tillbaka

Katarina Sjögren 20 år från
Stockholm fick aldrig vara tonåring.
Under nästan 10 års tid var hon
medlem i sekten Jehovas Vittnen.

När kompisarna åkte in till stan, knackade Katarina dörr hos främmande människor för att sälja budskapet om världens undergång.

Katarina var bara tolv år när hon fastnade i sektens klor. Några år tidigare hade hennes storasyster gått med i Jehovas Vittnen.

Mamma och pappa skilde sig när jag var sju år. Jag mådde inte så bra och var lite utfryst på skolan. Jag kände mig ensam och såg upp till syrran, berättar Katarina när jag frågar henne vad det var som gjorde att hon till slut valde att trotsa sina föräldrar och bara 15 år gammal låta döpa sig och bli medlem i Jehovas Vittnen. Katarinas berättelse är skrämmande. Men vad som är mer skrämmande är att den inte är unik. Det blir allt vanligare att sekterna försöker värva 12 - 13 åringar. En gång i veckan satt Katarinas storasyster barnvakt medan mamman var ute och dansade. Katarinas storasyster utnyttjade tiden till att påverka sin lillasyster.

Syrran och hennes kille berättade om alla som skulle dö när Jesus kom tillbaka, bara Jehovas Vittnen skulle överleva. Om man blev medlem skulle man få leva i ett paradis här på jorden. Lejon och lamm skulle leka sida vid sida. Jag blev fruktansvärt mörkrädd av alla historier om hur Jesus skulle avrätta de ogudaktiga men eftersom de samtidigt passade på att erbjuda mig räddningen från döden började tro på dem. När jag var runt 13 år ansågs jag mogen att börja studera sektens litteratur på riktigt. Det kallas att studera "sanningen"

Hjärntvätten var ett faktum och trots att Katarinas syster inte hade någon ond baktanke fungerade böckerna som välsmorda instrument i manipuleringen. I böckerna fanns både frågor och svar. Katarina behövde aldrig fundera ut några egna svar, utan läste bara innantill och drogs snabbt in i sekten.

Jag följde med på möten och slogs av att alla var väldigt vänliga och glada över att jag kommit dit. När Katarinas mamma fick veta vad som hänt förbjöd hon Katarina att träffa sin syster. Men tjejerna var inte dummare än att de träffades i smyg och mamman kunde inte förmå sig att bryta all kontakt. De fick träffas bara de lovade att inte fortsätta med sektens studier. När Katarina var 14 år gammal hade hon bestämt sig för att bli ett vittne för Jehova.

Mamma och pappa blev galna. De trodde nog att de lyckats stoppa syrran, men de hade de inte. Jag fick inte träffa några vittnen under ett år och de gjorde allt de kunde för att få mig därifrån. Resultatet blev inte som föräldrarna önskat. Katarina blev allt mer övertygad om att det sekten hade rätt.

Jag fick lära mig att föräldrar ofta försökte hindra barnen att få kontakt med "sanningen". Det var djävulen som styrde denna värld och mamma och pappa gick djävulens väg, vare sig de ville eller inte. Jag började se på dem som ogudaktiga Jag var ledsen att de skulle dö.

15 år gammal döpte sig Katarina och blev snabbt tvingad att gå ut i hjälptjänst. Hjälptjänst innebar att Katarina knackade dörr minst 2 timmar per dag för att sälja Jehovas Vittnens material. Tidningarna och böckerna fick hon själv köpa ut i förväg och sedan var det upp till henne om hon blev av med dem eller inte.

Så här i efterhand kan man bara konstatera att deras affärside är genialisk. De skryter med att de är så billiga och nästan ger bort sina tidningar.. Men det är ju inte så svårt när det var vi medlemmar som betalade. Katarina minns första gången hon skulle knacka dörr hos okända.

Jag var otroligt rädd, jag tror det var i Kungälv, en förort till Göteborg. Jag kommer ihåg att jag skulle förbereda mig med min syrra om vad jag skulle säga och att vi övade dialoger. Innan Katarina fick gå ut i tjänst förhördes hon noggrant av sektens ledare.

De ställde ingående frågor om allt från min inställning till Gud och sex. Jag svarade ärligt. Till en början var Katarina lycklig över att få knacka dörr, men i takt med att dörrarna slogs igen och folk skällde ut henne minskade glädjen. Men samtidigt kändes uppgiften meningsfull eftersom de berättade om paradiset. Det går aldrig bra, så fort de hör att man är ett "vittne" smäller de igen dörren. Som "hjälptjänst" hade Katarina ingen tid över till annat än studier och knacka dörr. Hon förlorade snabbt sina kompisar från skolan.

När de frågade om jag ville hänga med ut sa jag bara att jag inte ville. Jag sa aldrig rakt ut att de var ogudaktiga och att jag inte fick umgås med dem. Det blir en konflikt eftersom sekten förbjuder en att umgås med dem, samtidigt som man själv vill umgås med sina kompisar. Jehovas Vittnen firar inte födelsedagar eller jul. De tror inte att Jesus föddes på julafton och hävdar att julgranen är en djävulsk symbol.

Jag slutade att fira mina jul och mina födelsedagar när jag var 14 år. Eftersom jag vägrade ta emot presenter gav mamma upp och jag förstörde familjens högtider. Efter nian var det dags för Katarina att fundera på framtiden. Hon hade lärt sig att det var onödigt att gå gymnasiet, Jesus skulle ju komma vilken dag som helst. För att inte såra sina föräldrar gick hon första året på gymnasiet, men hoppade sedan av skolan.

Ledarna sa rakt ut att det var bortkastad tid. Så här i efterhand vet jag att det handlade om att de var rädda att vi skulle komma i kontakt med vanliga människor och kanske hoppa av.
Jag tog städjobb som de flesta andra kvinnorna i sekten. När jag slutade skolan hade jag mer tid att predika och var ute ca 3 timmar per dag. När hon inte predikade var hon på möten hos sekten.

Vi fick hem tidningar som vi skulle läsa innan vi kom på mötet. Det var samma upplägg som när jag studerade för att få gå med i sekten. Tidningarna innehöll artiklar, frågorna och givetvis svaren. Först predikade någon på mötet och sedan ställde han frågor och vi svarade som det stod i tidningen. Det var inte snack om att tänka själv. Fel behövde man å andra sidan heller aldrig svara eftersom man bara pluggade in svaren.

Under sina år hos vittnena tvivlade Katarina ibland. Men hon tillät aldrig tankarna få fotfäste. Hon var rädd att hamna i helvetet och visste hur sekten behandlade dem som hoppat av. Tvivlen fanns där, men jag tillät mig inte att tänka tankarna. Jag slog bort alla tvivel tankar. Jag förde en kamp mot mitt eget tvivel.

Vi fick inte hälsa på dem. Mötte man en avhoppare på stan tittade man bara bort. Många avhoppare blev psykiskt knäckta eftersom de hade sina familjer kvar i sekten. En del kom krypandes tillbaka och bad om förlåtelse. Om ledarna accepterade dem fick de sitta längst bak i salen, men gå ut när vi andra bad så att de inte skulle smitta ned oss. När ledarna ansåg att de gjort bot och bättring kunde de komma in i församlingen som vanligt igen. En sak har förbryllat Katarina sedan hon lämnade sekten och det är Jehovas Vittnens inställning till sprit.

Vuxna fick dricka alkohol, bara de inte blev fulla. Eftersom Jesus drack vin fick vi också göra det. Det var många som fick alkoholproblem, men det sopades under mattan. Rökning däremot var fullständigt förbjudet. Efter sju år i sekten fick Katarina en känsla av att allt inte stämde. Hon längtade efter att få vara som alla andra igen och när hennes mamma märkte att hon hyste tvivel gav hon henne böcker som var skrivna av före detta medlemmar.

Jag läste dem i smyg och såg klart och tydligt att jag gått på en bluff. Avgörande var när jag fick veta att Jehovas Vittnen påstått att Jesus skulle komma tillbaka redan 1975. De som var medlemmar på den tiden sålde allt de hade för att vänta på Herrens återkomst. Jesus kom inte och sekten räknade snabbt ut ett nytt årtal. Det här har hänt flera gånger. Jag snackade med ledarna om mina tvivel och de svarade att man inte fick ifrågasätta Guds ord. Men de hade inga svar att ge mig. Avhoppet beskriver Katarina som ett helvete. Hon hade tappat kontakten med sina gamla vänner och visste inte vem hon var.

Jag hade blivit av med min identitet. Plötsligt skulle jag känna efter vad jag själv tyckte och kände och kunde inte stödja mig på vad sekten sagt om ditt eller datt. Hela min ungdom är försvunnen, jag har ett glapp på sju år som jag inser att jag inte kan ta igen. Katarina har gått på stödgrupps möten hos SESAM, en förening som består av f.d. medlemmar ur olika sekter och som träffas för att hjälpa varandra.

På SESAM har jag fått mycket hjälp. Jag har träffat andra vittnen som lämnat sekten och vi har kunnat jämföra våra upplevelser vilket varit väldigt viktigt. Det är skönt att kunna snacka med jämnåriga som förstår. Katarina har också fått stort stöd av sina föräldrar. Sin syster däremot har hon förlorat kontakten med.

Idag betraktas jag som en ogudaktig. Att göra som jag gör nu och varna andra är ännu värre. Men det är viktigt att berätta så att inte fler gör om mitt misstag.

/ Pether Öhlén
Katarina heter egentligen något annat. Artikeln är ursprungligen skriven för tidningen Frida, strax före publicering svek modet Katarina och vi avstod från publicering. Inför publiceringen här på Internet har jag ändrat uppgifter som kan identifiera Katarina. För att gå till Pether Öhlens sida där artikeln är hämtad ifrån klicka här.