Datorernas Millennieskifte av Marcus Strömberg Med förhoppningen att denna information kan vara till nytta för er vill jag med denna artikel ge lite fakta om de kommande problemen som orsakas av datorer under detta och nästa år. Jag börjar från början. För c:a 30 år sedan var dataminne en mycket dyr vara. Det var dataprogrammen som fyllde minnena, och dessa program skulle alltså vara så små som möjligt. Programmerare pressades då av företagsledningen i sina organisationer till att komma med lösningar på detta problem, och en av dem blev att förkorta datumen i all programkod. Man skippade helt enkelt de första två siffrorna i århundradet och 1965 blev bara 65, 1984 blev bara 84 osv. Man tjänade ganska mycket minne på denna åtgärd. Många programmerare tyckte emellertid att detta var en dålig ide, för detta århundrade skulle ju trots allt ta slut någon gång i framtiden och då skulle inte dessa program fungera. Datorerna skulle nämligen uppfatta år 00 som 1900 och de flesta beräkningar med tiden som bas skulle bli felaktiga. Dessa programmerare fick dessvärre inget gehör för sina tankar, dels därför att de inte höjde sina röster tillräckligt högt - vem vill gå till chefen och föreslå något som kommer att kosta pengar nu och inte ge utdelning förrän om 30 år? - och dels för att företagsledningen inte hade tillräckliga kunskaper om datorerna för att förstå vilka problem denna besparing skulle kunna medföra i en avlägsen framtid. Handlingsförlamning Nu har dessa 30 år gått och man har fortfarande inte gjort något. Man frågar sig varför man inte ändrade tillbaka datumen på -80 och -90 talen? Av framförallt två skäl: Ett har jag redan nämnt. Programmerare som gått till sin företagsledning och påpekat problemet har aldrig blivit särskilt populära. Cheferna har aldrig hört talas om detta problem förut. De kan inget om datorer, och varför skulle vi lägga ned miljontals kronor eller dollar på något som KANSKE kommer hända om 10 år, 7 år, 3 år osv. Programmeraren kunde nämligen inte tala om exakt vad som skulle hända 1/1 år 2000, det kunde ingen göra och kan ingen göra idag heller. Datum finns på alltför många ställen i datorer för att man exakt skall kunna förutse vad som kommer att hända med en viss dator. Denna osäkerhet tilltalade inte de som fördelade pengar i myndigheter och företag - det fanns mera konkreta föremål för investering tyckte man. Vad man KAN vara säker på är emellertid att EN DEL av datorerna KOMMER att sluta fungera om inget görs, och för att förhindra detta måste ALLA datorer åtgärdas. Det andra skälet till att inget gjordes var följande: Datorer är sammankopplade i nätverk. Nätverken är sammankopplade i ännu större nätverk. Inom dessa nät kommunicerar datorer med varandra, och alla datorer måste använda samma standarder i sitt språk, t ex hur man uttrycker datum. ETT företag kunde inte ensamt åtgärda sina system för då kunde problem uppstå med kommunikationen till andra organisationer. Företaget är dessutom beroende av att dess leverantörer av datautrustning åtgärdar dessa fel i sina varor, men det kan dessa inte göra bara så där, för då måste alla leverantörernas kunder också börja åtgärda sina system. Alla måste alltså göra detta samtidigt. Ingen har haft ansvaret för denna samordning, och den har inte heller skett. Inte förrän programmerarna börjat skrika högre och högre för att de förstått att tiden börjar rinna ut så har många företag nu börjat arbeta med att ställa om sina datorer till fyrsiffriga årtal. Problemets natur Dataprojekt blir ALLTID försenade. Det GÅR INTE att förutse hur lång tid ett projekt kommer att ta. Av erfarenhet vet man att skriva programkoden är 10% av arbetstiden. 90% av tiden går till att testa systemen och åtgärda otaliga fel som dyker upp. Ändrar du en sak i ett dataprogram så slutar en annan del att fungera. När du ändrar den delen får du problem med något annat. Detta är dataprogrammens natur, och förklarar varför 90% av arbetet återstår när programmet är skrivet. De flesta företag och myndigheter som börjat åtgärda sina datorsystem började under 1998 eller 1997 och de flesta av dessa har ännu inte börjat TESTA sina system. De har mer än 90% av arbetet kvar, men bara 10 månader på sig. Vilka datorer är det som kommer att få problem, dvs stanna eller ge felaktig information, om de inte åtgärdas? Två typer av system: Det är s k stordatorer som finns i så gott som alla stora företag. En stordator är inte av pc typ, den är gammal, dess programkod är skrivet i ett gammalt programmeringsspråk som få personer nu för tiden behärskar och den är hjärtat i företagets datorsystem. Dessa stordatorer reparerar företagen själva genom att anställa programmerare som kan dataspråket i fråga. Olika företag och organisationer har olika mycket programkod att åtgärda . Man brukar tala om hur många miljoner rader kod ett företag har. Den andra typen är s k inbäddade mikrochip. Dessa finns praktiskt taget överallt i vårt samhälle. De är små datorer som styr allt ifrån järnvägsväxlar till bränslekontroll på flygplan till styrsystem i satelliter till kontroll av pipelines på havsbottnen till telefonväxlar till system i kärnkraftverk osv. Programmet är inbyggt i själva strukturen i chipet och chipet är inbyggt i en maskin eller liknande. För att åtgärda felet måste maskinen plockas isär, chipet plockas ut, strukturen översättas till programkod (som ofta är så gammal att bara pensionerade programmerare kan den), datumfelet åtgärdas i programmet, ett nytt chip tillverkas utifrån programmet (med hjälp av en s k kompilerare som ofta inte existerar längre därför att chipet tillverkades för flera år sedan), och slutligen måste chipet byggas in i maskinen igen. Då skall det förhoppningsvis fungera tillsammans med alla andra chip i sin omgivning. Företagen litar på att leverantörerna av produkter med mikrochip skall åtgärda dessa. Problemet är att produkten och chipet som oftast är några eller flera år gamla inte längre finns i produktion, utan har ersatts av en annan produkt. Det företagen då har att välja mellan är att köpa helt nya maskiner eller att vänta på att leverantörerna skall åtgärda de gamla. Det är lätt att föreställa sig det enorma tryck på vissa leverantörer detta leder till, ännu mer eftersom leverantörerna själva samtidigt måste åtgärda sina egna system, samt att de också har leverantörer som de måste lita på, vilka i sin tur har leverantörer...osv. Hur stort är problemet? Ett sätt att visa det på är att se på hur mycket pengar företagen har budgeterat för detta arbete. Sexton av några av världens största företag har tillsammans budgeterat motsvarande 36 miljarder svenska kronor till att lösa dessa datorfel. Några av företagen i denna sammanställning är Citicorp, Chase Manhattan Bank, J.P. Morgan, Bell Atlantic, 3M Corporation, AT&T, General Motors och BankAmerica. USAs federala myndigheter har budgeterat motsvarande 50 miljarder kronor. Dessa siffror ökar för varje månad som går. Skulle dessa företag investera så mycket pengar om problemet inte var verkligt? Om det inte var gigantiskt? Kan då företagen kompensera sin förlorade tid med att budgetera mer pengar till arbetet? De försöker i alla fall, vilket visas tydligt av de stigande siffror på anslagna medel som hela tiden publiceras. Till en viss gräns kan de göra det. Men det finns en gräns när arbetet inte längre påskyndas, hur många programmerare man än anställer. Varför? Det är lätt att inse: Ett dataprogram är en strukturerad enhet. Om det för en programmerare tar 100 timmar att skriva om ett visst program, så tar det inte en timme för 100 programmerare att skriva om samma program. Det är en omöjlighet därför att uppgiften inte går att fördela och samordna på det sättet. Som jag nämnt så är det ofta mycket gamla datorspråk som dessa system är skrivna i. Det råder brist på programmerare som kan dessa språk och som är kompetenta nog att åtgärda felen. Detta är ett problem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med programmerare i världen för att alla skall kunna rätta till felen på återstående tid. Många företag, framför allt små och medelstora, har inte börjat arbetet, och när de får upp ögonen för problemet har jätteföretagen redan sugit upp de programmerare som finns. Projekt har startats för att utbilda nya programmerare, men hinner de lära sig på denna korta tid? Hinner de i så fall åtgärda någonting under den återstående tiden? Finns det ingen uppfinning som kan lösa de här problemen? Den kommer väl snart att komma? Svaret är Nej. Det finns smarta program som PÅSKYNDAR omprogrammeringen av stordatorer med c:a 30%. Kom ihåg att programmeringen endast motsvarar 10% av arbetet, den slutliga testningen som motsvarar övriga 90% påskyndas inte av dessa hjälpmedel. Vad gäller mikrochipen så måste man göra allt det jag skrev om ovan. Det finns ingen genväg. Vad säger experterna? En programmerare som arbetade med tillverkning av medicinsk utrustning för c:a 20 år sedan berättade följande: När han skrev sina program så gjorde han inte någon dokumentation till sin programkod. Alla programmerare på hans arbetsplats gjorde likadant. Alla använde två siffror i sitt datum istället för fyra, och han vet att hans program kommer att sluta fungera 1/1 2000. Om han såg sitt program nu 20 år senare skulle han inte förstå hur det var uppbyggt, och han skulle inte kunna reparera det, sade han. De flesta i branschen gjorde på samma sätt. Joel Willemssen, direktör för civila informationsmyndigheten i USA vittnade inför amerikanska representanthuset: "The public faces a high risk that critical services provided by the government and the private sector could be severely disrupted by the Year 2000 computing crisis. Financial transactions could be delayed, flights grounded, power lost, and national defense affected." Det intressanta här är att han anser att USA riskerar att förlora sin elförsörjning. Vad har hänt? Detta var bakgrunden. Hur är det nuvarande läget? De flesta stora företag lovade någon gång under 1997 eller 1998 att vara klara med sitt arbete senast den 31 december 1998. Vad hände? Svaret är att bland Fortune 1000, dvs de 1000 största företagen i världen, så har färre än tio ännu uppgivit sig vara klara - det är nu maj 1999. Inget företag hann klart till 31 december 1998. Om det var så att majoriteten av dessa företag skulle hinna klart i tid till 1/1 2000, skulle då inte åtminstone ett litet antal hålla sin tidsplan? Efter att i Februari i år ha utvärderat situationen uppmanar amerikanska senaten befolkningen att lagra mat och andra förnödenheter inför år 2000. Myndigheter i Kalifornien uppmanar nu också sin befolkning att förbereda sig inför år 2000 som inför en naturkatastrof. Man uppmanas att bli självförsörjande, att klara sig utan el, att lagra mat, vatten och medicin, samt att ta ut pengar från banken. Också i Oregon uppmanas invånarna av myndigheter att bli självförsörjande. Skulle dessa myndigheter VÅGA ge sådana här rekommendationer om problemet inte var verkligt? De riskerar ju med dessa uppmaningar att skapa oro som kan få allvarliga effekter på ekonomin. Det är också värt att notera att USA ligger främst i världen vad gäller arbetet med datorer inför år 2000. Med dessa fakta som bakgrund vågar jag dra en slutsats: Det finns en RISK att några företag, organisationer och myndigheter kommer att missa deadline och bli oförmögna att fortsätta sin verksamhet. Om man hårdrar det är det inom fyra sektorer av vårt samhälle som detta blir allvarligt: telekommunikation, elproduktion, bankväsende och vatten/avlopp. Olika delar av vårt samhälle är så sammanvävda att alla i stort sett är beroende av de andras funktion. Om någon av banker, telefoni eller el får problem i ett samhälle, så får alla tre områdena problem. Om vattenförsörjning och vattenrening upphör i en stad stannar allt annat i den staden. OM el- eller vattenförsörjning upphör spelar det STOR roll VAR man bor, om man har tillgång till VED och VEDSPIS samt om man har tillgång till MAT och färskt VATTEN. Den här informationen kommer att sprida sig, förr eller senare. Det är ett faktum om man ser på USA. Efter nyår skedde i USA en explosion i media om år 2000 problemet. Varje dag ägnas stora rubriker åt detta, vilket ännu inte är fallet i Sverige. Följden av detta har i USA blivit att människor börjat förbereda sig inför kommande problem. Detta har bl a lett till att vedspisar och oljelampor nu är mycket svåra att få tag på. Man har påbörjat ransonering av guldmynt. När människor inser att deras pengar på banken ligger i riskzonen börjar de ta ut dessa och köpa guldmynt för dom istället. Planer görs nu upp i USA om att förhindra uttag av pengar ur bankerna. Enligt CNN planerar nämligen c:a 50% av USAs befolkning att ta ut extra pengar ur banken med tanke på år 2000. Eftersom endast en liten del av alla pengar existerar som kontanter skulle detta leda till att bankerna tvingas stänga. Det är bara en tidsfråga innan det som händer i USA har spritt sig till resten av världen. Om människor vill förbereda sig i en situation som denna skulle det gagna alla om man koncentrerade sig på att skapa de nödvändiga förhållandena och skaffa de nödvändiga sakerna - inte på att tömma sina bankkonton. I en krissituation behöver man inte i första hand pengar, utan mat, vatten och husrum. Hur förbereder sig världens stater inför eventuella problem? Canadas och USAs arméer tränar inför år 2000. USAs president har skrivit under nya krigslagar inför år 2000. Israels krigsmakt förbereder en egen infrastruktur inför år 2000, vilken kommer att vara helt isolerad från den civila infrastrukturen. Ryssland åtgärdar endast sina kärnvapen. Inte sina övriga datorer, inte ens dom i kärnkraftverken. De har inte råd, utan tänker vänta och se vad händer. Att sprida den här informationen kan tyckas provocerande. Mitt svar är att fakta är objektiva och människor har rätt att känna till dessa. Om man verifierar uppgifterna är det sedan upp till var och en om och hur man vill agera utifrån dem. Uppgifterna i detta dokument är samlade från personliga kontakter, amerikansk radio samt internet. Slutord När man funderar kring det här ämnet bör man även ta upp en alternativ möjlighet. Media, programmerare, "experter" och till synes oberoende utredare säger visserligen det som jag här har lagt fram, men man säger också hela tiden att ingen vet med säkerhet hur stort problemet är. Det kan alltså vara så att hela den här frågan har pumpats upp och i stort iscensatts av organisationer som kan kontrollera media och expertutlåtanden. Det kanske inte kommer att hända särskilt mycket med datorerna, men all hets i media om detta, samtidigt som högt uppsatta politiker vägrar gå in på sakfrågor utan säger bara att "några dagars problem på sin höjd kan det bli", kan skrämma upp folk och bidra till ekonomiskt kaos redan innan år 2000. Detta kan givetvis utnyttjas av intressen som vill införa mer kontroll i form av t.ex. en världsregering, världsarmé och en världscentralbank. Jag är medveten om att jag med denna text i så fall är med och bidrar till propagandan, men den risken tar jag. Om det skulle vara så att hela den här historien är fabricerad, så skulle även det innebära en stor risk för vårt samhälle. Jag anser personligen att vad som än är sanningen bakom all information om år 2000 problemet, så är det en mycket bra idé att nu bli mer självförsörjande. Det handlar som alltid om att lyssna inåt och känna efter vad känns rätt för just dig. Att göra något utifrån rädsla inför framtiden tror jag inte på. Det är kunskap i kombination med kärlek och intuitiv insikt som leder till något gott. Copyright 1999 dafreeworld Till dafreeworld

Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K, Y2K,