Vem tar ansvar för freden?
(Tal vid offentligt möte på Norrmalmstorg i Stockholm, 8 mars 1996)
Nästan 60 människor - män, kvinnor och barn - har dödats i de fruktansvärda terrordåden i Jerusalem, Ashqelon och Tel Aviv den senaste tiden. Vi känner stor sorg. Vi fylls av djup medkänsla med de efterlevande anhöriga och alla de hundratals skadade, varav många har fått men för livet, såväl fysiska som - kanske ännu värre - psykiska. Vi fördömer med all kraft de ansvariga för dessa avskyvärda dåd, liksom vi fördömer terrorismen som politisk metod.
Det sägs ibland att terrorismen slår blint, som om den vore någon slags naturkraft. Det är inte sant. De som utförde den senaste tidens självmordsattacker i Israel hade mycket noga valt tid och plats för sina ogärningar. Detsamma gällde vid Hebron-massakern på bedjande muslimer för drygt 2 år sedan. Terrormorden är inga tillfällighetsdåd. Mördarna har ofta en lång utbildning i konsten att hata bakom sig.
För att freden mellan våra folk överhuvudtaget skall ha en chans måste vi därför själva, judar och araber, palestinier och israeler, på hemmaplan och och runt om i världen ta ett verkligt, aktivt ansvar för den. Det räcker inte med att lämna över ansvaret till politikerna, det israeliska och palestinska ledarskapet. Det är ett alldeles för bräckligt underlag för en varaktig fred. Varje gång terrordåd sådana som den senaste tidens äger rum skakas fredsprocessen i sina grundvalar och hatets förkunnare vädrar morgonluft. Det politiska ledarskapet blr lätt offer för en lättrörlig och, ofta med all rätt, upprörd hemmaopinion.
Därför måste vi själva vara med och bygga freden från basen, om den skall kunna överleva framtida påfrestningar. (Ty, framtida påfrestningar kommer, det kan vi, dessvärre, vara ganska säkra på.) Jag vet att den israeliska fredsrörelsen, som har vårt fulla stöd, skulle hälsa framväxten av en motsvarande palestinsk fredsrörelse med stor tillfredsställelse. Vi i JIPF skulle glädja oss mycket över en motsvarande palestinsk systerorganisation här i Sverige, som vi kunde samarbeta med. Jag är fortfarande övertygad om att den stora majoriteten av israeler och palestinier vill fred. Det visar bland annat de palestinska valen som hölls i januari. Jag noterade också med stor tillfredsställelse, att vid det möte som ägde rum i Stockholms stora synagoga igår [7 mars], inte en enda av talarna föreslog att fredsprocessen nu helt borde avbrytas, även om den sannolikt kommer att fördröjas.
Men om vi verkligen vill freden måste vi således vara beredda att ta ansvar för den. Att ta ansvar för freden, det innebär,
Att ta ansvar för freden innebär inte nödvändigtvis att vi måste älska varandra. Men det innebär att vi måste lära oss att visa respekt för den andres liv och människovärde. Bara den som man visar respekt för har man rätt at ställasamma moraliska och politiska krav på som man ställer på sig själv. Att visa respekt, det är att se människan i den andre, tvärs igenom klädedräkt och yttre attribut. Det har visat sig vara så mycket mer nödvädigt att göra de, eftersom terroristerna typiskt nog flera gånger har använt sig av förklädnader.
Jag bär på mitt huvud en kipa, en judisk kalott, av samma slag som den som bars av massmördaren Baruch Goldstein. Ser man till det yttre skulle man således kunna ta mig för en av hans åsiktsfränder. Men det vore att bedra sig. Just den här kipan har en speciell historia. Den är tillverkad av frivilliga inom den judiska församlingen i Sarajevo. Behållningen från försäljningen av dessa kipot har bland annat gått till att, mitt under belägringen av staden, distribuera matpaket till behövande, judar och muslimer.
I våldets Sarajevo kunde judar och muslimer samarbeta. Då måste vi kunna det också.
Om en liten stund inleds den judiska sabbaten. Jag skall gå i synagogan och be om fred. "Ose shalom bimromav, hu ja'ase shalom alenu" - Han som stiftar fred i himlen, han skall stifta fred över oss alla.
Men, jag upprepar, det betyder inte att freden kommer som en skänk från himlen, att vi kan sitta passiva och vänta. Våra böner kan bara infrias om vi själva tar ett aktivt ansvar för freden. Det här mötet har varit ett sätt att ta en liten, liten del av det ansvaret. Men mycket, mycket arbete återstår.