Queer betyder ursprungligen konstig eller underlig på engelska. Det har börjat användas främst av homosexuella av olika skäl, men kan ändå ses som ett samlingsnamn för alla som avviker från traditionella heterosexuella levnadsmönster (vilket inte utesluter att även personer som är heterosexuella i den strikta sexuella betydelsen kan vara queer). För en del människor är det väldigt rebelliskt att kalla sig queer,se här, för mig är det inte ett dugg rebelliskt. När jag använder ordet så är det dels som ett samlingsnamn, dels för att hävda att den sexuella identiteten är något vi själva skapar för att lära oss att acceptera oss själva.
En del hävdar att sexualiteten är en social och historisk konstruktion, jag går inte så långt utan hävdar att det är den sexuella identiteten som är en social och historisk konstruktion. Den kan närmast liknas vid en kostym man sätter på sig för att se om den passar.
Det är alltså något som egentligen inte existerar annat än som ett abstrakt begrepp.
Jag tror personligen inte att man kan göra något åt vilka människor man blir attraherade av (för i grunden är det ju faktiskt själva människan som man blir attraherad av, inte könet tror jag) utom högst marginellt. Märker man till exempel att man hamnar i det ena självdestruktiva förhållandet efter det andra, så är det något man kan bearbeta i terapi.
Jag tror alltså inte att man kan förändra sig genom egen viljestyrka så att man till exempel bara attraheras av det motsatta könet, när man främst attraheras av det egna. Jag kommer här inte att ta upp debatten om huruvida det som brukar benämnas homosexualitet är genetiskt eller miljömässigt betingat, eller en kombination av båda två. Det är inte avgörande för min ståndpunkt. Om det nu är så att man attraheras främst av det egna könet, så tror jag det är viktigt att kunna identifiera sig som homosexuell genom att exempelvis umgås med andra homosexuella. Det ändrar inte min åsikt om att det rör sig om något som jag själv skapar för att acceptera mig själv. Att vara queer är för mig att ha just denna insikt om mig själv.
Själv så trivs jag mycket bättre och känner mig mycket mer hemma i homovärlden än i heterovärlden, men jag är inte intresserad av att ha sex med killar. Jag har faktiskt försökt. Men det känns som om naturen gett mig ena halvan men inte den andra. Som teoribög var och är jag utmärkt, som bög i praktiken var jag en katastrof. Därför kallar jag mig queer, sexuell gränsöverskridare. Jag känner mig så långt ifrån hela den straighta "höhö brudar"-kulturen som man bara kan komma. När jag träffar straighta tycker jag oftast bara synd om dem. Det är som om hela dera liv kretsar kring rädslan för att framstå som omanlig respektive okvinnlig. Själv är jag inte ett dugg straight, även om jag sexuellt attraheras av kvinnor. Jag har aldrig förstått det väsentliga i att vara manlig respektive kvinnlig. Personligen identiferar jag mig varken som man eller kvinna. Ingen har heller förklarat för mig det väsentliga i denna uppdelning. Tack och lov för queer-begreppet.
Get your own Free Home Page