|
|
Kung OLOV och den misstänkt givmilde tomten santaClas! |
| Den bistra frostmidvinterna hade bitit
sitt fasta tag över Kung Olovs rike och alla tusentals lojala medarbetare
kämpade tappert för att förse Kung Olovs mäktiga borg
med vet och värme så den magnifike konungen slapp frysa, som
belöning fick de alla behålla all den värme de själva
alstrade under arbetets gång, ty så otroligt osjälvisk
och fantastiskt givmild var den evigt hyllade Kung Olov.
Tiderna började närma sig juletider och medborgarna började flocka sig för att få ge bort nästan allt de ägde i julklapp till kung Olov för att visa sin otroliga uppskattning över hur hans rättvisa sätt att styra riket. Kung Olov själv satt på sin diamantbeströdda guldtron och eldade pengar då en djupfrusen och alvarligt andfådd budbärare stapplade in genom den halvöppna dörren och slamrade ihop på golvet. ”Budbärare!” sade Kung Olov med maskulin, ädel och grov men ändå len och välformulerad stämma som fick ljudvågorna att kittla trumhinnorna och smeka innerörat likt en blandning av en ljum sommarbris och en piskande hagelstorm mitt i den bistraste vintern. ”Vad har du på hjärtat?” Budbäraren grät flera minuter av lycka över att få befinna sig i samma rum som den fabulöst fantastiske Kung Olov. När han äntligen lyckades ta sig samman (en omöjlig uppgift för en vanlig dödlig i samma situation, men Kung Olov väljer bara ut de allra tappraste och vältränade männen att bli budbärare) kved han fram med högtidlig stämma det budskap han fått äran att framföra. ”Märkliga saker händer i norr, närmare bestämt vid Nårdpoleén (uttalas med mycket tydlig fransktyskrysk brytning). Folket där han förvridits i sinne och själv, det rycktas om en satanisk varelse som uppstått ur askan och mörkret för att med förföriska gåvor locka folket ned i fördärvet… och han har redan börjat få anhängare. Härtingen av Nårdpoleén Sir Lord Nilisus af Nordpoleén den andre är djupt bedrövad och vädjar genom mig till sin store konung, dvs ni ärade store magnifike konung Kung Olov den absolut förste och störste om hjälp mot denne ondsinta och hemske varelse…” Kung Olov hade hört nog, visserligen visste han naturligtvis hela tiden exakt vad budbäraren hade tänkt säga, det hade han vetat sedan långt före Tuttsie och FnitterFabian hade haft det aningen oplanerade mötet av sexuell natur som resulterat i att budbäraren blivit till, men trotts detta tog han sig tid att lyssna till nästan allt sammans ty så omsorgsfull, sympatisk och ödmjuk är den obeskrivlige Kung Olov att han tar sig tiden att lyssna helt osjälviskt bara för att förgylla sina undersåtars tillvaro. Han sträckte sig dock inte så långt som till att svara på budbärarens meddelande, han var ju trotts allt blott en simpel fattig och meningslöst patetisk liten oäkting till springpojke. Så Kung Olov grep sitt tvåmannasvärd och begav sig på sin välgödda vita springare iväg över snövidderna och var framme vid Sir Lord Nilisus af Nordpoleéns fästning nästan så snabbt att han knappt hunnit säga bastuaggregat. ”Jag förstår att ni har problem” förkunnade Kung Olov med hjältemod och förtröstan i rösten. ”Jag är här för att befria er från problemet…” Sir Lord Nilisus af Nordpoleén dök upp på fästningens mur och gjorde omedelbart på sig när han fick syn på vilket magnifikt besök han hade. ”Ohh tack store Kung Olov” pep han patetiskt. ”Men jag är rädd att det är försent… folket är… förvridet. Barnen lyckliga och föräldrarna glada… Det ohyggliga monstret har spridit sina paket runt sig under en lång tid nu och det är bara jag och några av mina tappraste riddare som ännu står på det rättmätigas sida… Men det rycktas att denna… Varelse är påväg hittåt…” När orden var sagda hördes ett muller från ovan då himlen rämnade och ned kom en märklig släde dragna av tolv stycken hovförsedda viddunder med bjällror runt halsen och luddiga horn, den främsta av dessa monster hade en glödande nos som spred ett bländade sken som hämtat ur helvetets innersta härd. Släden sladdade upp intill Kung Olov och ur den hoppade en märklig varelse… Han var klädd i en djävuls röd dräkt, runt sin omfångsrika buk bar han ett brett bälte, över axeln bar han en stor säck och hans ansikte var dolt bakom massor av vitt, yvigt skägg. Han landade i snön och vände sig mot Kung Olov. ”T-t-t-tomten…” stammade Sir Lord Nilisus af Nordpoleén och svimmade av skräck. Kung Olov muttrade ”Tomten, tomtefar, Fader X-mus, Santa clause, St Nicolaus… Han är känd under många namn.” ”Ho ho ho ho” skrockade Tomten Santa Clas. ”Men du kan kalla mig … Santa Classe!!!!” Med de orden slet han av sig sitt skägg… ”Känner du inte igen mig, Broder?” Det var som om världen frös till is, vilket den i och för sig också gjort, det var ju vinter… men, tja, ni fattar… Fåglarna slutade sjunga (vilket dem i och för sig inte gjort på hela vintern för dem hade fullt upp med att hitta mat), allt blev tyst (vilket det ju i och för sig redan var) och en isande kall frostvind ven över landskapet (eftersom det var vinter och blåste)… Men Kung Olov rörde inte en min… ”Så du är min sedan länge förlorade broder som försvann efter diverse illdåd för många år sedan,” Muttrade han sedan på ett mycket hjältemodigt sätt. ”Det stämmer… Och nu är jag här för att hämnas på dig för alla glåpord och orättvisor du utsatt mig för” röt Santa Classe och fortsatte, ” jag är här för att rassera ditt patetiska rike och genom julklappar och gåvor sprida lycka och rättvisa bland dina undersåtar…” Kung Olov begrep genast att detta skulle rasera den välfärd han ägnat så många år åt att bygga upp runt sig, det skulle starta krig och oroligheter, och förmodligen svält, pest och tråkiga hembyggdsföreningar över hela hans rike. Det skulle bli Kaos och anarki… och kanske rent av… Demokrati. Kort sagt, det skulle förstöra allt om Santa Classe skulle få förverkliga sin plan, men han var ju trotts allt Kung Olovs egen bror… Dilemmat var klart med Kung Olovs sinne var ännu klarare och snabbt hade han räknat ut hur han skulle lösa problemet… ”Ledsen broder, men jag kan inte låta dig göra det” sade han heroiskt, höjde sitt tvåmans svärd och klöv Tomten Santa Classe i 12 delar som han sedan matade ordjuren med. Odjuren visade sig vid en närmare granskning bestå till 98% av renar så Kung Olov gjorde varma renpälsmattor av deras hud och potenshöjande medel av renhornen (inte för att han någonsin skulle behöva använda något sådant, men ändå). Med ett enkelt tal om hur otrevligt allt egentligen kunde bli återställde han ordning och reda i hela riket och återvände hem till sitt magnifika slott av guld och annat dyrt där han hyllades, i vanlig ordning, för den Kung han var, alltid varit och skulle förbli för all framtid… och förmodligen ännu längre… Och så levde alla lyckliga och allt sånt även denna jul! Slut! |