Det blev stor uppståndelse när Ma Oftedal erkände i sin bok "Doxa - Till härligheten" att hon genomgått en vuxendop i Centrumkyrkan uträttat av Stanley Sjöberg. Just detta sades vara det avgörande för att hon blev av med sitt ämbete (som hon sedan fick tillbaka, men med Caroline Krook som biskop lär det bli svårt för henne att få en församlingstjänst här i Stockholm ). Detta gjorde mig nyfiken på vad Jesus själv sa om dopet, så jag satte mig ner med Nya Testamentet och gick igenom de fyra evangelierna och första kapitlet av Apostlagärningarna. Resultatet blev överraskande.
Jag hittade två (!) ställen där Jesus uttalar en tydlig befallning om att apostlarna ska döpa de lärjungar som kommer efter honom:Den ena finns i slutet av Markusevangeliet (Mark. 16:15-16), den del som man vet är ett senare tillägg och som därför kan ifrågasättas om det verkligen är ett autentiskt uttalande av Jesus.
Det andra finns i slutet av Matteusevangeliet, den så kallade missionsbefallningen (Matt. 28:18-20). I övrigt intet. Tvärtom säger Johannes Döparen i alla fyra evangelierna:Jag döper er med vatten, han ska döpa er i helig ande (Matt. 4:11, Mark. 1:7-8, Luk. 3:16, Joh. 1:26-27,30-34). Jesus bekräftar Johannes Döparens ord i Apg 1:5. När Jesus sänder ut apostlarna, så är det för att predika, driva ut onda andar och hela sjuka (Matt. 10:1, Mark. 3:14). Inte ett ord sägs om vikten att döpa framtida lärjungar i vatten. I Joh. 3:5 säger Jesus:"...den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike." Detta anses vara ett argument för att Jesus befallde de framtida lärjungarna att döpa sig i vatten. Uttalandet är dock alldeles för oklart för ett sådant påstående.
Det här ger upphov till ett par intressanta frågor. Varför talar inte Jesus mer om vattendopets betydelse ? Om han gjorde det, varför skrev inte evangelisterna om det ? Om det hade varit en viktig del av Jesu förkunnelse, borde det rimligen ha betonats mer i evangelierna. Mot alla dessa underliga omständigheter står alltså bara missionsbefallningen. Jag överlåter till dig som läser detta att dra dina egna slutsatser. De behöver inte alls stämma överens med mina, men jag tänkte ändå tala om de slutsatser som jag har dragit av detta.
För det första:Påståendet att vattendopet är instiftat av Jesus ligger på väldigt lös grund. Jesus förbjuder inte apostlarna att använda sig av vattendopet, men inte verkar han befalla lärjungarna att göra det heller.
För det andra:Att jag inte tror att vattendopet är nödvändigt, innebär inte att jag förnekar att Gud skulle vara närvarande i vattendopet. Om Gud finns och är allomstädes närvarande är Gud naturligtvis också närvarande i vattendopet, liksom i alla andra sakrament som kyrkan har. Det är inte sakramenten i sig som är problemet, problemet är när man vill begränsa det sakramentala till två eller tre eller sju handlingar. Problemet är den skarpa gräns som jag tycker mig se mellan å ena sidan det som är "sakramentalt" och å andra sidan det som är "profant", en gränsdragning som jag personligen ser som ren godtycklighet. Om Gud har skapat världen och de som bebor den, om Gud har skapat livet, har Gud lämnat sitt avtryck i allt levande och då är livet i sig sakramentalt. Svårare än så är det inte för mig.
För det tredje:Min lillebror döpte sig genom nedsänkning i dopgrav och konfirmerade sig när han var 18 år gammal. För honom var detta av en stark psykologisk betydelse: En färd från det gamla livet in i det nya. Människan har ett psykologiskt behov av riter, det förnekar jag inte på något sätt. Jag har läst lite teologi så jag känner till den stora kyrkohistoriska betydelse som dopet haft och har (historien med Ma Oftedal bevisar detta om inte annat). Allt detta är gott och väl, men det är inget argument för vattendopets absoluta nödvändighet.
Vid ett årsmöte upplevde jag hur jag vidrördes av Anden. Ni kan läsa om det här. Det är detta dop, Andens dop, som vi bör sträva efter anser jag.
Jag tänkte avsluta med ett citat ur en artikel från Kväkartidskrift 2/93 av Richard Allen (artikeln heter "Har kväkarna en teologi ?"):
"När det gäller dopet, finner inte Vännerna att användningen av vattendopet är en oundviklig följd av Nya Testamentets redogörelse för Jesu liv och verk. Hur som helst kan det inte garanteras att någon ritual leder till ständig tillväxt i Anden, ens om man helt ger sig hän åt den - och när det gäller barndopet deltar föremålet för riten inte alls medvetet i det som sker. Härav följer att kväkarna inte kan göra dopet till grunden för medlemsskap i sitt Samfund. Det som drar oss in i medlemsskapet är att vi erkänner en växande känsla av enhet med den gudstjänstfirande gemenskapen i våra möten och en vilja att delta i det gemensamma sökandet efter Guds vilja."