. 1386 gifte sig den litauiske kungen Jagiello med den polska tronarvingen Jadviga, varvid landets gränser växte. Som störst var Litauen under storfursten Vytautas 1392-1430. dess huvudstad var Vilnius. År 1501 ingicks personalunion mellan Polen och Litauen. Polens kung valdes från och med nu till Litauens storfurste. Statsorganen skulle dock hållas åtskilda. Reformationen som Martin Luther igångsatte 1517 i och med uppspikandet av teserna i Wittenberg nådde de baltiska staterna på några år. Dock har Litauen fram till i dag förblivit starkt katolskt, liksom Polen.
	Den svenska tiden i Baltikum Den svenska tiden som kom att vara i åttio år, inleddes med Gustav IIs belägring och intagande av Riga 1621. Sverige hade redan tagit över Estland 1561. Riga kom att bli en viktig svensk handelsstad för handeln med Ryssland. Utvidgandet av det svenska riket mot Baltikum hade skett genom militär erövring och med utnyttjande av gynnsamma konjunkturer. Polen, Ryssland och danmark hade varit politiskt svaga. Alldeles vid slutet av 1600-talet tycktes förutsättningarna finnas att återta det svenskarna erövrat. Danmark ville åt Schlesvig-Holstein. Ryssarna eftertraktade handelsförbindelserna över Östersjön och August den starke i Polen ville återerövra de förlorade områdena. Just då drabbades Sverige och Baltikum av de "stora dödsåren" (1695-97) med missväxt och hunger. Huvudnäringen i de baltiska länderna under medeltiden kom jordbruket; spannmål, hampa och lin. Karl XII, som var Sveriges kung vid denna tid lyckades till en början hålla stånd och tvinga danskarna till fred och bryta den ryska belägringen vid Narva. Vid Dvina fick polackerna se sig besegrade och August fick avsäga sig tronen. Flera balter deltog i den svenska armén. Men KarlXII och hans armé kunde inte stå emot ryssarna. Nederlaget 1709 vid Poltava innebar slutet för Sverige som stormakt och Estland, Livland, Ingermanland och Karelen uppgick i det ryska riket där St Petersburg grundlades som ny huvud- och handelsstad mot Östersjön. Baltikums självstyre bibehölls och det indelades i guvernment. Tvillingstaten Polen-Litauen förblev densamma. Medan den litauiska överklassen förpolskades förblev litauiskan böndernas språk. Den baltiska adelns förmånsrätter och dess traditionella självstyre lämnades intakta, men samtidigt som adelns friheter bevarades eller utökades sjönk bönderna i en allt djupare ofrihet. Livegna, som 1719 flydde från sina herrar fick straffas med märkning av glödgat järn i pannan, fördrivas till Sibirien och till och med dödas.
	De baltiska böndernas historia De baltiska böndernas livegenskap och underlydande ställning hänger enligt Mauno Jokipji samman med att de tyska korsriddarna under medeltiden tog länderna i besittning och tvingade böndena till underkastelse. 1772-95 delades Polen och Litauen mellan grannstaterna. Litauen kom att höra till det ryska kejsardömet. Det delades i två guvernment, Vilnius och Kaunus. Vilnius har Baltikums äldsta universitet grundat 1578. Här skolades ämbetsmän och präster. Den litauiska adeln gjorde tillsammans med Polen uppror mot Ryssland 1831-1863. Nu blev det slut på den självständighet som funnits kvar. Vilnius universitet stängdes och namnet "Litauen" förbjöds 1840. Latinska bokstäver förbjöds i litauiskan, ämbetsmannakåren förryskades och ryska blev undervisningsspråk i skolorna. Under den ryska tiden genomgick baltböndernas ställning betydande förändringar. Befolkningsbortfallet under svensk-ryska kriget bidrog till att trycka ned bönderna i träldom. Under 1700-talet tredubblades pålagorna på bönderna, människoauktioner var allmänna och moralen undergrävdes av de krogar godsägarna inrättade. I upplysningens anda krävde Katarina II av Ryssland, sedan hon gjort en resa i de baltiska länderna, förbättringar av böndernas situation. Emellertid förändrades böndernas ställning inte det minsta. Vid 1700-talets slut började dock framsteg göras vad gällde böndernas ställning. I en outhärdlig situation, och i väntan på förbättringar av de livegnas ställning utbröt lokala bondeoroligheter över hela Baltikum, med början i Estland 1784. För att stoppa oroligheterna krävdes både soldater och kanoner och man blev vitt kända i Europa genom journalister och författare. Förbud mot att aga bönderna, plus "fågelfrihet" d.v.s. rätt för de livegna att flytta infördes. Alla bönder var fria, men utan jord. Det mest kända upploppet var "Mahtra-kriget" i Estland 1856. Lantarbetarna vid Mahtras gods gjorde uppror. De besköts av soldater vilket väckte en oro som nådde St Petersburg. Arrendeslaveriet, som arrendebetalning förbjöds 1868 och under de följande decennierna var det just friköpningen av gårdarna som innebar stora bekymmer och påfrestningar för bönderna. Vid århundradets slut hade den gamla bondejorden ändå till stor del förvandlats till privat bondejord, även om godsens areal alltjämt var större än arrendatorernas. Källa:Jokipji Mauno, Baltisk kulturhistoria, bonniers Fakta Bokförlag AB,Uddevalla 1992