?Mannen som kom cyklande
en inte längre nästan sann saga av Joakim Philipson
En strålande måndagmorgon i slutet av oktober kom en man cyklande längs den slingriga vägen över de mjukt böljande kullarna vid Blidstena. Frosten låg ännu kvar på marken och gnistrade i det starka solskenet. Nere i dalsänkan blänkte en flik av Storsjön. Korna sträckte sina halsar mot solen och råmade. Kort sagt, världen var vacker. Just i detta ögonblick, just på denna fläck av jorden var världen så vacker som man någonsin kunde begära att den skulle vara. Om mannen som kom cyklande således hade lyft blicken från vägen så hade hade han upptäckt att det fanns goda skäl att tacka Skaparen av himmel och jord för att Han, då Han formade trakten kring Blidstena hade gjort den så fager att till och med stenarna föll i gråt av hänförelse. Men mannen som kom där cyklande - han var för övrigt av judisk börd, men för den skull inte särdeles religiös, och det funnes egentligen ingen speciell anledning att nämna detta faktum, om det inte vore för det som senare skulle inträffa denna annars tämligen ordinära oktoberdag - alltså, mannen som kom där cyklande lyfte inte blicken mer än någon decimeter över vägen. Han hade bråttom. Cykeln var en gammal rostig damcykel och mannen var i den begynnande medelåldern. Hans kondition var inte den bästa. Denna dag, denna samma morgon, var han på väg till Överum, där han ämnade ställa cykeln i ett cykelställ och äntra en buss för vidare transport till Gamleby. I Gamleby skulle han inställa sig klockan 9.00 för att därstädes påbörja en AMS-kurs i tegelslagning. Inte för att han inbillade sig att han någonsin skulle kunna få arbete som tegelslagare, men det lät trots allt bättre att säga att man var arbetslös tegelslagare än att man var ingenting alls.
Klockan var nu ungefär 7.47. Bussen från Överum skulle avgå klockan 8.23. Mannen som kom cyklande över kullarna vid Blidstena stönade och stånkade av ansträngning och ställde sig upp på cykeln. Några rådjur betraktade honom intresserat från dikesrenen, innan de i sakta mak förflyttade sig in mot skogsbrynet. Då mannen kom ut på Överumsvägen vid Hyllela stannade han upp för ett kort ögonblick, drog upp sitt förgyllda fickur och kastade en blick på urtavlan. Klockan visade nu 8.11 och mannen som var på väg till Gamleby insåg att han svårligen skulle hinna i tid till bussen i Överum. Vad göra? Som han stod där och överlade med sig själv fick han plötsligt syn på en dromedar som stod och mumsade på några nässlor i en hage ett litet stycke från vägen. Mannen som nu med all säkerhet, eller åtminstone med stor sannolikhet, var på väg att missa bussen till Gamleby, fick plötsligt en idé. Det hände inte särskilt ofta att han fick idéer, men påpassligt nog hände det just denna morgon.
- Tänk om jag kunde låna dromedaren, funderade han för sig själv.
Mannen som det hela handlar om hade visserligen ingen längre erfarenhet av dromedarer - han hade blivit ledd runt på en gammal uttjänt cirkusdromedar av en kamelfösare under en semesterresa till Egypten en gång, det var allt. Men han mindes tydligt att han sett beduinerna rida i sporrsträck långa stycken på sina dromedarer, och han kom ihåg att turistguiden hade berättat att en hastighet på 60 km/ tim inte var någon omöjlighet ens för en ganska ordinär dromedar. Mannen som stod i begrepp att låna en dromedar gjorde ett hastigt överslag. Med cykeln kunde han som bäst hoppas komma upp i medelhastighet på 15 km / tim. På tolv minuter skulle han således inte komma längre än 3 km. Till Överum återstod emellertid minst 5 km. Med dromedaren borde han kunna hoppas på en marschfart på åtminstone det dubbla. Således borde han ha en god chans att hinna med bussen ändå.
Mannen som nu definitivt bestämt sig för att låna en dromedar parkerade cykeln invid stängslet. Han brydde sig inte om att låsa den. "Vem skulle väl bry sig om att stjäla en gammal damcykel", tänkte han, i det han närmade sig dromedaren. Denna, ty det var en hon, var till en början uppenbart ointresserad av tanken på att åter behöva tjäna som riddjur och vände demonstrativt bort huvudet. Mannen som stod i begrepp att äntra en dromedar sökte förtvivlat i minnet över kommandot för att få en dromedar att lägga sig ned. Under tiden hade emellertid Bitem - så hette nämligen just denna dromedar, andra dromedarer må sedan heta vad de vill - fått vittring på en påse jordnötter, som låg längst ner i vänstra fickan på mannens gamla slitna skinnjacka. Genast ökade hennes intresse för mannen högst avsevärt, ty jordnötter var, näst efter akacieblad, det bästa hon visste. (För övrigt växer det inte så många akacieträd just kring Blidstena, varför traktens dromedarer fick hålla till godo med bara det näst bästa.) Som nu hondjur i allmänhet är klokare än handjur, och Bitem var i det fallet inget undantag, kom hon snabbt fram till slutsatsen att det kunde visa sig förmånligt att visa sig tjänstvillig och tillmötesgående mot denne stackars vilsekomne och förmodligen inte särskilt intelligente man. Därför böjde hon beredvilligt först på frambenen och lade sig småningom ned på marken för att låta sig bestigas. Mannen som nu var i färd med att sitta upp på dromedaren erinrade sig plötsligt att han inte ägde någon kamelsadel. Men som han ändå inte alldeles saknade förmågan att åtminstone i trängda lägen tänka en och annan om icke direkt revolutionerande tanke, ändock en tanke rymmande ett visst, ehuru blygsamt element av nyskapande. Då han dessutom ännu var ganska svettig efter cykelturen låg idén nära till hands: Han krängde snabbt av sig den gamla läderjackan, och kastade jackan framför puckeln över kamelens rygg.
Gustav Lundgren, pensionerad f.d. stadsträdgårdsmästare i Västervik, hade vaknat tidigt denna morgon. Natten hade varit osedvanligt kall för årstiden. Men så var klimatet också ett helt annat här i trakten kring Överum, bara några mil uppåt landet från kusten, än det var nere i Västervik. Frosten i gräset frasade under hans stövlar då han gick ut i trädgården. Gustav Lundgren var angelägen att se till sitt senaste skötebarn, som han nyligen hade importerat med en Jerusalemfarare, en svåger som var frimicklare och nyss var hemkommen från Det Heliga Landet efter en pilgrimsresa. Det hela var fortfarande naturligtvis bara ett experiment. Men om han lyckades skulle det, om det fanns någon rättvisa i världen, väcka sensation. Det vore i så fall första gången någonsin som någon hade lyckats driva upp ett akacieträd på dessa nordliga breddgrader. Kanske skulle han rentav hamna på första sidan i Västervikstidningen. Gustav Lundgren hade ägnat all tänkbar omsorg om den späda plantan. Han hade konstruerat ett specialgjort litet plasttält omkring den och han hade installerat en speciell liten värmefläkt, kopplad till ett bilbatteri. Då han inspekterade plasttältet denna morgon fann han till sin stora lättnad att det ännu var oskadat. älg och rådjur hade gått plantan förbi. F.d. stadsträdgårdsmästare Lundgren såg belåtet på sin rara planta. Han yttrade några vänliga ord till henne, förhörde sig artigt om hennes hälsa - hon stod väl inte och förkylde sig? - och prisade hennes ännu slumrande skönhet, som först till våren skulle slå ut i full blomning. Sedan han sålunda hade visat plantan all den omsorg som bara en pensionerad f.d. stadsträdgårdsmästare är mäktig, vände han nöjd och belåten tillbaka in i stugvärmen. Det hände minsann inte varje dag, men just denna morgon var Gustav Lundgren vid så gott humör, då det nu hade visat sig att hans farhågor för plantan hade kommit på skam och på det hela taget var ogrundade, att han beslöt att unna sig en morgonsup till kaffet. Alltså slog han upp ett bräddfullt litet glas av sitt eget med vårbrodd kryddade brännvin och svalde det i ett drag, just så som trädgårdsmästare har för vana att göra. Härvid lät han samtidigt höra ett med välbehag uttalat: - Aaah!
När kryddkramhandlaren Elias Hussein från Betlehem, sedan tio år tillbaka bosatt i Småland, närmare bestämt i trakterna alldeles norr om Överum , kom ut på gårdsplanen den morgonen - klockan var då ungefär 8.19 - blev han varse att det var någonting som inte riktigt var som det brukade vara. Nere i hagen stod inte längre hans favoritdromedar Bitem, som han höll för reklamändamål, för att locka kunder till den orientaliska specerihandel han framgångsrikt drev nere vid torget i Gamleby. I stället stod en rostig gammal damcykel av märket Fram lutad mot stängslet. Kryddkramhandlare Hussein gnuggade sig i ögonen. Det borde han naturligtvis inte ha gjort, eftersom han alldeles nyss hade varit sysselsatt med att mala en speciellt fin sort av Cayennepeppar som han ämnade föra med sig ned till sin butik. Medan hans ömma hustru - Margareta Johansson-Hussein, ursprungligen från Fästad, en välväxt och godmodig kvinna, som för övrigt även var ordförande i husmorsföreningen - baddade hans svidande ögon med kallt vatten på en handduksflik, funderade Elias Hussein mycket över vem som kunde vara intresserad av att byta till sig en dromedar mot en gammal damcykel. Så mycket hade han lärt sig under sin tid i Sverige att det behövde inte nödvändigtvis vara en kvinna, bara för att en damcykel blivit lämnad i utbyte. Det kunde knappast ligga ekonomiska motiv bakom, resonerade han. även en svensk, och i all synnerhet en smålänning, måste förstå att en dromedar är betydligt dyrare i drift än en cykel. Ja, till och med en flakmoped var bränslesnål i jämförelse med hans Bitem. Kryddkramhandlare Hussein ville inte heller tro att det skulle finnas främlingsfientlighet bakom det som hade inträffat, att någon helt enkelt hade velat reta och trakassera honom för att han var utlänning. Han hade lärt känna människorna här i Norra Tjustbygden som ett fridsamt och strävsamt släkte. Så länge man arbetade och gjorde rätt för sig accepterade de i allmänhet en främling lika väl som en infödd - låt vara utan någon översvallande gästfrihet, men ändå utan några konstigheter. Livligare känsloutbrott, vare sig åt det ena eller det andra hållet, låg nu inte för människorna i trakten. De hade nog av att söka få ihop till utkomsten. Och i den mån de överhuvudtaget närde någon misstänksamhet eller rentav fientlighet, så riktades den i första hand mot makthavare och byråkrater - i Västervik, Kalmar, Stockholm och Bryssel, snarare än mot en oförarglig kryddkramhandlare från Betlehem, vars hustru dessutom var ordförande i husmodersföreningen. Den enda förklaring han kunde komma på var att det rörde sig om en sionistisk konspiration i syfte att håna och förödmjuka honom. Mörka minnesbilder steg upp inom honom. Så hade de till slut hunnit upp honom igen. Han borde inte vara förvånad. Han visste ju att Mossad hade sina agenter överallt. Skulle han då aldrig få ro? Men bäst som han grubblade som värst meddelade hans ömma hustru att frukosten var serverad. Kryddkramhandlare Hussein ryckte således på axlarna åt alltsammans och lovade sig själv att iakttaga större försiktighet i fortsättningen, varpå han satte sig vid frukostbordet att njuta sin mannagrynsgröt tillsammans med en kopp starkt kaffe kryddat med kardemumma.
Det var inte mycket trafik längs vägen till Överum denna morgon. Förutom någon enstaka Volvo herrgårdsvagn och en eller annan traktor färdades bara en ensam dromedar, lystrande till det välklingande namnet Bitem och lastad med ett stycke medelålders tegelslagare in spe. Tjustbygden är förvisso en fager bygd, men för en dromedar - och speciellt då för en hungrig dromedar erbjuder just detta vägavsnitt relativt litet av intresse. Bitem började rentav tycka att det hela var ganska tråkigt - speciellt som jordnötterna nu var slut, och hon hyste redan allvarliga funderingar på att återvända till sin hage. Mannen som hade bytt sin cykel mot en kamel var naturligtvis ännu lyckligt ovetande om vilka planer hans värddjur hyste. Han hade för övrigt all möda i världen med att hålla sig fast i sin provisoriska sadel samtidigt som han med ena handen åter hivade upp sitt fickur och nöjt konstaterade att han ännu hade en rimlig chans att hinna med bussen från Överum till Gamleby. Nu ställde dock Skaparen av himmel och jord, med allt vad som på densamma vandrar - således även dromedarer, i skön förening med f.d.stadsträdgårdsmästaren Gustav Lundgren, omständigheterna så, att mannen som i sin fantasi redan föreställde sig den komfort det skulle innebära att sjunka ned på ett väl insuttet säte i en av Kalmar Läns Trafiks högst aderton år gamla bussar, skulle få förbli okunnig om de omstörtande planer som smiddes bara halvannan meter ifrån hans eget huvud. Ty just i samma stund fick Bitem, som var utrustad med ett för en dromedar ovanligt känsligt väderkorn - möjligen såsom en följd av ett långvarigt umgänge med kryddkramhandlare, vittring på akaciebusken, som ännu slumrade lyckligt ovetande om vad som väntade henne i sitt plasttält på trädgårdsmästar Lundgrens tomt, uppe på höjden alldeles ovanför Överum. Följderna härav blev dramatiska, icke blott för den sp;stare Lundgrens sedan tidigare redan reducerade hjärtkapacitet, liksom också för utsikterna atäda akacieplantan, men i lika hög grad för f.d. stadsträdgårdsmät mannen som nu var på väg att falla av en dromedar i vilt sken skulle hinna med bussen till Gamleby.
Mannen som nyss hade fallit av en dromedar lyckades så småningom, med uppbådandet av sina yttersta krafter och med en mätt och nöjd dromedar i släptåg, ta sig ända fram till den skinande nya vårdcentralen i Överum, där man konstaterade att han hade åsamkats endast en lättare hjärnskakning, varför han skickades hem med ett lätt bandage över ena ögat och med förmaningen att under kamelritt i fortsättningen alltid bära hjälm. Då mannen som nu definitivt hade missat bussen till Gamleby åter steg ut genom de automatiska dörrarna till vårdcentralen i Överum visade klockan 9.19. Tåg söderut mot Gamleby skulle avgå först klockan 10.10. Mannen som ännu hoppades bli tegelslagare kom strax till slutsatsen att det snabbaste transportmedlet för den återstående sträckan till Gamleby, tillika det enda, förutom taxi, som var klart för omedelbar avg&ng;ng, var - dromedaren. Följaktligen beslöt han självsvåldigt att sätta sig över läkarens rekommendationer och äntrade åter kamelryggen. Bitem, som stått bunden utanför vårdcentralen, satte genast av i god fart längs vägen till Gamleby, tacksam över att åter få röra på sig, vilket också underlättade matsmältningen. Hon var på ett särdeles gott humör, efter att ha njutit den läckra akacieplantan i fulla drag. Sålunda tillfreds med tillvaron lade Bitem kilometer till kilometer bakom sig i rask trav, och anlände utan några ytterligare uppehåll på vägen i god ordning till Gamleby innan klockan ännu hade slagit tio.
Väl i Gamleby satte hon omedelbart kurs på torget och den gröna skylten på vilken det stod textat med snirkliga guldbokstäver "Norra Tjustbygdens Orientaliska krydd- & specerihandel", som var det något omständliga namnet på hennes husbondes kryddbod. Bitem var nu, likt de flesta dromedarer, inte särskilt sentimentalt lagd, men det var inte utan att hon ändå, i ett utbrott av äkta österländsk känslosamhet, kände ett glädjestyng i hjärtat då hon åter fick syn på den gråa Toyotabussen hemma från gården. Mannen som kom ridande på en dromedar in i Gamleby - han hette för övrigt Josef Goldmann, kände även han en viss inre tillfredsställelse över att äntligen ha nått sitt slutmål, i all synnerhet som han där, parkerad i cykelstället utanför Norra Tjustbygdens Orientaliska krydd- & specerihandel, återfann en välbekant gammal rostig damcykel av märket Fram. Dock hade hans förfäder redan under alltför många sekler levat och dött i detta kalla land - de hade dött i sina judiska valnötssängar med DUX resårbotten, insvepta i täcken från Nordiska Fjäder AB. Följaktligen förmådde han inte längre, tyngd av den långvariga exilens arv, ge offentligt uttryck för den känsla av förnöjelse, ja, rentav glädje som bemäktigade sig honom i detta återseendets magiska ögonblick. Mannen som stod i begrepp att sitta av en dromedar gjorde således just detta, och utan några vidare krusiduller band han dromedaren i cykelstället, sedan han först tagit ett hastigt avsked och givit henne en sista jordnöt, vilken befanns ha legat gömd längst in i fodret på skinnjackan. Han skulle just till att åter äntra cykeln, i akt och mening att på densamma förflytta sig den sista korta sträckan till AMS-barackerna någon kilometer bort, då han till sin bestörtning upptäckte att cykeln var låst. Mannen som nyss tagit avsked av en dromedar överlade några minuter med sig själv. Han hade helst av allt velat smita från platsen så obemärkt som möjligt, men i den situation han befann sig och med tanke på vad klockan var slagen såg han ingen annan utväg än att ge sig till känna i ett försök att återerövra cykeln. Följaktligen tog han mod till sig, rättade till kepsen så att den täckte bandaget över ögat och steg in i butiken.
Elias Hussein vaknade med ett ryck ur sina grubblerier då den lilla dörrbjällran ringde och annonserade dagens första kund. Han drog draperiet som avskiljde det lilla kontorsutrymmet från resten av butiken och mötte med ens den litet tveksamma blicken hos en man som visade sig vara märkligt lik honom själv. Han tyckte sig ha sett denne man förut någonstans, men han kunde inte påminna sig var. Kryddkramhandlare Hussein kostade på sig ett näst intill förbindligt leende:
- Och min herre önskar? eftersporde han artigt.
Mannen som önskade byta en dromedar mot en gammal rostig damcykel drog litet på det till en början:
- Jo, saken är den, att det slumpade sig så, att jag råkade komma förbi här på min
dromedar, och då slog det mig plötsligt, att det vore ju en fantastisk reklam för er kryddbod, om ni hade en livs levande dromedar stående utanför. Då skulle man rentav kunna föreställa sig att de kryddor ni här säljer hade fraktats direkt med kamelkaravan hit till Gamleby. Tänk bara vilket uppseende den skulle väcka! Barnen skulle älska den och tjata på sina föräldrar att få gå hit.
Sporrad av sin egen entusiasm blev mannen som var på väg att byta bort en dromedar allt djärvare i sin argumentation. Han märkte inte ens, att under den tid han talat hade det förbindliga leendet hos Elias Hussein förbytts till ett av yttersta misstänksamhet präglat ansiktsuttryck.
Kryddkramhandlare Hussein sträckte försiktigt på sig och spanade ut genom fönstret, genom vilket han mycket riktigt fick syn på sin favoritdromedar, Bitem, som förnöjt stod och mumsade på några begravningskransar som låg utlagda för att locka kunder till blomsterhandeln strax intill. Hans första impuls var naturligtvis att rusa ut och omfamna sin återfunna juvel, men han hejdade sig genast och tänkte att här gällde det att inte förhasta sig. Han granskade åter mannen framför sig.
"Det är alltså så de ser ut, Mossads agenter", tänkte kryddkramhandlare Hussein förbittrat. Det bevisade bara att man inte kunde lita på någon någonstans längre. Han kunde annars ha svurit på att mannen som sökte sälja honom hans egen dromedar var en av deras egna. Högt sade kryddkramhandlare Hussein, i det han stramade upp sig:
-Vart vill ni komma?
- Jo, jag undrar vem som äger den gamla cykeln som står här utanför.
- Det gör jag. Hur så?
- Då har jag ett förslag. Jag tänkte, om ni vill, så skulle vi kunna göra ett byte. Ni får dromedaren, om jag får cykeln. Vad säger ni?
- Jag vet inte. Jag måste nog fundera på saken. Men säg mig först varför ni vill byta bort dromedaren?
- Ja, vill ni veta sanningen har hon blivit litet kinkig med maten den sista tiden.
Om kryddkramhandlare Hussein hade blickat ut genom butiksfönstret i detta ögonblick hade han fått se sin favoritdromedar just i färd med att sätta i sig resterna av ett rött sidenband på vilket det stod textat med gula bokstäver: "En sista hälsning! Svenska Kommunalarbetareförbundets avd. 34". Men det gjorde han nu lyckligtvis inte. Han ville inte släppa mannen framför sig med blicken, i syfte att söka utröna dennes egentliga motiv för sitt handlande. Mannen som nu inte längre önskade vara ägare till en dromedar bemödade sig å sin sida om att smickra sin motparts fåfänga. Därför tillade han:
- Men jag tänkte att ni, med era utmärkta förbindelser med Orienten, borde ha lättare att skaffa fram de födoämnen dromedarer kräver, och till ett rimligt pris.
- Och vad skall ni med cykeln till? undrade kryddkramhandlare Hussein, utan att för en sekund slappna i sin vaksamhet.
- Nå, det är nu inte någon hemlighet längre, sade mannen som bara någon timme tidigare hade fallit av en dromedar, varvid han sköt upp kepsen i pannan så att bandaget blottades, att jag inte är någon särskilt god kamelryttare. Jag skulle känna mig säkrare i sadeln på en cykel.
Kryddkramhandlare Hussein måste till slut medge för sig själv att mannen framför honom just i detta ögonblick syntes vara fullkomligt ärlig och uppriktig. Men han visste av gammal erfarenhet att man kunde aldrig vara nog försiktig i sådana här ärenden. Det fanns alltid en hake någonstans.
- Nåväl, sade han till sist, jag går med på ert förslag. Men på vissa villkor. Att tillsynen
över dromedaren i och med ägarskiftet i fortsättningen helt tillkommer mig. Vidare, att ni inte gör några ytterligare anspråk vare sig på eventuell avkomma eller andra produkter av olika slag, såsom mjölk eller ull, efter djuret.
- Även jag ställer vissa villkor för bytet, sade mannen som nu bara var ett kamelhårs mån från att byta bort en dromedar mot en cykel. För det första, att ni garanterar att cykeln är helt säker. Och för det andra att ni avstår från alla krav på ersättning för de eventuella skador dromedaren kan ha orsakat under den tid den har varit i min ägo.
- Accepteras, sade kryddkramhandlare Hussein. Men borde vi inte kalla in ett vittne innan vi undertecknar något avtal? Jag känner en norsk taxichaufför som bor här intill. Han är ofta hemma på dagarna och är säkert villig att hjälpa till.
- Är han pålitlig? frågade mannen som åter började bli osäker på om han gjorde rätt i att byta bort en dromedar mot en gammal cykel.
- Det är väl möjligt att han inte vet så mycket vare sig om dromedarer eller cyklar, medgav Elias Hussein, men karln är ärligheten själv. Han skulle inte ta så mycket som ett kamelhår utan att be om lov.
- Nå, låt gå för det då. Hämta hit honom. Men låt det gå fort!, sade mannen som nu började bli otålig över kryddkramhandlare Husseins senfärdighet.
- Men, slog det plötsligt den senare, vem skall förestå butiken under tiden?
- Det kan jag göra anmälde sig genast mannen som ännu hoppades att samma dag påbörja en karriär som tegelslagare. Jag har arbetat med försäljning förut. För övrigt hinner det väl inte komma så många kunder på den korta stunden.
- Jag vet inte om jag törs anförtro er en sådan sak.
- Låter det så, nu. Om ni inte ens har så mycket förtroende för mig är det måhända lika bra att vi avstår helt från att sluta något avtal.
Mannen som ännu inte var beredd att sälja sin stolthet för en dromedar var uppriktigt förnärmad. Kryddkramhandlare Hussein insåg plötsligt att en möjlighet höll på att gå honom ur händerna och skyndade därför att yttra några väl valda artighetsfraser, direkt översatta från hans eget tummade exemplar av det arabiska originalet till Vett och etikett i sällskapslivet. Uppenbarligen var hans motpart extra känslig för språkliga nyanser. Här gällde det således att hålla tungan rätt i mun.
Judisk envishet och arabisk retorik hotar här att göra en i själva verket tämligen enkel historia onödigt komplicerad, varför vi nöjer oss med att konstatera, att avtalet, enligt vilket dromedaren Bitem skulle återgå i kryddkramhandlare Husseins ägo, i utbyte mot att en den rostiga gamla damcykeln av märket Fram återlämnades till sin rättmätige ägare, det avtalet blev slutligen verkligen undertecknat så som hade förutsagts. Undertecknandet skedde, mycket riktigt, vid en högtidlig ceremoni på Luigis pizzeria vid Gamleby torg, mitt emot Norra Tjustbygdens Orientaliska krydd- & specerihandel, i närvaro av det betrodda vittnet taxichauffören Tor Egil Moe, bördig från Fredrikstad men sedan drygt fem år tillbaka bosatt i Gamleby. Denne visade sig för övrigt vara just så omdömesgill och oförvitlig som bara en norsk taxichaufför kan vara, och bidrog härigenom aktivt till att föra parterna den där sista biten fram till att också sätta var sin namnteckning på det dokument som hade upprättats på en pappersservett. Härigenom fick avtalet den måhända en smula missvisande rubriken: "Luigis - den bästa pizzan i staden!" (Alldeles bortsett från det faktum att Gamleby knappast äger digniteten av en stad, bör här i ärlighetens namn omtalas att orten inte äger mer än en pizzeria, varför kraven på den bästa pizzan i staden inte alltid behöver vara så högt ställda.)
Huruvida det ingångna avtalets alla villkor sedan också kom att uppfyllas i realiteten, det förmäler emellertid icke denna historia. Vi vet således inte om dromedaren Bitem, den dag som i dag är, åter ses mumsa förstrött på sina nässlor, drömmande om akacieblad, i sin hage vid Hyllela några kilometer från Överum, och det är oss ännu obekant om mannen som den där oktobermorgonen kom cyklande över kullarna vid Blidstena någonsin påbörjade sin kurs i tegelslagning.
Vi vet däremot med säkerhet, att f.d. stadsträdgårdsmästaren Gustav Lundgren aldrig kom att hamna på förstasidan i Västervikstidningen. Åtminstone inte hittills.
©Joakim Philipson
