|
|
Kung Olov och Den Elaka Trollkarlen Salle! |
| Det var en gång… och sånt.
Kung Olov satt på sin jättestora tron av guld och glittriga,
mycket dyra ädelstenar. I ena handen höll han sin jättestora
och fina spira och i den andra handen höll han sitt stora smaskiga
guldäpple. Som vanligt satt han och dominerade helt enkelt, och tittade
på det tjugotal av Olovlandets starkaste män som anställts
för att stå vid hans sida och hålla upp hans svärd
ifall han skulle behöva ha det snabbt till hands för att rädda
nån stad eller nåt. När han satt där och var kunglig
som bäst kom en Stackare inrammlandes från ett fönster
eller nåt och föll på knä och började gråta.
Kung Olov är ju en mycket ödmjuk och vänlig kung så
han frågade:
”Vad gråter du för din stackare,” på ett mycket förstående och medmänskligt men ändå mäktigt och kungligt sätt. ”Dels av glädje för att jag är så otroligt glad att få existera i samma universum som du store Kung Olov men också av sorg… för Den Elaka Trollkarlen Salle har trollat bort min kära mor,” snyftade stackaren. ”Var inte ledsen med, detta ordnar jag,” sade Kung Olov hjältemodigt. ”Men…” sade Stackaren med gråten i halsen. ” Den Elaka Trollkarlen Salle kanske trollar bort dig!” ”akc hans hokus pokus biter inte på mig,” svarade Kung Olov otroligt ädelt. Han tog sitt svärd i ena handen och begav sig mot Den Elaka Trollkarlen Salles stora, ensliga, svarta kråktorn en bit utanför Olovhuvudstaden i Olovlandet. Knappt bråkdelen av en stund senare var han framme och knackade hjältemodigt på. Den Elaka Trollkarlen Salle uppenbarade sig i ett rökmoln framför honom: ”Vad vill…*Host* du…*host* din fjantiga kung?!” frågade han hest. ”Trolla fram stackarens morsa annars hugger jag dig i två bitar,” sade Kung Olov mycket modigt. ”Aldrig i livet,” hostade Den Elaka Trollkarlen Salle. ”Skit ned dig din fjärt, jag förvandlar sig till en ångbåt!” ”Skyll dig själv,” sade Kung Olov och rättade till sin gnistrande krona. Sedan högg han Den Elaka Trollkarlen Salle i två delar innan han ens hunnit förvandla fram ångpannan på båten. Så hade Kung Olov åter igen vunnit och världen pustade ut ännu en gång… Visserligen kom aldrig stackarens moder till rätta men det är sånt som händer, och stackaren var ändå lika himla glad för det eftersom han hade fått vara så himla nära Kung Olov och sånt… Japp! Slut! |