TANTE BEATA OCH GÄNGET

- Tante Beata är i antågande, halvskrek Stefan när han kom instörtande på vårt stamfik. Han rusade fram till vårt bord och sjönk ned på en stol. Han var högröd i ansiktet och flåsade oroväckande häftigt.
Den tidigare så gemytliga stämningen förbyttes snabbt i panik.
- Åhnej, stönade Peter. - Inte igen! Vi har ju precis fått tillbaka sinnesfriden efter förra besöket.
- Och flyttat tillbaka allting i lägenheten som den var innan hon hemsökte den, tillade jag. - Nu kommer hon att vända upp och ned på den igen.
- Jag vet, tjöt Stefan.
- Men gör något, då, sa Patrik. - Det är din släkting.
Stefan dolde ansiktet i händerna. Servitören Jonas kom fram glatt leende. Leendet slocknade snabbt när han såg våra förtvivlade ansiktsuttryck.
- Tante Beata, sa jag förklarande.
Jonas bleknade.
- Hon, frågade han med svagt darrande röst.
Jag nickade.
- Nej, stönade han. Han tog sig för pannan och vacklade tillbaka in i köksregionerna.
Patrik, som i vardagslag jobbade som mäklare på en av landets största och framgångsrikaste fondkommissionärer och är erkänt analytisk, rynkade pannan och såg fundersam ut.
- Inte ens när börsen kraschade kändes det så här, sa han. - Då visste vi i alla fall nästan vad vi skulle göra.
- Hoppa från hustaken, frågade Peter med ett glatt flin.
- Ungefär, log Patrik.
Vi var framgångsrika i våra yrken, hade nått långt och lyckats med våra liv. Våra inkomster var mer än tillräckliga och tillvaron mer än dräglig. Patrik var som sagt mäklare, Peter var chef för en synnerligen trendig och sanslöst dyr klädbutik, jag var journalist på en nöjestidning och Stefan kallade sig artist. Det ska erkännas att han faktiskt var en av landets mest populära sångare. Huvudpubliken bestod av tonåriga tjejer, en för honom fullständigt ointressant kategori, något vi alltid påminde och retade honom för. Det fanns bara en sak i vår tillvaro som totalt lyckades rubba cirklarna. Tante Beata. Hon var tuvan som stjälpte lasset, hon var isberget som sänkte Titanic, hon var droppen som kom bägaren att svämma över om ni förstår vad jag menar.
Hon var känd som Den Stora Skräcködlan. Hon kunde brottas med alligatorer, få vattenfall att rinna uppåt och tysta Sievert ˜holm. Om Tante Beata saknar ett läppstift i sin handväska fick hon med lätthet hela Arlanda att smälla igen tills hon hittat det igen. Hon hade avverkat tre män och det ryktades i Stefans släkt att de dog med ett leende på läpparna. Tante Beata var mycket viljestark och hade hon bestämt sig för något så blev det i allmänhet så.
Stefan hade i ett svagt ögonblick introducerat oss för henne, och av någon outgrundlig anledning hade vi väckt hennes odelade sympati. Nu visste hennes välvilja mot oss inga gränser. Och inga gränser för Tante Beata var samma sak som full kontroll över våra liv.
Då kanske ni bättre förstår vilket fruktansvärt besked Stefan kom inflåsande med och varför vårt annars så samlade och begåvade gäng drabbades av en reaktion som närmast kan liknas vid total paralysering. Nu var hon alltså i faggorna igen. Tystnaden vid bordet var kompakt. Alla hade vi våra hårresande minnen av hennes senaste besök.
- Tänk om hon inte kommer, sa Patrik hoppfullt.
- Knappast, sa jag. - Om Tanten bestämt sig för att komma hit så gör hon det, om hon så ska dra hit tåget med tänderna.
- Måste vi stanna då, frågade Peter. - Om vi inte är hemma kan hon ju inte ställa till med så mycket.
- Nänä, sa jag .- Tjernobyl var ju också helt ofarligt eftersom det låg så långt borta.
- Jag vet, sa Peter plötsligt. - Vi befinner oss där Tante Beata aldrig kan tänka sig att sätta sin fot.
- Vad menar du, frågade Stefan.
- Vi serverar mat åt hemlösa! Då kommer hon inte åt oss. Aldrig i livet att Tante Beata kan tänka sig att umgås med det klientelet.
- Inte jag heller, muttrade Stefan.
- OK, sa jag elakt. - Då hjälper vi hemlösa medan Stefan tar hand om Tante Beata.
- Över min döda kropp, utbrast Stefan.
- Det torde bli det troliga resultatet, mumlade Peter.
- Ingen riktigt lysande idé, sammanfattade jag.
- Men bättre än ingenting, sa Patrik. - Vi kan ju prova i alla fall.
Och så blev det.


Det var med viss skepsis som föreståndaren till hjälpcentrat tog emot oss fyra mycket angelägna frivilliga. Han studerade oss från topp till tå och jag ångrade att jag tagit Yves Saint Laurentkostym, vit skjorta och matchande sidenslips. Något sade mig att detta inte riktigt var rätt tillfälle.
- Så vad vill ni, undrade han lätt misstänksamt.
- Hjälpa till så klart, sa Stefan med sitt vanliga glittriga leende.
- Hjälpa till, frågade föreståndaren fortfarande lika skeptiskt.
- Javisst, sa Patrik. - Pytsa mat, prata med alkisarna och allt sådant där ni gör här.
Föreståndaren log skevt.
- Er inställning av vad vi gör här är, ähum, något begränsad.
- Jaja, det är helt ok, sa Stefan. - Bara sätt oss i arbete.
Fortfarande med ett misstroget leende ledde föreståndaren ut oss i den stora samlingssalen. Där satt ett antal invidider av mer eller mindre slitet slag. De flesta män, men också ett antal kvinnor. Det var ett öronbedövande oväsen, stanken slog knockout på luktsinnet och jag insåg snabbt att vi nog tagit oss vatten över huvudet som kommit hit. Men så kom jag att tänka på Tante Beata och bet ihop tänderna. Det kunde inte vara värre än så.
Men det var snudd på. Patrik, som normalt sett är den mest analytiske och sansade av oss, fick ett mindre utbrott när en liten gammal gubbe spillde soppa på hans märkeskostym, ett antal andra håriga individer upptäckte att Stefan var alldeles väldigt lättskrämd och roade sig med att smyga sig på honom bakifrån och knacka honom på axeln. När han vände sig om stirrade han in i deras flinande och grimaserande ansikten med vildvuxna skägg och uppspärrade ögon. Hans skrik i falsett hörde med jämna mellanrum följt av gubbarnas glada skratt. Vi pytsade soppa och delade ut bröd på löpande band. Tiden gick snabbt och snart hade vi gjort vårt sextimmarpass. Föreståndaren samlade ihop oss efteråt.
- Ni ska ha en eloge, sa han. - Jag trodde inte att ni skulle stanna mer än högst en kvart.
- Inte jag heller, muttrade jag.
- Kommer ni imorgon, frågade han.
- Antagligen, sa Peter.
- Antagligen inte, sa Stefan och sneglade över axeln för att kontrollera att ingen gubbe höll på att smyga sig på honom.
- Vi får väl se, sa jag.
- Varför gör ni det här, undrade föreståndaren.
- Vi har våra skäl, log Patrik.
Vi tog farväl av föreståndaren och gick direkt till vårt stamfik.



- Jag sätter inte min fot där igen, konstaterade Stefan med eftertryck. - Jag kommer att drömma mardrömmar om skäggiga gamla sluskar som grinar åt mig. Min terapeut kommer att bli jättelycklig när jag berättar om det här. Ytterligare två års behandling.
- Jag är nog böjd att hålla med, sa Patrik. - Inte riktigt vår grej.
- Vi måste hitta på något, sa jag. - Annars tar hon i all välmening över våra liv igen.
Det läbbiga faktumet att Tante Beata var i antågande låg som en tjock vadd över våra medvetanden. Vi var helt enkelt tvungna att hitta på något.
- Vi måste komma på något som kan skrämma bort Tanten, sa Patrik.
- Skrämma Tante Beata, frågade jag klentroget. - Talar vi om samma Tante? Hon vars stämma kan frysa vatten, hon som kan kväva folk med bysten, hon som enkelt besegrar vilken sumobrottare som helst, hon vars blick kan pulvrisera vem som helst, hon som...
- Jaja, det räcker, avbröt Patrik. - Jo, något som kan skrämma Tanten. Något riktigt läbbigt.
Jag skrattade dystert.
- Jag har det, utbrast Peter. Hela hans ansikte sprack upp i ett brett leende. - Vi blir kriminella!
Jag tittade klentroget på honom.
- Nu har du fullständigt tappat kontrollen, sa jag. - Desperationen tar sig inga gränser.
- Jomen, det är ju fullständigt idiotsäkert, fortsatte Peter. - Vi begår ett brott, ja inget allvarligt, och så hamnar vi i fängelse.
- Jag tror inte att min arbetsgivare skulle uppskatta min nya fritidssysselsättning, muttrade jag.
- Så du föredrar Tante Beata, log Peter elakt.
- Du har förstås redan funderat ut något lagom häftigt brott, sa jag utan att ägna Peters kommentar minsta uppmärksamhet.
- Vi rånar korvmacken! Vi stormar in med rånarluvor, roffar åt oss pengarna och några hamburgare och ser till att bli gripna.
- Låter ju inte så blodigt.
- Naturligtvis talar vi om våra planer för alla i förväg. Pengarna är våra egna och hamburgarna betalda i förväg, fortsatte Peter ivrigt.
- Ni är fullständigt galna, konstaterade Patrik.
- Skulle jag råna KorvNisses, fnissade Stefan.- Jag skulle kunna köpa det där haket.
- Visst, sa jag. - men då skulle du få stekflott under naglarna.
Stefan ryste.
- Vad får er att tro att Tante Beata skulle skrämmas av att vi rånar korvkiosken, frågade Patrik syrligt.
- Du vet väl vilken inställning hon har till brottslingar, sa jag. - De hon inte vill ta livet av vill hon spärra in på livstid. Riktig livstid. Hon är inte direkt förtjust i brottslingar.
- Risken finns att hon vill statuera exempel med oss, sa Stefan.
- Hellre det och göra pinan kort än denna långdragna tortyr hennes besök är, konstaterade jag torrt.
- Så vad kan gå snett, frågade Patrik.
- Ingenting, försäkrade Peter.- Absolut ingenting!
Oj, så fel han hade.



Gapskratten ekade mellan hyllorna på Buttricks när vi valde våra rånarmunderingar. Jag bestämde mig direkt för att jag skulle vara jultomte. Min naturliga pondus och rondör gjorde mig utmärkt för den rollen. Peter ansåg sig passa alldeles förträffligt som Nixon, varvid Patrik valde Gorbatjov som motvikt. Stefan velade omkring ett tag utan att kunna bestämma sig men föll som ett stenröse för en mask föreställande Älvornas Drottning och var fullständigt omöjlig att få att ändra sig.
- Tänker du dansa in på korvkiosken med slöjor och en harpa, skrattade jag.
- Kanske det, sa Stefan drömskt. Mitt skratt fastnade i halsen.
- Gör du det, blir du i alla fall årets sötaste rånare, retades Patrik.

Eftersom Tante Beatas ankomst närmade sig med gruvlig hastighet och vi absolut måste hinna begå brott, fällas och dömas till fängelse innan hon kom var våra förberedelser kanske något improviserade, det ska medges. Men å andra sidan är det inte varje dag som vi rånar en korvkiosk.
Att övertyga Sebastian som ägde och förestod KorvNisses var inte några problem. Tvärtom såg han fram emot att någonting spännande äntligen hände i hans lugna och inte alltför dramatiska tillvaro. I och med att vi skulle locka dit pressen genom att tipsa dem om att kiosken skulle bli rånad räknade han kallt med ökad försäljning efter tidningsartiklarna.
Sebastian och vi skrattade oss fördärvade åt hur vi skulle genomföra rånet, speciellt när Stefans dansande älvadrottning kom på tal. Därmed trodde vi att vi hade täckt in alla aspekter för att vandra in på brottets bana. Oj, så fel vi hade.


Den stora dagen kom. Vi fyra var lite spända på hur det skulle gå att råna KorvNisses, och lite fnissigare än vanligt samlades vi på stamfiket för att gå igenom de sista detaljerna innan det var dags.
Servitören Jonas märkte vår uppspelthet och frågade vad som var på gång.
- Ingenting, sa Patrik.- Vi ska bara råna KorvNisses.
- Naturligtvis, sa Jonas,- och jag är Greta Garbos lillasyster.
- Det var väl det jag alltid trott, sa Stefan.
Jonas fnyste och vi skrattade.


Hur fnittriga vi än var så åkte vi iväg till KorvNisses. Vi skickade in Stefan att rekognosera och förbereda Sebastian på att vi alldeles strax skulle råna honom. Han flinade ett glatt samförstånd.
Stefan kom snabbt ut igen och meddelade väsande på känt skurkmanér i ena mungipan att kusten var klar. Där inne fanns bara en barnfamilj och fyra ensamma killar.
- OK, killar, sa Patrik.- Då kör vi.
Vi bytte snabbt om till rånarmunderingarna. Det gick smärtfritt utom för Stefan, som fastnade med slöjorna i bildörren och höll på att trassla in sig helt och hållet. Vi samlade styrkorna precis utanför entrédörren och slängde upp den.
Vi kunde ha gjort en mer skrämmande entré om jag inte snubblat på dörrmattan och fallit framstupa så att det dammade om tomtedräkten. Lösskägget hamnade på sned, och det envisades sedan med att sticka mig i näsan. Det allvarliga i ett rån förtas en aning om en av rånarna ideligen ger ifrån sig praktfulla nysningar, jag försäkrar.
Hursomhelst lyckades vi i hyfsat samlad tropp ta oss fram till disken, där Sebastian och hans assistent stod och storögt tittade på oss. Sebastian gjorde tappra försök att hålla sig för skratt.
- Upp med händerna, hojtade Patrik och viftade med vattenpistolen.
Sebastian gjorde snabbt som vi beordrat, men hans assistent stod med ett klentroget ansiktsuttryck.
- Chefen, sa assistenten.- Det där är ju ingen riktig pistol.
Sebastian kickade till honom på smalbenet.
- Det är nog bäst att vi gör som herrarna vill, sa han.
Assistenten ryckte på axlarna och sträckte, om än motvilligt, upp händerna i luften.
- Titta mamma, hojtade en av ungarna i familjen och pekade på Stefan.- Christer Lindarv.
Stefan kråmade sig och utbrast smickrat:
- Åhh, tycker du?
Så kom han på att han just höll på med ett rån, och sa med tillgjord basröst:
- Stäng igen foderluckan!
- Öppna kassan, sa jag mellan två nysningar.
- Men ni sa ju att vi skulle sträcka upp händerna, sa den putslustiga assistenten och log ljuvt mot mig.
- Dig ska jag prata med sedan, sa Sebastian och öppnade luckan med en suck.
Peter sträckte sig över disken och rafsade åt sig sedlar medan vi andra höll stället i schack med hotfullt viftande vattenpistoler.
In i lokalen kom då ytterligare två maskerade män. Att de var proffs visade deras sätt att slänga upp dörren och göra entr», och att vapnen var äkta demonstrerades tydligt av ett par skott i taket.
- Det här är ett rån, röt den ena, maskerad som Clinton.
- Ett till, utbrast Sebastian, barnfamiljen, jag och en av de ensamma männen unisont.
Clinton tvärnitade när han fick syn på oss andra maskerade individer, och han och hans kollega som hade något slags häxmask stirrade på varandra.
- Vilka är ni, frågade häxan.
- Vi är rånare, sa Stefan högdraget.- Syns inte det?
Stefan var nu kanske inte riktigt rätt person att ställa den frågan och Clinton frustade till.
- Vi håller, atjo, började jag.
- Prosit, sa Clinton.
- ... på att, atjo, nös jag.
- Prosit, sa häxan.
- ... råna det här stället, sa jag och avslutade med en eftertrycklig nysning som fick masken att halka snett och helt täcka mina ögon.
- Prosit, hörde jag både Clinton och häxan säga.
Medan jag gjorde tappra försök att korrigera masken så att jag såg något igen hände allt mycket snabbt. Peter berättade efteråt att medan jag ryckte och slet i masken hade polisen stormat in med dragna vapen. De fyra ensamma killarna visade sig vara journalister, och barnfamiljen var släktingar till Sebastian som absolut inte ville missa ett rån.
Det hela var över på några sekunder. Rånarna, de riktiga, fångades in och avväpnades. När jag väl kunde se igen hade de övriga demaskerat sig, och när förvirringen lagt sig om vilka som var vilka och vem som gjorde vad var över insåg vi till vår stora fasa att resultatet av vårt förmenta rånförsök fått rakt motsatt effekt. Istället för att bli inburade och dömda som svårt kriminella hyllades vi som hjältar för att vi uppehållit de riktiga rånarna tillräckligt länge för att polisen skulle hinna fram. Bilderna i tidningarna visade oss fyra stelt leende och inte alls så lyckliga som vi borde sett ut.


- Börja om från början, gnolade Patrik när vi samlades på stamfiket dagen efter.
- Så sjutton heller, utbrast Stefan.- Så himla kul var det inte.
- Du såg ut att må rätt ok, sa jag leende. - Men det förtog lite effekten när du började flirta med Sebastians assistent.
- Jamen Lasse är ju jättegullig, protesterade Stefan.
- Man flirtar inte när man rånar, sa Peter.
- Förlåt så alldeles väldigt mycket då, men jag har då ingen erfarenhet av rån, sa Stefan högdraget.
- Vi måste hitta på något annat, och det fort, sa jag.
- Det är inte så mycket tid kvar innan Tante Beata hemsöker oss, sa Patrik.
Tanken på skräcködlans snara ankomst skickade kalla kårar utmed våra ryggrader och lade snabbt sordin på stämningen.
- Mina herrar, sa jag. - Vi måste ju kunna hitta på någonting. Vi är ju alla hårt förvärvsarbetande män i våra bästa år. Kom igen nu!
Vi lade våra pannor i djupa veck och funderade så det nästan hördes. Koncentrationen var total, likaså idétorkan.
- En börskrasch, föreslog Patrik plötsligt.
- Va', sa vi tre andra med lika undrande stämmor.
- Tante Beata älskar pengar, sa han.
- Lätt onödigt att påpeka det, sa Stefan. - Hon är snuskigt rik.
- Just det, sa Patrik.- Om vi skulle ta och fixa en börskrasch och bli omtalade som de som drabbades nästan mest av Paniken På Börsen.
- Låter som en taskig underhållning typ Magnus Uggla, muttrade Stefan.
- Det är ett litet ynka pyttigt problem förknippat med det, sa jag. Patrik tittade frågande på mig.
- Det lilla lilla pytteproblemet är att det inte drabbar Tante Beata ett endaste dugg. Det ruinerar bara en massa oskyldiga individer.
- Jamen vi skulle bara fejka börskrasch, sa Patrik.
- Visst, sa Stefan. - Lätt som en plätt. Vi talar bara om för börsen att "hejsan svejsan kan ni fejka en rejäl ekonomisk katastrof. Varför? Jo, Tante Beata är i antågande". Kom igen nu, Patrik.
- Det funkar, envisades Patrik. - Vi har precis de jobben som behövs för att det ska fungera. Johan, du är journalist och kan skriva om Den Stora Katastrofen.
- Du glömmer tydligen att det är ett kolorerat veckomagasin och inte Dagens Industri, sa jag.
- Stefan, du är sångaren som drabbas när alla dina besparingar försvinner, fortsatte Patrik utan att bry sig om mitt inlägg.- Peter jobbar i detaljhandeln och kan visa en helt öde affär nu när folk inte har några pengar kvar, och jag är ju börsmäklaren som sammanbitet manar folk till lugn trots att jag själv är helt utblottad.
- Må så vara, sa jag fortfarande mycket skeptiskt. - Men hur hade du tänkt att det här skulle skrämma Tanten.
- Vi gör en specialupplaga av den största affärstidningen och ser till att den når Tanten innan hon åker. Inte lär hon vilja komma när vi är utblottade, avslutade han triumfatoriskt.
- Fel, sa Stefan dystert. - Det är just då hon kommer. För att rädda sina stackars utblottade skyddslingar från allmän förgängelse och total förnedring, det vill säga tomma plånböcker.
- Suck, stönade Peter.- Där föll den idén.
- Vi är räddningslöst förlorade, suckade jag.
- Kanske inte ändå, sa Stefan och bet sig eftertänksamt i underläppen så där som han brukar göra när han antingen försöker se intellektuell ut bland bekanta eller sensuell på scen. Resultatet är ungefär lika fånigt som lite trovärdigt.
- Har du fått en idé, frågade Peter lite misstänksamt.
- Kanske, sa Stefan och fortsatte att tugga på underläppen.
- Men kläm fram den då, sa jag efter en liten stunds förväntansfull tystnad.
- Vad är det värsta Tante Beata vet, frågade han.
- Folk utan klass och stil, sa Peter.
- Tomma plånböcker, sa Patrik.
- Kriminella, sa jag.
- Och vad får ni om ni lägger ihop allt, frågade Stefan.
Vi tänkte så att det knakade.
- En miljöpartist, föreslog Patrik.
- En nyrik Djursholmsbo, sa Peter
Vi tittade frågande på honom.
- Äh, jag bara skojar, sa han. - Men utan stil är de.
- Nej men lite allvar nu, sa Stefan.- Man får ett kriminellt motorcykelgäng.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort skratt.
- Menar du att vi ska gå med i Hells Angels?!
- Såklart inte, sa Stefan och himlade med ögonen.- Men vi skulle kunna låtsas.
- Äh lägg av, sa Peter.- Du skulle inte veta vad som är fram eller bak på hojen.
- Som om du vet det, då, sa Stefan förnärmat.
- Styret sitter fram, tror jag, sa Peter.
- Okey, så du vet mer än jag, sa Stefan. - Men vi skulle inte behöva veta någonting. Det skulle våra vänner sköta om.
- Du är galen, sa jag.- En gång med i Hells Angels och enda sättet ut är med änglavingar.
- Eller djävulshorn, muttrade Patrik.
- Lyssna nu era luddhjärnor, sa Stefan. - Jag har rätt många bekanta i nöjesbranschen. Det finns säkert ett antal som skulle kunna hjälpa oss.
Patrik lade plötsligt upp ett jättegarv. Vi tittade frågande på honom. Han lugnade ned sig med en sista frustning.
- Äh, sa han.- Jag fick bara en vision av Tante Beata på bönpallen klädd som knutta bakom Roger Pontare.
Vi brast ut i ett gemensamt storskratt. Det var nog den bilden som gjorde att vi beslutade oss för att bli hängivna MC-gängsmedlemmar lagom till Tante Beatas ankomst. Det verkade lagom harmlöst och tillräckligt för att avskräcka Tante Beata från att stanna ett längre tag.
Ack, så fel vi trodde.



Vi hann nämligen inte. Vad vi inte hade räknat med var Tante Beatas okuvliga energi och längtan efter att besöka sina skyddslingar.
På det Stora Jättelyxiga Hotellet var personalen i receptionen inte medveten om vem Tante Beata var. Ingen hade informerat dem om hennes tidigare besök. Det borde de ha gjort.
Ensam i tjänst när Tante Beata anlände var en ung kille. Han var väl medveten om statusen på hotellet han arbetade på, han var fullständigt skrynkelfri och behandlade alla lika snorkigt.
Han lyfte på ena ögonbrynet när Tante Beata seglade in, följd av en taxichaufför som bar hennes tre stora koffertar och fyra resväskor under mycket pustande och stånkande och svordomar när inte hon hörde. Han dumpade bagaget framför disken och försvann därifrån så snabbt han kunde.
- Välkommen, sa receptionisten med ett tonfall som tydligt motsade vad han sagt.
- Jag har bokat Kungssviten, sa Tante Beata.
Den unge mannen bläddrade i liggaren och tittade på henne.
- Det är inte förrän om två dagar, log han med ett leende som inte nådde ögonen.
- Jag är här nu, log Tante Beata med ett exakt likadant leende.
- Sviten är upptagen fram tills dess, sa han.- Tills dess kan vi erbjuda en annan, om än lite mindre, svit.
- Bäste man. Jag har bokat Kungssviten och då är det den jag ämnar bo i.
- Ni är här ett par dagar för tidigt, sa receptionisten.
- Ja, sa Tante Beata med ett frågande tonfall som om hon inte förstod vad det skulle göra för skillnad.
- Det innebär, sa receptionisten med ett nedlåtande förklarande tonfall,- att den är upptagen av en annan gäst fram till dess att ni bokat den.
Om det är något Tante Beata inte uppskattar så är det ett nedlåtande förklarande tonfall.
- Då föreslår jag att ni flyttar den som bor där nu, så att jag snarast kan flytta in.
Receptionisten började nu ana att tanten framför honom inte var riktigt så lättimponerad och enkel att avfärda som många andra gäster han haft att göra med. Någonstans i bakhuvudet började en liten varningsklocka att klämta.
- Det, frun, går inte.
Hon tittade på honom som om hon inte förstått vad han sa.
- Unge man, sa hon med Siewert Öholm-ögonkastet. Receptionisten frös omedelbart till is.- Nu går vi upp till sviten, ni och jag, och så talar vi om för vederbörande att jag är här.
Receptionisten hade nu krympt till ingenting och följde med tanten utan protester. Efteråt skulle han länge fråga sig vad det var som egentligen hänt, utan att hitta något svar på den frågan.
I Kungssviten bodde den världsberömde latinosångaren Frederico. Hans smäktande ballader hade smält miljontals kvinnohjärtan (och killhjärtan med för den delen) över hela världen och alla kände till hans stora hits. Globen var utsålt alla tre kvällarna långt i förväg, och han var självbelåtet nöjd med att ha lagt även Sverige för sina fötter. Å andra sidan hade han blivit synnerligen förvånad om han inte lyckats.
Utanför hans svit stod en mycket storväxt och muskulös vakt. Han hade vakat över Frederico under alla turnéer och lyckats avstyra alla kärlekskranka attacker som idolen varit utsatt för.
När Tante Beata och den synnerligen spaka receptionisten kom fram till dem antog han att det var en ovanligt bastant och aningen äldre beundrarinna som kommit för att få kyssa Fredericos fötter.
- Bäste man, sa Tante Beata. - Jag vill prata med den som bor här nu.
Vakten log det skeva leende som brukar räcka för att avskräcka de allra flesta från att envisas.
- Tyvärr, sa han,- det går inte. Frederico vilar just nu och tar inte emot besök.
- Jag frågade inte vad han gör, sa Tante Beata kyligt,- jag sa att jag vill prata med honom.
- Och jag sa att det inte går, sa vakten.
Tante Beata spände blicken i honom, och han kände det med en gång som när han var sex år, spinkig och liten, och precis blivit ertappad med att snatta äpplen i grannens trädgård.
- Nu gör du som jag säger, sa Tante Beata.
Vakten nickade och öppnade dörren för tanten, som majestätiskt gled in i sviten som om hon ägde den. Frederico sov inte alls. Han satt i en av sofforna och lyssnade på sina hitar med ett självbelåtet leende. Runt honom satt det vanliga hovet av lismande jasägare och vackra kvinnor. Tante Beata gick rakt fram till honom och ställde sig framför honom. Han höll avvärjande upp en hand när hon öppnade munnen vilket fick henne att komma av sig för bråkdelen av en sekund. Han slöt ögonen och låtsades lyssna på musiken. Detta brukade få de flesta av komma av sig, och fungerade säkert alldeles utmärkt på alla beundrarinnor (och beundrare med för den delen). Men inte på Tante Beata. När hon hämtat sig efter detta synnerligen oartiga beteende gick hon fram till honom och rev resolut av honom hörlurarna.
- Herr sydlänning, började hon eftersom hon klassade alla söder om Linköping som sydlänningar. - Ni bor i min svit.
Frederico tittade häpet på henne. Så hade ingen haft mage att behandla honom på mycket länge.
- Förlåt, sa han och tittade på henne med oförställd förvåning.
- Jag sa att ni bor i min svit, sa hon.
- Madame, det måste ha uppstått något slags missförstånd. Jag ska bo här tills i övermorgon. Då åker jag vidare på min succéturné till Norge.
- Missförståndet består i att ni bor i min svit, konstaterade Tante Beata.
Frederico tittade på vakten som tittade på receptionisten som plötsligt upptäckte en synnerligen intressant fläck i taket.
Det hade varit synnerligen märkligt om inte Tante Beata hade fått sin vilja igenom. Alltså befann sig den världsberömda latinostjärnan Frederico någon timme senare installerad i den aningen mindre Drottningsviten medan Tante Beata ägnade sig åt att sätta hotellets personal i arbete med att packa upp, stryka klänningar, bära upp fruktfat och andra förfriskningar, koka the och andra husliga göromål.



Sin första visit avlade hon hos sin släkting Stefan lite senare samma dag med ungefär samma kraft som en mindre orkan. Mindre än två timmar senare var Stefans lägenhet fullständigt ommöblerad och han ett nervvrak. Han skyllde på en plötsligt uppkommen nödsituation och flydde. Svagt grön i ansiktet vacklade han in hos Peter och mig och stapplade fram till närmaste soffa. Han föll ihop i en lealös hög och var inte kapabel till annat än ett osammanhängande mumlande.
- Hmmm, sa jag. - Något säger mig att Tante Beata har anlänt.
Peter hällde upp en stadig whiskey som Stefan svepte i ett drag trots att han aldrig dricker i normala fall. När han hämtat sig från hostattacken, tårarna slutat rinna och han börjat återfå sin normala ansiktsfärg bekräftade han våra farhågor:
- Hon är här.

På krismötet på stamfiket försökte vi lugna ned Stefan, som fortfarande skakade i hela kroppen. Om det berodde på minifylla på grund av whiskeyn eller Tante Beatas ankomst gick inte att avgöra.
- Nu måste vi hitta på något avgörande för att skrämma bort tanten, sa jag.
- Det är kört, mumlade Stefan.- Vi är förlorade.
- Äh, snack, sa Peter. - Vi måste bara komma på något bra.
- Ja, det är just det, sa Stefan. - Det går inte! Det är kört!
- Skärp dig, fräste Peter.




Dagen efter ringde det på dörren vid strax före 10. Med tanke på att det var lördag och att vi i normala fall då inte brukar gå upp före lunch om vi inte måste, var det en lätt surmulen och grinig Johan som vacklade upp och gick till ytterdörren. Jag tittade ut genom kikhålet och blev klarvaken. Utanför stod Tante Beata. Jag smög tillbaka till sovrummet och hann precis hindra Peter från att hojtande fråga vem det var.
- Tante Beata, viskade jag.
Jag kröp tillbaka till sängen och knäpptysta satt vi och lyssnade efter ljud som kunde berätta att hon hade lämnat oss. Vi satt säkert så en kvart utan att våga röra oss ifall sängen skulle ge ifrån sig ett avslöjande knarrande. Dörrklockan ringde en gång till men sedan verkade allt lugna ned sig.
- Tror du faran är över, viskade Peter.
- Ja, jag hoppas det, svarade jag.
Då hörde vi en nyckel i dörrlåset.
- Vad i helvete, morrade jag och störtade upp.
Jag kom ut i hallen samtidigt som Tante Beata kom in. Bredvid sig i ett fast grepp hade hon förvaltaren. Han vägde 120 kilo, var bara muskler och var antingen sumobrottare eller flodhäst i sitt föregående liv. Men mot Tante Beata var han chanslös.
- Vad gör ni, utbrast jag.
- Så ni är hemma ändå, log Tante Beata. Hon släppte förvaltaren som dröp iväg som en oljad om än något överviktig blixt. Jag lovade mig själv att dels byta lås, dels ha ett allvarligt samtal med honom om lämpligheten att öppna dörren för personer som inte bodde där i allmänhet, tanter i synnerhet.
- Vi sov, sa jag.
- Sådan tur att jag kom nu då. Det är en strålande fin dag ute, och unga män som ni ska inte ligga och sova bort era dagar.
- Vi gör exakt vad vi vill, svarade jag surt.
- Jaja, sa Tante Beata. - Men nu är jag här och ni är uppe. Ett sådant sammanträffande.
- Det är inte helt lämpligt att Tante kommer nu, sa jag.- Vi har inte gått upp, vi har inte fått morgonfika och vi är trötta efter gårdagens arbete.
- Koffein är inte bra för kroppen, sa Tante Beata bestämt,- så det hoppar ni över. Och det är hög tid för er att gå upp nu.
- Om vi nu händelsevis inte vill det då, frågade Peter.
Tante Beata såg på honom som om hon inte förstått frågan.
- Självklart vill ni det, sa hon.
Och därmed var diskussionen avslutad.
Tante Beatas plötsliga entré hade ju bokstavligt talat tagit oss på sängen. Inte hade vi räknat med att hon skulle gå till sådana ytterligheter för att träffa sina skyddslingar. Peter och jag skyllde på brådskande möte som var av absolut livsavgörande karaktär för oss och flydde ifrån lägenheten.
- Krismöte på caféet, beordrade Peter när han ringde Patrik och Stefan på mobiltelefonen. Något i hans tonfall fick dem att inse att det var allvar. Peter och jag gav en skakande skildring av hur Tante Beata låtit forcera vår ytterdörr.
- Och inte fick jag dricka mitt morgonkaffe, avslutade Peter. - Tanten är fullständigt galen. Hon skyr inga medel.
- OK, sa Patrik. - Glöm knuttar och MC. Nu är det krig. Utnötningskrig!
Och så blev det.


Tante Beata hatar att bli väckt innan morgonteet (Earl Grey) som ska serveras prick 09.15 tillsammans med gnutta mjölk och två skivor vitt rostat bröd med gammaldags engelsk marmelad.
På hotellet hon bodde började nu telefonen att ringa redan klockan sju på morgonen. Det var folk som ringde fel, det var beslöjade röster som erbjöd de mest varierande och suspekta tjänster, och det var allmänna felkopplingar. En av höjdarna var Stefans skådespelarkompis Sophie Torsdotter som gjorde en lysande insats som hysteriskt glatt kvittrande lite äldre dam. Hon presenterade sig som Tante Beatas bekant och lät inte henne få en syl i vädret, bara det en prestation. Hon avslutade med ett:
- Nu, kääääära du, måste jag kila. Men vi måste träffas nu när du är här i stan. Vi hörs snart igen, söta du.
Vi fyra låg dubbelvikta av kvävt skratt och gratulerade Sophie till ett suveränt framträdande.
Allt gick perfekt tills vi kom på att skicka Thomas till hennes hotell tidigt en morgon. Han var skådespelare, mest känd för sin roll som den psykotiska, nerknarkade och gravt alkoholmissbrukande före detta stjärnadvokaten Petrus i såpan "Nattsvarta Nätter". Han sminkade upp sig som om han inte varit i närheten av tvål och vatten på minst två veckor och hade sovit utomhus minst lika länge.
Han berättade efteråt att det varit hans livs svåraste uppgift att inte brista ut i ett jättegarv när han såg Tante Beatas min. Hon hade öppnat klädd i något slags rosa tyllmorgonrock. Svept runt hennes yppiga kropp hade hon närmast liknat ett enormt rosa fluffigt moln. Ett mycket yrvaket och synnerligen irriterat sådant. Thomas hade tittat på henne med halvöppen mun och dimmig blick ett tag innan han rosslat:
- Öööööh.
Tant Beata hade spänt sin örnblick, den som kan tysta Sievert Öholm, i honom och frågat:
- Nå?
- Öhhhh, hade Thomas sagt igen:- E ente Anita här?
- Nej, hade Tante Beata fräst och smällt igen dörren.


Att Tante Beata inte riktigt var sig själv dröjde det inte länge innan vi märkte. Hon var inte riktigt lika mycket på hugget längre, nu när hennes energi blev aningen reducerad av alltför tidiga morgnar. Vi insåg det när hon gjorde en ansats att riva ut inredningen i Peters och min lägenhet för att ersätta den med lite klass och finess, som hon uttryckte det, men gav med sig när både Peter och jag stod på knä framför henne och bönföll henne att låta bli. I sin krafts dagar hade inga böner stoppat henne.


- Jag känner segervittring, sa Patrik när vi satt på stamfiket på förmiddagen dagen efter och planerade nästa attack.
- Hur länge tror ni att tanten håller ut, frågade Stefan.
- Med nuvarande takt, sisådär en vecka. Som mest, sa jag.
- Så vad hittar vi på nu, frågade Peter.
Någonstans i ögonvrån uppfattade jag att servitören Jonas stod och vevade med armarna som en väderkvarn i storm. Eftersom hans kroppsspråk alltid är rätt yvigt brydde jag mig inte om det. Det borde jag ha gjort.
- Vi skulle kunna, började Stefan när en enorm skugga tornade upp sig över oss. Han tystnade mitt i meningen.
- Så det är här ni sitter, kuttrade Tante Beata.
Vi fyra satt som frysta på våra stolar. Tanten hade kommit ihåg vårt stamställe, trots att hon bara varit med en gång för länge sedan. Hon sjasade iväg en ung man från bordet bredvid, tog hans stol och satte sig hos oss.
- Konspirerar som vanligt, förstås, sa hon vänligt leende. Men i hennes ögon syntes en farlig glimt.
- Vad menar tant, sa jag efter en nervös harkling. Min röst var farligt nära falsett.
- Smider hemliga planer, kanske, fortsatte tanten. Jonas kom framdansande och stannade med en piruett i en perfekt pas-de-deux.
- Önskar ni någonting, frågade han glatt artigt.
Tante Beata spände blicken i honom.
- Jag önskar att ni drar er tillbaka till de bakre regionerna av denna sylta och håller er där, sa hon frostigt och synnerligen högdraget.- Vi vill inte bli störda.
Jonas retirerade snabbt mumlande:
- Självklart, frun, naturligtvis, visst, som ni behagar, absolut, alldeles med en gång, förlåt då för fan.
- Jag hörde det sista, sa Tante Beata.
Jonas fortsatte ut i köket och försvann in i säkerheten efter att både ha visat långfingret och lipat mot Tante Beatas rygg.
- Jag tror att det är dags för en allvarsam diskussion, sa hon.
- Visst, om tant så vill, sa jag. Rösten höll bättre den här gången.
- Under den gångna veckan har det hänt en mängd underliga saker. Jag är helt övertygad om att det är ni, mina herrar, som ligger bakom det.
- Var har tant fått det ifrån, protesterade Stefan.
- Tant har fel, sa Patrik.
- Så är det inte alls, sa Peter.
Eftersom jag inte var säker på om min röst skulle hålla, höll jag tyst.
- Du är tyst, Johan, konstaterade Tante Beata och spände blicken i mig.
- Öh, sa jag.
- Låt oss sluta spela teater, sa tanten.- Vilket ni låtit folk göra hela veckan.
- Men hur? Vad? Varför? Vem, stammade Patrik.
Tante Beata log ett finurligt leende.
- Det tog mig ett tag att förstå, sa hon,- men efter det sista besöket stod allt klart för mig. Ni förstår, jag missar inte ett avsnitt av "Nattsvarta Nätter".
Patrik suckade djupt.
- OK, sa han. - Jag, eh, vi erkänner. Det är vi som legat bakom alla konstigheter.
- Det är så charmerande vänligt av er, log Tante Beata.- Men inte hade ni behövt göra er sådant besvär för min skull.
- Förlåt, sa Peter.- Men jag tror inte riktigt att jag hänger med.
- Jag förstår att ni velat sätta lite extra piff på mitt besök här i Stockholm. Bjuda på någonting lite extra bara för att jag ska ha roliga minnen med mig när jag åker tillbaka hem.
Jag kände att min haka var på väg ner mot knäna men kunde inte stoppa den.
- Ni har verkligen ansträngt er för att hitta på saker, sa Tante Beata och log brett.
- Jag tror att det uppstått ett litet missförstånd, sa Stefan.
- Inte, då, avbröt Tante Beata. - Jag kom hit för att säga att ni inte behöver anstränga er fantasi något mera för att få min vistelse trevlig. Jag har bestämt mig för att stanna en vecka till.
Och med det reste sig Tante Beata och seglade ut ur caféet. Tystnaden runt vårt bord var snudd på öronbedövande. Alla satt vi som i chock efter tantens uppskakande och fruktansvärda besked.
- Vad gör vi, frågade Stefan svagt.
- Kan vi fly någonstans, frågade Patrik.- Uzbekistan är visst ljuvligt i så här års har jag hört.
- Ingenstans är tillräckligt långt bort, muttrade jag. - Hon hittar oss ändå.
- Främlingslegionen då, föreslog Peter.
- Kan du tänka dig oss där, fnissade Stefan.
- Något avlägset munkkloster i bortre Tibet, då?
- Jag får ungefär samma visioner, fnittrade Stefan.
Gänget suckade unisont.
- Vad gör vi, frågade jag. - Hon kommer att bli min bleka och alldeles för tidiga död.
- Mina idéer är rätt mycket på upphällningen, erkände Patrik.
Servitören Jonas kom fram till oss. På en bricka hade han fem glas konjak.
- Vi har inte spriträttigheter här, sa han,- men ibland är det alldeles väldigt befogat att trotsa lagen.
Han bjöd oss varsitt glas och tog ett själv.
- Hon stannar, eller hur, konstaterade han när han såg våra ansiktsuttryck. Vi nickade.
- Det finns inte mycket som kan stoppa henne, eller hur?
- Vi har provat det mesta, men vi har slut på uppslag, suckade jag.
- Hon uppskattar oss så mycket att det tar livet av oss, sa Stefan.- När hon går in för något är det helhjärtat.
Jonas skrynklade ihop ansiktet och funderade.
- Men om hon hade något annat att ägna sig åt, då, frågade han.
- Som vad?
- Tja, något annat intresse?
- Tante Beatas intresse just nu är vi, sa Patrik.
- Men hitta något annat intressantare, föreslog Jonas. - En man, till exempel. Hitta en man hon blir kär i.
Gänget fnissade till.
- Det vore som att be någon frivilligt hoppa ned i en levande vulkan, sa jag,- eller slåss med hajar utan antydan till vapen eller stoppa en tornado eller....
- Jaja, sa Jonas.- Jag förstår vad du menar.
- Idén är inte så tokig ändå, sa Stefan.
- Nej, men var hittar vi en man som dels har en enorm dödslängtan och som dessutom faller Tante Beata i smaken.
- Vi får väl försöka hitta en sådan man. Någonstans måste han ju finnas.


Han fanns närmare än vi trodde.
Ifrån köket hördes ett vrål. Vi reste oss som en man och sprang ut dit. En tät rök slog emot oss när vi öppnade dörren. Den tyske kocken Fritz stod med ett sorgmodigt uttryck i ansiktet och studerade stekpannan som innehöll några förkolnade bitar av det som antagligen en gång varit biffar.
- Vad gör du, skrek Jonas.
- Det lyckades inte den här gången heller, sa Fritz.
- Vad lyckades inte?
- Flambering.
- Är du fullständigt ifrån vettet?! Tänker du sätta eld på köket?
- Nja, bara på köttbiten, sa Fritz och tittade åter på de före detta biffarna.
Han ryckte på axlarna och suckade.
- Nåja, jag får väl prova igen lite senare. Kanske jag lyckas då.
- Du provar inte i det här köket, röt Jonas.- Det här är ett café, ingen lyxrestaurant!
- Nein nein, muttrade Fritz.- Ingen uppskattar mina försök att sätta klass på det här haket. Nåja, börja om från början.
- Icke, sa Jonas med eftertryck.- En gång till och du får leta jobb någon annanstans.
Gänget tittade på varandra. Vi hade alla slagits av samma tanke.
- Tänker ni på samma sak som jag, frågade Stefan. Ett litet småleende lekte kring läpparna.
- Kanske det, sa Patrik.- Tante Beata tycker ju om livets goda.
- En man som tycker om klass och finess, sa Stefan
- Även om det är svårt att märka, muttrade Jonas.
- En man som älskar att laga mat, sa jag.
- Om än med blandat resultat, muttrade Jonas.
- och som tycker om livets goda, fortsatte jag utan att bry mig om hans infall.- Vad vore lämpligare för Tante Beata?
- Dessutom vill ju du bli av med honom, sa Peter.
- Nja, sa Jonas
- Jo, det vill du alldeles bestämt, sa jag. - Tänk dig att istället ha någon anställd som inte eldar upp köket, utan som gör de mest delikata bakverk. Garanterat eldsvådefritt.
- Njo, sa Jonas.
- Någon som brygger kaffe som verkligen smakar kaffe, sa Peter.
- Är det något fel på vårt kaffe, frågade Jonas och spände blicken i honom.
- Ja, jo, nja, ibland så kanske det inte är så himla nybryggt, sa Peter och skruvade på sig.
- Hmmm, fnyste Jonas förnärmat och knyckte på nacken. - Det är då ingen som har klagat!
- Till ämnet, mina herrar, avbröt jag.- Huruvida kaffet är drickbart eller inte kan vi lämna därhän, åtminstone så länge.
- Men hur ska vi få Fritz och Tante Beata att träffas? Och ännu viktigare, hur ska vi få dem förälskade i varandra, frågade Peter.
- Johan, ni har störst lägenhet, sa Stefan.- Ni får bjuda på middag.
- Middag, utbrast jag klentroget.
- Japp, fortsatte han. - och inbjuden alldeles väldigt mycket hedersgäst är Tante Beata.
- Jag tror jag förstår, sa Peter. - Kock för denna speciella tillställning är naturligtvis Fritz.
- Självklart, sa Stefan. - Han lagar maten, Tante Beata faller i trans över hans matlagningskonst och bara måste träffa kocken. Hon träffar honom och ljuv musik uppstår.
- Du får det att låta så enkelt, sa jag.
- Tro mig, sa Stefan. - Ingenting kan gå fel!
Inga varningsklockor ljöd när han sa så, men det var tyst. Det borde de ha gjort, för oj så fel han hade.



Peter och jag jobbade i tre dagar för att ställa allt i ordning inför middagen. Vi till och med hyrde professionell städhjälp för att Tante Beatas uppmärksamhet inte skulle kunna distraheras av eventuella dammråttor i något hörn. Städkvinnan var stor och robust, och drog fram som en Ajaxdoftande tornado i lägenheten. Utan att anstränga sig det allra minsta lyfte hon fram spisen helt utan hjälp. Hon smackade med tungan och skakade på huvudet när hon såg hur det såg ut bakom.
- Här har ingen varit sedan andra världskriget, konstaterade hon muttrande med djup basröst.
- Då är det inte vårt fel. Så länge har inte vi bott här, sa Peter med ett glatt leende och tystades direkt av en frostig blick från damen.
- Ja ja, sa hon, - tur att jag har avtal med Anticimex.
- Nåja, sa jag, - Så illa kan det väl ändå inte vara?
Tanten svarade inte. Hon öppnade kylskåpsdörren och studerade under kritisk tystnad innehållet. Peter och jag stod tysta och undrade vad som skulle komma härnäst. Hon tog fram en liten låda, öppnade locket och studerade innehållet. Hon vände sig till mig och visade mig den.
- Är det här något som herrn önskar behålla?
- Vad är det?
- Ingen aning, men det är grönt och morrar åt mig.
- Aha, det måste vara förra veckans kycklingsallad. Det är inget att behålla. Låt den löpa, sa jag i ett tappert försök att lätta upp stämningen. Tanten fnös högt och vi retirerade ut i vardagsrummet. Vi slog oss ned i soffan och hörde hur hon muttrande rumsterade om i köket. Hon gick lika grundligt igenom alla rum. När vi förstod hur noga hon var såg vi till att gå före och försöka rensa undan det värsta. Det lyckades nästan. I sovrummet hittade hon ett par kalsonger under sängen som hon höll mellan tummen och pekfingret som om det varit något kemiskt avfall. Jag sade inget utan pekade bara på tvättkorgen. När hon var inne i badrummet viskade Peter diskret:
- Tror du verkligen att Tante Beata skulle titta under sängen?
- Inte den blekaste, sa jag, - men något säger mig att vi gör klokast i att låta den här levande dammsugaren hållas.
Städtanten var klar efter några timmar. Det var med en lättnadens suck vi betalade henne och såg hennes bastanta kroppshydda vagga ut genom ytterdörren.
- Då så, sa jag och reste mig ur soffan.- Då var det bara resten kvar.


Nästa steg var att duka upp lägenheten för en synnerligen elegant med ändå romantikframkallande middag. För det ändamålet hade vi kommit överens med en expert att hjälpa oss. Fredrik arbetade som hovmästare på en av stans allra lyxigaste restauranger och om inte han kunde hjälpa oss kunde ingen göra det.
Han kom invalsande, punktlig som alltid, oklanderligt klädd och helt skrynkelfri. Vi informerade honom om alla detaljer och var noga med att berätta vad som stod på spel, det vill säga vår mentala hälsa och överlevnad. Fredrik lyssnade allvarligt och insåg betydelsen av sin insats. Vi gick ut i köket och Peter visade honom porslinet. Fredrik bleknade och slog ut med handen mot våra tallrikar med en dramatisk gest.
- Vad är det här, utbrast han.
- Tallrikar, glas och sådant där praktiskt man behöver för att kunna äta, sa jag.
- Oh Herreduminskapare, stönade Fredrik i ett tonläge gränsande till falsett.- Menar ni menar att ni tänkte servera på, eh, det där.
- Vadå "det där", sa jag aningens irriterat.
Fredrik pekade med avsmak på porslinet.
- Det där, sa han.
- "Det där", sa jag frostigt,- är arvegods.
- Borde ha följt med i graven, sa Fredrik skoningslöst.
- Ursäkta så himla mycket att jag inte har tillgång till nobelservisen, sa jag mycket frostigt.
- Nåja, sa Fredrik överslätande,- jag får väl göra så gott jag kan med, eh, det där.
Precis som jag trott uträttade han underverk även med den primitiva kökutrustning vi kunde bistå med. Bordet i matsalen såg ut som en dröm, en romantisk dröm.
- Fantastiskt, utbrast jag när jag såg resultatet.
- Helt suveränt, sa Peter.
- Äsch, sa Fredrik lika generat som stolt. - Det där var väl inget. Om jag bara hade haft förutsättningar...
- Nu pratar vi inte mer om det, avbröt jag.
Fredrik flinade till.
- Se nu till att resten också funkar, sa han. - Trots ert taskiga porslin är ni rätt trevliga. Vore synd på så rara ärtor om Tanten skulle vinna.
- Vi har inte för avsikt att låta henne vinna, försäkrade Peter.
- Nänä, skrattade Fredrik. - Annat hade det varit om det handlat om en snygg och läcker man. Då hade du inte ens försökt att kämpa emot.
- Håll mun, log Peter rodnande.


Vi hade avtalat med kocken Fritz om att han skulle komma i god tid innan Tante Beata. Självfallet hade vi inte talat om för honom att han var en av huvudpersonerna i kvällens drama. Allt vi sagt var att det för hans del handlade om att laga till den mest romantiska måltid han någonsin gjort och att han hade helt fria händer att komponera den. När han gav oss listan på matvaror han behövde för det bleknade jag när jag såg den. Jag konstaterade kallt att det skulle bli blodpudding och hårt bröd för Peter och mig månaden efter. Men om det var priset för att bli av med Tante Beata var det ändå värt det.
Jag ringde in beställningen till NK Livs. Kvinnan som tog emot beställningen upplyste mig energiskt glatt om att den summan jag beställt för gjorde mig berättigad till att uppgradera mitt kort till platina och bli livstids VIP-kund. Jag upplyste henne lika energiskt glatt att jag antagligen skulle spendera resten av mitt liv åt att betala av det som jag nu beställde. Därmed var det inte längre lika intressant att prata uppgradering av kort.
Vi avtalade med Göran och Olle, som båda arbetade på Grand Hotel som servitörer, att jobba för oss. De ställde upp för en mindre förmögenhet vilket var ungefär lika mycket som de drog in i dricks under en kväll.
- Vill du ha kvalitet så kostar det, sa Göran lite snorkigt när jag sa vad jag tyckte om deras tariff.
- För den summan skulle jag kunna hyra en mindre restaurang, sa jag.
- Jaja, föredrar du kvantitet, så...
Och med det var diskussionen avslutad.


Vilka som skulle få den stora äran att bli gäster på denna ödesdigra middag hade varit ett diskussionsämne mellan Peter och mig under flera dagar. Till slut hade vi enats om 12 gäster inklusive tante Beata. Stefan och Patrik var självskrivna. Stefan försökte smita ifrån genom att skylla på en promotionresa för hans nya singel "Oh Baby You Make Feel Just That", men jag konstaterade kallt att om han åkte på den just nu skulle det vara bland det sista han gjorde i det här livet. Han muttrade något ohörbart, men sköt på turnén.
Fem personer var alltså klara. Återstod övriga sju. Vi försökte få en blandning av kultur, finess, intressanta personligheter och intellektuell rörlighet och kunde snabbt konstatera att det var nog inte så himla vanligt i vår bekantskapskrets med allt det - framför allt inte i kombination. Alltså fick vi rikta in oss på att hitta personer som besatt i alla fall ett par av egenskaperna.
Sören pluggade på Socialhögskolan och bjöds in på grund av sitt sociala patos. Som motvikt till honom bjöd vi Björn, som var ärkekarikatyren av öfre östermalmssnobb. Där kunde det nog bli intressanta diskussioner. Lisa och Jörgen var ett stabilt och lyckligt par, ett av de få i vår bekantskapskrets. De var nygifta och hade precis fått ett litet barn. Johannes läste till präst och hade varit missionär någonstans i Afrika. Sophie Torsdotter var skådespelerska, så även Thomas. Vi räknade kallt med hans insats vid Tante Beatas hotelldörr var glömd och förlåten. Peter och jag studerade gästlistan och kände oss ganska nöjda med den. Vi borde nog ha studerat den ett par gånger till.


Gästerna anlände i god tid före middagen. Fritz jobbade som en galärslav i köket och därifrån sipprade de mest förföriska dofter. Peter och jag var portförbjudna och fick inte se vad det var han höll på med. Bara servitörerna Göran och Olle fick på nåder vara där.
Det var en lätt spänd stämning bland alla de församlade. Vi var ju väl medvetna om vad som stod på spel. Ett antal drinkar före maten gjorde att stämningen blev mindre allvarlig och det hördes till och med enstaka skratt. Punktligt som ett schweizerur anlände tante Beata. Hon svepte in i våningen som en vänligt sinnad tornado och blev omedelbart middagens medelpunkt.
Jag gick runt med henne och presenterade henne för de andra. Redan då noterade jag att missionären Johannes hade smuttat lite väl mycket på drinkarna. Han hade aningens problematiskt att hålla blicken stadig och fnittrade ibland fullständigt omotiverat. Jag memorerade snabbt att jag skulle vara försiktig med att servera honom vinet till middagen. Lisa och Jörgen stod och höll varandra i hand. Lisa gjorde en djup hovnigning när jag presenterade henne för tante Beata och envisades med att kalla henne för "ers höghet". Jörgen stod stel som en pinne och vågade knappt möta tante Beatas blick. Det visade sig senare att Stefan lurat i dem att tante Beata var av rysk adlig härkomst och varit tvungen att fly från Ryssland före revolutionen 1918. Lite missvisande eftersom hon dels aldrig varit i närheten av Ryssland och dessutom antagligen kunnat stoppa revolutionen helt själv. Hon hade under inga omständigheter flytt. Inte tante Beata.
På sekunden enligt vårt omsorgsfullt upplagda schema satte sig gästerna. Jag knackade på köksdörren. Fritz gläntade på den och tittade på mig med ett misstänksamt ansiktsuttryck.
- Ja, sa han frågande.
- Hur går det, frågade jag.
- Med vad?
- Med maten, förstås. Vad annars?
- Jaså den. Jo, det går bra.
- Är den klar, färdig att servera?
- Snart.
- Vad innebär "snart".
- Snart.
- Jamen ungefär hur lång tid tar det?
- En stund.
Jag var spänd och nervös inför middagen, och mitt tålamod inte riktigt så som det brukar. När jag kände att diskussionen inte ledde någonstans spände jag blicken i honom och frågade med istappar på rösten:
- Är det något fel?
- Nja, inte direkt, sa Fritz.
- Inte direkt?
Då först noterade jag den rök som sakta sipprade ut genom köksdörren. Jag trängde mig förbi Fritz och ut i köket. På en plåt på spisen fanns det som skulle ha varit precis lagom genomstekta köttbitar av yppersta kvalitet. Där fanns nu ett antal förbrända svarta kolbitar.
- Det är inte sant, stönade jag.- Säg inte att du försökte flambera köttet.
- Jo, medgav Fritz.
- Och det gick inte så bra den här gången heller?
- Nein.
- Nähä, sa jag och blev ett under av kylig beslutsamhet.- Och vad hade du tänkt att göra åt det, då?
- Kanske om man skrapar bort det värsta så ser man inte, föreslog servitören Göran och tystades med en mördande blick av mig.
- Vi får väl döpa om maträtten från Chateau Briande till Chateau Brylé, fnittrade den andre servitören Olle.
- Inte kul, sa jag.- Inte det minsta kul.
- Förlåt då, muttrade han.
Peter kom ut i köket.
- Vad sysslar ni med?
Jag pekade på kolbitarna.
- Det här är varmrätten.
Peter bleknade.
- Flambering, undrade han med svag röst.
Jag nickade. Jag vände mig till Fritz.
- Nu går jag ut ur köket och underhåller gästerna under 15 minuter. När jag sedan kommer ut hit igen så har du på något sätt löst det här. Annars kommer jag att stoppa ett äpple i munnen på dig och servera dig som huvudrätt. Har jag gjort mig förstådd?
Fritz nickade olyckligt. Jag drog upp mungiporna i något som vid en inte alltför noga anblick kunde gälla för leende och svepte ut ur köket bara för att upptäcka att stämningen vid middagsbordet var milt sagt katastrofal. När jag kom fram till bordet hörde jag missionären Johannes högt och ljudligt deklarera:
- I Afrika...
- Marx har alltid sagt att, avbröt Sören men tystades av snobbige Björn.
- Marx, fnös han så att servetten fladdrade. - Vem bryr sig om sagor?
- Sagor, utbrast Sören upprört.- Det är ett politiskt mästerverk!
- I Afrika, försökte Johannes igen men avbröts av Björn.
- Politiskt mästerverk? Du tror säkert på tomtar och troll också.
- Jag kan citera några av Marx kapitel.
- Gör du det kommer jag att trycka ned servetten i halsen på dig.
- Nåja, sa Patrik i ett försök att dämpa den något livliga diskussionen.- Nu ska vi inte överdriva det hela.
I samma ögonblick satte Lisa och Jörgens lilla läbbiga barn igång att skrika. Det var inget sött litet gurglande utan ett sådant där trumhinneskrynklande vrål som omöjliggjorde samtal utan att skrika.
- Han är visst hungrig, den lilla raringen, läste jag på Lisas läppar. Hon tittade ömt på ungen som högröd i ansiktet bara var tyst tillräckligt länge för att hämta luft inför nästa vrål. Hon tog upp barnet och utan att genera sig ett dugg öppnade hon blusen och tryckte upp barnet mot sitt bröst. Det fungerade i och för sig perfekt som ljuddämpare men jag såg att tante Beatas ögonbryn lyftes en aning, vilket är samma sak som yttersta förvåning och skenade fram till Lisa.
- Du kanske vill mata honom i lugn och ro, sa jag.- Sovrummet är ledigt.
- Nej, det är ingen fara, sa Lisa glatt.- Det går så bra här.
- Det gör det inte alls, morrade jag och drog ut stolen med henne sittande på den ifrån bordet.- Du matar den lille i sovrummet!
- Jag trodde inte att du var pryd, sa Lisa och tittade förvånat på mig.
- Jag skiter väl i dina bröst, sa jag ovanligt rättframt och odiplomatiskt, och nickade lite diskret mot tante Beata.
- Men hon kan väl inte ta illa upp. Hon är ju också kvinna, sa Lisa.
- Tveksamt, sa jag och fortsatte bedjande.- Snälla.
- Jaja, sa Lisa och lättade från stolen.
Under tiden pågick diskussionen för fullt huruvida Marx• idéer var en mar-dröm, en utopi eller paradiset på jorden. Nästan alla killarna var djupt engagerade i debatten. Stefan som var gravt opolitisk satt och såg sur ut eftersom han inte hade den blekaste idé om vem Marx var och missionären Johannes vinkonsumtion hade nu fått honom att somna och han satt tillbakalutade i sin stol med gapande mun och snarkade högljutt. Sophie studerade uttråkat sina naglar, och tante Beata satt och studerade de övriga middagsgästerna med ett närmast fascinerat ansiktsuttryck.


Då öppnades dörren till köket och servitörerna Olle och Göran kom ut bärande på varsitt stort uppläggningsfat. Det tog mig ett par sekunder att se vad som var fel med den scenen. Killarna hade ingenting på sig förutom ett par minimala tangas. Med ett rytande kastade jag mig mot dem och motade blixtsnabbt tillbaka dem in i köket. Jag hoppades att tante Beata inte hunnit se dem tillräckligt länge för att förstå vad det var hon egentligen sett.
- Vad i helVEte håller ni på med, röt jag.
- Vi tänkte bara lätta upp stämningen lite, fnittrade Olle.
- Jag har inte betalt en förmögenhet för ett par så gott som näck servitörer, hojtade jag.
- Jamen förlåt då för fan, muttrade Göran.
- Sätt på er kläderna, greppa faten och börja jobba, skrek jag.
- Jaja, du behöver inte ta i så där, sa Olle.
Jag fnös så att salladsbladen veckade sig och svepte ut ur köket. Jag möttes av Peter. Han tog tag i min arm och drog ut mig på balkongen.
- Hur går det med maten, frågade han.
- Vet inte, sa jag.- Antagligen katastrof.
- Såg jag vad jag tror att jag såg?
- Ja, sa jag,- men det är åtgärdat. Tror du att tanten såg?
- Ja, sa han missmodigt.- Det är jag övertygad om.
- Det här, suckade jag,- är den värsta kvällen i hela mitt liv.
- Det ska du inte tycka, hördes tante Beatas röst bakom mig.
Jag snurrade runt.
- Det var länge sedan jag hade en så underhållande kväll, log hon.
- Menar tante det?
- Ja, det gör jag.
- Men ingenting har ju hittills fungerat, sa jag klentroget.
- Det är just det som gör den så underhållande, sa hon. - De flesta middagar jag bevistar är synnerligen allvarsamma tillställningar som nästan får mig att somna. Den här middagen har hittills varit någonting helt annorlunda.
- Men, sa jag och tystnade.
- Tante kanske vill träffa kocken som möjliggjort denna katastrof, sa Peter i ett plötsligt anfall av konstruktivitet.
- Det vore mig ett sant nöje!
- Låt mig få eskortera er ut i köket, sa han och greppade tanten under armen och drog iväg med henne.
Patrik kom ut på balkongen.
- Hur är det, frågade han.
- Överlevande, sa jag. - men inte mycket mer. Hur är det vid bordet?
- Jodå. Det är, eh, intressant. Låt mig se. När du skenade ut i köket jämställde Björn Sören med gorillorna i framtoning, Sören kallade Jörgen för skenhelig materialist varvid Lisa antydde att Sören nog egentligen inte var så hiskligt mycket trevligare än en vårta. Sophie brast då ut i ett gapskratt som fick Thomas att undra om hon övade för någon roll som galen. Hon surade ihop och svarade att till skillnad mot honom hade hon inte de naturliga anlagen innan hon återgick till att studera naglarna. Johannes sov gott och snarkade högljutt. Stefan var fortfarande sur eftersom han inte förstod vad diskussionen handlade om.
- Låter som en givande och trevlig stämning, grymtade jag.
- Mycket, sa Patrik.- Det går inte riktigt enligt planerna, det här.
- Inte riktigt.
Han suckade.
- Det finns tillfällen då jag önskar att jag följt mina kollegors svanhopp från fönsterblecken när Börsen kraschade, sa han. - Det här är ett av dem. Var är tanten nu?
- Peter ville presentera henne för kocken, sa jag.
- Nåja, sa han.- Det kan ju inte bli värre.
Men det kunde det.


Vi gick in från balkongen. Grälet vid middagsbordet fortsatte med oförminskad styrka. Jag hade ingen lust att bli indragen, så jag gick till köket för att se hur läget var där. Redan på distans hörde jag uppretade röster därifrån och mina kalla kårar började galoppera utmed ryggraden. När jag öppnade dörren hann jag precis ducka undan för en kastrull som smackade in i väggen bakom mig. Jag tog en snabb överblick över läget. Tante Beata stod på ena sidan det stora köksbordet med ett vilt ansiktsuttryck och ett blomkålshuvud i ena handen. Fritz stod på den andra sidan beväpnad med en skål Bearnaisesås och såg minst lika farlig ut. Servitörerna Olle och Göran stod, nu påklädda, intryckta i ett hörn vid spisen och såg livrädda ut. Peter stod inklämd vid kylskåpet och såg lika livrädd ut han.
- Vad, började jag men var tvungen att ducka för blomkålshuvudet.
- Vad pågår här, frågade jag när blomkålshuvudet passerat mig, dunsat in i väggen och studsade bort. Tante Beata greppade snabbt en skål med Pommes Duchesse, och jag insåg att det här köket skulle bli synnerligen kletigt om matkriget fortsatte.
- Hallå, hojtade jag.- Vad håller ni på med?
- Det var hon som började, sa Fritz utan att släppa Tante Beata med blicken.
- Sådant gement påstående, fnös hon och började samla ihop potatis i lagom stora klumpar.
- Nu släpper ni det ni har i händerna och sansar er, röt jag.
Ingen gjorde en ansats till att göra som jag ville.
- Nu, röt jag högre.
Med en stadig blick på varandra sänkte de sina vapen.
- Kan någon förklara för mig vad som pågår, sa jag i lugnt frostig ton.
- Den där...Den där....kvinnan, sa Fritz.
- Ja, frågade jag med iskallt lugn stämma.
- Hon kallade mig lustig, sa Fritz.
- Men det är du ju, sa jag.
Fritz gjorde en ansats att sträcka sig efter Bearnaisesåsen, men jag gjorde ett tigersprång och ryckte åt mig skålen. Han tittade surt på mig.
- Du är den ende kock som har fått alla möjliga och omöjliga förutsättningar för att prestera en romantisk middag. Det enda du lyckats med att åstadkomma totalt kaos, sa jag.- Vore detta en surrealistisk film skulle detta vara humor på hög nivå.
Peter fnissade till.
- Det är INTE roligt, sa jag. Peters fniss slutade direkt.
- Och varför skulle denna middag göras romantisk, frågade Tante Beata.
- Oops, sa Peter.
Jag kände hur situationen gled mig ur händerna.
- Ehhh, sa jag och försökte febrilt komma på en förklaring som lät hyfsat trovärdig. Peter räddade mig.
- Vi har det som vana, sa han.- Vi ordnar middagar hos varandra på olika teman. Ikväll skulle det vara romantik.
- Jag förstår, sa Tante Beata.- Men varför hyr ni in en sådan här liten lustig man för att ordna det?
Fritz tittade sig runt efter något att använda som vapen men befann sig utom räckhåll för allt som gick att kasta.
- Fritz är en artist, sa Peter med känsla och eftertryck.- Han kan åstadkomma underverk och mirakel i köket.
- Att döma av det här resultatet så lär det behövas båda sorterna för att ordna middagen, sa Tante Beata torrt.
Fritz morrade tyst något ohörbart.
- Alltså är det tur att jag är här, fortsatte tanten.- Jag får se till att det blir lite ordning och reda så att vi får någonting att äta.
- Ska tante laga mat, frågade jag klentroget.
- Med en kock som är en mindre katastrof, två halvnakna servitörer och ett värdpar som skulle kunna bränna vid tevatten är det nog bäst att jag tar över, sa hon kallt.
Jag kände mina hakor falla ned till knähöjd utan att kunna hjälpa det.
- Seså, sa hon. - Ut! Sjas!
Vi retirerade mot dörren. Hon pekade med rak arm på Fritz.
- Ånej min bäste kock! Ni stannar här! Ni andra - ut!
Hon vevade med armarna och vi flydde ut ur köket.
Jag insåg att jag inte längre hade situationen under minsta antydan till kontroll. Det var en känsla som jag inte gillade, men inte kunde göra ett dugg åt.


Vid middagsbordet var stämningen fortfarande aningen irriterad, för att uttrycka det milt och diplomatiskt. Alla pratade i mun på varandra. Ämnet Marx hade övergivits till förmån för några andra lika heta. När jag kom fram till bordet hade Stefan kommit ihop sig med Sophie när hon påstått att Max Factors Foundation Overnight Repair Fantasy Dream var bättre än L'Oreals Beautiful Skin Salvation Anti-Wrinkle Lotion. Båda två var mer eller mindre experter på ämnet, och ingen hade någon lust att ge vika i diskussionen.
Blivande socionomen Sören, snobben Björn och skådespelaren Thomas diskuterade om såpor på TV är underhållning eller inte. Sören ansåg att såpor var något av det värsta som skapats, snobben Björn skulle kunna delta i en under förutsättning att miljön var lyxig, innehöll ett icke föraktligt antal lättklädda herrar och utspelades i exotisk miljö, medan Thomas tyckte att vissa, som Nattsvarta Nätter som han spelat med i, var helt ok, medan de flesta andra bara var ren dynga.
Missionären Johannes sov fortfarande djupt.
Lisa och Jörgen satt och gullade med sin baby, som för omväxlings skull var på gott humör och inte gallskrek. De var helt inne i sin egna lilla lyckliga familjevärld.
Jag kände att jag behövde lite tystnad så jag drog mig lite åt sidan och sjönk ned i en av våra stora stabila fåtöljer. Jag försjönk i tankar, som mest handlade om hur synd det var om mig, hur allting kunde ha gått så snett och andra lika uppmuntrande tankar. Patrik knackade mig på axeln. Jag ryckte till.
- Stör jag, frågade han.
- Nej, det är ingen fara, sa jag.- Vad för katastrof har hänt nu?
Han skrattade till.
- Ingen alls. Men eftersom jag inte känner till något om smink och är kemiskt ointresserad av såpoperor så tänkte jag att jag kunde sitta här med dig ett tag. Jag lovar att vara tyst.
Jag log.
- Du får gärna sitta här, sa jag.- Jag behöver någon normal människa i närheten. Patrik satte sig i stolen bredvid.
- Så vad gör vi nu, frågade han.- Tante Beata lär vi nog inte bli av med.
- Inte den blekaste aning, suckade jag.- Vi får väl äta oss igenom denna katastrofmiddag och sedan se vad som händer.


Gänget kring middagsbordet behövde jag inte bry mig om. De hade full underhållning av varandra, möjligen då med undantag av missionären Johannes, som nu sov lutad över bordet. Servitörerna Olle och Göran satt tillsammans med dem och det visade sig att deras kunskaper om skönhetskrämer nästan var i klass med Stefans och Sophies. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var en sällsynt dålig investering jag gjort som hyrt dem. Serveringspersonal ska servera, inte diskutera nattkrämer.
Men i bakhuvudet fanns hela tiden en gnagande oro över vad som hände i köket. Att utmana Tante Beata och gå in där mot hennes uttryckliga order var så nära självmord man kunde tänka sig och var därmed ett uteslutet alternativ. Å andra sidan ville jag ha någorlunda kontroll över situationen, och det var just vad jag inte hade. Och det gillade inte jag. Dessutom var det läbbigt tyst däri-från. I och för sig skulle det behövts en ljudstyrka som av en landande Jumbojet för att överrösta sällskapet vid middagsbordet, men ändå. Dörren till köket var stängd. Peter kom fram till mig.
- Men snälla Johan, varför ser du ut som ett åskmoln?
- Jag gillar inte att inte ha koll på vad som händer, muttrade jag lite halvsurt.
- Det har vi inte haft sedan tanten kom till stan, konstaterade Peter kallt.
- Sant, medgav jag.
- Inse att det inte är mycket vi kan göra just nu. Draktanten har ockuperat köket med en mordbrännande kock, middagssällskapet mördar varandra verbalt efter bästa förmåga och vi har nollkoll på vad som händer. Det är en riktigt lyckad tillställning.
- Jag vet att du försöker muntra upp mig, sa jag. - Men du vet att jag vill veta vad som händer. Jag bara är sådan.
- Jo, jag vet det, log han. - Men i det här fallet så får du nog ge dig inför övermakten. Dessutom, vad mer kan hända. Det kan ju inte bli värre.
Men det kunde det.


Vad vi inte tänkt på var att det dels var ganska lyhört i vår fastighet. Jag borde ha tänkt på det eftersom jag ofta retat mig på grannarnas aktiviteter i sängkammaren som med ett schweiziskt urverks exakthet ägde rum lördagmorgnar klockan 07.15. Inte nog med att fjädrarna i deras säng behövde bytas ut, det gick med bestämdhet att säga vad som hände. Först skrek hon, sedan skrek han och sedan skrek hon igen. 07.32 brukade aktiviteterna avslutas med ett gemensamt vrål. Alltså borde jag ha förstått att det högljudda middagssällskapet hördes till grannarna. Jag borde också ha förstått att kocken Fritz tappra flamberingsförsök utlöst den mängd rök som dels räckte för att utlösa ett antal brandvarnare i huset och dels var så tät att det inte gick att undgå att se den.
Detta insåg jag när lägenheten plötsligt var full med ett icke föraktligt antal brandmän och poliser. Må så vara att jag alltid haft en viss svaghet för män i uniform. De ska visa upp sig, spela lite med musklerna och se allmänt sexiga ut. Eventuellt ska de rädda mig ur någon knivig situation. Det ingick inte i mina fantasier att ett antal av dem skulle komma instormande hemma hos mig med slangar och yxor och andra, för mig okända, verktyg i händerna och bete sig som om det brann. För det gjorde det inte.
Förvirringen var total. Poliserna envisades med att det lät för mycket från min lägenhet och att grannar hade klagat. Brandmännen var lika envisa med att med tanke på hur mycket rök som sipprat ut från min lägenhet och den lukt som känts, så bara måste det brinna någonstans. Jag kände mitt humör dala med rakethastighet och det ska väl erkännas att jag inte var så där alldeles väldigt vänlig.
Middagssällskapet, utom missionären Johannes som sov vidare, slöt snabbt fred med varandra och gjorde gemensam sak mot poliserna medan jag kallt konstaterade att det som luktade mest i min lägenhet var tvättkorgen och om det var så att brandmännen kände för att undersöka huruvida den utgjorde något hot mot omgivningens liv och hälsa var de välkomna att inspektera den. Kommentaren uppskattades inte och chefen för dem muttrade att det enda som kunde klassas som giftigt avfall var möjligen mina kommentarer.
Då gjorde Frederico entré. Han svepte in som den nästan maskulina diva han var följd av sin uppvaktning och stannade mitt på golvet i salongen.
- QUE pasa, frågade han och slog ut med ena handen.
Vi andra tystnade. Jag rådbråkade frenetiskt min hjärna. Vad gjorde den världsberömde artisten i lägenheten? Jag funderade på om det var något jag gjort som kunde ha föranlett hans plötsliga och fullständigt oväntade uppdykande, men kunde inte komma på någon som helst anledning till att en av världens mest kända artister stod mitt på golvet och vevade med armen. Middagssällskapet och poliserna kom av sig, brandmännen tystnade och alla tittade på Frederico, vilket självfallet var hans avsikt.
- Vilket liv och vilket kiv, sa han. - Vad är det som pågår? Var är La Tante Grandissimo?
Dörrarna till köket slogs upp och Tante Beata stod där. Hon tog en snabb överblick över situationen och bestämde sig på känt Tante-manér att det var dags att ingripa.
- Ahhhhh, Frederico, sa hon och slog ut med armarna i en välkomnande gest.- Du kom!
- Självfallet, Madame, log Frederico.- Er ödmjuke, om än världsberömde, tjänare till er tjänst!
De gick fram till varandra, omfamnade varandra och kysste varandra på kind som om de känt varandra hela livet. Jag måste erkänna att alla mina hakor nu var på väg mot knäna med dittills okänd hastighet. Tante Beata insåg nu att hon hade total och full uppmärksamhet vilket var hennes avsikt, och tittade sig runt tills hon upptäckte mig.
- Kära Johan, sa hon med ett leende som faktiskt var både vänligt och glatt.- Jag tänkte att jag skulle överraska er lite.
- Tante har lyckats, svarade jag efter att ha harklat mig några gånger så att rösten skulle hålla.- Rejält.
- Ni har ju ägnat er åt att hitta på ett antal hyss under veckan, så jag tänkte att det var min tur.
- Men... började Stefan som hade ett antal av Fredericos sånger på sin repertoar, - Det är ju Frederico!
- Ja, sa Tante Beata.- Jag träffade den här sydlänningen på mitt hotell när han hade lagt beslag på sviten jag skulle bo i.
- Nåja, log Frederico,- riktigt så var det kanske inte.
- Jaja, sa Tante Beata.- Allt löste sig ju i alla fall.
- Och jag fick en Tante på köpet, sa Frederico och gav henne en tillgiven blick.
- Förlåt om jag inte riktigt hänger med, sa jag.- Men vad gör han här?
- Jag tänkte att ni skulle uppskatta ett besök av honom. Jag har förstått att han är känd.
- Känd, utbrast Stefan. - Känd?! Han är en världsartist, alla älskar honom, han har sjutton listettor, han...
Frederico viftade avvärjande med händerna.
- Nå, det kan väl hända att jag är lite känd, sa han och slog klädsamt blygt ned blicken.
- Frederico har lovat att sjunga ett par sånger, sa Tante Beata.- Själv förstår jag mig inte på den där nya moderna musiken, men många tycker tydligen om den.
- Tycker om den, utbrast Stefan. - Tycker om...?! Vi avgudar den, vi älskar den, vi...
- Jaja, sa jag.- Det räcker nu, Stefan. Jag tror att herr Frederico har förstått att han är populär.
Frederico knäppte med fingrarna och en i hans följe drog fram en kassett.
- Jag antar att ni har bandspelare, sa han och tillade leende.- Jag tänkte att det skulle ta lite för mycket plats om jag tog med mig musikerna.
Peter visade var musikanläggningen fanns, killen stoppade i kassetten, och ackompanjemanget till Fredericos senaste hit strömmade ur högtalaren. Jag sjönk ned i en stol och var tvungen att nypa mig själv i armen. Detta var nästan för otroligt för att vara sant. Den världsberömde latinostjärnan Frederico stod mitt på golvet i vår lägenhet, omgiven av middagssällskap, brandmän och poliser och sjöng sina sånger bara för oss. Jublet han fick efter varje sång var öronbedövande. Jag skickade en liten tanke till grannarna som ringt polisen för att de tyckte att middagssällskapet lät för mycket. Det här lät mycket mer.


En halvtimme senare var showen över. Frederico tackade för sig, han och hans sällskap avlägsnade sig och så gjorde även poliser och brandmän. Kvar var middagssällskapet. Vi satt lite lätt avslagna och visste inte riktigt vad vi skulle säga. Det hade hänt väldigt mycket på väldigt kort tid. Att diskutera nattkrämer kändes inte som riktigt rätt.
- Nej, hörrni, sa Lisa och Jörgen nästan unisont. - Det är dags för oss att dra oss tillbaka. Lillen brukar inte få vara vaken så här sent, och vi ska inte göra det till någon vana.
- Det är inte helt vanligt med specialframträdande av Frederico heller, muttrade jag.
- Det har varit en helt underbar kväll. Alldeles fantastisk, fortsatte de utan att bry sig om min kommentar.
- Vi har ju inte bjudit på någon mat, sa Peter.
- Nej, men det gör ingenting. Allt det andra var så, ähum, speciellt.
- Jamen någonting måste vi få bjuda på. Desserten tror jag var oskadad, sa Peter.
- Nja, men vi ska nog hem, sa Jörgen.
Då slogs dörrarna till köket upp. Ut tågade de inhyrda servitörerna bärande på våra stora uppläggningsfat, efter kom Tante Beata med ett par skålar och sist kom kocken Fritz bärande på en stor skål med rykande varm Pommes Duchesse.
- Mitt herrskap, trumpetade Tante Beata.- Om än lite försenad så serveras middagen nu.
- Vi skulle just gå, sa Jörgen och Lisa i mun på varandra.
- Sitt, sa Tante Beata.
Jörgen och Lisa lydde utan några fler protester.
- Vi har jobbat hårt i köket, sa tanten. - Den här lustige lille mannen har kanske inte den allra bästa hand med maten, men han har gjort vad han har kunnat. Under mitt överinseende, förstås.
Jag reagerade ett kort ögonblick på att Fritz inte skrikit det allra minsta när Tante Beata kallade honom "lustig" utan i det närmaste sett lycklig ut, men ångorna från maten fick mig snabbt att tänka på annat. Det luktade gudomligt. Vi väckte missionären Johannes och lät oss väl smaka. Det inte bara luktade gudomligt, det smakade lika fantastiskt gott. Vi kom oss inte för att säga något, vi bara njöt av den otroligt goda maten. Köttet smälte på tungan, Pommes Duchessen var himmelsk, kryddorna perfekt avvägda.
När sällskapet ätit klart och lutade sig tillbaka var det nästan som om vi inte hade lust att bryta tystnaden. Måltiden hade varit helt underbar.
- Har Tante lagat det här, frågade jag.
Tante Beata log nöjt.
- Inte ensam, sa hon.- Jag hade ju hjälp av den här lille mannen.
Hon tittade på honom med en blick som för ett ögonblick nästan skulle kunna ha kunnat tolkas som öm. Men det kunde det knappast ha varit, det var ju Tante Beata. Men så såg jag kocken Fritz kärleksfulla blickar på tanten och insåg plötsligt att något måste ha hänt i köket som vi inte var medvetna om.
- Så ni lagade maten tillsammans, frågade jag klentroget.
- Javisst, sa tanten.
- Och ni kastade inte mat på varandra och skrek saker?
- Absolut inte!
- Utan ni lagade mat?
- Det var det jag sa, eller hur? Han må vara lustig och liten, men laga mat kan han.
Hon gav honom en tillgiven klapp på huvudet.
- Under noggrant överinseende av mig, förstås, tillade hon.
Peter och jag växlade snabbt blickar.
- Så tante tycker inte att han är så motbjudande då?
- Inte alls! Lite lustig, men absolut inte motbjudande.
- Jag fattar inte, klagade Stefan.- Förut ägnade ni ju er åt att med liv och lust göra köket till något slags matig motsvarighet till Hiroshima, och nu verkar ni ju vara bästa vänner.
- Lilla vän, sa Tante Beata vänligt. - Ägna dig du åt din sång. När du blir vuxen kommer du att förstå sådana här saker också.
- Men... sa Stefan trumpet.
- Jag har förstått att Fritz kulinariska ambitioner inte möts med den uppskattning den förtjänar och därför har jag tagit ett beslut.
Tystnaden runt bordet var snudd på kompakt. Alla väntade med mer eller mindre fruktan på vad tanten nu hade hittat på.
- Jag har bestämt att han följer med mig när jag åker hem.
Patrik kvävde ett jubelrop med en hostattack. Tante Beata tittade lite frågande på honom.
- Men vill han det då, frågade Peter. Jag sparkade till honom på benet under bordet. Sådana frågor fick man inte ställa, inte nu när allt höll på att lösa sig.
- Naturligtvis vill han det, sa Tante Beata.
- Har du frågat honom, fortsatte Peter utan att bry sig om mitt frenetiska sparkande. Han flyttade plötsligt undan benet och jag kickade till bordsbenet istället så att porslinet hoppade till.
- Inte direkt, men vem kan motstå ett sådant erbjudande, log tanten.
- Ingen, mumlade Patrik.- Ingen i hela världen.
- Vad sa du, sa Tante Beata och tittade på honom.
- Inget, sa Patrik,- bara att det vore fullständigt absolut helt och hållet vansinnigt att inte acceptera. Eller hur, Fritz?
Fritz satt bara och såg allmänt småförälskad ut. Han nickade med en kärleksfull blick på Tante Beata.
- Dåså, sa tanten. - Då är vi alla överens. Jag reser imorgon klockan 12.44 från Centralstationen.
- Så snart, frågade Stefan.- Så tråkigt!
Jag önskade att jag visste var han hade sitt ben någonstans så att jag kunde kicka till det.
- Ja, jag har tillbringat alldeles för lång tid i den här hektiska staden. Den passar inte mitt lugna och tillbakadragna sätt att leva.
Peter blev högröd i ansiktet och drabbades av en häftig hostattack. Tanten tittade på honom, och fortsatte:
- Nu vet jag ju att ni har det bra och att jag inte behöver oroa mig för er.
- Nej, sa jag.- Tante kan lugnt åka tillbaka i förvissningen om att vi alla klarar oss alldeles utmärkt.
Resten av middagssällskapet hade lyssnat på vår konversation och inte fattat så väldigt mycket mer än att Fritz skulle följa med Tante Beata och att de skulle åka imorgon.
- Får vi gå nu, frågade Lisa och Jörgen lika unisont som vanligt.- Det har varit helt underbart, men vi måste faktiskt röra på oss hemåt.
- Ja, sa Peter.- Nu får ni gå om ni vill.
- Blir det inget mer, frågade missionären Johannes. Han tittade sig omkring med yrvaken blick.
- Mer, frågade jag.
- Ja, vin eller aperitif eller något till kaffet eller så.
- Du har hävt i dig mer än tillräckligt, sa jag.
- Inte då! Jag dricker aldrig mer än jag klarar.
- Sååå, sa jag lite halvelakt.- Tala då om för mig hur många poliser och brandmän som var här, och vem som stod för middagsunderhållningen.
- Brandmän? Poliser? Underhållning?
Johannes insåg att han inte bara gett sig ur på tunn is, han hade trampat igen helt och hållet. De övriga gästerna rörde sig mot hallen. Skådespelarna Sophie och Thomas hade hittat varandra, och trots vad de kallat varandra under middagen var de nu bästa vänner. Snobben Björn och blivande socionomen Sören tyckte tydligen att det var så roligt att diskutera Marx att de skulle fortsätta med det hemma hos Björn. Lite i kapitalistiskaste laget enligt Sören, men om han nu hade chans att omvända någon till Den Sanna Läran så vore det korkat att inte göra det. Björn viskade förtroligt att Marx var det sista han hade i tankarna. Han hade helt andra planer för Sören, vilket Sören inte var medveten om. Än. Servitörerna tackade för sig och försvann. Enligt dem hade detta varit den mest innehållsrika tillställning de arbetat på. För en gångs skull trodde jag dem. Det skulle mycket till för att bräcka den.
Sist iväg var Tante Beata och Fritz.
- Vilken kvinna, strålade Fritz.- Zå framåt, zå stark, zå kvinnlig!
- Då har du inget emot att åka med henne, frågade Patrik.
- Inte allz!
- Bra! Jag trodde för ett ögonblick att du blivit kidnappad.
- Jag? Kidnappad? Nein, ingen kidnappar Fritz!
- Nänä, sa Stefan.- Möjligen med undantag av Tante Beata.
- Kom nu, sa Tante Beata från ytterdörren. - Vi lämnar herrarna åt deras öde nu. Du åker självfallet med mig till hotellet.
- Härlisch, sa Fritz och blinkade åt oss.- Jag tror att det väntar en natt av wunderbar fröjd och zällsam förnöjelse.
- Jo du, sa jag.- Det blir nog inte riktigt som du tänkt dig.
- Förlåt, sa Fritz som inte riktigt hängde med.
- Det var inget, log jag.- Ha det riktigt bra!
Det var med viss lättnad som vi såg Tante Beata lämna lägenheten. Det kändes att det verkligen var definitivt. Hon skulle verkligen åka dagen efter och alla våra problem var lösta. Vårt gäng satte oss ned när det blev tyst och lugnt. Vi hällde upp konjak och skålade.
- Mina herrar, sa jag.- En skål för kärleken.
Alla lyfte sina glas.
- Men, sa Patrik.- Kan vi verkligen lita på att tanten åker?
- 12.44 går hennes tåg. Vi kan ju visa vilka trevliga människor vi är och vinka av henne, föreslog Stefan.
- En bra idé, sa jag. - Speciellt som det är din tant. Det ser alltid trevligt ut om släktingarna verkar bry sig om varandra.
- Det enda jag bryr mig om, sa Stefan,- är att tanten verkligen kommer med tåget.
- Det vet inte hon, sa jag.- Hon ser bara fyra sanslöst väluppfostrade män som artigt och belevat vinkar av henne.


Sagt och gjort. Trots att det egentligen var alldeles för tidigt för mig och Peter att gå upp hade vi inga som helst problem att infinna oss på Centralen för att bevittna tantens avresa. Patrik och Stefan stod redan på perrongen.
- Var är hon, frågade jag.
- Har hon redan gått ombord, frågade Stefan.
Stefans likbleka ansikte och Patriks frenetiska tuggande på underläppen visade att allt inte riktigt var som det skulle.
- Hon är inte här, sa Stefan.
- Va'! utbrast jag.
- Men klockan är ju snart avgång, sa Peter.
- Har hon ändrat sig? Var det här bara ett elakt skämt för att vi skulle tro att vi skulle få tillbaka våra liv, frågade jag.- Lurpassar hon nu som en Godzilla bakom nästa husknut, står hon beredd med yxa och motorsåg redo för den slutgiltiga stöten, överfaller hon oss...
- Jaja, sa Peter, - vi har förstått vad du menar. Men det är fortfarande fyra minuter kvar.
Ett tumult i andra änden av perrongen fick oss att titta ditåt. Där kom Tante Beata, följd av fyra bärare som släpade hennes enorma bagage. Bredvid henne gick den lille kocken Fritz.
- Jag visste att hon inte skulle lura oss, sa jag lättat.
- Nänä, det var det vi hörde förut då, sa Peter.
Jag låtsades inte om hans kommentar. Vi mötte tanten.
- Så trevligt att ni är här för att vinka av mig, log tanten.
- Jamen det är väl självklart, log Stefan med sitt allra största showleende.
- Se nu till att komma ombord. Det är snart dags för tåget att gå.
- Det går inte om jag inte är med, sa tanten med bestämdhet.
- Nej, det gör det säkert inte, sa jag.
Tanten och Fritz gick till sin vagn. Vi fyra kunde inte ha varit mer hjälpsamma att få ombord alla trunkar och väskor och bagar. Det var med lättnad som vi såg hur tåget sakta rullade ut från Stockholm Central. Vår vana trogen åkte vi till stamfiket.
- Hon har åkt, konstaterade Jonas med ett brett leende när han såg oss.
- Ja, sa Patrik. - och vi var där och såg henne åka! Vi är räddade!
Jonas dansade ut i köket och hämtade fem glas konjak.
- Jag har fortfarande inte serveringstillstånd, men det finns fler tillfällen än katastrofer då det är värt att trotsa lagen, sa han. - För ljuv seger!
Vi höjde glasen och skålade.
- Vi har fått våra liv tillbaka, suckade Stefan lyckligt. - Äntligen.
- Det var tufft ett tag, sa Peter,- men vi vann.
Då ringde Patriks telefon. Han svarade och bleknade. Efter ett kort samtal slutade han prata och stoppade ned telefonen i jackfickan igen. Han tittade runt på oss med chockad blick.
- Vad? Vad har hänt, frågade Peter.- Har någon dött?
- Nej inte än, sa Patrik. - Onkel Bertil ringde precis. Han är på väg till Stockholm.
- Åhnej, stönade jag. - Tante Beatas manliga motsvarighet! Det är inte sant. Patrik nickade långsamt.
- Ok, sa Peter beslutsamt. - Var ligger närmaste resebyrå? Nu tänker jag boka en resa till bortre Mikronesien eller vad som ligger längst bort härifrån, och jag tänker inte komma tillbaka förrän han har åkt.
- Jag följer med dig, sa jag.
Vi reste oss och halvsprang ifrån fiket.