SKOGEN

Någonstans i världen fanns en stor skog. Den var så stor att ingen kunde överblicka dess väldighet. Granarna var höga och sträckte sig stolta och raka. Skogen var mörk och dyster. Ingen levande varelse fanns där, inga djur på marken, inga fåglar i dess grenar. Skogen hade funnits där så länge att man alltid haft den där. Utanför fanns världen, där oro, stress, bekymmer fanns, men i skogen härskade stillhet. Skogen själv hade bestämt det så, och så hade det alltid varit. Ingen mänsklig varelse hade beträtt dess mark, än mindre bott där. Skogen var så tät att inget solsken förmådde tränga igenom dess tunga grenar. Det var så skogen ville ha det.

Långt, långt in i den mörka skogen ledde en stig. Den var ogräsbevuxen, någon mänsklig varelse hade inte gått där på många år.

Ormbunkarna vid sidan av den växte sig högre och högre, och hotade för vart år att helt täcka över stigen. Granarnas sus var det enda som hördes. Om man lutade sig bakåt kunde man se de jättelika träden sträcka sig högt upp, nästan så högt att man skulle kunnat nå stjärnorna om man klättrade upp. Himlen syntes inte alls, utan bara granarna.
Inte en fågel sjöng. Det var som om allt levande flydde denna del av världen för att slå sig ned där det hade en jämnare chans mot dysterheten.

Följde man denna stig kom man efter många timmars promenad fram till en liten glänta.
Granarna hade fått ge plats för den enda ljusglimt som fanns på flera mils omkrets.
Mitt i denna glänta låg en tjärn, vars vatten var så friskt att man kunde dricka det direkt. Tjärnen var spegelblank, och bara röda näckrosor störde ytan. Vid denna tjärn rådde ett vidunderligt lugn. Det var som om skogen slutit fred och tog sig en andningspaus just här. Stillheten var bedövande. Ingenting störde den kompakta tystnaden, inga fiskar slog i vattenytan, inga fåglar simmade omkring på dess yta, inga av skogens djur kom hit för att släcka sin törst. Enbart skogen själv fanns där, och den ville inte ha några inkräktare.

Men just denna dag fanns där en levande varelse vid vattenbrynet.
Där satt en pojke på en sten. Han satt med händerna lutade i ansiktet och grät som om hjärtat skulle slitas ur kroppen på honom. Han var omkring 20, vacker med ett känsligt ansikte, som han ibland vände upp mot himlen i namnlös förtvivlan, som skulle han få tröst därifrån.
Hans gråt var hjärtskärande och tårarna rann utmed kinderna och droppade ned i tjärnen, där de bildade vattenringar som långsamt och liksom ovant spred sig över vattenytan.
Den unge mannen hade vandrat in på den smala stigen som av en händelse. Det var skogen själv som lett in honom där. Den hade hört hans gråt och bevekat sig. Ormbunkarna hade respektfullt vikt sig åt sidan och stigen själv rensade ut sina ojämnheter så att pojken kunde gå helt utan problem, för stigen var mycket smal.

Skogen hade lett honom djupare och djupare in, och själva susandet hade tystnat liksom av förvåning, ty detta var ett helt nytt ljud för den. Skogen lyssnade och hörde en ensam människas gråt. Den förbarmade sig över honom, kände hans sorg och försökte att trösta honom.
Susandet i trädkronorna blev en slags deltagande melodi, stämd i djupaste moll.
Ormbunkarna vaggade sina blad i förståelse och den iskalla tjärnen protesterade inte när tårarna droppade ned och blandades med dess rena, klara vatten.

Det var som om den allvarliga skogen kände på sig vilken enorm sorg pojken bar på, att den unge mannens hjärta höll på att brista i saknad av den man han delat allt med, allt och lite till.

Skogen lyssnade till gråten och kände också saknaden av ömhet, kärlek och känslor pojken uttryckte. Skogen lyssnade och deltog med sitt djupa melankoliska och vemodiga susande i gråten och snyftningarna.

Denna dag hände också andra saker. Skogen öppnade sig också för en annan man, en något äldre man, som ensam gick omkring.
Hans 25 år kändes som en kvarnsten, han hade aldrig upplevt de känslor pojken så djupt saknade. Han höll sig svävande ovanför alla andra, fnyste föraktfullt åt Kärleken, trodde att Lycka var ett påfund och att Känslor var fult.
Skogen viskade åt honom att följa den smala stigen, följa de små fotspår som pojken lämnat. Förundrad gjorde mannen så. Skogen viskade åt honom att gå längre och längre in. Han var rädd för skogens enorma väldighet, han var skrämd av tystnaden och avsaknaden av solens värmande strålar, och han kände sig liten och bortkommen.
Skogen kände också hans känslor och försökte få honom att känna dess välvilliga inställning. Den susade lätt och ormbunkarna på marken höll sig respektfullt åt sidan. Människan var inte någon vanlig besökare, och skogen kände sig samtidigt störd ur sin slummer av att ha dessa två inkräktare där.

Mannen leddes allt längre in. Långt bortifrån förmedlade skogen de ljud av sorg och gråt som pojken på stenen frambringade, och han hade tvekat. Skogen hade känt hans tveksamhet och hjälpt honom på vägen genom att låta en stråle av solsken titta in mellan de täta grenarna.

Pojkens gråt kom närmare och mannen kom ut till tjärnen. Han stod stilla, överväldigad av att finna en öppen plats, dit solen utan problem kunde sända sina värmande strålar av liv. Och mitt i en av dessa strålar satt en pojke, så djupt olycklig att han ingenting märkte.

Skogen strök pojken lätt över hans böjda rygg med en gren och han tittade upp, med rödgråtna ögon och rinnande tårar.
Mannen på andra sidan tjärnen stod stilla. Han förstod att skogen velat ha dit honom och han förstod också att bara han hade blivit insläppt.
Han greps av en känsla av ömhet, han ville trösta pojken, se honom le, skratta, vara lycklig. Allt detta var nya känslor för honom. Så hade han aldrig känt förut. Han stod overksam och stilla.
Susandet i träden tystnade, tjärnen stillade de små vågringarna och skogen verkade vänta på vad som skulle ske. Den kände en tveksamhet den inte kunde förstå. Den ångrade ett ögonblick att den släppt in dessa två små varelser i sin innersta, allra hemligaste och djupast bevarade plats, dit ingen människa på sekler hade kommit, och ännu färre visste om existerade. I dess noggrannast bevakade område hade den släppt in två av dessa varelser, vars känslor den läste lika lätt som de läste en bok. Den hade en känsla av att dessa två varelser behövde varandra.

Mannen gick långsamt runt tjärnen, helt överväldigad av sina nyupptäckta känslor.
Pojken såg hur han närmade sig, ville fly med sin sorg, men hölls kvar av träden som viskade åt honom att inte vara rädd. Mannen kom fram och slöt pojken i sina starka, kraftiga armar, i en kram, en kärlekens omfamning.
Skogen kände sig lättad. Dess intuition hade inte svikit. Den log gammelmansvist för sig själv när de två tillsammans varmt omfamnande varandra vandrade den smala stigen ut mot den andra världen de kommit ifrån.
Där de gått lutade sig ormbunkarna in över stigen, skogens träd lutade sig åter ihop och stängde ute solen. Vartefter som de två männen gick fram försvann spåren efter dem, det var som om de aldrig beträtt denna mörka dystra skog.
Av tårarna i tjärnen blev det en näckros, som ensam vit flöt omkring och påminde skogen om dess goda gärning, en enda vit näckros bland alla de andra röda.
Skogen susade med trädkronorna. Åter sänkte sig den absoluta tystnaden, den som bara ett kort ögonblick, en kort sekund i skogens långa liv brutits. Det var som om det ögonblicket aldrig funnits...

Tillbaka till Historieförteckningen