Det var en gång en liten Fågel. Den såg ut som vilken liten fågel som helst, men den hade en liten egenhet: den öppnade näbben i alla möjliga si-tuationer. Alltid skulle den komma med goda råd, uppmuntrande tillkvitter, roligt kvitter och hade den ingenting vettigt att kvittra så nynnade den på någon slagdänga från sångfåglarnas kvitterfestival för tre år sedan.

Liksom alla fåglar som jämt låter hade denna Fågel ett enormt umgänge. Det rörde sig i hans kretsar och kring hans bo var det ett evigt flaxande. Hela dagarna flaxade hans vänner omkring, och de övriga fåglarna i den kollektiva holk han hade rett sitt bo i såg med undran på den aldrig sinande ström av fåglar som antingen hysteriskt flaxade in vid middagstid med ögon röda som albinos (det var bara fjäderdräkten som avslöjade att de inte var det) eller lugnt seglade in med bästa fjäderskruden på framåt kvällen.
Denna lilla Fågel älskade att ha vänner omkring sig. Själv spatserade han omkring och såg till att alla hade det bra. Var det någon ensam fågelstackare som slagit sig ned på en pinne lite utanför de andra, struttade han snabbt dit för att höra om det var något fel.

När han inte hade bekanta på besök ägnade han sig åt att flaxa runt hela Sverige. Tillsammans med andra lika galna fåglar gjorde han landet osäkert, genom sitt eviga tjattrande. Han hade en vass näbb, den Fågeln. Var det någon sekreterarfågel eller gammal pensionerad örn som hackade på honom, gav han snabbt igen med samma mynt.

Den lilla Fågeln ansåg tillhöra de fladdrigaste fåglar som fanns i Stockholm. På de stora tjatter- och kvitterträffar han gick på minst en gång i veckan för att ruska om sin fjäderdräkt i de uppäggande rytmerna som dundrade fram i den stora samlingsholken tyckte man allmänt att han fladdrade som en kolibri från den ena till den andra. Före detta burfåglar (sådan fåglar som inte vågade leva livet förrän nu), glittriga showfåglar och inbitna danstranor, ja, alla verkade de tillhöra hans bekantskapskrets. Alltid ett vänligt kvitter till något, ett uppmuntrande tjatter med någon annan eller bara vanligt pipande.

Vad de andra inte visste var att den-na Fågel egentligen var djupt olycklig. Han hade sitt bo som fast punkt, men det var också det enda. Han hade inget annat flygfä som han kunde dela allt med. Hans glittriga och flappriga beteende berodde helt enkelt på att han ville dölja sin sorgsenhet. I ensamhet lyssnade han på olyckliga kärleksmelodier framsjungna antingen av popkolibrier eller mera seriösa sångfåglar, och drömde om den dagen han kunde kura ihop sig på sin pinne med någon som tyckte så där riktigt alldeles väldigt mycket om honom, någon han kärleksfullt kunde gnida näbben mot och kvittra några kärleksfulla ord i örat på. Visst var han omsvärmad, men ingen som ägnade honom den uppmärksamheten.
Han ville romantiskt flyga omkring i Stockholm, käka lite fågelfrön på en fröeria, kanske till och med gå på maskurang. Helt enkelt dela med sig av allt han upplevde till någon.

En natt när han som vanligt hade ruggat upp fjäderskruden enligt se-naste senaste och flaxade runt på dansgolvet fick han syn på en helt ny fågel i samlingen. Han gick bara fram och tillbaka oroligt, som om han var nervös. Vår lilla fågel tänkte tyst för sig själv (mycket ovanligt, då han i vanliga fall inte kunde hålla näbb om någonting) att det var en fågel som han skulle kunna satsa sitt sista fågelfrö på. SÅ attraktiv var den andra fågeln. Han kunde emellertid inte göra sig fri tillräckligt snabbt för att hinna flaxa med vingarna och klappra med näbben (bjuda upp) innan den andre var försvunnen. Han frågade en av sina kompisar, den blyga Gråsparven vem det var, och han himlade med ögonen, bytte fot och pep förskräckt:
- Det är den förfärlige Hackspetten. Akta dig för honom!
Fågeln burrade skräckslaget ihop sig och rös. Vilken tur att han frågat innan han flaxat fram!

Tiden gick och det blev dags att byta nattpinne. Den andra var så nedsut-ten att den riskerade att gå av när som helst. Han rådgjorde med Gråsparven, som plötsligt kom på att hans bekanting hade en till salu. Överlycklig flaxade vår vän Fågeln dit. Till hans stora fasa var det Hackspetten som öppnade. Detta fick till följd att Fågeln var ännu flaxigare och kvittrade i nattmössan värre än vanligt. Pinninköpet gick emellertid bra.

Nästa gång han var på den stora flaxlokalen kom Hackspetten fram och hälsade vänligt. Till Fågelns stora fasa upptäckte han att hans lilla hjärta började klappra i en takt som ofelbart skulle leda till att han fick hjärtattack om det fick fortsätta. Han hade flugit och blivit kär! I en Hackspett! Ve och fasa!

Han insåg att han måste hålla detta jättehemligt och för en gångs skull höll han näbb. Han umgicks alltmer med Hackspetten. Även Gröngölingen, Gråsparven, Storken och en massa andra fåglar var med, men ingen fick märka något. Varje gång han träffade Hackspetten märkte han att hans hjärta klapprade så där ruskigt okontrollerbart snabbt. Inte bra, inte bra alls.

Det gick en månad, och till slut kunde han inte hålla näbb längre, utan kvittrade fram allt. Hackspetten reagerade inte negativt, utan upplyste bara Fågeln om att det inte var aktuellt med något kvitter av mer kärleksfull karaktär.

Därmed torde väl egentligen sagan vara slut. Hur ska jag kunna avsluta en saga olyckligt? Jag blir tvungen. Vår lilla Fågel flaxar fortfarande omkring på jakt efter någon som vill ha honom - till mer än kompis. Varje gång han träffar Hackspetten hoppas han på en ändring, men är ruskigt medveten om att det aldrig kommer att bli någon. Hans hjärtattackflimmer har tack och lov lugnat sig, så resten av Stockholms
fågelflockar ligger risigt till...

(Faran över, Lasse)
1979 12 17

Tillbaka till Historieförteckningen