(insänt med tillägg av översättaren som önskar vara anonym)

Bibelns syn Guds på förhållande till ondska

När man studerar över sextusen år av människans historia är det uppenbart varför många är agnostiker eller ateister. ”Om det finns en Gud som är god, varför tillåter han ondska?” Guds moraliska natur ifrågasätts och eftersom det inte verkar finnas tillfredsställande svar, har många tänkare dragit slutsatsen att Gud inte kan existera som ett personligt väsen, eller så bryr Han sig inte om sin skapelse.

Bibeln har mycket att säga om Guds natur, liksom frågorna om Guds respons på ondska. Men när allt som kan sägas är sagt, anar man att vi fortfarande inte kan se helheten. Därför måste vi i slutändan lita till Guds natur, eller så är vi alla förlorade. Tro måste ges utrymme i sammanhanget; tro på vad vi vet om Guds natur och därför ha tillit till att Han kommer att hjälpa oss genom okända områden. Denna tillit är den tro som agnostiker och ateister saknar.

Det finns tre grundläggande tänkesätt i de judisk-kristna religionerna om varför Gud tillåter ondska. De är följande:

Gud är inte allsmäktig, därför kan han inte till fullo hindra ondskan (även om den kan elimineras i framtiden). Detta synsätt exemplifieras av Rabbin Harold Kushner i hans bästsäljare Varför onda saker händer goda människor.

Gud har inte eller väljer att inte ha förkunskap om ondskans följder. På grund av den fria viljan hos hans varelser, som måste respekteras och inte påverkas, får han inte veta framtiden för att inte dela ansvaret för den. Detta är det synsätt Jehovas vittnen framhåller. De hävdar att den centrala frågan gäller rättfärdigande av Guds natur. Han måste låta djävulen härska en viss tid för att alla ska se att Gud har rätt. Annars kan vissa tvivla på Guds godhet.

Gud visste allt som skulle hända ända sedan tidernas begynnelse. Han har avsiktligt valt att skapa en värld där hans varelser har fullständig moralisk frihet att välja gott eller ont eftersom han i detta såg det bästa möjliga slutresultatet. (Hellre det än att skapa en värld där människan vare sig kan eller vill synda). Han visste att människan skulle misslyckas, och han visste att mycket smärta och lidande skulle existera i en sådan värld redan innan han skapade den. Han visste till och med att Han själv skulle lida med den. Eftersom han är Gud måste han, definitionsmässigt veta allt från början till slut, även om han inte är ansvarig för ondskan. Gud ser uppenbarligen längre än oss i vårt snäva resonemang, och han ser det bästa slutresultatet i en sådan värld. Detta synsätt är vida spritt bland kristna och exemplifieras av Norman Geislers bok, Ondskans rötter (Zondervan).

Även om författaren försöker undvika att döma andra gällande deras uppfattningar i denna fråga kommer han att framhålla det tredje synsättet på Guds tillåtande av ondska då han personligen anser det vara det korrekta. I detta synsätt tillåts Gud ha kontroll över allt från början till slutet. Dessutom anser författaren att Gud har valt att lida med människan som en del i syftet med att skapa en sådan värld.

Jahve, bibelns Gud, beskrivs som att ha total kontroll över alla situationer. Han kan ändra människans hjärtan till gott eller ont, (2. Mos 4:21, Ps 51:10), han kan skapa onda eller goda förutsättningar i människors liv (Jes. 45:7), hindra eller uppmuntra djävulen (Job. 1:12 Judas 9) samt motivera hednakungar till godhet eller ondska (Jes. 44:28, Jer. 27:5-6) och till och med leda runt djävulens tjänare liksom med en krok i deras käkar (Hes 38:1-16). :

För utomstående verkar bibeln ofta svårtydbar och otrolig i sin presentation av Jahve och hans tjänare. Hans eget folk misslyckas ofta i att vara en kraft för det goda i världen. (Rom 2:24. Upp 2:20) De misslyckas i att leva upp till Guds vilja, samt saknar kraft att förändra saker och ting. Den icke troende ser ofta till och med Jesu Kristi liv som ett nederlag. (Matt 27:39-44). Men det är där hemligheten finns!

Förr eller senare lär den kristne något som den icke troende inte förstår - att det finns överlägsna metoder för att övervinna ondskan i världen. Det är sant att Kristus kunde ha förhindrat sin död (och kunde ha härskat över världen från den tidpunkten!) men han valde en väg som förefaller vara ett misslyckande i de flestas ögon. Även om människorna inte kunde se segern då, blev det verkliga resultatet vida överlägset fysisk styrka (Apg. 2:22-36). Jesu bruk av styrka för att ta ledningen i världen vid den tidpunkten skulle faktiskt inte ha varit önskvärt långa loppet. Det skulle förmedla budskapet att Gud skapat en värld där total frihet i val av handling var tillåten, men där han ändå måste ingripa och tvinga människor att tjäna honom.

Att inse verkligheten

Oavsett vilken syn man har på Gud är det en sak man inte kan argumentera mot. Hur vi än försöker ignorera eller förneka det, så tillåter Gud synd, lidande, krigföring och död. Bibeln är full av dessa ting och det är en av orsakerna till att den är accepterad som historia, på grund av sin ärliga och trovärdiga återgivning av människans ofullkomlighet. Försök att göra bibeln mer smakfyll genom att nedtona Guds hårda domar mot andra nationer, den aggressiva krigföringen mot Kananéerna eller Guds ibland hårdhänta behandling av sitt eget folk är helt enkelt ett önsketänkande. Det är lättare att acceptera bibelns Gud, på grund av det vi ser runt omkring oss, än att tro att Gud är lik en snäll gammal farfar som aldrig skulle bli arg eller bruka hårda ord. Den liberala teologins Gud existerar utanför verkligheten! Vidare så är en Gud som inte har absolut kontroll och total kännedom om framtiden egentligen inte alls ”Gud” , utan bara ett mäktigt väsen med begränsningar.

Att känna igen synd och ondska

Samhället ignorerar ofta syndens och ondskans natur. Detta gäller särskilt i vårt rättssystem. Förhärdade brottslingar diagnostiseras som ”sjuka” av psykiatriker, som om det fanns en behandling som skulle göra dem hela igen, istället för ondskefulla och oförbätterliga. Det blir alltmer populärt att tro, att om dessa människor kunde ”komma i kontakt med sig själva”, så skulle de bli botade från sin kriminalitet.

Men alla människor ger inte efter för mild övertalning. Många lär livets läxor på det hårda sättet, genom mycket lidande och förluster på grund av stolthet eller envishet (Ords 1:32, 16:18). Även om Guds ande har förändrat miljoners människors liv så måste hans kommande kungadöme innebära undergången för dem som vägrar att låta sig förändras, eftersom deras fortsatta närvaro motarbetar godheten. Tyvärr kommer ett okänt antal människor att återuppväckas en dag, för att ställas inför domens tron utan hopp.

(Översättaren erinrar sig dock liknelsen om vingårdsarbetarna (Matt 20:1-16) och förbrytaren på korset intill Jesus Kristus på Golgata (Luk. 23:39-43) som berättar att det är aldrig för sent att ångra sina synder och ta frälsningen till sig, och delar inte författarens uppfattning att det nödvändigtvis är utan hopp vissa kommer att möta sin dom.)

Ondskefulla och totalitära nationer

Det är lätt att glömma ondskans natur i tider av välstånd. Många som har invändningar mot att ett land ska ha en militär beredskap för försvar, är ofta de som förnekar ondskans existens, för att inte tala om syndens verklighet. När jag studerat kommunismens målsättningar till exempel (vilka inte har förändrats på årtionden), förvånar det mig hur naiv den fria världen är vad det gäller totalitära regimer. Vi verkar vara angelägna att tro att dessa totalitära nationer ska hålla sina löften, eller att de verkligen har vårt bästa i sitt sinne. Men en studie i historia visar att detta är långt från sant.

En artikel i The Review of the News från Dec. 26, 1984 (sid. 53-54) visar på en studie (som kostat over en miljon dollar) av alla nedrustningsavtal de senaste tusen åren i västerländsk historia. Denna visar att i varje enskilt fall, ledde nedrustningen till krig. Studien visar att det utan undantag var den ”uppriktiga” sidan som verkligen nedrustade och att denna sedan blev angripen och vanligtvis besegrad av den ”oärliga” sidan. Dessa avtal har alltid givit angripare en styrkeposition och försatt fredsälskande nationer i ett tillstånd av ödesdiger svaghet. Till och med Ghandi, känd för sina hungerstrejker och sina fredliga demonstrationer, erkände att hans metoder inte skulle fungera mot en totalitär regim.

(Översättaren vill påpeka att även om nationer kan ledas av ondskefulla män/kvinnor, t.ex. Hitler eller Stalin, så betyder inte det att folket i nationen är ondskefullt i sig självt. Översättaren menar att det finns inga ondskefulla folk, bara förledda, lurade och okunniga folk.)

Bibelns syn på självförsvar och krig

Det som följer representerar ett synsätt på självförsvar och sekulärt ansvar. Materialet syftar till att förse de som anser att självförsvar är en moralisk skyldighet, både för sin familj och ens grannar som söker att leva i fred, men hotas av gudlösa angripare som söker deras undergång, med ett försvar. Det är inte nödvändigtvis så att uppsatsen representerar författarens personliga uppfattning om frågor som politiskt eller militärt engagemang. Uppsatsen är menad att fastslå en regims rätt att använda sig av militärt våld för att skydda sig mot totalitära system, samt att fastslå individens rätt att delta i denna funktion vid olika tillfällen.

Självförvar är inget man behöver lära människor, utan det är snarare en del av människans naturliga reaktion på akut fara. Det är inte uppenbart enbart hos människor att självförvar är naturligt. Det är så för alla djur och till och med vissa växter. Följaktligen var det inte nödvändigt för Jahve att lära sitt folk hur man försvarar sig själv utan istället (på Moses tid), fastslå lagar som begränsar rätten till självförsvar (2. Mos 21:12 till 22:3). Då krig ofta är en form av självförsvar är ämnena nära besläktade.

Långt innan staten Israel upprättades, var krig sanktionerat av Jahve i rättfärdiga fall. I första Moseboken kapitel 14 går Abraham ut i krig mot kung Elam av Kedorlaomer som tillfångatagit hans brorson Lot. Ingenstans nämns att Jahve styrde Abraham. Men efteråt välsignas Abraham av Melkisedek, kung av Salem och Jahves präst: ”Välsignad vare Abraham av Gud den högste, himlens och jordens Skapare. Välsignad vare Gud den högste som gav dina fiender i ditt våld.” I kapitel 15 får han välsignelse av Gud i en syn. Abraham trodde på självförsvar såväl som på aggressiv krigföring, och litade på Guds välsignelse även om det inte finns några bevis för att han bad Gud om seger först. Han gjorde helt enkelt vad han ansåg vara rätt.

När Jahve ger lagen till Israels nation säger han att han är en gud för krigare. ( 2. Mos 15:3) och att han skulle gå före dem när de besegrade sina fiender. Det var inte fråga om självförsvar, utan om aggressiv krigföring syftande till att erövra det förlovade landet. Jahve beordrade dem att antingen ta de tillfångatagna som slavar (och därmed rättfärdigade han slaveri) eller att förinta varje vapenför man och i vissa fall kvinnor och barn med. (5. Mos 20:10-18). Det är nu som Guds förståelse för ondska övergår människans förståelse för den. Medan Israeliterna ofta hade invändningar mot handlingssättet på grund av dess ”omänsklighet”, (denna olydnad visade sig senare bli deras egen olycka) så visste Gud att det var nödvändigt att förgöra de ondskefulla folken hellre än att låta dem korrumpera hans egna barn (5. Mos 20:18). Gång på gång i det gamla testamentet går israeliterna i krig. Dessa krig skulle stämplas som offensiva med dagens mått mätt, ungefär som när det moderna israel nästan erövrade Egypten under sexdagars kriget 1967.

(Då dessa krig utkämpades för länge sedan i en era då krigen i mångt och mycket riktades mot motståndarens maktbaser, i många fall var civilbefolkningen ett lika viktigt mål som hären, så det var inte ovanligt med vad vi idag skulle kalla fruktansvärda övergrepp. Bibeln skrevs av män som levde i den världen och ansåg det befogat med sådana åtgärder. Även om bibeln är inspirerad av Gud personligen kommer den i sitt innehåll att färgas av den tidens värderingar på samma sätt som handlingarna som beskrivs gjorde det.

(Översättaren har svårt att tro att utrotandet av dessa folk var ett mål i sig för Gud, eftersom han har svårt att tro att hela folk kan vara ondskefulla, men det är det uppenbart att Israeliterna uppfattade det så. Men det kan ju vara så att om israeliterna besegrats och de själva utraderats varpå judendomen gått under, så hade Guds plan med Jesus omöjliggjorts? Är då inte dessa folkmord rättfärdiga, hur motbjudande vi än finner tanken? Översättarens anm.)

Jahve varnade sitt folk att om de inte förintade kananéerna fullständigt så skulle dessa senare bli en snara för israel. Detta skulle frambringa en motsatt effekt, så Gud skulle komma att inspirera dessa hednanationer till krig mot Israel (5. Mos 28:15-37) Israel skulle givetvis reagera med självförsvar (även om deras Gud var den som inspirerat angreppet på dem!) Gud skulle därefter svara med att låta domarna hjälpa hans folk i krigföringen, därmed tydligt visa att han förväntade att de skulle kämpa mot sina fiender. (Jos 23:12-16, Dom 2:14-3:12). Uppenbarligen tyckte Gud att krig tjänade till att hålla hans folk på alerten så att säga, och att långa perioder av fred resulterade i avfall på grund av deras syndfulla natur.

Hebreerbrevet kapitel 11 finner vi att just de domare som använde sig av lönnmord, terrorism, sabotage och gerillakrigföring prisas som exempel på tro och mod för de kristna, därför att de var villiga att riskera sina liv och dö för en rättfärdig sak. Det är inte konstigt att många av gamla testamentets kritiker anser Jahve vara en “stamgud”, helt olik från nya testamentets Kristus!

(I Dom 3:1-2) framgår det att Gud låter starta krig enbart i syfte att de unga Israeliterna ska lära sig kriga. Detta låter för oss väldigt omvänt, då vi ju lär våra unga män och vissa kvinnor att strida i syfte att undvika krig! Översättaren anm.)

Nya Testamentet

I det första århundradet finner vi troende israeliter som var soldater (de kan ha varit romare som konverterat till judendomen, eller judar i Herodes tjänst). När människor kom till Johannes Döparen för att döpas ställde de frågor till honom angående hur de skulle leva. (Luk. 3:10-18), Han gav dem samma svar som Jesus senare gav. När soldaterna frågade: Och vi, vad skall vi göra?” svarade han: "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold” (Luk. 3:14). Detta var ett utmärkt tillfälle för Johannes att uppmana dem att säga upp sig från militären för att kunna leva ett rättfärdigt liv. Men han rådde dem att vara nöjda med sina arbeten!

I Apostlagärningarna kapitel 10 finner vi Cornelius, som är officer i den romerska armén. Han beskrivs som en troende man som fruktade Gud och bad regelbundet. I vers 35 antyder Petrus att han gör det som är rätt. Han kommer till tro på Jesus och blir döpt, men kvarstår uppenbarligen som officer i den romerska armén. Ingenstans i det nya testamentet nämns det att någon soldat förmåddes lämna sitt yrke för att bli kristen. Aposteln Paulus råder faktiskt nykonverterade: ”Bröder, var och en skall inför Gud förbli vad han var när han blev kallad.” (1 Kor 7:24).

Översättaren påminner dessutom om Matt 8:5-13 och Luk. 7:1-10 där en icke namngiven officers sjuke tjänare botas av Jesus, som efter att ha talat med officeren och upplevt dennes tro utbrister ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro”. Han uppmanar inte officeren att byta yrke, han förebrår honom inte ens. Det är uppenbarligen inget motsatsförhållande i att vara kristen och militär!

Det verkar som om Herren Jesus endast sagt två saker som har direkt med självförsvar och krigföring att göra, och dessa förefaller vid första anblicken vara kontradiktoriska. Kvällen han förråddes, medveten om att han snart skulle skiljas från sina lärjungar, sa han åt dem:

”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”, svarade de. Då sade han ”men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd.” (Luk. 22:35-36)

Det andra uttalandet gjorde han senare samma kväll, när Petrus högg mot översteprästens tjänare med sitt svärd.

Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?”

Varför sade Jesus åt dem att vidta åtgärder som utrustade dem för de nya villkoren i missionen, inklusive ett svärd för självförsvar, och kort därefter säga åt Petrus att inte använda svärdet?

Nyckeln ligger i sammanhanget som varje uttalande gjordes i. Petrus beordrades att inte använda svärdet eftersom han agerade i köttet. Han glömde bort att Jesus sagt honom att han skulle bli arresterad och dödad. Petrus såg inte syftet i Jesus arrestering och död. Han agerade genom sitt kött, snarare än genom visdom. De som agerar genom köttet, förmanade Jesus, med dess våldsamma och ohämmade passioner, kommer att dö för samma hand. Ändå hade Petrus och de andra sagts åt att bära svärd och penningpungar och ytterplagg för speciella skäl (inte bara för symbolismen, eftersom han endast nämnt svärd och inte penningpungar i sådana fall).

Andra uttalanden av Jesus som verkar ha med självförsvar att göra, kan verka pacifistiska, som Matteus 5:39 där Jesus säger: ”Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på den högra kinden så vänd också den andra mot honom”. Hur ska vi förstå det?

Matteus 5:39 är en del av Jesu större predikningar där han uppmanar att ge allt du har att ge till dem som begär det av dig, att göra tjänster åt vem som helst som begär det av dig, och att du ska låta dig själv förlora i rättsmål som andra kan ha mot dig. Accepterar vi sådana uttalanden utan vidare kvalificering? Sade Jesus emot ordspråksboken? (Ords 22:26-27, 25:26)? Att acceptera dessa råd utan vidare kvalificering skulle göra dig till en ytterst ovanlig människa! De flesta kristna anser att det finns andra bibelsanningar som kvalificerar, eller begränsar, tillämpningen av dessa råd, såsom 2 Thess 3:10 där det står att om en broder inte vill arbeta inte heller ska äta.. Robert D. Culver har följande att säga om stycken som Matteus 5:39:

Det är ett misstag att tolka Jesus uttalanden som om de måste ha ovillkorlig tillämpning – det vill säga, bortsett från andra bibliska uppenbarelser och bortsett från all tolkning.

Särskild uppmärksamhet måste ges liknelsen som en teknik för att fånga uppmärksamheten och poängtera ett stycke. Jesus använde det ofta. Hur ska vi annars kunna förstå ett uttalande som: “Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge?” (Luk. 14:26) Jesus menade inte att vi skulle tillämpa hans uttalanden om lånande, medföljande gäster, blottandet av en kind för slag och så vidare utan att ta hänsyn till sunt förnuft och omvårdnad av familjen eller andra som inte är låntagare eller gäster eller har raseriutbrott.

Det gamla testamentet saknar inte instruktioner som är väldigt lika Jesu berömda predikan. Stack och Billerbeck ger gott om bevis för paralleller till en vers (matt 5:25, “Skynda dig att komma överens med din motpart”) så det räcker till att fylla tre sidor – och så vidare genom bergspredikan. Judiska skriftlärde hävdar med rätta att Jesus etiska uttalanden inte var unika för honom bland de antika rabbinerna. Pacifistiska författare finner ibland vad de tror vara sina egna pacifistiska läror i det gamla testamentet, men när de gör så passar de gudomligt ledda (inte bara tillåtna) krigen in i bilden. ("Justice Is Something Worth Fighting For", Christianity Today, Nov. 7, 1980, pages 17, 20)

Kungariket inte av denna världen

Jesus sade att hans kungarike inte skulle vara av denna världen. Annars skulle hans följeslagare slåss för att han inte skulle överlämnas till judarna (Joh. 18:36). Jesus gjorde klart att det verkliga hoppet för hans följeslagare var i det framtida bildliga Guds kungadöme, som skulle upprättas på jorden (vid hans återkomst). Han poängterar kontinuerligt detta för sina följeslagare, som felaktigt trodde att de genom fysisk styrka eller revolution på något sätt kunde åstadkomma förverkligandet av kungariket (Apg. 1:6).

Sådant kan inte ske, på grund av människans syndfulla natur och ondskans inflytande. Väpnat motstånd är inte passande när det gäller att lösa andliga frågor t.ex. som när man förföljs för sin tros skull (jämför med Rom 12:14). I kontrast till detta så tvekade inte Jesus att använda aggressivt våld när han rensade ut penningväxlarna från tempelområdet. (Matt 21:12, Joh. 2:15). Hans användande av en knutpiska och hans våldsamma handling utmärker sig, och avslöjar att Jesus ger sitt bifall till rättfärdigat användande av våld. Men han verkar aldrig uppmuntra oss till det.

Istället för att föreslå att vi slutar med att motstå ondskan och bara ger efter för dess krav, omdirigerar Jesus krigföringens natur för den troende. Av mycket större vikt är och betydelse är den andliga krigföringen; förmågan att känna igen ondskan vid dess källa och att beväpna sig med lämpliga vapen för att bekämpa den. Aposteln Paulus ger en målande beskrivning av det pansar som kristna ska ikläda sig inför striden mot ondskan i Efesierbrevet 6:10-17:

”Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip efter frälsningen hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.”

I andlig krigföring har den Kristne den största fördelen. Paulus avslöjar att de långsiktiga effekterna av sådan krigföring är så överlägsna vad människan kan göra i köttet, att alla kristna borde lägga sin energi på att detta (2 Kor 10:3-6). Medan våra skyldigheter mot ”kejsaren” kanske i viss mån kan sinka oss i vårt arbete mot det målet, kan de aldrig ses som ett substitut för aggressiv kristet arbete.

Romarbrevet 13:1 och de kristnas ansvar

Eftersom varken Jesus eller hans apostlar uttalade sig om saker som moralfrågor angående krig, kärnvapen, nedrustningsavtal, tjänstgöring i polisstyrkor, etc., måste vi studera principerna som är involverade i varje fråga.

Jesus tydliggjorde att kristna skulle komma att förföljas för sin tro, men sade att sådan förföljelse skulle visa sig vara ett vittnesbörd inför andra. Gud skulle belöna dem för deras tolerans inför orättvisa när det gällde deras tro. Det är av vital betydelse att kristna har en fredsälskande attityd, att de inte önskar konflikt eller kamp. En längtan efter ära i dödlig strid kommer helt klart från djävulen (Jak 4:1-2). Men inför ett hot av plötslig och uppenbar ondska krävs visdom för att avgöra vilket handlingssätt som är det bästa eftersom situationer kan vara komplicerade. Krig är inte enbart av ondo, annars hade Gud inte beordrat israeliterna i krig, ej heller skulle Mikael och hans änglar föra krig mot djävulen och hans änglar (Upp 12:7). Även om krig är ondska är det ibland en moralisk nödvändighet.

I tider där kristna inte lider som helhet, som i huvuddelen av västvärlden, måste de leva som vanligt och dela upp sin tid mellan sekulära och andliga ansvarsområden. I Romarbrevet 13:1-7 säger Paulus åt de kristna att ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom” i syfte att lag och ordning ska råda i en fientlig värld. Men, som i fallet med Matteus 5:39 (som nämnts tidigare) finns det kvalificerande uttalanden man måste ta hänsyn till, som gör att vi inser att vi inte ska lyda alla regimer i alla fall. Petrus säger i ett annat stycke att: ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg. 5:29), och Jesus sade: ”Ge då Kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21). Uppenbarligen kommer frågor som ställer den kristne inför ett svårt val att utveckla sig.

Staten, kyrkan och familjen har olika ansvarsområden, de fungerar var och en inom sin tilldelade uppgift. Ledarskapet inom varje ansvarsområde har auktoritet så länge det fungerar som avsett och inte försöker dominera andra. Men vi kan inte vid något tillfälle vänta oss perfektion i prestationerna från något av ansvarsområdena, för att sedan avsiktligt förneka auktoriteten vad vi är skyldiga därför att de inte gör allt rätt. På samma sätt är det inte rätt av barn att vara olydiga mot sina föräldrar bara för att dessa gör misstag eller visar dumhet ibland. Kristna ska inte avvisa kyrkan bara för att något inte görs på det sätt som de tycker att det ska göras eller läras. Medborgare ska inte vägra att betala skatt bara för att de tycker att regeringen spenderar pengarna på ett dumt sätt, eller lägger dem på militär materiel. Varför inte? Därför att var och en fungerar inom det av Gud tilldelade ansvarsområdet, och så länge de inte kräver att vi ska visa olydnad mot Gud ska vi tjäna dem. Även om vi vet att de kommer att göra begå misstag måste vi välja det mindre av två onda ting och respektera arrangemanget för att kunna leva vidare (Rom 13:4).

Fred är inte alltid möjligt

Kristna tror inte att Utopia kommer till jorden utan Guds direkta ingripande. I sin diskussion om att inte betala med ont för ont och att ta hämnd säger Paulus: Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18). Så länge det finns något vi kan göra för att undvika gräl och våldsamheter med andra ska vi söka göra så. Det betyder dock inte att vi ska låta onda människor utnyttja oss för sina egna syften (Ords 25:26). Om vi är medvetna om deras onda avsikter borde vi logiskt sett inte ge efter för deras krav. Man lämnar inte sitt barn till en pedofil bara för att ”hålla freden”.

Av samma anledning tycker många kristna att den fria världen inte ska nedrusta och därmed låta totalitära regimer ta över och förstöra miljontals liv. De ser det som samma fråga, en fråga om självförsvar, snarare än en fråga om tro. Det kommer att uppstå situationer där fredens bevarande kommer att bli opraktiskt, ohållbart och till och med omöjligt. Även när vi inte är motiverade av hämnd kommer fred ibland att vara en omöjlighet.

Följaktningsvins kan fred inte alltid vara den kristnes svar på grund av andras onda avsikter. Paulus lät inte otuktsmannen fortsätta att påverka Korintierna (även om de tyckte att det skulle bevara friden att låta honom stanna bland dem), utan förmanade till uteslutning (1 Kor 5:13) Det är svårt för oss att vägra en broder ett mål mat, men om han vägrar att arbeta ska vi göra det (2 Thess 3:10) samt neka honom kamratskap. Aposteln Johannes säger oss att vi ska vägra att mäkla fred med en ”broder” som undervisar om en annan Kristus, vi ska inte ens hälsa på honom (2 Joh. 9-10).

Sammanfattningsvis visar det sig att fred inte är det enda alternativet för kristna. Ovan nämnda skriftställen kvalificerar vårt fredmäkleri, därför att skapa fred i dessa situationer skulle resultera i mycket värre ondska. Det är huvudpoängen. Det är därför vägran att försvara din egen familj från sexbrottslingar eller en mördare kan resultera i mycket större ondska än om du bekämpade en sådan. Fred hålls inte alltid bäst genom att ge efter för avsiktlig ondska.

Svåra beslut och det mindre av två onda ting

Även för icke-pacifister är frågan om självförsvar och krig sällan svart eller vit. Det är en fråga om vilka principer som ska gälla i en given situation, skyldigheter mot medmänniskan, bevarandet av sin tro, och ofta om att välja det mindre av två onda ting. Det har sagts att om vi en gång anser det vara befogat att döda en mördare för hans brott så har vi, i princip, visat att vi anser det vara befogat att förinta en hel armé under vissa omständigheter. Gleason Archer säger :

Är det verkligen en manifestation av godhet att inte göra motstånd mot ondska? Kan vi hävda att en duktig kirurg inta ska göra något för att avlägsna en cancersvulst från sin patient utan bara låta honom lida tills han slutligen dör? Kan vi prisa en poliskår som står stilla bredvid och inte gör det minsta motstånd mot den beväpnade rånaren, våldtäktsmannen, mordbrännaren eller andra kriminella som parasiterar på samhället? Hur skulle Gud kunna kallas god om han förbjöd sitt folk att skydda sina fruar från skändning och strypning av berusade plundrare, eller att göra motstånd mot inkräktare som kommit för att ta deras barn och slå ut deras hjärnor mot en vägg?

Ingen nation skulle kunna bevara sin frihet eller sina medborgares liv om den förhindrades att hålla någon typ av armé för sitt försvar. Det är därför ett tecken på en ”god Gud” att han inkluderar rätten till självförsvar som en av hans folks rättigheter. Han skulle inte alls vara god om han skulle lämna över världen till de hemskheter som otyglad grymhet utförd av brottslingar eller den ohämmade aggressionen från invaderande arméer. (Encyclopedia of Bible Difficulties, sid. 219, 220.)

Samtidigt måste kristna inse att det inte finns någon permanent seger i självförsvar eller krig. Ondska kommer att fortsätta finnas i världen, och segrar är oftast av temporärt värde. Alla stora civilisationer har fallit och har ersatts med andra, detta kommer att fortsätta tills Herren kommer.

Om separatism

Medan det finns ett antal religioner (likväl som kristna undergrupper) som tror på att leva separerade från alla världsliga angelägenheter, tror de flesta kristna att om vi ska vara ”världens ljus”, så måste vi till viss del dela ansvaret för det samhälle vi lever i. Kristna hävdar inte att de därmed bidrar till att skapa Guds kungarike på jorden, ej heller anser de ”Guds vapen” vara primärt sekulärt. Det är helt enkelt en fråga om att uppfylla sekulära skyldigheter, hur otrevliga de än kan vara. Som John Wenham säger:

Levande kristendom är en kraft av kärlek och sanning som påverkar en människas hela liv och alla hans relationer. Oundvikligen och utan möjlighet att undfly det har en kristen grupp en socialt (och slutligen en politiskt) makt som är direkt proportionerlig mot dess andliga kraft. Oavsett hur utomvärdlig tyngdpunkten i rörelsen är eller hur mycket den motsätter sig förhållanden till staten kan den inte (om den är äkta) förbli passiv inför social orättvisa när den har förmågan att ensam effektivt utmana den. Så kväkarna kämpade för att reformera fängelserna, metodisterna byggde upp handelsfackföreningar, Clapham-sekten kämpade mot den industriella revolutionens hemskheter, frälsningsarmén arbetar bland de utslagna och Pentecostalisterna bland de drogberoende. Men inblandning i den verkliga världen innebär en delvis kristning av samhället, som för med sig en yttre uppskattning av de kristna idealen. . (The Enigma of Evil, sid. 142)

Tänk om en kristen, då han går ut i krig,
ovetandes dödar en annan kristen?

Frågan skulle kunna ställas: ”Tänk om en felande kristen försökte våldta eller döda din fru eller dina barn?” Det finns ju trots allt kristna som har slagit in på fel kurs och finner sig i fängelse vid olika tidpunkter. I ett sådant fall kommer Gud att låta dem ta det fulla ansvaret under den sekulära lagen som straff för sina handlingar. Som kristna, när vi hamnar i situationer av personlig eller kollektiv skuld, måste vi ta de sekulära konsekvenserna, även om Gud förlåter oss.

Till exempel: En kristen I Nazi Tyskland kanske inte hade insett Hitlers planer vid krigets början, och kände sig därför skyldig att gå i strid för sitt land. Senare, när han insåg vad kriget handlade om borde hans samvete fått honom att hitta en väg ut ur den tyska militären. Om han av någon anledning inte insåg dessa fakta, och dödades , till och med av en brittisk eller amerikansk kristen soldat, kan det sägas att han straffades för hans nations kollektiva synd. Men döden är inte slutet på allt i Guds ögon, och Gud kan återuppväcka honom.

Några vill säga emot, hävdande att kristna inte är en del av någon nation vald av Gud, som Israel var. Därför kan vi inte försvara en nation för kristendomens skull. Det är sant! Men även om vi inte gör det för tron, gör vi det för våra barn och de vi älskar – det är inte en andlig fråga, utan det är frågan om sekulärt självförsvar. Låt oss titta på en liknande situation från domarnas tid i Israel.

Ett klassiskt exempel

Israel var en nation. Alla trodde på Jahve. Alla var bröder I tron. (även om de kristna i dag är spridda i alla nationer är de bröder) I Domarboken 20 finner vi hur ledande män i Benjamins stam förfaller till hemska sexuella handlingar, uppväckandes vreden hos de andra elva stammarna som börjar planera för ett krig mot sina bröder i Benjamins stam. Jahve själv ger dem en stridsplan när de senare frågar hur de ska strida, även om kriget var deras idé, inte Guds, från början. De lider två nederlag och förlorar 40 000 man mot Benjamins 25 000. På det tredje försöket, då Jahve lovat dem seger, vinner de och Benjamin har bara en handfull soldater kvar.

Om frågorna det gällde:

Detta var inte ett religiöst krig, utan ett om moral. Jahve tillät och ledde senare till och med broder mot broder i en strid intill döden, och detta över en moralisk fråga! Emedan krig är långt från önskvärt, är krigföring ibland omöjligt att undvika. Den kristne tror, liksom juden, att Gud kommer att döma oss och att döden inte är slutet.

De tidiga kristnas syn på krig

När man studerar de tidiga kyrkofädernas handlingar fram till och med 170 E. Kr. nämns det ingenstans att kristna tog värvning i det militära. Det nämns givetvis inte heller att det var fel att tjäna i det militära heller förrän i Tertullianus tid (145-220 E Kr). Kristna undvek uppenbarligen militärtjänst av ett antal uppenbara skäl. Det mest uppenbara är att romarna ofta förföljde de kristna och därigenom knappast uppmuntrande till att bli romersk soldat. Den romerska regimen var inte bara korrupt utan krävde också att en soldat skulle svära en trohetsed till kejsaren som sin gud. Det vore verkligen otänkbart för en kristen att ens önska att ta värvning under sådana omständigheter. Dessutom fanns det ingen allmän värnplikt, inga påtryckningar för att tjänstgöra, så medborgarna hade ett fritt val att ta värvning eller inte.

Ingen av de tidiga författarna, som Polykarpus (70-155 E Kr) nämner något vare sig för eller emot militärtjänst. Klemens (30-100 E Kr), Mathetes (130 E Kr), Ignatius (30-107 E Kr), Papaias (70-155 E Kr), Justinius (110-165 E kr), Barnabas ( 100 E Kr) Ireneas (120-202 E Kr), Hermas herdens (160 E Kr), Tatianus (110-172 E kr) Athenagoras (177 E Kr) eller Klemens av Alexanderias (153-217 E Kr) skrifter diskuterar huruvida krig är rättfärdigat eller om kristna kan delta i krig.

Men kyrkofäderna sa många saker som har med personlig etik att göra. När dessa uttalanden läses i sina sammanhang visar det sig att krig inte diskuteras alls, ej heller kristnas attityd till militärtjänst. En avslöjade att kristna fanns i alla yrkeskategorier, inklusive det militära. Klemens av Alexanderia skrev:

Practice husbandry, we say, if you are a husbandman; but while you till the fields, know God. Sail the sea, you who are devoted to navigation, yet call the whilst on the heavenly pilot. Has (saving) knowledge taken hold of you while engaged in military service? Listen to the commander who orders what is right. (Ante-Nicene Fathers, Vol.II, p. 200

Pacifister hävdar ofta att den apostoliska perioden började med absolut pacifism, som fortsatta fram till Konstatins tid. Under Konstantins tid avvek kyrkan från tron och gjorde gemensam sak med militären för att stödja den förste kristne kejsaren hävdar de. Vad de inte tar med i beräkningen är skillnaden i omständigheter som hade tillkommit vid Konstantins tid. Kristna förföljdes inte längre av romarna. Kristna behövde inte längre tillbe kejsaren. Ett försök gjordes att ena imperiet under de kristna principerna och den kristna etiken. Att tjäna i det militära innebar inte längre avgudadyrkan så många kristna tog värvning. Vissa av biskoparna protesterade, men av olika skäl. R G Clouse skriver i Evangelical Dictionary of Theology

It would be helpful if statements about war had been preserved from this early period, but because the Romans did not have universal conscription there was no pressure on Christians to serve; thus they did not seem to comment on the subject. The closing years of the second century brought changes in the situation, and there is evidence of Christians in the imperial service despite the protests of church leaders. Many members of the military forces were converted, and others joined the army because they felt that a person should support the empire.

Det hade hjälpt om uttalanden om krig hade funnits bevarade från denna tidiga period, men då romarna inte tillämpade allmän värnplikt fanns det inga krav på de kristna att ta värvning, därför kommenterade de tydligen inte frågan. De sista åren i det andra århundradet innebar förändringar i situationen och det finns bevis för kristna i den kejserliga tjänsten trots protesterna från kyrkoledare. Många i militären hade konverterat och andra tog värvning för att de kände att man borde stödja imperiet. (Sid. 1153, "War")/p>

Innan man kan använda den tidiga kyrkans handlingar som ”bevis” för att kristna ska vara pacifister måste man beakta att:

1: Det nya testamentet fördömer aldrig krig eller kristnas specifika deltagande i krig, ej heller fördömer det självförsvar (Luk. 22:36).

2: Det finns inga handlingar som säger att Kornelius eller någon annan romersk soldat lämnade sina tjänster då de blev troende.

3: Att ta värvning i den romerska armén under de tre första århundradena innebar att svära en ed om avgudadyrkan. Kristna förföljdes ofta av romarna. Under dessa omständigheter kan man knappast vänta sig att de kristna skulle bilda köer vid värvningskontoren!/p>

Sammanfattning

Bibeln vare sig stödjer eller fördömer absolut pacifism, ej heller stödjer den en aggressiv ställning till krig eller självförsvar. Jag tror att varje kristen måste möta denna frågeställning inför Gud och lita på hans nåd för utfallet. Nedan har jag listat flera slutsatser ur artikeln.

1: Gud har tillåtit ondskan att existera en tid, och vi måste anpassa oss till denna omständighet.

2: Denna ondska måste ibland bekämpas med styrka, annars kommer resultatet bli ännu värre ondska.

3: Bibeln nämner inte frågor om modern krigföring eller engagemang i det militära, men förutsätter dess existens.

4: Kristna ska inte föra fysisk krigföring för att påskynda Guds kungarike, utan snarare andlig krigföring.

5: Minst intill 170 E kr berörde inte den tidiga kyrkan frågor om krig eller självförsvar.

Att vederlägga Jehovas vittnen

Jehovas vittnen tillåter för närvarande självförsvar, men inte att gå i krig eller att tjäna i de väpnade styrkorna för något som helst skäl. De vill inte bli kallade pacifister, men har valt att bli undantagna från militärtjänst som vapenvägrare av samvetsskäl. Även som vapenvägrare vägrar de att tjänstgöra i icke stridande tjänster, de vägrar att ha något med värnplikt eller samhällstjänst att göra.

Få vittnen vet om att Vakttornet en gång tillät militärtjänst. I Vakttornet numret från 1. Augusti 1898 står det på sidan 231: There is no command in the Scriptures against military service (Det finns inget bud i skrifterna mot militärtjänst," och, "It would be quite right to shoot, not to kill.(Det skulle vara rätt a skjuta, inte att döda)". I numret från 15. April 1903 står det på sidan 120: "There could be nothing against our conscience in going into the army. Wherever we would go we could take the Lord with us, the Captain of our salvation, and wherever we would go we could find opportunities to serve him and his cause. Det finns inget som är mot våra samveten i att gå in i armén. Varthän vi än skulle gå, kunde vi ta Herren med oss, vår frälsnings kapten, och varthän vi skulle gå kunde vi finna möjligheter att tjäna honom och hans sak)"

En helomvändning i denna fråga kom senare, som följande uttalande från Vakttornet 1.2.1951 på sidan 73 demonstrerar: It is only due to conscience that [Jehovah's Witnesses] have personally and legally objected before draft boards to participating in the armed conflicts and defense programs of worldly nations.(Det är enbart på grund av samvetsskäl som [Jehovas vittnen] har personligen och juridiskt vägrat delta i väpnade konflikter och försvarsprogram för världsliga nationer inför värvningskommittéer”

Jehovas Vittnen tillåter dock självförsvar. I Vakna! från 8 september 1975 sidan 27-28 påpekas detta på flera sätt: (1)Matteus 5:39 gäller inte vid självförsvar. (2)Självförsvar är instinktivt. (3)Under vissa omständigheter uppstår ingen blodskuld om ett dödande slag tilldelas motståndaren. (4)Det är OK att skydda sin familj i självförsvar -Ef. 5:25. (5)Jesus apostlar hade två svärd till självförsvar (Luk. 22:38). (6)Petrus handling i Matteus 26:51 var fel, därför att det inte var självförsvar utan därför att Petrus gjorde motstånd mot både den lagliga auktoriteten och Guds vilja.

Vakttornet från 1. Juni 1968 sid. 347 lägger till att man också kan försvara sina andliga bröder och systrar från personliga angrepp om det är nödvändigt, och hänvisar till Joh. 15:13.

De sista två referenserna är mycket viktiga om man önskar resonera med Jehovas Vittnen om militärtjänst. Följande resonemang borde användas:

1:Självförsvar är lämpligt när ingen annan fungerande lösning finns.

2:Att försvara sin familj är lämpligt av samma skäl.

3:Att försvara sina andliga bröder och systrar kan vara lämpligt.

4:Att försvara sin nästa som blir våldsamt angripen kan också vara lämpligt, beroende på omständigheterna (Luk. 10:27).

5:Resonemang: Hur kan du älska din nästa som dig själv om du inte bistår honom i nödfall? Att stillatigande se på eller gå sin väg skulle vara att handla som fariséerna (Luk. 10:30-37)

6:Resonemang att tillgripa: Var drar du gränsen? Dina andliga bröder och systrar kan utgöra en ansenlig del av en hel nation, och denna kan vara under angrepp från en totalitärt land som söker dess förintelse. Är inte det en fråga om självförsvar för en nästa och många andliga bröder och systrar? Drar du en imaginär linje på din tröskel, eller Rikets Sals tröskel, och säger: ”Hit, men inte längre!” (Matt 5:46-47)

NOT: Man ska inte försöka övertala vittnet att krig är lämpligt eller att man alltid ska försvara sig själv. Den enda poängen är att deras ståndpunkt är ganska kontradiktorisk. De tror på självförsvar, men kan inte dra en biblisk skiljelinje mellan vem som är deras nästa eller inte. Om ett krig utkämpas i självförsvar, kan de finna det nödvändigt att motstå ondskan genom att skydda sin nästa. Förhoppningsvis ger en sådan presentation skäl till eftertanke, innan de går och fördömer kristna som ska gå i krig.

FOTNOTER

Somliga säger att eftersom Gud skapade allt måste han också ha skapat ondskan. Det är ett felaktigt argument eftersom ondskan inte är en sak, utan en brist (något saknas från det som annars skulle vara perfekt). Ondska är helt enkelt godhet berövad en aspekt av sin fullkomlighet (till exempel var Lucifer god tills hans perfekta kärlek blev förfelad, och gjorde honom ond).

I andra publikationer kommer Vakttornet att förbigå poängen I Lukas 22:36-38. I Vakttornet numret från 1. September 1986 sidan 19 förklarar de hur Jesu bud att köpa sig svärd som en del i en lektion, där han lärde lärjungarna att inte köpa svärd! Vakttornet antyder alltså att Jesus skulle ha sagt åt dem att skaffa svärd så att de skulle frestas att använda dem och därigenom ge Jesus tillfälle att tillrättavisa dem. Det borde påpekas att om Lukas 22:36-38 bara var en lektion, varför sade han åt dem att skaffa sig penningpungar och påsar med mat i samma mening? Pengar, mat och svärd var sedvanlig utrustning för den resande, och Jesu lärjungar skulle fortsättningsvis tillbringa mer tid på vägarna än tidigare (jämför med Lukas 10:4)