Ögat

Det mänskliga ögat har en elastisk lins, som med hjälp av en cirkulär muskel ändrar form och på så vis kan fokusera på olika avstånd. Fiskar har ett annat sätt att se skarpt på olika avstånd. Deras lins är oelastisk och nästan helt sfärisk. På ovansidan sitter linsen fast i ögongloben med hjälp av ligament och på undersidan med en protraktormuskel (muskel med vars hjälp ett organ sträcks ut eller fram). När fisken vill fokusera på nära håll skjuter den fram linsen och får på så vis en skarp bild. Linsen inuti ögat på en haj är upphängd i ett runt membran, på ett avstånd som ger bästa möjliga syn på långt håll. Hajarna kan inte alls i lika stor utsträckning som fiskarna flytta linsen för att fokusera på olika avstånd, och det är osäkert i vilken grad de klarar av att fokusera på nära håll.

Det som är speciellt med hajarnas ögon är att de bakom näthinnan har ett lager med reflekterande plattor, tapetum lucidum. Detta lager förbättrar synen när de simmar i vatten med väldigt lite ljus, som t ex när de jagar på natten eller påstora djup. Djurs ögon i allmänhet fungerar så att ljuset som kommer in genom pupillen fokuseras på näthinnan där det finns ljuskänsliga celler (stavar och tappar). Dessa celler överför ljuset till nervimpulser som skickas till hjärnan. Det mesta av ljuset absorberas, efter att ha passerat näthinnan, av ett pigmentlager. I hajarnas ögon kan ljuset däremot reflekteras av plattorna och sedan träffa de ljuskänsliga cellerna en gång till, vilket gör att synintrycket förstärks. Detta medför att ögonen lätt kan ska-das om de utsätts för starkt solsken. Hajar som lever vid ytan skyddas därför av pigmentsäckar, som lägger sig över de reflekterande plattorna när de inte behövs. Hajar som ständigt lever i djupa vatten saknar denna skyddsmekanism.

Vatten absorberar ljus olika beroende på ljusets våglängd. Rött ljus med lång våglängd absorberas mest medan blått och grönt ljus som har kortare våglängd absorberas mycket lite. Tester har visat att hajarnas ögon är väldigt känsliga för just blått och grönt och att de knappast reagerar för rött ljus. Detta gör att hajens ögon är väl anpassade för ett liv i vatten.

En del hajar (t ex gråhajar och hammarhajar) har en blinkhinna som täcker och skyddar ögat när den ska bita sitt byte. Pupillen hos en haj kan antingen vara rund som hos oss människor eller också en smal springa som hos katterna. Till skillnad från benfiskarna kan hajen ändra storlek på pupillen beroende på det omgivande ljuset. Irisens ringmuskel reagerar autonomt på ändringar i belysningen, medan den muskel som utvidgar pupillen står i kontakt med nerverna.

Hörsel och känselorgan

Hajarna öron är inte så sofistikerade som däggdjurens. De saknar trumhinna och de ljudöverförande benbitarna i mellanörat, som t o m primitiva amfibier och reptiler har. Exakt vad hajar kan höra vet man inte. Vatten är ett medium med högre densitet än luft. Ljud överförs olika i de båda medierna och därför är behovet att höra vissa ljud olika beroende på om man lever i hav eller på land. Att jämföra hajarnas hörsel med däggdjurens är därför ganska svårt. Rent allmänt kan man säga att förmågan att uppfatta ljud är av mindre vikt för hajarna än för däggdjuren. Hajarnas öron är i stället anpassade för att kontrollera rörelser och balans. Innerörat är ungefär uppbyggt som hos däggdjuren, med bågar som känner av rörelser i alla riktningar. Innerörat hos däggdjuren har emellertid en mindre betydelse än hos hajarna. Däggdjuren har i stället en större och känsligare snäcka.

Hos hajarna liksom hos övriga fiskar finns ett annat känselsystem, det så kallade sidolinjesystemet. Det är uppbyggt avkänselceller med känselhår som är inbäddade i en geléartad struktur.Uppbyggnaden är väldigtlik den i innerörat. Känselhåren ligger i en kanal som löper längs båda sidorna, runt nosen och käkarna. Mellan kanalen och kroppsytan finns det porer. Känselcellerna känner av när hajen simmar och rör sig. Detta ger ytterligare information om balans och rörelse.

Förutom sidolinjesystemet har hajarna ytterligare ett känselsystem. På kroppen sitter en massa små gropar eller räfflor. Groparna är utspridda i olika mönster som varierar från art till art. I mitten av varje fördjupning sitter ett knippe känselceller omgivna av en geléartad struktur. Hos de äldre arterna, de med sju gälspringor, sitter känselgroparna öppna och oskyddade. De typiska hajarna har däremot små skyddande hudflikar över fördjupningarna. Hur och vad det här känselsystemet används till är föga känt. Kanske är känselcellerna känsliga för en viss typ av kroppsrörelser eller också ger de ytterligare ett sätt att uppfatta ljudvågor från tänkta byten eller fiender. Det kan också vara så att de har någon sorts smakfunktion. Nervcellerna som sitter i groparna kommer nämligen från de nerver som styr smaklökarna och svalget.

Några av de känselporer som sitter på hajens huvud är känsliga för svaga elektriska fält. De kallas Lorenzinis ampuller efter den italienska vetenskapsmannen Stefano Lorenzini som be-skrev dem första gången år 1678. Dessa porer kan uppfatta de svaga elektriska fält som omger alla levande varelser. Experiment har visat att hajar utan lukt-, syn- och känselsinne fortfarande kan hitta fiskar, som grävt ner sig i bottnen. De kan däremot inte lokalisera döda eller elektriskt avskärmade fiskar. De gånger vithajar biter tag i metallbåtar eller dykarskyddsburar kan bero på de starka elektriska fält som omger dessa metallföremål. Antalet Lorenzini ampuller som sitter på huvudet skiftar från art till art. Rent allmänt kan man säga att aktiva, jagande hajar som t ex blåhajen har fler Lorenzini ampuller än de bottenlevande mer slöa arterna.

Det är möjligt och t o m troligt att hajar kan känna av det elektriska fält som induceras när vattenströmmar flyter genom jordens magnetfält. Detta skulle i så fall hjälpa dem att navigera under flyttningar. När en haj simmar genom jordens magnetfält inducerar den sitt eget lokala elektriska fält. Styrkan på fältet varierar beroende på i vilken riktning hajen simmar. Det är möjligt att hajar kan navigera med hjälp av denna inbyggda elektromagnetiska kompass.

Utrustad med denna imponerande samling känseldetektorer är det knappast överraskande att hajarna har haft sådan framgång i haven i över 350 miljoner år. Deras uppfattningsförmåga är så skarp att de kan uppfatta de svaga lågfrekventa ljud som genereras av musklerna när de dras samman. Ljuden som bildas har en frekvens på ca 20 Hz. Det är på gränsen till vad en människa kan höra. Hajarna är däremot mycket känsliga för ljud mellan 20 och 40 Hz. Försök med en undervattenshögtalare har visat att hajar visar väldigt lite intresse för ljud över dessa frekvenser. Detta trots att de kan uppfatta ljud på upp till 1000 Hz.