Spjutet

På bilden har jag, paradoxalt nog, lyckats haffa en dansk polis påväg till Roskildefestivalens scenområde. Fryntlig och rosig på kind som den perfekta representant för The Dansk som han onekligen är. Mustig, hjärtlig och alldeles särdeles givmild. Här tullas inte på festivalglädjen för att spela auktoritär. Fotografen får sin bild och vår dansk strosar vidare bland lagom berusade människor, hötter humoristiskt med batongen mot de som seglar allt djupare ned i ölglaset.
Det var ‘98. Året efter ser jag honom återigen efter Ulf Lundell spelningen. Försynt deltagande med händerna bakom ryggen och med samma hjärtans glada leende. Jag springer fram och målar upp det fantastiska i att möta honom igen och han nickar en aning roat. Kanske förstår han inte min breda småländska men han ler över språkgränserna. Vi poserar igen för mina vänners kameror och han är redan påväg vidare.
När jag ser den här bilden så tänker jag på den sommaren och den dansken. Min personliga nostalgitripp.
I framåtsträvarnas och visionärernas rike är det knappt tillåtet att vara nostalgisk eller romantiskt sentimental för tider, minnen, människor och platser som flytt. Folk går suckande förbi de få drömmare som vi har kvar. Man ska vara klar i blicken och nyktert målinriktad!
Alla pratar om nya HLK med någon slags gyllene dimma framför ögonen. Allt skall bli bättre och “vad sköööönt det ska bli att slippa de här gamla, slitna lokalerna”. Låt mig göra ett uttalande:
Min mor läste till fritidspedagog på HLK ‘79- ‘81 och en utav mina första minnen är min rädsla för “skelettet i skåpet” som förvarades på balkongen över Ljushallen. Jag har åkt rutschkana nedför trappan till toaletterna. Mamma har berättat om sena nätter utan härbärge som man fått tillbringa i Gula rummet med ständig rädsla för nattvakten. Med nya och gamla minnen i bagaget kan jag säga:
Jag kommer att SAKNA gamla HLK, Gjuterigatan 23-25, gamla flickskolan. Det gula, slitna teglet. De trånga kulvertarna på 100-planet. De 70-tals-oranga dörrarna och de dåligt luftkonditionerade rummen. För att inte tala om det mysiga röda annexet på gården, Röda Paviljongen, med det högst eminenta caféet “Kastanjen”. Kommer vi inte att sakna de personligt speciella och extraordinärt trevliga människorna bakom disken där? Kommer vi inte att med rödgråtna ögon se tillbaka och minnas de enerverande, pipande kortläsarna utanför datasalarna? Kommer vi inte att med vemod och med sorg i hjärtat drömma om stekheta Gula rummet, Karins bur och Glasgången? Sannolikheten är stor.
Tänk så mycket svett som spillts på miljontals sidor tentamaterial i Aulan. Föreställ dig alla kaffemuggar som välts ut i korridorerna och alla häftstift som tryckts in i anslagstavlorna. Alla drömmar som med oundviklig frenesi stövlats in i betongen och gjort avtryck på väggarna.
Det är inte fel att vara nostalgisk. Tänk på detta när du ser kartbilden av nya HLK på sidan nio. Stryk tårarna ur ögonvrån och var stolt över att vara Nostalgiker.

Det här är SPJUTET-riddaren. En symbol för den tidning jag och Michael Andersen startade i mars 2000 å Studerande Pedagoger i Jönköpings vägnar.

Det är en medeltida krigare som hotfullt höjer sitt överdimensionerade spjut. En bild för den kamp som vi blivande lärare kommer att ta oss an. Vi ska föra elden vidare till de barn och ungdomar vi kommer att undervisa.

Hittills har fem nummer av tidningen kommit ut i upplagor om 1500 st. Den sprids främst till våra medlemmar och de ca. 1700 lärarstuderande på HLK. Ansvarig utgivare är SPJ:s styrelse.

Tidningen innehåller aktuella frågeställningar och debatter, reportage och rescensioner, jobbplank från arbetsmarknaden i regionen, pyssel och intressanta bilder.

Det är så lätt att klaga på vädret eller ännu hellre; Bosse Ringholms skattepolitik. I vår fåfängliga egotripp söker vi ständigt nya sandsäckar att slå på. Vi uppnår någon slags förflyttning av uppmärksamhet, från de egna bristerna och svackorna till att spy galla på de stackars politikerna. Missförstå mig rätt! Jag är också högst skeptisk i mångt och mycket och ställer höga krav på statsledningen, men vi glömmer att de också är människor som förtjänar uppmuntran. Tänk att få ge Persson en rejäl dunk i ryggen och säga: -Bra. Fortsätt så, Göran!
Jag undrar hur länge sedan det var någon kramade om Gudrun Schyman efter en dust i Plenisalen?
Då kanske de skulle våga handla mer fritt och kunna säga ifrån utan att bli avrättade efteråt. En nation som har överseende med den mänskliga faktorn och ett folk som kan skratta lite oftare.
Men så finns de också de som undgår hopens glåpord och otack. En yrkesgrupp som skyddas av ett glorifierande hölje. De kan jobba ostört, Brandmännen. Vi hör deras sirener på avstånd och tänker, om än bara för en bråkdel av en sekund, att: ”vi är säkra och trygga i deras händer.” De är de sista hjältarna. Precis som i sagorna räddar de hög som låg, kung eller bonde, rik eller fattig, ful som vacker. Varhelst det brinner så är de där på bara några få minuter. Även om huset brinner ned till grunden så har de i alla fall varit där, och det räcker för att vi ska applådera. Vi ser oss själva i dem. Vi önskar att vi också tveklöst kunde kasta oss in i en brinnande byggnad och rädda liv. Vi vill också bli uppskattade, att få bli hjältar. Det är så vi borde se på våra medmänniskor. Se in i en bortglömd väns ögon och säga: Du är min HJÄLTE! Du är bäst.
Vår utbildning fostrar oss med bestämd hand att bli föredömliga pedagoger och skickliga didaktiker, men det som inte framgår lika tydligt är att vi också skall axla HJÄLTEMANTELN. Kvinnor och män som dagligen skall rädda liv. Och det hör också ihop med att samhället måste ändra sin syn på läraryrket; Det är inget att ta för givet.
Det behövs precis lika mycket uppskattande handslag och kärleksfullt förtroende som med vilket annat arbete som helst.

SPJUTET, språkrör för pedagogerna i Jönköping, vill gå i bräschen för ett upprättande av ett sådant tankesätt. Ett hjälte-land med plats för tabbar och misstag, spurtar och segrar. Sprida pedagogisk hoppfullhet till de mest träsmakande av kommunpampar. Tända skolornas vådkasar och joddla i korridorerna. Att äntligen få hissa triumfens blå- och gula fana. För vi ska vinna över alla fördomsfulla bibliotekspyromaner. Låt oss inte ge upp förrän vi alla är hjältar. Vi är på god väg.

I Alexandria förvaltades länge en stor del av västervärldens samlade kulturarv. Man tror att det fanns så mycket som 700.000 bokrullar i det berömda biblioteket! Mitt emellan tre enorma landmassor, Europa, Afrika och Asien, dvaldes en otrolig kunskapsskatt som närde den tidens stora tänkare och vetenskapsmän. I flera omgångar skövlades och brändes biblioteket av makter som antingen åtrådde eller fruktade dess starka inflytande. Envisa försök att styra det fria ordet eller rent av; tysta det. Slutligen, kring 600-talet e.kr., brann de sista delarna, av det en gång så stolta biblioteket, upp. De kvarvarande bokrullarna använde man som bränsle för att värma upp stadens varmvattenbad. Är det dithän vi är påväg när vår regering drar ned på anslagen till biblioteken och föreslår privatiseringar? Skall vår sista fristad, fri från mobiltelefonernas dissonanta kör och modemens nervösa knastrande, styras av marknadens regler? Skall böcker vägas på lönsamhetens lömska våg? Skall bibliotekarien bli en slaktare eller likbrännare som flinkt sorterar bort dammsamlarna längst ned på hyllan och raskt matar elden som värmer internetsurfarna på andra våningen?
Eller vem skriver brev längre? Vem har tid att slita blicken från displayen. Vi väntar inte längre vid postlådan för det där efterlängtade kärleksbrevet. Vi sprättar inte längre, med fumliga fingrar, upp en försenad försändelse från mormor. Vi vet knappt vem brevbäraren är. Jodå, fortfarande cyklar de i snö som sol, storm som bris. Enträget trampar de fram för att nå oss med de viktiga pappersarken. Brevbäraren brukade vara en glädjens budbärare, nu får vi vara glada när deklarationen dimper ned på hallmattan.
Nu hör jag att BREDBAND är det nya, helgonförklarade ordet i Sverige. En väg som leder direkt till himmelen, och fort ska det gå också. Tänk vad bra allt ska bli med pizza hemskickat digitalt! Snart har vi väl inte tid att tänka ens, det kan bredbandet göra åt oss.
För ett tag sedan blev jag av med min dator genom en försmädlig stöld på skolan, och nu inser jag helt plötsligt hur handikappad man blir utan dessa hjälpmedel. Ur gömmorna plockade jag fram min gamla, mekaniska skrivmaskin och började nyfiket hamra ut en strof. Efter ett tag drog jag pappret ur valsen och förundrades över det enkla men stilrena typsnittet och att varje bokstav sjunkt in i ytan och lämnat spår på andra sidan. Kan bredband ge oss det? Kan den nya snabbare vägen till jobbet ge oss mer mänsklig värme?
75% av världens befolkning har aldrig ens lyft en telefonlur, än mindre surfat på internet! Må det bli ett jordiskt strömavbrott snart så att vi öppnar böckerna och skriver brev igen.

I stunder av förvirring och rotlöshet finner vi alltid stilla laguner där vi kan slicka de sår livet tillfogat oss. Där finns människor som kärleksfullt kramar oss tillrätta och bär vår börda en stund.
   Verkligheten kan liknas vid en operationssal där tidens skalpeller och erfarenheternas stygn ohjälpligt förändrar oss. Även när vi inte är vid medvetande rusar skeendet vidare, drömlöst, som ett jättelikt urverk med kuggar och hjul. Men det viktiga är med vilka oljor vi väljer att smörja maskineriet. Vad som kantar de asfalterade gångarna, vilka som möter oss när vi vaknar. På framsidan av detta nummer (4/2000) har vi valt att placera vår hjälte på en mage. För hur hårda och beväpnade vi än må vara mot korsdraget så finns det ändå hud och värme under kläderna. Något mjukt att luta huvudet mot. Vardagshjältarna som leende stryker vår panna och ger oss saft och choklad efter operationen. När läkarna gjort sitt och lämnat scenen tar dessa änglar utan vingar över och vi kan tryggt sova en stund till. Ett helt samhälle vilar sitt huvud mot deras axlar. Så mycket hud!
   Vi som studerar på HLK har en väldig tur som fått möjligheten att inviga ett helt nytt hus med nya ytor och nära till det övriga högskoleområdet. Här ska vi förhoppningsvis kunna slå ned våra tältpinnar och trivas när vi väl klättrat ned från bygnadsställningskonsten och hittat ut ur djungeln i Orangeriet. Men glöm aldrig att allt det storslagna är intet utan visionerna, skosulorna och handsvetten. Det som sakta nöter teglet blodrött och doftande. Glasfasaden och de nya parkettgolven är som kläder och människorna i grupprummen och i fiket och på planteringsterassen är huden, blodomloppet och köttet som har varit viktigast enda sedan tidens gryning. Maskinerna skär om inte smörjmedlet finns. Bakom varje storslagen vy döljer sig ett myllrande, kryllande inre. Efter det praktiska lappandet i operationssalen väntar de varma händerna och återhämtningens vitklädda nymfer.
   Ofta häpnar vi över det grandiosa, obegripligt gränslösa. Vi blir skrämda av det oändliga universum som omger oss och vi blir ständigt påminda om vår dödlighet. Måhända vilar vår världsbild på tron att Gud finns, men tvivlet gör oss osäkra och ensamma. Människan låter sig alldeles för ofta bländas av solen och därför glömmer vi att leva när livet knackar på. Se dig omkring. Lukta på löven och kyss dina närmaste. Krama dem idag. Skatta dig lycklig om du får vakna varje morgon bredvid någon du älskar. I dagarna ska min flickvän operera sitt knä och jag ska ta emot henne när hon sovande rullas ut från operationssalen. Jag ska sitta vid hennes sida, hålla hennes hand och möta hennes första, trevande blickar när hon vaknar. Hon får sin saft och snart dansar hon igen.
   Nu en sista uppmaning: Sug musten ur hösten, som faktiskt kan vara ett smörjmedel i sig. Skratta åt inget och sjung mer!

”I want to be a cleaner.”
I filmen Leon har den lilla flickan Matilda bestämt sig för att bli en ”städare”. Det betyder i själva verket att hon vill bli en yrkesmördare som sin ”adoptivfar” Leon. Yrkesmördaren porträtteras i denna Luc Besson film som ett noggrannt och stolt proffs som inte viker för något eller någon. En smärtsam berättelse där sann hudkänsla och kärlek uppdagas bakom skarpladdade vapen och under skottsäkra västar. Detta är en utav mina absoluta favorit filmer där en bitande metafor kan få oss att gripa något lättare kring livets abstrakter; Den lilla kämpens envisa kamp för ett ”renare” samhälle. Vi identifierar oss med en krigare som för ett korståg mot en oövervinnerlig motståndare som slutligen får vår hjälte att bita i gräset, men med ett exploderande trumfkort innanför västen. Jag ämnar jämföra denna bild med de smutsförgörare som omger oss varje dag i korridorer och klassrum. Dessa renlighetens väktare, beväpnade med rengöringsmedel, hink och skurtrasa som oförtröttligt putsar våra fasader rena.
Ja, jag tycker nog att min kontroversiella bild med måttfull alternering kan beskriva dessa människors arbeten. De för ju trots allt sin fana högt och ger aldrig upp mot den oövervinnerliga fiende vi kallar; smutsen, skiten och nedskräpningen. De ser till att våra arbetsplatser är representativa och skinande rena, redo att möta en ny dag. Och aldrig sätter de sig på tvären eller beklagar sig över oss slarvnissar. Inte kräver de uppmärksamhet eller belöningar fast de utgör en sådan viktig kugge i HLK:s maskineri.
Ja, jag tycker nog att upprättelsens stund har kommit. Dagen då vi ärar dem som äras bör.
Vi är på ett högst påtagligt sätt delaktiga i processen då vi till exempel spiller ut kaffet eller spottar ut tuggummit i Arkaden. För i nästa stund är fläckarna borttorkade och kletet har lösts upp av jourpatrullen på ständig jakt. Men snälla; lägg inga fler bördor på städarnas axlar. Sikta på de nya papperskorgar som högskolan fått, och torka upp själv. Hjältinnan bredvid mig på bilden heter Eva och jobbar imorgon också; hälsa på henne. Det är sådana som hon som gör vår dag en skvätt ljusare och ser till att den röda mattan kan rullas ut vilket ögonblick som helst. Med andra ord kan vi i sanning glädja oss åt en vacker och välhållen arbetsplats, och tryggt överlämna det tunga ansvaret på dem.
I tider som dessa behöver vi verkligen kunna känna oss harmoniska och motståndskraftiga för att orka möta det tilltagande mörkret och den fuktiga halsdukens månader. Och det är som mamma säger; ren och tvättad utanpå känns bra och glatt inuti. Tacka er lyckliga stjärna för dessa hjältar och hjältinnor.

Oh yes; I am a Cleaner.