|
|
Kung Olov och den sataniska skäjtaren Pär! |
| Det var en gång en blå himmel
och en otroligt skimrande sol som sken rakt över palatset där
Kung Olov satt och såg på nät tjugo av hans undersåtar
slet och släpade i tappraförsök att polera hans krona, ty
den var så stor och så tung att de hade stora besvär att
hantera den. Det var en varm och härlig sommardag, ty Kung Olov besitter
även makten över vädret och hade denna dag beordrat regn
över hela riket utom över hans ståtliga och glittrande
palats, ty så godhjärtad var Kung Olov denna dag. Undersåtar
och medborgare stod på långa led för att få tacka
den otroligt ståtliga Kung Olov för att han lät ett sådant
livgivande kallt och grått ösregn tortera landet och hota med
översvämningar, för om det inte regnade, kanske skulle det
då snöa, storma och hagla om vartannat, ack ja, för sådan
var den magnifike Kung Olovs makt.
Hopkurad på en parkeringsplatts med endast sin skäjtboard som skydd satt dock den sataniska skäjtaren Pär och förgrymmades över det eländiga vädret… ”Ack vilken otroligt tråkigt väder att skäjta och bränna kyrkor i” suckade han och grät bittra tårar. Så uppenbarade sig Satan i egen hög person mitt framför honom, i ett hav av eldsflammor materialiserades han ur handikapp symbolen som var målad på asfalten. Han vände sig mot den sataniska skäjtaren Pär och fipplade på med sin eldgaffel. ”DU!” dundrade han slutligen med sin pipiga rått röst… ”Du ska fixa en grej åt mig!” ”Jasså, vaddå?” frågade den sataniska skäjtaren Pär ”Ah… sö… du ska typ fixa bort den där Läskiga Kung Olov… han bara förstör för mig hela tiden” ”Och hur ska jag lyckas med de då hade du tänkt dig?” ”Ah… inte fan vet väl jag heller… satan, måste Dra… farligt… tänk om regnet släcker all min eld… Brr… kallt.” Sade han och försvann. den sataniska skäjtaren Pär började genast smida planer och yxor och svärt. Snart hade han byggt en hel arsenal av vapen, slutligen skapade han också en gigantisk spikklubba med spikar längre än furorna i Norge och vassare än ulva tänder. Den var tyngre än självaste Svarteklippan och när han svingade klubban dog di klene i ren förskräckelse. Så nu hade han vapen, men vad är vapen utan någon att svinga dem? Tänkte han och begav sig genast ut i den frostiga Trollskogen och samlade ihop troll och Ulvar i stora horder. Regnet öste ned, marken var lerig och över nejden hördes krigiska stridsrop när horrisonten förmörkades av horder av svartfolk, troll och ulvar som, under den sataniska skäjtaren Pärs ledning stormade fram mot Den otrolige Kung Olovs skimrande fästning. Då tornade plötsligt utan förvarning Kung Olovs magnifika gestalt upp sig framför fästningen, med ett välrickat hugg hade han oskadliggjort alla Troll och sånt, när sedan de blodtörstiga Ulvarna anföll och skulle slita honom i stycken med sina dreglande käftar gav han dem på nöten med sin vänstra fot. När stridsdammet hade lagt sig stod bara den sataniska skäjtaren Pär kvar och såg ovanligt ond ut. ”Hjälp mig då satan!” skrek han lite skrämt när Kung Olov närmade sig med sitt stora svärt… ”Va? Jag… Nääähh… jag har inte gjort nåt… det var inte jag, det var nån annans ide, hela tiden!!!” hördes Satans pipiga råttstämma från under marken nånstanns. Den sataniska skäjtaren Pär bet då ihop hävde ur sig ett krigsvrål ”JEJ SKA KLUBBE DÄJ!!!!” Sedan stormade han mot Kung Olov, svingandes sin gigofantiska spikklubba. Kung Olov tog det hela med ro, löste ett olösbart korsord, gav svaret på livets stora mysterier och aväpnade sedan den sataniska skäjtaren Pär med en elegant gest med sitt svärd. Den sataniska skäjtaren Pär föll då på knä, grät fradga och tuggade blod… ”Snälla! Döda mig icke!” Kung Olov struntade hjältemodigt i den sataniska skäjtaren Pärs bön om nåd och pålfäste honom med omedelbar verkan, sedan amputerade han tarmar och huvud för att sprida ut dessa över landet i avskräckande syfte men även som mat åt den svältande befolkningen, ty så godhjärtad är den helige Kung Olov . Den sataniska skäjtaren Pär död är den andres bröd och alla var lyckliga, mätta och belåtna. SLUT! |