Harvey Cropper föddes i New York 1931 av västindiska föräldrar som invandrade från St Vincent på 20-talet. Hans far var kemist och modern broderade. De bosatte sig i Harlem där Harvey växte upp på 40-talet med grannar som Joe Louis och Duke Ellington.
Vid 14-års ålder började Harvey att ta lektioner i måleri, uppmuntrad av sin far.
Sedan kom Koreakriget, Harvey utbildades till sjukvårdare av amerikanska armén och åkte iväg. Under en tripp till Japan träffade han Gushi en målande zenmunk som tog emot honom som elev.Under ett år studerade han zen och måleri vid Jorin Ji-templet.

Det var hans far som även tänt intresset för zenbuddismen ett intresse som speglar sig i hans konst och i hans livsstil än idag. När han kom tillbaka till New York i början av 50-talet fortsatte han att måla. Han återknöt kontakten med Charlie Parker och blev hans konstlärare.
- Han hade talang och kunde ha blivit en duktig konstnär, säger Harvey. Under några år målade han intensivt och sålde en hel del av sina tavlor. Men livet i New York räckte inte till. Åk till Europa sa hans mamma. Av Parker och amerikanska beatniks hade han även hört talas om Sverige. Efter att ha tillbringat en tid i Paris kom han till Bornholm. Samma år som Parker dog.
1981 flyttade han in i ateljén på Krukmakargatan på Söder i Stockholm. Trapporna är branta och slingrar sig runt i trapphuset som i ett medeltida torn. Det känns som om tiden står stilla där. På hyllorna som löper runt ateljén står olika flaskor, kranier och andra skelettdelar, skulpturer, en uppstoppad skata, glasburkar med penslar och annat. En av skulpturerna föreställer hans vän Charlie Parker. På bordet vid soffan står en vas med nyplockade höstblommor.
I ateljén har han elever 3 gånger i veckan. Olika färgsättningar och stilar frodas på dukarna. Något som Harvey uppmuntrar. Han talar inte om vad de ska måla, bara hur de bäst ska förverkliga det de själva vill göra. Harvey verkar nöjd med sitt liv och hans enorma produktion genom åren lämnar ingen oberörd.
Han fascineras av konstens alla former och har som ett slags credo deklarerat;
- En konstnär måste ständigt arbeta vid fantasins gränser men maximal intensitet bära den mänskliga situationen för att möta en meningsform för de levande.