Då detta skrives är dödssiffran för det bestialiska bombdådet i Tel Aviv denna morgon uppe i 22 personer, antalet skadade är 40. Sorgen och vreden vi känner över det inträffade är stor och berättigad. Det är svårt att tänka klart. Yasser Arafat har snabbt fördömt dådet och uttryckt sin och det palestinska folkets medkänsla med offren och deras anhöriga. Det är bra, men det är förstås otillräckligt. Det är bara det minsta vi hade rätt att förvänta oss. Sorgen lindras naturligtvis inte av blotta deklarationer. Men det är inte tröst vi begär. Det är handling. Vi vill se resoluta ingripanden från palestinska myndigheter i de autonoma områdena och bland det palestinska folket, överallt där palestinier är bosatta, mot dessa terrorister och fiender till freden. Vi vill se stora folkliga demonstrationer också bland palestinierna mot dessa mördarband och deras hantlangare. Israeliska myndigheter kan självklart skärpa säkerhetsövervakningen och spärra av Gazaremsan och Västbanken från Israel (och i denna situation är det svårt att inte ha förståelse för en sådan avspärrning, även om den också drabbar många oskyldiga palestinier). Palestinska myndigheter kan och bör genomföra aktioner mot terroristerna på hemmaplan. Men säkerhetsåtgärderna kan inte drivas hur långt som helst, utan att demokratin riskerar att ta allvarlig skada. Och Israels moderna historia visar, liksom Västtyskland på 1970- och 1980-talet, att inte ens de mest rigorösa säkerhetsåtgärder kan förhindra enstaka terroristgrupper från att någon gång lyckas genomföra sina blodiga aktioner. Det enda som på sikt kan oskadliggöra terrorismen är att det, genom massiva folkliga manifestationer görs fullkomligt klart att den saknar allt folkligt stöd och att terroristerna framstår som fullständigt isolerade från folkmajoritetens vilja.
Det har sagts förut, men det tål att upprepas: Verklig respekt visar man bara mot dem, på vilka man är beredd att ställa samma moraliska krav som man ställer på sig själv. Vi ställer krav på palestinierna, därför att vi anser dem vara våra jämlikar, moraliskt ansvariga för sina handlingar i samma utstäckning som var och en av oss. Bara så visar vi respekt för palestiniernas strävan efter en egen stat.
Den senaste tidens terroraktioner från Hamas, bombdådet i Tel Aviv var den tredje i raden av attentat under tio dagar, kan möjligtvis tolkas som att de nu börjar bli desperata, då fredsprocessen accelererar och expanderar. Men det finns nu inte längre någon väg tillbaka. Varje steg tillbaka vore ett steg mot kapitulation för terrorismen.
I sorgens stund får vi ändå inte glömma vad som har uppnåtts. (Det stycke som nedan följer skrevs långt innan den senaste raden av terrordåd.)
Såsom fredsvän och flitig turist i Eilat kan man naturligtvis inte annat än glädja sig över normaliseringen av förhållandet mellan Israel och Jordanien och upprättandet av en gränsövergång mellan de båda länderna. Varje besökare i Eilat har säkert mer än en gång kastat nyfikna blickar tvärs över viken, mot det hemlighetsfullt blinkande sköna Aqaba och ställt sig frågan vad hon egentligen har att dölja. Hur är det gentligen där på andra sidan, så nära - och ändå så långt borta. Ja, i Eilat har fram till denna dag alla klyschor från kalla krigets och Berlinmuren tid ännu varit gångbara. Men nu kan vi alltså se efter själva.
En liten påminnelse kan dock vara på sin plats, innan den kollektiva glömskan breder ut sig, så som den tycks vara på väg att göra i östra Europa. När nu den israeliska högern, ehuru motvilligt, stämmer in i hyllningarna till freden - med Jordanien, men inte med PLO, kan det inte uppfattas annat än som ett tecken på hyckleri. Eller så har man i själva verket ingenting förstått. Det hela är ju mycket enkelt. Befolkningsmajoriteten i Jordanien utgörs av palestinier, första, andra eller tredje generationens flyktingar. De har inte glömt. Inte ens en betydligt starkare härskare än kung Hussein, inte ens en fullkomligt hänsynslös diktator skulle ha vågat satsa på en separatfred med Israel, utan att den palestinska frågan först hade fått åtminstone en början till en lösning. Ingen arabisk ledare med självbevarelsedriften i behåll har kunnat bortse från det massiva folkliga stödet runtom i Mellanöstern för palestiniernas sak vid utformningen av sin politik. Det handlar inte, som man stundom har velat framställa det, om en allmän folklig anti-semitism av europeiskt slag, (även om flera arabledare förvisso har försökt piska upp sådana stämningar, för sina egna politiska syften). Det handlar om någonting så "gammalmodigt" som solidaritet, om den utbredda och i stort sett välgrundade känslan av att en allvarlig oförrätt har begåtts mot ett arabiskt broderfolk och att det är en plikt för araber att hålla samman tills denna oförrätt i någon mening har gottgjorts. ( För många araber har den enda tänkbara acceptabla "gottgörelsen" förvisso varit staten Israels utplånande, på samma sätt som det för många judar bara har funnits ett sätt att skaffa Israel säkerhet - att driva ut samtliga palestinier ur landet. Både de ena och de andra har nu, tack och lov, lidit nederlag.)
Men Sadat kunde ju, invänder man. Sadat hade, för det första, inte en majoritet av palestinier boende i sitt land. Och för det andra bör man ändå komma ihåg hur Sadats gärning slutade. Alla de politiska ledarna i länderna i Mellanöstern minns det med all säkerhet.
Och för att återkomma till terrorismen: det folkliga stöd för terrorism som har funnits och fortfarande till en del finns kvar bland palestinierna i Gaza och på Västbanken, i flyktinglägren i Libanon och Jordanien - det går inte att förneka - har haft som sin främsta grogrund den israeliska ockupationspolitiken. Det är således ett gemensamt israeliskt-palestinskt ansvar att nu se till att förutsättningarna för detta stöd försvinner. Israel har tagit sitt ansvar genom att börja avvecklingen av ockupationen, även om ännu det mesta återstår att göra. Nu är det dags att också palestinierna visar sitt ansvar. Men för att både israeler och palestinier skall kunna lyckas med sitt uppdrag krävs också att freden snabbt visar resultat, inte bara i form av högtidliga ceremonier, men konkret i form av förbättrad ekonomi, infrastruktur och sociala förhållanden. Det måste löna sig att sluta fred. Det är kanske det mest effektiva sättet att bekämpa terrorismen och isolera och oskadliggöra mördarbanden, att beröva dem deras sociala bas. Därför är freden också den rika världens och vårt eget ansvar.