Del 1
ur INFORMATIONER jan 2000

Tolkningar av vilddjuret

Av Uppenbarelsebokens syner är det få som varit föremål för så många tolkningar som synen av det sjuhövdade "vilddjuret" i kap. 13 och 17.Hos tidiga kristna skribenter tolkades vilddjuret ofta som "Antikrist", en figur som själv kräver en tolkning. I de äldsta kristna utombibliska skrifterna från slutet av första århundradet och början av 100-talet identifieras Antikrist som den romerska kejsarmakten och då i synnerhet i Neros gestalt. Även Victorinus av Pettau (d.c.304 e Kr), författare till den äldsta fullständigt bevarade latinska kommentaren till Uppenbarelseboken, uppfattade vilddjuret som kejsar Nero. (F.F. Bruce, A Mind for What Matters, Eerdmans 1990, sid. 189-194, 198-212)

Under medeltiden tolkades vilddjuret ofta som Mohammed eller någon av kejsarna eller påvarna. Från 1100-talet och framåt kom vilddjuret att i allt större utsträckning uppfattas som påvedömet, en tolkning som senare blev dominerande bland reformatorerna ända fram till in på 1800-talet. Från katolskt håll bemötte man detta med att identifiera vilddjuret som Luther eller Calvin. I nyare tid har en del uttolkare uppfattat vilddjuret som Napoleon, Hitler, Stalin eller någon annan diktator. Sedan den europeiska gemensamma marknaden bildades 1957 har det varit populärt att peka ut EG som vilddjuret. Andra uttolkare väntar på att vilddjuret snart skall framträda, kanske i form av en världsdiktator från arabvärlden.

I artikeln "Förenta nationerna och vilddjuret" som publicerades i föregående nummer av INFORMATIONER, gavs en liten historik över idén att vilddjuret skulle vara Nationernas förbund/Förenta Nationerna, en tolkning som först framfördes av darbyisten W.E. Vine och andra millenialister och som senare övertogs av Sällskapet Vakttornet.

Hur förhåller det sig med dessa olika tolkningar? Finns det något verkligt stöd för dem i själva bibeltexten? Jag tror att de flesta inte bara saknar stöd i Bibeln utan t.o.m. står i direkt strid både med själva texten och textsammanhanget. Jag skall först ge några exempel på detta och sedan presentera den tolkning av synen som förefaller mig vara mest realistisk och trovärdig. Utrymmet tillåter inte några detaljerade kommentarer till alla verser, men jag skall peka på några faktorer som ofta åsidosätts men som jag tror är väsentliga för en rätt förståelse av synen.

Synen av kvinnan på vilddjuret

I Upp. 17:1-2 berättar Johannes att en ängel lovar att visa honom "domen över den stora skökan som sitter på många vatten". Den syn han får se beskrivs sedan i verserna 3-6:

"I anden förde han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött vilddjur. Som var fullt med hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn. Kvinna var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full med skändligheter och smuts från hennes otukt. På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden. Och jag såg kvinna vara berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod." -Upp. 17:3-6. FB.

Johannes blev mycket häpen över synen av kvinnan. Ja, han skriver ordagrant: "Jag förundrade mig med stor förundran då jag såg henne" (v6b). Han förstod inte vad synen handlade om, och därför sade ängeln till honom: "Varför är du så förundrad? Jag skall tala om för dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret, som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen". (vers 7)

Ängeln lovade alltså att avslöja hemligheten med "kvinnan" och "vilddjuret", dvs. han lovade att förklara eller tolka synen för Johannes, så att han skulle förstå den och sluta att förundras. Resten av kapitlet, verserna 8-18, innehåller ängelns förklaring av synen. Det finns ingenting som tyder på att Johannes inte förstod den förklaring han fick. Det borde därför vara möjligt även för oss att förstå den.

Det som kan vålla problem för oss är att det har gått mer än 1900 år sedan Johannes tid. Mycket av det som var välbekant for honom och hans adressater kan vara främmande för oss. Vi måste därför förflytta oss till den tid och den värld han levde i och försöka förstå förklaringen utifrån hans perspektiv.

Godtar vi ängelns förklaring

Att tala om hemligheten med synen innebär i klartext att avslöja vad den betyder. Det innebär inte att ersätta de gåtfulla symbolerna med nya gåtor, som kräver nya tolkningar. Tyvärr har många uttolkare utgått från att det är så och har ägnat stort utrymme och mycken åt att omtolka ängelns tolkningar. Men eftersom ängeln lovade att tala om vad synen betydde, gör vi bäst i att ta hans förklaring som en förklaring och inget annat.

När till exempel ängeln i ers 8 säger att vilddjuret "var och är inte" men skulle stiga upp igen, kan vilddjuret naturligtvis inte syfta på Nationernas förbund. Den organisationen hade inte "varit" och gått ned i avgrunden när Johannes befann sig på ön Patmos och lyssnade till ängelns förklaring att vilddjuret redan då hade gått ned i avgrunden. Detsamma gäller alla andra tolkningar som går ut på att vilddjuret har framträtt långt efter Johannes tid. Varken Mohammed, påvedömet, Napoleon, Hitler, Stalin eller EG hade "varit" när Johannes fick sin uppenbarelse på Patmos, och de befann sig därför inte i avgrunden vid den tiden.

När ängeln vidare förklarar i vers 9 att vilddjurets sju huvuden är "sju berg", då måste vi godta att de är sju bokstavliga berg. Och när han tillägger att "de är också sju kungar", då är de också sju kungar, inte sju världsriken. Att "fem har fallit" (v 10) innebär att fem kungar, inte världsriken, hade fallit och att en sjätte kung regerade vid den tidpunkt synen gavs. Och så vidare. Vi måste hålla oss till ängelns förklaringar utan att tolka om dem på vårt eget sätt. Den principen måste vi hålla fast vid ända till sista versen, där ängeln förklarar att kvinnan "är den stora staden". Hon är alltså en bokstavlig stad som fanns på Johannes tid. Hon kan därför inte vara "kristenheten", "den falska religionens världsvälde" eller dylikt. Låt oss förflytta oss till Johannes tid och se vad detta leder till.

Det sjuhövdade vilddjuret

Den gängse uppfattningen bland moderna bibelkommentatorer är att vilddjuret står för den romerska kejsarmakten. Man har alltså återgått till den urkristna tolkningen av vilddjuret.

Att ett rike beskrivs som ett vilddjur är inget nytt. I Hesekiel 29:3 och 32:2 liknas till exempel Egypten och dess kung, Farao, vid ett havsodjur. Och i Daniel 7:2-8 framställs fyra riken som fyra djur som stiger upp ur havet. De tre första, som liknar ett lejon, björn och en leopard, kan lätt identifieras med de nybabyloniska, persiska och grekiska väldena. Det fjärde djuret, som ofta tolkas som romarriket, likar i hög grad det första vilddjuret i Upp. 13, vilket i sin tur vanligen identifieras med vilddjuret i Upp. 17.

Det är sant att ängeln i Uppenbarelseboken 17 inte säger rent ut att vilddjuret är Rom. Men hans förklaring var ändå fullt begriplig för de kristna i romarriket på den tiden.När han i vers 9 säger att vilddjurets sju huvuden "är sju berg (grek. óros) som kvinnan sitter på", måste tankarna ha gått till staden Rom.Det grekiska ordet óros betyder "berg" eller "kulle", och det var allmänt känt att staden Rom låg på sju kullar: Palatinen, Capitolium, Aventinen, Caelius, Esquilinen, Vimidalen och Quirinalen. Romerska författare och skalder talade ofta om Rom som de sju kullarnas stad. För Johannes och hans dåtida läsare kan det därför knappast ha rått något tvivel om at de sju bergen eller kullarna syftade på Rom.

"De är också kungar"

Men vilddjurets sju huvuden är inte bara sju berg. "De är också sju kungar" förklarade ängeln. "Fem har fallit, en är, och en har ännu inte kommit, och när han kommer får han bli kvar bara en kort tid." (Upp. 17:9b-10, FB)

Fram till år 31 f Kr hade romarriket i nära 500 år varit republik med makten i huvudsak samlad hos senaten. Detta förändrades från och med kejsar Augustus (30 f Kr - 14 e Kr), som med senatens godkännande blev imperator, befälhavare över alla de romerska legionerna och diktator på livstid. Han inledde en ärftlig monarki av kejsare med oinskränkt makt. Titeln "kejsare" går tillbaka på Augustus far och företrädare, Julius Ceasar. Kungarna under kejsartiden var alltså kejsarna. (Jfr. Joh. 19:15) Vilka av dessa kungar hade "fallit" på Johannes tid?

De fem första kejsarna räknat från Augustus var:

Om dessa var de fem som hade "fallit", blir den sjätte, den som "är", dvs. den som satt vid makten när ängeln förklarade synen för Johannes, Galba. Han regerade i drygt sju månader, från 8 juni år 68 till 15 januari år 69 e Kr. Här ställs vi inför ett litet problem, som säkert inte var något problem för Johannes och hans dåtida läsare. En del uttolkare påpekar att redan Julius Ceasar kan betraktas som den förste "kungen", eftersom han året före sin död år 44 f Kr gjorde sig till diktator på livstid, även om det skedde utan senatens godkännande. Om vi räknar från Julius Ceasar blir Claudius den femte kejsaren, och den sjätte, den som regerade när Johannes fick sina syner, blir då Nero. Johannes visste naturligtvis vilken kejsare som regerade då och kunde därför lätt räkna ut vilka fem som hade fallit. Vi kan däremot inte vara helt säkra vem som regerade då.

Oavsett om Nero eller Galba var den sjätte kejsaren innebär det att Johannes fick sina syner på 60-talet e Kr. Men skrevs inte Uppenbarelseboken på 90-talet, mot slutet av kejsar Domitianus regering (81-96 e Kr)?

När fick Johannes synerna?

De flesta forskare på 1800-talet daterade Uppenbarelseboken till 60-talet e Kr. Dr William Milligan skrev 1893 att "nyare forskning har, med få undantag, avgjort till fördel för den tidiga, inte den sena dateringen". (Discussions on the Apocalypse, London 1893, sid. 75) Denna situation ändrades under första hälften av 1900-talet, då en majoritet av forskarna övergick till den sena dateringen. På senare tid har en omsvängning börjat inträda, och "forskarna är ganska jämt fördelade" i valet mellan den tidiga och sena dateringen, förklarar Daniel A. De Silva i The Westminister Theological Journal 54, 1992, s. 273-274.

De forskare som daterar Uppenbarelseboken till slutet av Domitianus regering hänvisar till att flera av kyrkofäderna säger så. Men det har visats att alla dessa vittnesbörd går tillbaka på en enda person, Irenaeus av Lyon, som i sitt arbete Adversus haeresus (skrivet på ca 180-190 e Kr) nämner aposteln Johannes som, "han som såg uppenbarelsen" och tillägger: "Ty det var inte länge sedan den [eller: 'han'] skådades; det var nästan i vår egen tid, under slutet av Domitianus regering." (Eusebios Kyrkohistoria; V:8:5,6)

Uttalandet är tvetydigt, och forskare har tvistat om det var synen eller Johannes själv som "skådades" eller "sågs" mot slutet av Domitianus regering. Båda översättningarna är möjliga. Det har dessutom påpekats att Irenaeus biografiska uppgifter om apostlarna och Jesus ofta är otillförlitliga. Även Eusebios (ca 260-340 e Kr), som ofta citerar ur Irenaeus arbeten, ifrågasätter hans trovärdighet. (Kyrkohistoria, III:39)

Några hävdar att Irenaeus uppgift stöds av Clemens av Alexandria (ca 150-215 e Kr) och Origenes (ca 185-254 e Kr). Men ingen av dem namnger den kejsare som förvisade Johannes till Patmos. Clemens säger bara att det var "tyrannen" som gjorde det. Det var framförallt Nero som gick under den beteckningen. Och Origenes säger bara att det var "romarnas kung" som förvisade Johannes till Patmos. Han säger inte vad kungen hette.

Andra kyrkofäder uppger att Johannes förvisades till Patmos före Domitianus tid, t ex Tertullianus (ca 160-220 e Kr), som antyder att det var under Nero, och Epifanius (ca 315-403 e Kr), som säger att et var under Claudius. Det kan också nämnas att de två äldsta syriska översättningarna av Uppenbarelseboken i en överskrift säger att Johannes landsförvisning skedde under Nero.

Eftersom Uppenbarelseboken speglar en svår förföljelse av de kristna (Upp.1: 9), hävdas det ofta att inte bara Ner utan även Domitianus satt igång svåra förföljelser av de kristna. Men nyare forskning har visat att detta är en senare tradition och att det inte finns några samtida bevis för att Domitianus förföljde de kristna. Denna idé förkastas därför i de flesta moderna kommentarer till Uppenbarelseboken. Även uppfattningen att kejsarkulten (som speglas i bl. a Upp. 13:14-16), var mer utpräglad under Domitianus än under tidigare kejsare har vederlagts av nyare studier. Det finns t ex inga som helst bevis för påståendet att Domitianus lät titulera sig Dominus et deus noster, "vår Herre och vår Gud". (Se t ex Leonard L. Thompsons grundliga studium av Domitianus i The Book of Revelation. Apocalypse and Empire, Oxford 1990, Sid. 95-167).

De externa vittnesbörden om Uppenbarelsebokens datering är alltså motstridiga. Därför måste det bli det interna vittnesbördet, bokens profetiska syner, som får avgöra i vilken tid och situation de hör hemma. Låt oss alltså återvände till de sju kungarna.

Vilddjuret i avgrunden

De som vill datera Uppenbarelseboken till 90-talet e Kr står inför problemet att förklara hur bara fem kungar kan ha fallit, när Domitianus i själva verket var den elfte kejsaren från Augustus räknat! En rad olika räknestycken har presenterats som bygger på att vissa av kejsarna skall ha utelämnats. Men alla sådana förslag präglas av godtycke.

Ett annat problem är hur "vilddjuret" - romarriket - kan ha befunnit sig "i avgrunden" på 90-talet e Kr. Man hänvisar ofta till Nero redivivus-myten, dvs. de rykten som då var i omlopp om att Nero inte hade dött år 68 utan hade flytt till Partien, men att han snart skulle återvända och återta makten. Men dessa rykten var inte sanna. Nero kom aldrig upp ur "avgrunden", varken på 90-talet eller vid någon annan tidpunkt.

Däremot kan det på goda grunder hävdas att "vilddjuret" under en kort period befann sig i "avgrunden" i slutet av 60-talet e Kr. Bevisen är följande:

Kejsar Neros vanstyre under de sista 10 åren av hans regering framkallade slutligen ett omfattande uppror som spred sig till alla delar av imperiet och inledde ett år av kaos, som enligt historiken Tacitus "nästan betydde Roms undergång". (Historiae I:11) Detta var mitt under det judiska kriget mot romarna. Nero dömdes till döden av senaten och tog sitt liv den 9 juni år 68. Tre kejsare avlöste sedan varandra i snabb följd utan att lyckas ta kontroll över imperiet: Galba, som efter sju månade lönnmördades den 15 januari 69; Otho, som efter tre månader begick självmord efter att ha besegrats av Vitellius, som i sin tur lynchades till döds den 21 december år 69 efter att ha regerat i åtta månader. Historikern Kenneth Wellesley ger en målande sammanfattning av året 69:

"Ingen vettig iakttagare kunde ha misstänkt gudarnas vrede…Att Italien två gånger skulle invaderas av romerska arméer, att städerna och huvudstaden skulle stormas och intas, att tre kejsare i tur och ordning skulle dö genom lönnmord, självmord och lynchning, hela imperiet, från Wales till Assuan och från Kaukasus till Marocko, skulle försättas i våldsamma skakningar och förvandlas till kaos, var något som ingen skulle föreställa sig eller ana. Mer än ett sekel hade ändå gått sedan eländet på republikens tid. Ändå skulle detta enda, långa år som nu började erbjuda ett skådespel av olyckor, lidanden och överlevnad som dittills hade saknat motstycke i Roms historia." (Kenneth Wellsley, The Long Year A.D. 69, London 1975, Sid. 1)

Det var först genom Vespasianus trontillträde år 69 som upproren kunde slås ner och ordningen återställas. På så sätt kan det ju sägas att det romerska "vilddjuret" kom till liv igen och steg upp ur "avgrunden". Om kejsar Galba var den sjätte kungen, var Otho den sjunde, den som skulle "bli kvar bara en kort tid".(Upp. 17:10) Han regerade bara i tre månader, kortare tid än någon av de övriga kejsarna. Om däremot Nero skall räknas som den sjätte kungen blir Galba den sjunde. Även hans sju månader vid makten var naturligtvis "bara en kort tid" jämförd med hans företrädares regeringstider.

Men om vilddjuret var romarriket med dess kejsare, vem var då "skökan", "det stora Babylon" som satt på dess rygg? Enligt ängelns förklaring var "kvinnan" en stad, "den stora staden"(Upp. 17:18), som vilddjuret skulle angripa och "bränna upp i eld".(Upp. 17:16) Vilken stad kan det ha varit? I en kommande artikel skall vi se om vi kan finna svar på den frågan.