Sent en tidig morgon var Olov sedan länge alldeles nyvaken och han såg sig medvetet om efter någon att förtrycka då han plötsligt insåg att världen var höljd i ett tungt dimmigt dis.
Eftersom Kung Olov redan för mycket länge sedan med sin otroligt lena stämma befallt solen att alltid lysa och vädret att alltid vara fint i Kung Olov landet såvida Kung Olov inte själv ville något annat så visste Kung Olov att något definitivt måste vara väldigt mycket påtok nu när det uppenbarligen inte var det väder han ville att det skulle vara.
Inte det minsta förbryllad ,ty en man med sådant knivskapt intellekt är naturligtvis inkapabel till att bli förbryllad, men dock en aning bekymrad, eftersom Kung Olov ju känner en sådan enorm ansvarkänsla för sitt land och sina undersåtar, steg han ut ur sitt gnistrande storslagna slott för att lösa problemet som uppenbarligen hade drabbat hans rike.
Folket jublade och när han beträdde maken grät gräset av lycka över att ha fått blivit nedtrampat av sådana ädla fötter. När Kung Olov såg sig omkring kunde han snabbt dra slutsatsen att allt dimma och all dis i själva verket var rök som kom från bortom älven i den del av landet som kallades söderlandet. Tanken att där kanske fanns någon som sysslade med den ädla Brandskattar konsten utan att den oumbärliga Kung Olov fick vara med gjorde honom bestört och groteskt förgrymmad. Han grep sitt tvåmanna svärd i ena näven och stormade med hjältemodiga steg fram över markerna mot det håll där röken kom från. Kung Olov han dock inte så mycket som komma ens en liten bit påväg förrän han var framme och kunde omedelbart dra slutsatsen av att han visste precis hur allt nu låg till. Han förstod att det måste vara den bolmande rykande Jonnathahanh som låg bakom det hela.
Med mullrande stämma som fick bergen att rämna och fåglarna att avundsjukt blekna sade Kung Olov:
"Kom fram din förbaskade tokstolle!"
Och mycket riktigt, upp från sin mörka källare stormade den bolmande rykande Jonnathahanh. Han var hiskeligt horribel och från alla hålrum i hans kropp och närhet bolmade tung rök ut och förpestade världen.
"Sluta upp att ryka!" befallde Kung Olov på ett förtryckande ödmjukt men ändå robust och barskt sätt.
"Men aldrig!", svarade den bolmande rykande Jonnathahanh uppkäftigt.
Kung Olov hög då upp valda delar av hans klädsel i små små bitar.
"Neeej, hjälp… nåd, rädda mig. Jag gör vad du vill!" fegade sig den bolmande rykande Jonnathahanh och vände kappan efter vinden. Kung Olov som är en rättskaffens supertrevlig och ansvarstagande hjältemodig varelse fylld av socialt medvetande gick av ren godhet med på detta.
"Du ska få leva, men du skall bli bestraffad…"
"Jaaaa… vad som helst, bara jag inte blir hackade i bitar oh stoore kung Olov" svarade den bolmande rykande Jonnathahanh. "vad skall jag göra?"
Nu gällde det att hålla den bolmande rykande Jonnathahanh fängslad så länge som bara möjligt var, Kung Olovs fantastiskt kvicka och ofantligt hjältemodiga hjärna arbetade blixtsnabbt fram en lösning på det olöstliga problemet, en lösning som skulle komma att hålla den bolmande rykande Jonnathahanh upptagen i all överskådlig framtid.
"Du skall pränta fina ord såsom kärlek, ömhet, värme och vänskap. Skriv så många ord du kan komma på på dethär papperet, sedan är du fri att gå!" Löd svaret som Kung Olov hade vänligheten att delge.
… som vi nu alla kan förstå sitter den bolmande rykande Jonnathahanh ännu i denna dag och präntar och präntar dessa ord med de prydligaste bokstäver som världen någonsin skådat. Ty när det kommer till bokstäver och präntandet av mjuka ord av denna karaktär så kan den bolmande rykande Jonnathahanhs överprydliga sinne aldrig bli nöjd med resultatet och han kämpar nog ännu i denna dag med att försöka få ett resultat han kan vara nöjd med…
Så ännu en gång har Kung Olov med sitt geniala problemlösarsinne befriat världen från ännu ett inslag av den mer otrevliga slaget.
Happy Endings… som vanligt.