tillbaka

Till minne av Simone och Angelique Perrota
insänt 30 december 2001 av Roger Carlsson

Via en stödgrupp för f.d. Jehovas vittnen i USA har jag fått detta brev, som jag översatt. Brevet är något förkortat.

Till minne av Simone och Angelique Perrota

Mitt namn är Jason Patrick, och jag har varit ett Jehovas vittne i nästan hela mitt liv. Den historia du får läsa är sann, och jag vill berätta den för att världen skall minnas Angeligue och Simone Perrota. De är dessutom min förhoppning att denna historia skall hjälpa till att rädda liv.

Jag har känt Angeligues far, Sam Perrota, sedan vi var barn. Han är min bäste vän. När vi båda var sexton är överlämnade vi våra liv åt Jehova Gud och blev döpta som Jehovas vittnen. När Sam var 20 år träffade han Simone, som var en attraktiv ung kvinna. Hon var intelligent och hade en fin känsla för humor. Två år senare gifte de sig och jag var Sams "best-man" vid deras bröllop.

Livet utvecklade sig väl för Sam och Simone. De hade köpt ett hus, skaffat sig en bra bil och båda såg fram emot sitt första barn. Den 13 augusti 1993 föddes Angeligue Perrota, en underbarn baby, så söt, så änglalik. Alla älskade den lilla flickan.

Den 16 augusti 1996 inträffade tragedin. Simone körde på en motorväg norr om Auckland när en Volkswagen Combi körde in i Simones bil bakifrån. Simone blev lindrigt skadad, men det gick värre för Angeligue, hon var vid medvetande, men hade fått svåra blödningar. En ambulans förde dem till sjukhuset, som kallade på Angeligues far. När han anlände var Angeligues tillstånd allvarligt eftersom hon hade förlorat mycket blod. Läkarna ville göra en enkel blodtransfusion.

En av församlingens äldste var med Sam på sjukhuset och tillsammans bad de. Det fanns inte mycket tid kvar. Sam bad och grät, med en äldste vid sin sida var beslutet redan fattat. Sams hustru Simone låg i ett annat rum och kände inte ens till att vad som höll på att hända. Lilla Angeligue låg där så hjälplös och oskyldig. Hennes liv skulle snart sluta och - som jag först senare skulle få klart för mig - så meningslöst.

En läkare bad Sam "Låt oss få rädda hennes liv - du kan ångra dig inför din Gud och församling senare, snälla Sam"

Jag tror att om inte äldsten hade varit där så hade Sam accepterat en blodtransfusion för sitt älskade barn. All han kunde göra nu var att gråta och bedja. Sam hade ätit frukost med sin dotter den morgonen och kysst henne innan han åkt till arbetet. Några timmar senare skulle han kyssa sitt barn för sista gången.

Klockan 16.43 den 16 augusti 1996 dog Angeligue av blodförlust. Läkarna sade senare till pressen att "en enkel blodtransfusion hade räddat hennes liv" Kanske hade Angelique ändå dött av sina skador, men hon fick aldrig chansen att leva vidare.

När jag träffade Sam nästa dag visste jag liksom alla andra inte vad vi skulle säga till Sam, utom att han hade fattat ett rätt beslut. Begravningen hölls fyra dagar senare, och över 450 personer var närvarande. Det var så hjärtskärande att se den lilla kistan, med ett barn som dött i onödan. Jag kan inte minnas en mer tragisk situation i mitt liv. De äldste upprepade hela tiden att vi snart skulle få träffa Angeligue i paradiset.

Under veckor som följde kunde varken Sam eller Simone förlåta sig själva. Ingen av dem kunde äta, sova eller arbeta. Alla i församlingen försökte stötta dem. De böner som bads från podiet i Rikets sal inbegrep alltid en bön om hjälp för Sam och Simone i deras djupa sorg.

Tre månader senare, och Sam och Simone hade endast varit i Rikets sal på tre möten. De var som om Sam hade börjat överge sin tro. Efter fyra månader började Sam gå på mötena igen. Han var nu fast besluten om att undersöka vittnenas doktrin om blodet närmare. Hans enda barn hade förlorat sitt liv genom den. Han träffade också föräldrar i Nea Zeeland vars barn hade dött på grund av att de vägrat blodtransfusion. Sams intensiva undersökningar ledde fram till obesvarade frågor, många obesvarade frågor.

Sam anförtrodde sig först hos mig. Jag var själv en biträdande tjänare och kände väl till Jehovas vittnens doktriner. Han sa rättframt till mig "Jag tror att man skall kunna acceptera blodtransfusioner" Jag blev förvånad över hans uttalande. Jag hade känt honom sedan han varit ett barn, och aldrig förut hade han ifrågasatt "sanningen". Jag visste inta vad jag skulle säga eftersom han lät så bitter. Jag försökte lugna ner honom men jag framhöll för honom vad jag kände till om Bibelns förbud mot blod. Hans argument fullständigt kullkastade det jag sagt till honom. Han hade verkligen undersökt detta ämne grundligt. Jag sa åt honom att dryfta detta med de äldste.

Han gjorde detta och kontaktade sjukhuskommittén. De lyssnade på Sam eftersom de förstod att han var förkrossad över det som hänt hans dotter, men de bara uppmanade honom att vara trogen till slutet, så skulle han få träffa Angeligue igen. Sam berättade dock att de var inte ens villiga att läsa en enda rad av det resultat av sina undersökningar, som Sam hade överlämnat till dem. De talade om för honom att det var "ohälsosamt" för hans andlighet att ifrågasätta "den trogne och omdömesgille slaven".

Vid denna tid fick Sam två böcker skrivna av Raymond Franz efter att ha läst dem och speciellt kapitel 9 i "in search of Christian Freedom" (kapitlet behandlar Vaktornets lära om blodet) visade han mig böckerna. Jag blev förvånad. Enligt Vakttornets policy var jag tvungen att ange min vän, men för mig var det helt uteslutet att göra så mot min bästa vän.

Sam talade med kretstillsyningsmannen, med äldste, med medlemmar i sjukhuskommittén om de informationer han fått. Sams hustru Simone ville att han skulle sluta med sina efterforskningar och deras äktenskap blev lidande av detta. Sam förstod nu att hans dotters död hade varit helt meningslös. Han var upprörd och sa att Angeligues dog på grund av "organisationens policy" och att den saknade helt stöd i Bibeln.

En kväll blev Sam kallad till församlingens äldste. De förklarade för honom att han visade tendenser på avfällighet. Någon hade angivit honom för att ha läst "Samvetskris" av Raymond Franz. De förklarade att de varit extra tålmodiga mot honom på grund av hans dotters tragiska död, men att de inte längre skulle tolerera någon mer information från honom när det gällde blodfrågan. De skulle inte ens diskutera frågan med honom. En av de äldste sa dessutom att "om det hade varit upp till mig, så skulle du varit utesluten för länge sedan på grund av dina meningslösa efterforskningar"

Efter det mötet var Sam definitivt knäckt. Jag visste att han inte var någon avfälling. Han hade undersökt frågan enbart på grund av att hans enda barn hade dött på grund av en doktrin som flertalet vittnen aldrig satt sig in i. De flesta vittnena accepterar det som lärs ut via Vakttornet och de är skräckslagna att bli uteslutna.

Sam kunde dock inte tiga med det som han kommit fram till. Han talade med ett äldre vittne som var sjuk och behövde blod. Han ville inte se honom möta samma öde som hans egen dotter hade gjort. Två veckor senare fick de äldste i församlingen reda på detta och han blev ställd inför en dömande kommitté och blev utesluten.

Jag var själv mycket upprörd och Sams fru Simone var ett mänskligt vrak. Även om jag var förbjuden att tala med Sam, övergav jag honom inte. De äldste fick reda på detta och varnade mig för mitt handlingssätt. De påstod att hans uteslutning var för hans eget bästa.

Simone var totalt deprimerad. På mindre än ett år hade de från att varit en lycklig familj förlorat allt. Simone gick på tung medicinering och var mycket dålig. Under alla år jag känt Simone hade hon varit en lycklig, energisk och utåtriktad kvinna med en stor personlighet. På mindre än ett år var allt förändrat.

Den 27 juli 1997 fann Sam sin hustru Simone död på köksgolvet. Hon hade tagit en överdos av sin medicin.

De hade varit en lycklig familj med hela livet framför dem. Nu var det bara Sam kvar. Han var brännmärkt som en avfälling, en andlig ogärningsman och en av djävulens medförbundna. Det var mycket få vittnen som ens hälsade på Sam under Simones begravning.

Jag har nu avgått som biträdande tjänare och flyttat med Sam till North Sydney i Australien. Jag vet att jag kan bli utesluten bara genom att vara tillsammans med Sam. I själva verket så vet jag att efter de äldste har läst detta brev, kommer de att utesluta mig, men detta bekymrar mig inte längre. Min bästa vän har gått igenom en mardröm genom Vakttornets policy och jag vill hjälpa honom.

Bröder, jag ber er att själva undersöka denna doktrin, precis som Sam undersökte den efter hans dotters död. För Sam och Simone och Angelique kom denna sanning för sent, det behöver det inte bli för dig.