Det börjar illa, redan på flygplatsen i Ovda. Min reskamrat och tilltänkte fotograf, som är något av urtypen för en lång, blond och blåögd svensk, fråntas sitt luggslita men ännu fullt giltiga pass av de israeliska myndigheterna. Han förses i stället med konsulns visitkort och ombedes ta kontakt på söndagen. Då vi anländer är det ännu bara tisdag. Passet får han aldrig tillbaka, men innan hemresan två veckor senare förses han med ett provisoriskt resedokument så att han åtminstone kan lämna landet. Utflykten till Gaza och till Egypten och Jordanien får jag emellertid företa utan fotograf och ressällskap.
Jag stannar i Eilat över shabbat, där jag blir inbjuden till en sefardisk familj som kom till staden redan på 1950-talet, med den stora invandringsvågen från Marocko. Vi konverserar på franska; i vardagslag talar man i familjen annars naturligtvis mest bara hebreiska, men enstaka ordspråk och talesätt på arabiska har man kvar. En grannfru kommer på besök. Hon är bred som en lagårdsvägg och har ett vackert, mycket vänligt ansikte, med kloka, kolsvarta ögon. Grannfrun är förkyld, hon skrattar och nyser omväxlande. Husfadern hämtar luktsnus och bjuder henne på, så att hon nyser ännu mera. Jag får lära mig vad prosit heter på arabiska.
På söndagen far jag upp till Jerusalem och därifrån vidare till Neve Shalom / Wahat as-Salam, den judisk-arabiska fredsbyn belägen mellan Tel Äviv och Jerusalem, alldeles intill den gröna linjen. Anemonerna blommar och uppifrån höjden där byn ligger belägen har man en hänförande utsikt över Ajalons dal, som skimrar i rött och grönt. På kvällen ser man ljusen från Tel Aviv och dess omgivningar lysa som ett pärlband längs kustlinjen. Morgonen därpå visas jag runt i byn av Kent Edlund, ursprungligen från Örnsköldsvik, men bosatt i Neve Shalom sedan 1985. Han berättar bland annat om skolan i byn, som drivs på initiativ av hans hustru Ety, där de judiska och arabiska barnen redan från början blir tvåspråkiga i arabiska och hebreiska och där de fostras att leva i fred med varandra.
Samma dag far jag tillbaka till Jerusalem och därifrån till Jeriko med servicetaxi. En av mina medpassagerare i taxin svarar på förfrågan från en annan potentiell medresenär om vart färden går inte med stadens namn, utan med landet: Palestina. Jag frågar mig i mitt stilla sinne vad detta svar innebär. Betyder det att man slutgiltigt accepterat faktum, att gränserna till det egna landet börjar där Israels gränser slutar?
Resan går under tystnad, förbi bosättningarna runtom Jerusalem. Så nyser plötsligt min närmste medpassagerare, densamme som förut angivit färdriktningen, och jag får användning för det arabiska uttryck jag lärde mig, tack vare den förkylda grannfrun, under sabbatsmåltiden hos familjen i Eilat. Det öppnar konversationen. Min medpassagerare tackar artigt och frågar varifrån jag kommer. Han berättar att han själv är handelsman från Hebron, med tillåtelse att vistas i Jerusalem endast till klockan 19.00, och endast under förutsättning att han inte söker arbete där. Solen skall snart gå ned och alla som är i samma situation som min medpassagerare börjar få bråttom att lämna staden.
Jag tillbringar endast en knapp timme i Jeriko, som gör ett lika sömnigt intryck som för ett år sedan, med den enda synliga skillnaden att man nu ser de blåklädda palestinska poliserna i sina baskrar patrullera gatorna litet varstans. Efter en promenad runt staden kommer en servicetaxi förbi och frågar om jag skall till Jerusalem. Jag beslutar efter en kort tvekan att fara tillbaka igen och hoppar in i bilen. Under vägen diskuterar vi fredsprocessen som tycks ha gått i stå, men föraren överraskar mig med att på min fråga om hur lång tid ännu han tror det dröjer innan alla ockuperade områden har återlämnats svara: 3 månader! ( Min samtalspartner på vägen till Jeriko trodde för sin del inte på någon förändring överhuvudtaget förrän efter det israeliska valet nästa år; han tycktes uppfatta det nu pågående spelet som ett utslag av regeringens valtaktik. Tidigare hade jag ställt just den frågan till en företrädare för Neve Shalom/Wahat as-Salam, om trögheten i fredsprocessen var att uppfatta som taktikspel inför valet, men han förnekade att man skulle kunna se sådana tecken redan. "Här är inte som i USA, där presidentvalskampanjen startar nästan direkt efter det att en ny president har installerats i Vita Huset" var det svar jag fick. Kanske stämmer det? Måhända beror i så fall den korta startsträckan i israeliska valkampanjer på att det händer så mycket hela tiden i Mellanöstern och att det som sker ofta är oförutsägbart, varför det är vanskligt att bygga sin valtaktik på händelser som kan vara helt överspelade några månader, veckor eller bara dagar senare.)
Åter i Jerusalem är det redan kväll. Kring Damaskus-porten och inne i gränderna i de muslimska kvarteren råder stor trängsel. Det är i slutet på Ramadan, någon dag innan slutfesten Id al-Fitr, och det är karnevalsstämning i luften. Jag finner billigt logi på vandrarhemmet Al-Arab vid Khan el-Zeit street ( tel. 28 35 37). Därifrån arrangerar man också utflykter till Gaza, med besök i flyktingläger - under förutsättning att den politiska dagskonjunkturen tillåter det och att det finns tillräckligt många intresserade för att bilda en grupp. Förutom jag finns vid detta tillfälle ytterligare två eller tre personer som är villiga att åka, ytterligare några säger sig vara intresserade, men tror att det är farligt. Vi är således för få för att bilda en grupp, och således får jag göra utflykten på egen hand, om den alls skall bli av.
Morgonen därpå bordar jag en service-taxi utanför Damaskusporten. Det blir halvannan timmes väntan innan taxin fylls upp och vi kan ge oss av. Jag fördriver tiden med att läsa Biladi - The Jerusalem Times (grundad i feb. 1994, ges ut av Hanna Siniora, uppges vara en "independent Palestinian weekly, the only English newspaper published in the occupied territories" och ersätter så vitt jag förstår den tidigare engelska upplagan av Al-Fajr; tel. +972-2-273293, fax +972-2-287893, årsprenumeration $75). Där återfinns bl.a. en nedslående artikel av James Zogby, ledare för Arab American Institute, på resa i Mellanöstern med den amerikanske handelministern Ron Brown, vars mission är att "främja ekonomisk utveckling och fredsprocessen" - i den ordningen. Rubriken lyder: Where's the peace? I artikeln beskrivs de redan välkända hindren i fredsprocessen, avspärrningen av Jerusalem, de nya bosättningarna, den usla palestinska ekonomin etc. Zogby tycker sig inte se några substantiella förändringar överhuvudtaget, bortsett från viss begränsad byggnadsverksamhet i Gaza och det faktum att man nu ändå ser palestinier i uniform, palestinier i myndighetsutövande funktioner. Gaza beskrivs såsom stormens öga, som en stad i väntan. Zogby hävdar också att det vid gränsövergången mellan Israel och Gaza knappast märks någon skillnad mot förr, det är fortfarande förvillande likt en ockupation, med "young Israelis shouting rudely -- giving orders -- the older, brooding Palestinians acting nervous and afraid, keeping their anger in." Förnedringen vid gränskontrollen kan inte annat än skapa hat hos palestinierna, menar Zogby. Artikeln avslutas med konstaterandet att "for the terror to stop and its support to dry up, there must be change in the daily life of Palestinians. And that requires less Israeli control, less humiliation, more opportunity and more respect for Palestinians' equal rights as human beings. These are the changes that were hoped for in September of 1993. These are what peace was to have brought -- and it will not become real until these changes become real" (Det låter förstås bestickande, men jag kan ändå inte låta bli att se det dilemma som terrordåden från Hamas och Islamiska Jihad försätter den israeliska regeringen i. För varje tumsbredd man släpper på kontrollen, såsom Zogby föreslår, blir man i motsvarande grad ett än mer lättfångat byte för Likud och den fundamentalistiska högeroppositionen, då nästa terrordåd inträffar - samma opposition som intet hellre vill än skjuta hela fredsprocessen i sank.)
Mina förväntningar inför besöket i Gaza är naturligt nog ganska lågt nedskruvade, än mer så efter läsningen av Jerusalem Times. Själva resan är emellertid fullkomligt odramatisk. Den första positiva överraskningen möter vid gränspasseringen in till Gaza. Måhända är det en bagatell och en tillfällighet, men jag vill ändå tolka det som om någonting ändå har hänt, trots Zogbys försäkran om motsatsen. Den ene av två israeliska gränssoldater samtalar till synes avspänt och skämtsamt på flytande arabiska med passagerarna i taxin. Alla skrattar, utom jag som inte förstår. Efteråt frågar jag en av medpassagerarna, en ung palestinier i ny jeanskostym och glasögon, en intellektuell typ, som talar mycket god engelska, om vad de talade om. Han upplyser om att den israeliske soldaten, då han fick en av passagerarnas egyptiska pass, berättade att han hade varit i Cairo några veckor tidigare och sett en teaterpjäs där, uppenbarligen en komedi, som han beskrev uppskattande. Jag tänker att det ändå finns hopp om freden så länge gränsvakterna, som skall vaka över denna ännu icke realiserade fred, har tid och ro att också diskutera teater.
Efter den israeliska kontrollen följer den palestinska, där jag är den ende som får visa pass. Min engelsspråkige vän skrattar igen, när den palestinske gränsvakten lämnar tillbaka passet utan att ens titta i det - uppenbarligen för att han inte vet hur man läser det.
För två år sedan kom jag liksom smygande in bakvägen i Gaza, eftersom chauffören vägrade att köra genom staden, av rädsla för stenkastning. Intifadan var då inne i ett intensivt skede och generalstrejk var utlyst. Den här gången tar oss servicetaxin direkt till Palestine square mitt i Gaza city. Därifrån tar jag privat taxi vidare ned till stranden och Cliff Hotel, tidigare det enda öppna hotellet i staden. Nu har det emellertid fått konkurrens av två nya grannar; Palestine Hotel och Hotel Adam. Det ger mig förstås ett gott förhandlingsläge då det gäller att göra upp om rumspriset.
Sedan jag har lyckats pruta 30 shekel och har installerat mig på mitt rum, med direkt utsikt mot havet, såsom förra gången, ger jag mig ut på promenad. De iakttagelser jag gör stämmer till dels överens med Zogbys: Byggandet har kommit igång, men de flesta byggnader som nu uppförs är ännu halvfärdiga eller väntar fortfarande på att tas i bruk. Merparten tycks vara resultatet av privata investeringar; hotell, restauranger och bankkontor. ABBs nya kontorsbyggnad är ännu under konstruktion. De offentliga projekt som måste till för att förbättra infrastrukturen, närmast i form av gator, vägar och avloppssystem, har ännu inte kommit igång. Här skulle de utlovade, men ännu inte utbetalade bidragsmiljonerna från väst komma till god användning. Under tiden växer synbarligen klassklyftorna i det palestinska samhället. Kontrasterna sticker i ögonen i sin tydlighet; å ena sidan lyxhotell och bankpalats, å den andra - nästan jämsides, människor i plåtskjul, sophögar och getter som betar av den magra växtligheten vid vägkanten. Om ingenting görs inom rimlig tid för att i någon mån utjämna dessa skillnader, och klassklyftorna således permanentas kan man förmodligen vänta sig sociala oroligheter inom det palestinska samhället inom en inte alltför avlägsen framtid.
En kritiker skulle möjligen vilja förebrå palestinierna för att de gör sakerna i fel ordning och hävda att det är oansvarigt och meningslöst att bygga för lyxturism innan de mest basala sanitära behoven är tillgodosedda hos den egna befolkningen. Men man förbiser då lätt dels de olika formerna av finansiering - privat eller offentlig, dels också nödvändigheten av att snabbt börja dra in inkomster till nationsbygget, vilket på sikt skall bidraga till allas välfärd. Det senare är förstås bara en variant på den "trickle down"-teori som Margaret Thatcher en gång var en ivrig förkämpe för, och som har tillämpats, med begränsade framgångar, i en rad länder runt om i världen. Om det nu är så att palestinierna i Gaza är i färd med att tillämpa sin egen lokala version av denna teori så har västvärlden knappast någon rätt att bli moraliskt upprörd däröver, allraminst som det är en politik som också förespråkats av institutioner som Internationella valutafonden och Utvecklingsbanken, som villkor för att man skulle ge lån till utvecklingsländer.
Men kanske är finansieringsaspekten ändå den viktigare orsaken till den sneda fördelningen av penningflödet. Det är svårt att få privata investerare att satsa pengar på utbyggnad av vägar och avloppsnät, som ju inte ger någon direkt och snabb avkastning på kapitalet. Såsom alla andra folk har säkerligen palestinierna, precis som israeler och svenskar, sina egna seriösa entreprenörer, men också lycksökare och profitörer, som bara är ute efter snabba klipp.
Det är emellertid inte de, ännu således rätt blygsamma, fysiska förändringarna i miljön som gör intryck på mig under min promenad. Mera märkbar är, tycker jag mig finna, den förändring i själva atmosfären som har ägt rum sedan förra gången jag var i Gaza. Stämningen förefaller nu, trots de begränsade framstegen, betydligt mer avspänd än för två år sedan. De yttre tecknen på detta är tydliga nog. De israeliska polis- och militärinstitutionerna i hotellets omedelbara närhet är borta eller omvandlade till motsvarande palestinska institutioner, över vilka den palestinska fanan vajar stolt. Inga militärjeepar som kör i hög fart genom staden med skjutklara automatvapen pekande åt alla håll, inga bevakningstorn och - då kvällen kommer - inga spelande sökarljus och högtalarröster som ropar, ingen stenkastning och inga brinnande bildäck. Inget utegångsförbud och inga människor som får brått att hinna hem i tid innan timmen är slagen - i stället ser jag kvällsöppna butiker, restauranger och caféer, där man nu smörjer kråset efter ännu en lång dags fasta.
Dessförinnan, och innan jag själv blir serverad middag tillbaka på hotellet, som en av fyra gäster i restaurang "Loveboat", har jag emellertid hunnit ägna också en stund åt kulturen. I en pampig ny byggnad, som dock visar sig ha ett antal år på nacken redan, ett stycke uppför Omar al-Mukhtar street ligger Rashad Shawwa Cultural Centre inrymt. Det byggdes på initiativ av och sorterar ännu under The Benevolent Society for the Gaza Strip ( P.O. Box 1062, Gaza; tel. +972-7-864599 eller 868965, fax 860998), som bildades redan 1974 av Rashad Shawwa, Gazas borgmästare under 11 år. Nyfiken på vad byggnaden rymmer kliver jag på utan några ceremonier. Jag blir väl mottagen, och sedan jag förklarat varifrån jag kommer och bland annat berättat om mina studier vid Bibliotekshögskolan blir jag särskilt förevisad det fina biblioteket, som har plats för 60.000 volymer, men där de flesta hyllorna ännu gapar tomma. Min guide är en ung, mycket tillmötesgående, modernt klädd palestinska, Saffa Zain Eldeen, som studerat till bibliotekarie i Minsk, Vitryssland, varför vi för konversationen på ryska. Jag imponeras av det stora arbete hon utför för att klassificera och indexera alla böcker, samtidigt som jag avundas henne en smula. Det är väl något av en nyutexaminerad bibliotekaries dröm att få vara med och bygga upp ett nytt bibliotek från grunden. I initialskedet koncentrerar man sig i första hand på att bygga upp ett referensbibliotek till stöd för universitets- och högskolestudenter inom områdena naturvetenskap och teknik. I anslutning till biblioteket finns också ett antal studie- och forskarplatser. Byggnaden i övrigt rymmer konferenslokaler, utställningsutrymmen och i källarvåningen även ett tryckeri, som förutom att tjäna som en resurs för kulturella ändamål på sikt är tänkt att fungera också kommersiellt och därigenom göra kulturcentret självfinansierande.
Efter middagen åter på hotellrummet tittar jag på TV. Det finns flera kanaler att välja på, men ingen som jag lyckas urskilja som palestinsk. De båda arabiskspråkiga kanaler jag får in gissar jag är egyptiska; den ena visar en till synes oändligt lång muslimsk gudstjänst, den andra en gammal filmkomedi, som det naturligtvis är omöjligt att förstå någonting av för den som inte kan språket. På israelisk TV ser jag Gabi Gazits talkshow, där de för kvällen speciellt inbjudna gästerna är den jordanska musikgruppen Mirage. Gitarristen i gruppen talar om freden mellan Israel och Jordanien som en snabb process och en varm fred, till skillnad från den betydligt långsammare, mer kylslagna fred som råder mellan Israel och Egypten. Han visar sig dessutom tala litet hebreiska. Samtalet förs emellertid huvudsakligen på engelska, till fromma för oss fåkunniga utlänningar, förutom då en av jordaniernas inbjudna israeliska musikerkollegor - bördig från Irak - för en stund övergår till arabiska och börjar sjunga en arabisk folksång, i vilken den jordanske gitarristen genast börjar sjunga med. Det visar sig vara hans mors favoritsång, och han passar på att framföra en hälsning till henne via israelisk TV, eftersom han vet att hon tittar just då. Programledaren Gabi Gazit blir dock märkbart irriterad över den arabiska förbrödringen mellan musikerna och ber dem ta hänsyn till de ashkenasiska tittarna. Kanske jag övertolkar det hela, men jag frågar mig ändå i mitt stilla sinne om de ashkenasiska judarna i Israel känner sig hotade av freden och fruktar att den skall påskynda landets "orientalisering". (Att freden upplevs som ett hot också av många på den andra sidan blir jag dessvärre medveten om då jag några veckor senare läser om att det jordanska musikerförbundet har beslutat att bojkotta gruppen Mirage, efter dess medverkan i israelisk TV.)
Morgonen därpå far jag med service-taxi från Gaza via Ramallah tillbaka till Jerusalem, och därifrån med buss tillbaka till Eilat. De intryck jag har fått under mitt korta besök i Gaza berättar naturligtvis inte hela sanningen om situationen - Juan Goytisolos artiklar i Aftonbladet nyligen utgör ett viktigt korrektiv. Men jag lämnar ändå Gaza denna morgon en liten, liten smula mer hoppfull än vad jag var vid ungefär samma tid morgonen innan.