"Berätta för mig nomad
hur man bygger städer och överger dem
utan att känna sig övergiven."
Arne Nyman
På Moshe Rabbenus begäran att G-d skall låta visa honom "sin härlighet" (2 Mos. 33:18), svarar den Helige, Lovad vare Han, i det Han lovar efterkomma Mose begäran: "Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig", dock med det förbehållet, att "mitt ansikte kan du dock inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva" (2 Mos. 33:19-20).
Emellertid, fortsätter den Evige, "här är en plats nära intill mig ...i en klyfta på berget" (2 Mos. 33:21), där Moses kan beskyddas från denna ödesdigra syn.
De ord som fått den något missvisande svenska översättningen "en plats nära intill mig" - i engelska översättningar återgivet med "a place by me"- är i det hebreiska originalet kort och gott:
"maqom iti" - "en plats med mig" eller "en plats hos mig".
Enligt en Midrash, som citeras av Rashi, refererar dessa ord till platsen för den G-domliga närvaron, Shechinah. Detta betyder vidare, enligt samma Midrash, att G-d sade: "Platsen är hos mig" (eller "med mig") och inte "Jag är på platsen", ty den Helige, Lovad vare Han, är platsen för Universum, men det av G-d skapade Universum är inte G-ds plats, innesluter inte G-d.
Implikationerna av dessa få rader ur Toran och den midrashiska kommentaren är vittomfattande. Det följande är ett försök (i förkortad form) att se litet närmare på en av de lärdomar som kan utvinnas härav, och som har en klar aktualitet också för dagens politiska situation i Mellanöstern.
Vi lägger först märke till att G-ds "härlighet" och "skönhet" (hebr. "tuvi", bättre återgivet som "min godhet") är någonting rörligt, det är någonting som den Helige, Lovad vare Han, låter passera förbi Moshe Rabbenu (det hebreiska originalet har här "a'avir", i 1. person singularis, med betydelsen just av att föra förbi, transportera, överföra). Det är således inte någonting statiskt, som man kan återfinna igen bara genom att uppsöka en viss plats. Anledningen till att Moshe Rabbenu får sin begäran om att få se G-ds härlighet beviljad är inte att han har uppsökt en viss plats - berget Horeb, utan att "du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn" (2 Mos. 33:17), som den Evige svarar Moses. Detta skulle kunna tolkas så, att det är genom att utföra mitzvot som Moses har gjort sig förtjänt av den stora ynnest som vederfars honom. Ty det är genom mitzvot som mötet mellan G-d och människa äger rum. Det är genom mitzvot vi "gör oss påminda" hos den Helige, Lovad vare Han.
En viktig konsekvens, sammanhängande härmed, av Torans ord och av den midrashiska kommentaren, borde vara ett kraftigt ställningstagande mot den form av avgudadyrkan, som ibland ligger nära till hands då man upphöjer vissa geografiska orter eller landområden till "helig mark". Det är ett avguderi som oundvikligen leder till våld.
Men finns det då inte grund för talet om "heliga platser" och om "helig mark" i Toran själv? Vi erinrar oss här episoden med den brinnande busken i Toran, där den Helige, Lovad vare Han, säger till Moshe Rabbenu: "Träd inte hit. Dra dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark." (2 Mos. 3:5).
Man kan fråga sig: vad är det som gör just denna plats helig? Dess exakta beliggenhet är högst osäker. Toran omtalar platsen som "G-ds berg", beläget någonstans i Horeb-området, dvs. i det område där Israels folk senare skulle motta Toran på berget Sinai. Men inte heller den fysiska orten för Horeb eller för berget Sinai, vare sig dessa två antas vara identiska eller ej, är fullständigt känd. De flesta tidiga källor identifierar berget Sinai med Jebel Musa (eller "Mount Catherine") på den södra delen av Sinai-halvön, medan senare hypoteser har velat se Jebel Ya'llaq, längre norrut, eller Jebel Sinn Bishr, österut, som det egentliga Sinai berg. (Se Aryeh Kaplan - The Living Torah).
Poängen är att det inte spelar, eller inte borde spela så stor roll. (Rabbi Jules Harlow, som har gästat Stockholm under våren, poängterade i en predikan att det faktum att Toran gavs till Israels folk i öknen, eller vildmarken - en plats som inte tillhör någon, betyder att Toran också tillhör alla, inte bara Israels folk.) Det som gjorde platsen där den brinnande busken stod till en helig plats, var det inte just det att det var platsen för Moshe Rabbenus första möte med det G-domliga? En helig plats - det är en mötesplats, en plats för mötet mellan G-d och människa, och mellan människa och människa. En helig plats, det är en öppen plats, en plats öppen för möten - med det g-domliga och mellan människor. Alltså, det finns inga platser som är heliga i sig. En plats görs helig, genom mitzvot. Men en plats över vilken herraväldet bara kan upprätthållas med våld, en plats från vilken människor som rättmätigen borde ha tillträde utestängs, en plats som inhägnats och avgränsats - inte bara för att avskilja "det heliga från det profana", men också för att omöjliggöra mötet mellan människor, en sådan plats kan inte vara "en helig plats".
Det ser ut som en paradox, men i modern tid är det just Mellanöstern - fordom bebott huvudsakligen av nomader, som har blivit till det hörn av världen där frågan om platsens helighet och äganderätten till jorden tydligast ställts på sin spets. Det har haft olyckliga konsekvenser för utvecklingen i området. Fem krig, lågt räknat, på mindre än 50 år är resultatet. Problemet tycks bottna i att besittningen av jorden, marken har gjorts till ett grundelement i den nationella identiteten. Så inleds staten Israels självständighetsförklaring från 1948:
The land of Israel was the birthplace of the Jewish people. Here their spiritual, religious and national identity was formed. Here they achieved independence and created a culture of national and universal significance. Here they wrote and gave the Bible to the world.
Och i den palestinska självständighetsförklaringen från 1988 speglas samma tanke om den nära förbindelsen mellan landet, jorden, och den nationella identiteten:
Palestine, the land of the three monotheistic faiths, is where the Palestinian Arab people was born, on which it grew, developed and excelled. Thus the Palestinian Arab people ensured for itself an everlasting union between itself, its land, and its history. ...the undying connection between Palestine and its people secured for the land its character, and for the people its national genius.
Att besittandet av landet har fått en så stark markering i båda de nationella självständighetsförklaringarna är faktiskt en smula förvånande, sett i ett religiöst perspektiv, ty i både judisk och muslimsk tradition är det G-d, och Han ensam, som förfogar över jorden; det är Han som är den ende rättmätige besittningsmannen. I Toran kommer detta till uttryck på flera ställen, t.ex. i den text vi läste på första dagen av Shavuot nyligen, där villkoren för förbundet mellan G-d och Israel beskrivs med orden:
Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk. (2 Mos. 19:5-6)
Här, liksom på andra ställen i Toran, är det uppenbarligen inte besittningen av landet som formar den judiska identiteten, "ty hela jorden är min", utan det som gör Israel till G-ds egendomsfolk framför andra är just det att vi är beredda att lyssna till G-ds röst, göra mitzvot och så vara "ett rike av präster och ett heligt folk".
På ett annat ställe i Toran blir det än tydligare vem som är den egentlige ägaren av landet:
När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för evig tid, ty landet är mitt. Ni är ju främlingar och gäster hos mig. (3 Mos. 25:23)
Rashi kommenterar till orden :"ki li ha'aretz" - "ty landet är mitt", att "du skall icke låta ditt öga sörja över det (= landet), ty det är icke ditt". Det verb som här till svenska fritt översatts med "sörja över", "tare'a" av "lehara", har till engelska också översatts med: do evil (to), harm, misbehave, make worse, act sinfully; shake, impair, be grieved. Kanske bör man rentav tolka skriftversen och Rashis kommentar i en vidare bemärkelse, som en uppmaning att inte fästa oss för mycket vid jordiska egendomar, eftersom vi förr eller senare ändå måste ge dem ifrån oss.
Det är naturligtvis, som Amnesty International har framhållit, fullständigt oacceptabelt och icke förenligt med en modern lagstiftning i samsvar med de mänskliga rättigheterna, att utdöma dödsstraff för försäljning av jordegendom till andra än till den egna etiska befolkningsgruppen. Den lag som nu har införts av den palestinska nationella myndigheten, och de mord som, inspirerade av lagen, begåtts på fastighetsmäklare som sålt jord till judar, är ett uttryck för den desperation palestinierna känner inför de ånyo accelererande bosättningarna på Västbanken, vilka hotar att förvandla drömmen om en sammanhängande, administrerbar och väl fungerande palestinsk stat till en ouppnåelig önskedröm. Likväl måste vi kräva att lagen upphävs, och vi måste kräva att de som gör sig skyldiga till mord på fastighetsmäklare ställs inför rätta och döms för sina handlingar. Samtidigt måste vi kräva, med lika stor emfas, att den israeliska regeringen omedelbart stoppar den vidare utbyggningen av alla judiska bosättningar på Västbanken, och att en plan upprättas - i förhandlingar med palestinierna, om en gradvis avveckling av de redan existerande bosättningarna. Det är ett krav vi måste resa, inte därför att den mark det gäller skulle vara "heligare" för palestinierna än för oss, och att de därför skulle ha större rätt till den. Nej, det är ett krav vi reser för att drömmen om att våra två folk en dag skall kunna mötas - men på lika villkor, som två fria, självständiga nationer, med en gemensam framtid att förvalta. Först då kan marken i Israel och Palestina åter bli "helig mark".
Alldeles bortsett från "heligheten" är det med stor sannolikhet också klok säkerhetspolitik för Israel, att medverka till att de palestinska områdena blir till en sammanhängande helhet, som det också är praktiskt möjligt för den palestinska nationella styresmakten att administrera och kontrollera, framför att ha ett antal löst sammanbundna bantustans, med möjligheten till att det uppstår lokala ledarskap som kanske är mindre villiga att samarbeta när det t.ex. gäller bekämpandet av terrorism. Kort sagt, det vore förmodligen en säkerhetspolitisk fördel för Israel att ha en Palestinsk stat som granne, med en väl fungerande centralmakt av vilken man kan utkräva reellt politiskt ansvar, framför att ha ett lapptäcke av splittrade, löst förbundna palestinska samhällen, där desperationen ökar i takt med den fortgående landexpropriationen och så ger näring för terrorism. Det tycks nu som om Arbetarpartiet och en knapp majoritet av Israels befolkning också har förstått detta, då de säger sig beredda att acceptera en Palestinsk stat.
Benjamin Netanyahu har nu haft drygt ett år på sig att infria vallöftena om "fred och säkerhet". Att han i realiteten inte visat sig särskilt intresserad av fred stod klart redan på ett tidigt stadium. Frågan är nu om han är beredd att offra också Israels långsiktiga säkerhet, allt för att tillfredsställa en liten högröstad minoritet. JIPF måste tillsammans med andra judiska fredsorganisationer, i Israel och utanför landet, självklart fortsätta att insistera på en fullföljning av det israeliska tillbakadragandet från Västbanken. Den viktigaste domen över Netanyahu och hans expansionspolitik får vi dock först i nästa israeliska val.
Joakim Philipson(15 juni 1997)