Del 1 ur
INFORMATIONER jan 2000 Tolkningar
av vilddjuret Av Uppenbarelsebokens syner är det få som
varit föremål för så många tolkningar som synen av
det sjuhövdade "vilddjuret" i kap. 13 och 17. Hos
tidiga kristna skribenter tolkades vilddjuret ofta som "Antikrist",
en figur som själv kräver en tolkning. I de äldsta kristna utombibliska
skrifterna från slutet av första århundradet och början
av 100-talet identifieras Antikrist som den romerska kejsarmakten och då
i synnerhet i Neros gestalt. Även Victorinus av Pettau (d.c.304 e Kr), författare
till den äldsta fullständigt bevarade latinska kommentaren till Uppenbarelseboken,
uppfattade vilddjuret som kejsar Nero. (F.F. Bruce, A Mind for What Matters, Eerdmans
1990, sid. 189-194, 198-212) Under medeltiden tolkades vilddjuret ofta som
Mohammed eller någon av kejsarna eller påvarna. Från 1100-talet
och framåt kom vilddjuret att i allt större utsträckning uppfattas
som påvedömet, en tolkning som senare blev dominerande bland reformatorerna
ända fram till in på 1800-talet. Från katolskt håll bemötte
man detta med att identifiera vilddjuret som Luther eller Calvin. I nyare tid
har en del uttolkare uppfattat vilddjuret som Napoleon, Hitler, Stalin eller någon
annan diktator. Sedan den europeiska gemensamma marknaden bildades 1957 har det
varit populärt att peka ut EG som vilddjuret. Andra uttolkare väntar
på att vilddjuret snart skall framträda, kanske i form av en världsdiktator
från arabvärlden. I artikeln "Förenta nationerna och
vilddjuret" som publicerades i föregående nummer av INFORMATIONER,
gavs en liten historik över idén att vilddjuret skulle vara Nationernas
förbund/Förenta Nationerna, en tolkning som först framfördes
av darbyisten W.E. Vine och andra millenialister och som senare övertogs
av Sällskapet Vakttornet. Hur förhåller det sig med dessa
olika tolkningar? Finns det något verkligt stöd för dem i själva
bibeltexten? Jag tror att de flesta inte bara saknar stöd i Bibeln utan t.o.m.
står i direkt strid både med själva texten och textsammanhanget.
Jag skall först ge några exempel på detta och sedan presentera
den tolkning av synen som förefaller mig vara mest realistisk och trovärdig.
Utrymmet tillåter inte några detaljerade kommentarer till alla verser,
men jag skall peka på några faktorer som ofta åsidosätts
men som jag tror är väsentliga för en rätt förståelse
av synen. Synen av kvinnan på vilddjuret
I Upp. 17:1-2 berättar Johannes att en ängel lovar att visa honom
"domen över den stora skökan som sitter på många vatten".
Den syn han får se beskrivs sedan i verserna 3-6: "I anden förde
han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på
ett scharlakansrött vilddjur. Som var fullt med hädiska namn och hade
sju huvuden och tio horn. Kvinna var klädd i purpur och scharlakan och smyckad
med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare,
full med skändligheter och smuts från hennes otukt. På hennes
panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna
och skändligheterna på jorden. Och jag såg kvinna vara berusad
av de heligas blod, av Jesu vittnens blod." -Upp. 17:3-6. FB. Johannes
blev mycket häpen över synen av kvinnan. Ja, han skriver ordagrant:
"Jag förundrade mig med stor förundran då jag såg henne"
(v6b). Han förstod inte vad synen handlade om, och därför sade
ängeln till honom: "Varför är du så förundrad?
Jag skall tala om för dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret, som bär
henne och som har de sju huvudena och de tio hornen". (vers 7)
Ängeln lovade alltså att avslöja hemligheten
med "kvinnan" och "vilddjuret", dvs. han
lovade att förklara eller tolka synen
för Johannes, så att han skulle förstå
den och sluta att förundras. Resten av kapitlet, verserna
8-18, innehåller ängelns förklaring av synen.
Det finns ingenting som tyder på att Johannes inte förstod
den förklaring han fick. Det borde därför vara
möjligt även för oss att förstå den.
Det som kan
vålla problem för oss är att det har gått mer än 1900
år sedan Johannes tid. Mycket av det som var välbekant for honom och
hans adressater kan vara främmande för oss. Vi måste därför
förflytta oss till den tid och den värld han levde i och försöka
förstå förklaringen utifrån hans perspektiv.
Godtar
vi ängelns förklaring Att tala om hemligheten med synen innebär
i klartext att avslöja vad den betyder. Det innebär inte att ersätta
de gåtfulla symbolerna med nya gåtor, som kräver nya tolkningar.
Tyvärr har många uttolkare utgått från att det är
så och har ägnat stort utrymme och mycken åt att omtolka ängelns
tolkningar. Men eftersom ängeln lovade att tala om vad synen betydde, gör
vi bäst i att ta hans förklaring som en förklaring och inget annat. När
till exempel ängeln i ers 8 säger att vilddjuret "var och är
inte" men skulle stiga upp igen, kan vilddjuret naturligtvis inte syfta på
Nationernas förbund. Den organisationen hade inte "varit" och gått
ned i avgrunden när Johannes befann sig på ön Patmos och lyssnade
till ängelns förklaring att vilddjuret redan då
hade gått ned i avgrunden. Detsamma gäller alla andra tolkningar
som går ut på att vilddjuret har framträtt långt efter
Johannes tid. Varken Mohammed, påvedömet, Napoleon, Hitler, Stalin
eller EG hade "varit" när Johannes fick sin uppenbarelse på
Patmos, och de befann sig därför inte i avgrunden vid den tiden. När
ängeln vidare förklarar i vers 9 att vilddjurets sju huvuden är
"sju berg", då måste vi godta att de är sju bokstavliga
berg. Och när han tillägger att "de är också sju kungar",
då är de också sju kungar, inte sju
världsriken. Att "fem har fallit" (v 10) innebär att fem kungar,
inte världsriken, hade fallit och att en sjätte kung regerade vid den
tidpunkt synen gavs. Och så vidare. Vi måste hålla oss till
ängelns förklaringar utan att tolka om dem på vårt eget
sätt. Den principen måste vi hålla fast vid ända till sista
versen, där ängeln förklarar att kvinnan "är den stora
staden". Hon är alltså en bokstavlig stad
som fanns på Johannes tid. Hon kan därför inte vara "kristenheten",
"den falska religionens världsvälde" eller dylikt. Låt
oss förflytta oss till Johannes tid och se vad detta leder till.
Det
sjuhövdade vilddjuret Den gängse uppfattningen bland moderna
bibelkommentatorer är att vilddjuret står för den romerska kejsarmakten.
Man har alltså återgått till den urkristna tolkningen av vilddjuret. Att
ett rike beskrivs som ett vilddjur är inget nytt. I Hesekiel 29:3 och 32:2
liknas till exempel Egypten och dess kung, Farao, vid ett havsodjur. Och i Daniel
7:2-8 framställs fyra riken som fyra djur som stiger upp ur havet. De tre
första, som liknar ett lejon, björn och en leopard, kan lätt identifieras
med de nybabyloniska, persiska och grekiska väldena. Det fjärde djuret,
som ofta tolkas som romarriket, likar i hög grad det första vilddjuret
i Upp. 13, vilket i sin tur vanligen identifieras med vilddjuret i Upp. 17. Det
är sant att ängeln i Uppenbarelseboken 17 inte säger rent ut att
vilddjuret är Rom. Men hans förklaring var ändå fullt begriplig
för de kristna i romarriket på den tiden. När
han i vers 9 säger att vilddjurets sju huvuden "är sju berg (grek.
óros) som kvinnan sitter på", måste tankarna ha gått
till staden Rom.Det grekiska ordet óros betyder "berg" eller
"kulle", och det var allmänt känt att staden Rom låg
på sju kullar: Palatinen, Capitolium, Aventinen, Caelius, Esquilinen, Vimidalen
och Quirinalen. Romerska författare och skalder talade ofta om Rom som de
sju kullarnas stad. För Johannes och hans dåtida läsare kan det
därför knappast ha rått något tvivel om at de sju bergen
eller kullarna syftade på Rom.
"De
är också kungar" Men vilddjurets sju huvuden är
inte bara sju berg. "De är också sju kungar" förklarade
ängeln. "Fem har fallit, en är, och en har ännu inte kommit,
och när han kommer får han bli kvar bara en kort tid." (Upp. 17:9b-10,
FB) Fram till år 31 f Kr hade romarriket i nära 500 år
varit republik med makten i huvudsak samlad hos senaten. Detta förändrades
från och med kejsar Augustus (30 f Kr - 14 e Kr), som med senatens godkännande
blev imperator, befälhavare över alla de romerska legionerna och diktator
på livstid. Han inledde en ärftlig monarki av kejsare med oinskränkt
makt. Titeln "kejsare" går tillbaka på Augustus far och
företrädare, Julius Ceasar. Kungarna under kejsartiden var alltså
kejsarna. (Jfr. Joh. 19:15) Vilka av dessa kungar hade "fallit" på
Johannes tid? De fem första kejsarna räknat från Augustus
var:

Om dessa var
de fem som hade "fallit", blir den sjätte, den som "är",
dvs. den som satt vid makten när ängeln förklarade synen för
Johannes, Galba. Han regerade i drygt sju månader, från 8 juni år
68 till 15 januari år 69 e Kr. Här ställs vi inför ett litet
problem, som säkert inte var något problem för Johannes och hans
dåtida läsare. En del uttolkare påpekar att redan Julius Ceasar
kan betraktas som den förste "kungen", eftersom han året
före sin död år 44 f Kr gjorde sig till diktator på livstid,
även om det skedde utan senatens godkännande. Om vi räknar från
Julius Ceasar blir Claudius den femte kejsaren, och den sjätte, den som regerade
när Johannes fick sina syner, blir då Nero. Johannes visste naturligtvis
vilken kejsare som regerade då och kunde därför lätt räkna
ut vilka fem som hade fallit. Vi kan däremot inte vara helt säkra vem
som regerade då. Oavsett om Nero eller Galba var den sjätte kejsaren
innebär det att Johannes fick sina syner på 60-talet e Kr. Men skrevs
inte Uppenbarelseboken på 90-talet, mot slutet av kejsar Domitianus regering
(81-96 e Kr)?
När fick Johannes
synerna? De flesta forskare på 1800-talet daterade Uppenbarelseboken
till 60-talet e Kr. Dr William Milligan skrev 1893 att "nyare forskning har,
med få undantag, avgjort till fördel för den tidiga, inte den
sena dateringen". (Discussions on the Apocalypse, London 1893, sid. 75) Denna
situation ändrades under första hälften av 1900-talet, då
en majoritet av forskarna övergick till den sena dateringen. På senare
tid har en omsvängning börjat inträda, och "forskarna är
ganska jämt fördelade" i valet mellan den tidiga och sena dateringen,
förklarar Daniel A. De Silva i The Westminister Theological Journal 54, 1992,
s. 273-274. De forskare som daterar Uppenbarelseboken till slutet av Domitianus
regering hänvisar till att flera av kyrkofäderna säger så.
Men det har visats att alla dessa vittnesbörd går tillbaka på
en enda person, Irenaeus av Lyon, som i sitt arbete Adversus haeresus (skrivet
på ca 180-190 e Kr) nämner aposteln Johannes som, "han som såg
uppenbarelsen" och tillägger: "Ty det var inte länge sedan
den [eller: 'han'] skådades; det var nästan i vår egen tid, under
slutet av Domitianus regering." (Eusebios Kyrkohistoria; V:8:5,6) Uttalandet
är tvetydigt, och forskare har tvistat om det var synen eller Johannes själv
som "skådades" eller "sågs" mot slutet av Domitianus
regering. Båda översättningarna är möjliga. Det har
dessutom påpekats att Irenaeus biografiska uppgifter om apostlarna och Jesus
ofta är otillförlitliga. Även Eusebios (ca 260-340 e Kr), som ofta
citerar ur Irenaeus arbeten, ifrågasätter hans trovärdighet. (Kyrkohistoria,
III:39)
Några hävdar att Irenaeus uppgift stöds av
Clemens av Alexandria (ca 150-215 e Kr) och Origenes (ca 185-254 e Kr). Men ingen
av dem namnger den kejsare som förvisade Johannes till Patmos. Clemens säger
bara att det var "tyrannen" som gjorde det. Det var framförallt
Nero som gick under den beteckningen. Och Origenes säger bara att det var
"romarnas kung" som förvisade Johannes till Patmos. Han säger
inte vad kungen hette. Andra kyrkofäder uppger att Johannes förvisades
till Patmos före Domitianus tid, t ex Tertullianus
(ca 160-220 e Kr), som antyder att det var under Nero, och Epifanius (ca 315-403
e Kr), som säger att et var under Claudius. Det kan också nämnas
att de två äldsta syriska översättningarna av Uppenbarelseboken
i en överskrift säger att Johannes landsförvisning skedde under
Nero. Eftersom Uppenbarelseboken speglar en svår förföljelse
av de kristna (Upp.1: 9), hävdas det ofta att inte bara Ner utan även
Domitianus satt igång svåra förföljelser av de kristna.
Men nyare forskning har visat att detta är en senare tradition och att det
inte finns några samtida bevis för att Domitianus förföljde
de kristna. Denna idé förkastas därför i de flesta moderna
kommentarer till Uppenbarelseboken. Även uppfattningen att kejsarkulten (som
speglas i bl. a Upp. 13:14-16), var mer utpräglad under Domitianus än
under tidigare kejsare har vederlagts av nyare studier. Det finns t ex inga som
helst bevis för påståendet att Domitianus lät titulera sig
Dominus et deus noster, "vår Herre och vår
Gud". (Se t ex Leonard L. Thompsons grundliga studium av Domitianus i The
Book of Revelation. Apocalypse and Empire, Oxford 1990, Sid. 95-167). De
externa vittnesbörden om Uppenbarelsebokens datering är alltså
motstridiga. Därför måste det bli det interna vittnesbördet,
bokens profetiska syner, som får avgöra i vilken tid och situation
de hör hemma. Låt oss alltså återvände till de sju
kungarna.
Vilddjuret i avgrunden
De
som vill datera Uppenbarelseboken till 90-talet e Kr står inför problemet
att förklara hur bara fem kungar kan ha fallit, när Domitianus i själva
verket var den elfte kejsaren från Augustus räknat!
En rad olika räknestycken har presenterats som bygger på att vissa
av kejsarna skall ha utelämnats. Men alla sådana förslag präglas
av godtycke. Ett
annat problem är hur "vilddjuret" - romarriket - kan ha befunnit
sig "i avgrunden" på 90-talet e Kr. Man hänvisar ofta till
Nero redivivus-myten, dvs. de rykten som då var i omlopp om att Nero inte
hade dött år 68 utan hade flytt till Partien, men att han snart skulle
återvända och återta makten. Men dessa rykten var inte sanna.
Nero kom aldrig upp ur "avgrunden", varken på 90-talet eller vid
någon annan tidpunkt.
Däremot kan det på goda grunder hävdas
att "vilddjuret" under en kort period befann sig i "avgrunden"
i slutet av 60-talet e Kr. Bevisen är följande: Kejsar Neros vanstyre
under de sista 10 åren av hans regering framkallade slutligen ett omfattande
uppror som spred sig till alla delar av imperiet och inledde ett år av kaos,
som enligt historiken Tacitus "nästan betydde Roms undergång".
(Historiae I:11) Detta var mitt under det judiska kriget mot romarna. Nero dömdes
till döden av senaten och tog sitt liv den 9 juni år 68. Tre kejsare
avlöste sedan varandra i snabb följd utan att lyckas ta kontroll över
imperiet: Galba, som efter sju månade lönnmördades den 15 januari
69; Otho, som efter tre månader begick självmord efter att ha besegrats
av Vitellius, som i sin tur lynchades till döds den 21 december år
69 efter att ha regerat i åtta månader. Historikern Kenneth Wellesley
ger en målande sammanfattning av året 69:
"Ingen vettig
iakttagare kunde ha misstänkt gudarnas vrede
Att Italien två gånger
skulle invaderas av romerska arméer, att städerna och huvudstaden
skulle stormas och intas, att tre kejsare i tur och ordning skulle dö genom
lönnmord, självmord och lynchning, hela imperiet, från Wales till
Assuan och från Kaukasus till Marocko, skulle försättas i våldsamma
skakningar och förvandlas till kaos, var något som ingen skulle föreställa
sig eller ana. Mer än ett sekel hade ändå gått sedan eländet
på republikens tid. Ändå skulle detta enda, långa år
som nu började erbjuda ett skådespel av olyckor, lidanden och överlevnad
som dittills hade saknat motstycke i Roms historia." (Kenneth Wellsley, The
Long Year A.D. 69, London 1975, Sid. 1) Det
var först genom Vespasianus trontillträde år 69 som upproren kunde
slås ner och ordningen återställas. På så sätt
kan det ju sägas att det romerska "vilddjuret" kom till liv igen
och steg upp ur "avgrunden". Om kejsar Galba var den sjätte kungen,
var Otho den sjunde, den som skulle "bli kvar bara en kort tid".(Upp.
17:10) Han regerade bara i tre månader, kortare tid än någon
av de övriga kejsarna. Om däremot Nero skall räknas som den sjätte
kungen blir Galba den sjunde. Även hans sju månader vid makten var
naturligtvis "bara en kort tid" jämförd med hans företrädares
regeringstider.
Men om vilddjuret var romarriket med dess kejsare, vem var
då "skökan", "det stora Babylon" som satt på
dess rygg? Enligt ängelns förklaring var "kvinnan" en stad,
"den stora staden"(Upp. 17:18), som vilddjuret skulle angripa och "bränna
upp i eld".(Upp. 17:16) Vilken stad kan det ha varit? I en kommande artikel
skall vi se om vi kan finna svar på den frågan. 
|