|
tillbaka
Rado Vleugels berättelse
5 november, 1999
Jag heter Rado Vleugel.
Jag är född den 1Januari, 1973 i Amsterdam.
Vakttornet för den
15 januari 1994 sidan 22, berättar lite om min historia som
ett Jehovas Vittne:
"Rado, var sex år gammal
när två pionjärer studerade bibeln med hans föräldrar. När han ännu
var mycket ung, deltog han regelbundet med dessa heltidsförkunnare
i tjänsten på fältet. Rado själv blev en reguljär pionjär vid 17
års ålder."
Ett år efter att jag
börjat pionjärtjänsten förordnades jag av de äldste till biträdande
tjänare. Samma år, när jag var arton år gammal, förodnades jag att
leda ett församlingsbokstudium.
På hösten 1998 köpte jag en ny dator med ett inbyggt modem klar
för surfing på internet. Inom en vecka upptäckte jag AJWRB`s site.(Associated
Jehovah's Witnesses for Reform on Blood present . en förening bestående
av äldste och sjukhuskommitté medlemmar för att försöka få till
stånd en ändring i Vakttornets inställning till blodtransfusioner.)
I flera år hade jag
redan haft tvivel angående blodfrågan. Till exempel, vägrade jag
sprida 22 maj numret av Vakna! 1994, med ämnet "Ungdomar som sätter
Gud först", som handlade om unga Jehovas vittnen (barn) som dött
därför att de vägrade blod transfusioner.
På AJWRB-siten fann
jag brevet "STOPPA VANSINNET". Jag kände att jag hade en skyldighet
att översätta detta brev från engelska till holländska. Vid slutet
av november 1998 var den holländska översättningen klar och uppladdad
till AJWRB-siten. För att l informera bröderna och systrarna i Nederländerna
att det fanns viktig information tillgänglig för dem på internet,
så talade jag anonymt med några journalister. Två större holländska
tidningar publicerade en artikel om AJWRB och mitt kall för att
reformera. I en av dessa tidningar kommenterade talesmannen för
den holländska filialen, Ruben van den Heuvel, mitt agerande:
"Lyckligtvis har vi
yttrandefrihet och jag säger, 'låt detta folk avslöja sig själva,
då kan vi starta en diskussion.'" . Algemeen Dagblad från 1998.11.27.
Min identitet blev
avslöjad några dagar senare efter att jag framträdde med förvrängd
röst på televisionen samtalande om blodfrågan. Förklädnaden var
inte tillräckligt bra. Äldste i min församling blev uppringda av
Vittnen från hela landet, som sade att det var jag som framträdde
på televisionen. Jag blev uppringd av de äldste som berättade att
jag hade blivit igenkänd. På grund av min stora rädsla för att bli
utesluten, så förnekade jag att det verkligen var jag. Jag ångrade
denna lögn mer än mitt kall för att reformera. Dagen efter att jag
förnekade detta faktum att jag hade varit på televisionen ringde
de äldste igen: "Rado, vi är nu på väg till dina föräldrar med ett
videoband av sändningen för att se om de kommer att känna igen dig."
Det fanns ingen plats att gömma sig på. Innan de anlände till mina
föräldrars hus ringde jag min pappa och erkände att det var jag
som hade framträtt på televisionen. Mina föräldrar var chockade.
De äldste visade dem videobandet i alla fall.
Som förväntat så bildades
en dömande kommitté. Anklagelsen var avfall och hjälp att forma
en sekt. Jag begärde att få ta med mig en iakttagare. De tillät
inte detta (Lyckligtvis blev jag uppbackad av många reformvänliga
äldste som var aktiva på internet under denna process).
Kommittén bestod av
fyra äldste. Alla av dem var goda vänner till mig. Atmosfären under
denna process var lite främmande. Vi t.o.m. skämtade med varann.
De äldste frågade mig om jag trodde att jag var inspirerad av Jehova.
Jag svarade: "Om Jehova använde Bileams åsna, så varför kunde han
inte använda mig?" Vi skrattade tillsammans. Fastän atmosfären inte
var kylig och avlägsen, så lyssnade de inte till mina argument.
När jag frågade dem undersökande frågor sa de: "Vi kommentar inte
dessa frågor, vi följer bara direktiven från den styrande kretsen."
En illustration jag använde förblev obesvarad. Denna illustration
visar inkonsekvensen av förbudet mot plasma medan Sällskapet Vakttornet
samtidigt tillåter Vittnen att ta alla dessa komponenter separat,
med undantag av vatten. Här är illustrationen:
"En läkare förbjuder
en patient att äta soppa med följande innehåll: mineralvatten, kyckling,
vitlök och blåklint. Samtidigt tillåter han patienten att äta de
olika ingredienserna separat; men patienten får ett förbehåll: han
måste ta kranvatten i stället för mineralvatten (mineralvatten =
vatten av plasma, kyckling = albumin, vitlök = immunoglobulin, blåklint
= faktor VIII och IX).
Efter några timmars
debatterande blev jag ombedd att lämna rummet så äldste enskilt
kunde diskutera vad de skulle göra med mig. När de kallad mig tillbaka
vad deras ansikten mycket ledsna. De berättade för mig att de beslutat
att utesluta mig mig. Om Jag ångrade mitt handlingssätt skulle jag
inte bli utesluten. Därför att Sällskapet inte kunde vara herrar
över enskilda individers samveten beslutade jag att inte gå tillbaka
till att vandra i Sällskapet Vakttornets fotspår och att blint stödja
en tokig och inhuman politik. Men jag ville inte bli utesluten!
Jag överklagade beslutet
av kommittén och en ny kommitté blev tillsatt. På grund av att de
befann sig i nära kontakt med avdelningskontoret tog det lång tid
innan jag behövde infinna mig inför denna kommitté. Vid slutet av
februari 1999 skulle jag dock infinna mig ensam inför sju medlemmar
av denna kommitté utan några rättigheter. Även de beslutade att
utesluta mig.
Jag greppade det sista
halmstrået och överklagade till Sällskapet. En sak jag skrev i mitt
brev till Sällskapet var :
"Jag hoppas att bröderna
i styrande kretsen inte gör samma misstag igen genom att jämföra
ett samvetsgrant beslut [att acceptera blod] med avfall. Som Vakttornet
för den 1 oktober, 1994 visade, att beslutet av "några kristna"
att samvetsgrant acceptera vissa blodkomponenter hade en positiv
påverkan på Vakttornet, för alla Vittnen att kunna använda dessa.
Vad om "några kristna" även acceptera de andra blodkomponenterna
utan att göra våld på deras samvete? Jag hoppas att det beslut av
dessa "kristna" kan ha en positiv påverkan på framtida beslut av
den styrande kretsen."
Jag hänvisade klart
till Bulgarien fallet och berättade för bröderna att det inte är
rättvist att utesluta någon för ifrågasätta blodfrågan, medan Sällskapet
har gjort en överenskommelse med Bulgariska myndigheterna fastslagit
att Jehovas Vittnen kan ta en blodöverföring utan någon kontroll
eller sanktion. Jag bad dem svara skriftligt. De var till rädda
för att göra det (Var fanns den utlovade yttrandefriheten? Varför
var det inte möjligt att ha en konstruktiv konversation?). Efter
en vecka eller så ringde de äldste mig för att delge mig svaret
från Sällskapet.
På lördag den 6 mars,
1999 fick jag höra det slutliga oåterkalleliga beslutet: Uteslutning.
Tre dagar senare var
min uteslutning offentliggjord i församlingen.
Den dagen misste jag
all mina vänner.
Tillgivne Rado Vluegel
|
