Om kväkarna och sakramenten

Efter att ha skrivit artikeln om vattendopet, ville jag här ytterligare förklara kväkarnas syn på sakramenten. Här följer några citat som jag hoppas ska förklara detta.

"För de flesta kristna är sakramenten, dopet och nattvarden (och för de romerska katolikerna fem andra yttre och synliga tecken på inre och andlig nåd) en del av det som håller deras liv samman. Ja, vid Lima-konferensen beskrev kyrkorna sig själva som en 'Nattvardens gemenskap'.
Varför har då kväkarna inte dessa sakrament ? En del av svaret är, kort uttryckt, att eftersom vi inte menar att språkliga formuleringar har någon avgörande giltighet kan vi inte se att det finns behov av rituella handlingar som bygger på sådana formuleringar. Kväkarna opponerar sig inte mot yttre sakrament eller mot de kristna kyrkornas övriga ritualer, men de ser inget behov av dem. Inte heller är Vännerna övertygade om att de bibliska texterna skall tolkas så att Jesus instiftade den yttre nattvarden. I Lima-broshyren säger vi:'Vi tolkar Jesu ord och handlingar i slutet av hans liv som en inbjudan att återerinra oss och på nytt demonstrera Guds kärlek självutgivande natur vid varje måltid och i varje möte med andra, och att låta våra egna liv brytas upp och ges ut för världens skull...'.
Det skulle därför vara fel att säga att kväkarna inte har några sakrament. Vi vill inte dela upp våra liv i avdelningar med etiketterna 'heligt' och 'värdsligt'. När Guds ljus lyser i hjärtat ser man att den inre avsikten och den yttre symbolen - ja alla yttre handlingar - bildar en del av ett harmoniskt helt. Kort sagt, vi betraktar hela livet som sakramentalt, för att använda ett av våra standarduttryck."

"Kväkarna beskylls vanligen för att inta en negativ hållning till den historiska kyrkans sakrament, ja till och med för att alldeles ha förkastat dem. Denna hållning gäller i själva verket nedast den yttre formen och utförandet, icke den inre erfarenhet, som är kärnan i varje äkta livets sakrament."
"Det är heller icke så mycket kväkarnas bristande värdering av symboler, som fört dem bort från det yttre bruket av sakramenten. Det är snarare deras önskan att helt frigöra sig från allt magiskt...Genom att följa Luthers häftiga strider om dop och nattvard ser man vilket fast grepp sakramentens magiska drag hade om honom. Vi är studom benägna att tro, att protestantismen har övergivit den vidskepelse, den magi, som samlade sig i medeltidens kristendom och präglade den. Men fakta motsvarar icke alldeles en sådan förhoppning. Det är ännu lång väg att gå, innan allt detta har övervunnits.
Det sista steg - som reformationen icke tog - har kväkarna inriktat sig på att ta. De har önskat en oförfalskat andlig religion, renad från vidskepelse och magi. De ha krävt att varje steg, varje stadium på vägen , skulle vara något vitalt. De är rädda för alla fraser, som i sig förutsätts ha en helig kraft. De är angelägna om att inte ha några ämbetsmän, som hör till ett särskilt stånd och antas ha krafter som andra sakna. Någon oföränderlig helighet, knuten till vissa platser eller byggnader, erkänner de icke."
"Det ärevördiga bruket av sakramenten underskattas inte av kväkarna, när de märker att det är uppfattat i anda och sanning som en del av en levande gudsdyrkan. Själva har kväkarna inte något behov av dem, men de kan vanligen erkänna äkta gudsdyrkan, även om formen skiljer sig från deras egen. De vill inte göra propaganda eller uppträda som bildstormare. De vill att det skall råda den största möjliga frihet för människor att komma till Gud på den väg, som för dem är den mest äkta och mest verksamma. I dessa djupa och vördnadsbjudande ting är det bäst att tala med återhållsamhet och mildhet, att vara varsam och angelägen att förstå, att gå sakta fram och förutsätta de bästa motiv."

"Ortodoxa kristna fäster blicken bortom sig själva på det personliga väsen som är deras skapare och fader och de förväntar sig av honom att han ska ta initiativet till att återupprätta deras bristfälliga mänskliga relation till honom. De tror att den avgörande handlingen redan har tagits genom Guds inblandning i världen genom Kristi liv,död och uppståndelse. Men nu måste förmånen av denna handling tas emot idag, den måste förmedlas till dem som väntar på att få ta del, det är precis som sakramenten kommer in. I symbolisk form överför de Kristi-död-och-uppståndelse till det närvarande ögonblicket, dopet bekräftar en identifikation med Kristus i hans död och uppståndelse, och nattvarden bekräftar gåvan i hans brutna kropp tilldem som önskar ta emot honom. Utan dessa skulle frälsningen genom Kristus lidande helt enkelt inte vara tillgänglig. Ur en traditionell kristen ståndpunkt är sakramenten inte något man kan välja, de är en absolut nödvändighet.
Kväkarna fäster inte blicken bortom sig själva i den betydelsen. De vänder sig inåt. De tror att den verklighet som kan föra dem till Gud finns i deras eget väsen, även om den är svår att upptäcka och ännu svårare att bejaka. Dynamiken i att bejaka det inre ljuset eller rösten kan beskrivas i kristna termer,..., men svaret förblir alltid vårt svar på vad vi själva upplever. Den sanning som vi försöker uppenbara,..., är hela tiden en sanning som ser oss i vitögat och som kommer till oss i vardagens erfarenheter av livet såväl i lidandet som förnyelsen. Det är därför vi behöver stillhet och tystnad. I våra andaktsmöten behöver ingenting 'förmedlas' för närvaron är redan mitt ibland oss i vår enkla, förskrämda mänsklighet. Genom att ta bort allt som skulle kunna distrahera oss fäster vi vår uppmärksamhet på denna och tillåter var och en i mötet att uppenbara den på sitt eget sätt, som de måste, men i förhoppningen att vi till slut ska kunna uppenbara den tillsammans som församling. Vad vi hoppas och väntar på är upplevelsen av omedelbarhet."

Tillbaka till huvudsidan

This page hosted by Get your own Free Home Page