Nr 4, 1997

FRID I JULETID

- Alltså, sa Thomas och spände blicken i mig,- nu är det så att Tant Elsas julpresent SKA stå framme.
Han ställde ned den oformliga lerklumpen, som mest såg ut som något en keramiker tappat från drejarskivan, med en bestämd duns på middagsbordet.
- Jo, jag har förstått det, muttrade jag.
- Jag hittade den längst inne i garderoben, sa Thomas.- Du har förstås ingen aning om hur den råkat hamna där.
- Nej, sa jag.- Tur?
Thomas fnös.
- Men sitt inte bara där, sa han.- Hjälp mig med silvergirlangerna.
- Du tycker händelsevis inte att det räcker med julpyntandet nu, frågade jag lite försiktigt.
- Men Johan, jag har bara börjat.
Jag tittade ut över det häftigt överdekorerade vardagsrummet. Över-allt fanns det girlanger, ljusstakar, kulor, glitter, stjärnor i olika format, tomtar, renar och änglar. Jag suckade.
- Det är tur att det här huset inte är ett fartyg, sa jag.- Då hade vi sjunkit vid det här laget.
- Det ska upp en massa saker till, sa Thomas bestämt.- Jag älskar julpynt! Det blir sådan stämning!
- Det går i alla fall inte att undvika att märka att det är jul, muttrade jag.
- Jag hittade dina julsaker i en skokartong längst upp ovanpå köksskåpet, fortsatte Thomas utan att bry sig om min kommentar.- Det var inte mycket du hade. Ett par spruckna kulor, en skägglös tomte och en avlövad julkrans.
Han tittade förebrående på mig och skrattade sedan lyckligt.
- Vilken tur att jag har så mycket julpynt så att det räcker till din lägenhet också!
Han flyttade en liten tomte i plast som spelade "Jingle Bells" när man lyfte den.
- Den här ska stå på TV-n, sa han bestämt.
Innan jag hann protestera ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Utanför stod en tjock man klädd som jultomte. Till och med det vita helskägget var på plats. Bredvid honom stod en smal lång man med runda glasögon och en klarröd näsa. Också han var klädd som tomte, även om kläderna satt väldigt säckigt på honom. I handen hade han ett block och en penna.
- Ja, sa jag frågande.
- Ho-ho, sa den tjocke mannen.- Det är inspektionsdags!
- Inspektion, frågade jag.- Vem är du?
- Vem ser jag ut att vara, sa mannen.- Tomten, så klart!
- Visst, sa jag,- och jag är Greta Garbo.
- Du känner väl igen mig, frågade Tomten.
- Har du händelsvis promenerat på stan på sistone och sett hur många nötter som går klädda som du?
- Sant, medgav Tomten.- Men här ser du den äkta varan.
- Har du legitimation, frågade jag.
Han drog fram ett plastinbakat kort och räckte över det.
"Tomten, Nordpolen", stod det med stora bokstäver tillsammans med ett färgfoto.
- Ska inte du komma flygande i släde dragen av renar, frågade jag lite sarkastiskt.
- Jag brukade göra det, sa Tomten,- men sedan EU utfärdade direktiv om djurens arbetstider, flyghöjd för renar och maximal färdsträcka innan lagstadgad rätt till rast och föda flyger jag maskinellt.
- "Inspektion" sa du, sa jag.- Av vad?
- Javisst ja, sa Tomten och kliade sig i skägget.- Min kollega Rudolf och jag genomför stickinspektioner för att se om det finns julstämning hos folk.
Han klev in i lägenheten och tittade sig runt med ett allt bredare leende.
- Inte illa, sa han. Han vände sig till Rudolf.- Det här är vad jag kallar juldekorerat. Notera det!
Thomas log brett. Rudolf vätte spetsen på pennan och plitade i blocket. Tomten gick långsamt runt och studerade de olika prylarna.
- Det här var originellt, mumlade han medan han gick runt.- Lila kulor med silvergravyr. Ho-ho-ho! Plastgran med konstgjord snö.
Han lyfte granen som blinkade med små lampor i olika färger.
- Det är lite skillnad mot hur det såg ut här förra året. Då var det ett klart krisfall.
- Men jag trivdes, morrade jag.
- Må så vara, sa Tomten,- men julstämning var det inte.
- Det var det visst det, sa jag tjurigt.
- OK, OK, sa Tomten brett leende.- Som du vill.
- Har ni inte glömt något, hördes plötsligt en röst från hallen.
- Och vem är du, frågade jag.
- Jesus heter jag, men du kan kalla mig Guds Son.
- "Guds Son", sa jag tvivlande.
- Ja, visst låter det häftigare!
- Hur kom du in genom dörren, frågade Thomas.- Den är ju stängd.
- Små detaljer Den Helige Ande lärt mig, log Guds Son.
- Aha, sa Thomas, men såg inte speciellt övertygad ut.
- Jisses, så här ser ut, muttrade Guds Son.- Det är nästan läge för ett Tempelutbrott för att rensa lite. Men, fortsatte han högt,- för att nu återgå till livets väsentligheter. Varför firar ni jul - egentligen?
- Julklappar, sa Tomten.
- Gliter och kulor, sa Thomas.
- Kalle Anka, sa jag.
- Julmaten, sa Thomas.
- Önskelistor, sa Rudolf.
- Fel, fel, fel, sa Guds Son.
- Fel, frågade jag.
- Ja, fel, sa Guds Son.- Ni firar ju min födelsedag! Visst är det länge sedan den lyckliga tilldragelsen ägde rum, men ändå!
- Javisst ja, sa Thomas.- Jag tror att jag läst om det någonstans.
- Bibeln, kanske, frågade Guds Son lätt ironiskt.
- Ja, det låter bekant, sa Thomas utan att uppfatta tonfallet.
- Men vad vill du, frågade jag.
- Det är inte så himla mycket jag vill, sa Guds Son.- Bara påminna om den riktiga anledningen till varför ni firar jul. Gör det till en julklapp att bry er om släkt och vänner.
- Låter som ett bra förslag, sa Tomten eftertänksamt.- Notera det, sa han till Rudolf.
- Nu måste jag ruscha vidare, sa Guds Son.- God Jul!
Det poffade till och han försvann i ett litet rökmoln.
- Vi måste också åka, sa Tomten.- Det är mycket nu! God Jul på er!
De försvann ut genom ytterdörren. Två sekunder öppnades den igen och Tomten stack in sitt skäggiga huvud och sa brett leende:
- Jag glömde: "Ho-ho-ho".
Han stängde dörren. Jag sjönk ned i soffan och Thomas satte sig bredvid mig.
- Då ska jag bara fixa Janssons Frestelse och köttbullarna och syltan och lutfisken och den inlagda sillen, sa han.
Jag suckade djupt.
- Måste du det?
- Vaddå? Skippa julmaten?!
- Ja, kan vi inte ägna oss lite mer åt varandra istället?
Thomas satt tyst ett tag. Han tuggade fundersamt på underläppen.
- Det låter som en bra idé, sa han.- Vi köper färdigt.
- Bra, sa jag nöjt.
- Vad önskar du dig i julklapp, frågade han.
- Det vet du.
Thomas skrattade till.
- Men mer?
- Inget, faktiskt.
Jag lutade mig tillbaka i soffan.
Plötsligt kändes den annalkande julen inte så hiskligt besvärlig längre. Var det den så omtalade julefriden jag kände av? I så fall ville jag ha mer av den!

Tillbaka till
Pålsundskanalssidan