nr 4, 2000

SEMESTERFUNDERINGAR
Jag kom rätt nyligen hem från Marocko.
Vilken skillnad mot här hemma!
Här envisas regnet med att droppa ned.
Där var det sol från en klarblå himmel.
Här håller sig temperaturen med möda ovanför nollstrecket.
Där var det shorts och t-shirt som gällde.
Här är det julstress.
Där var det avslappnat.
Här är det överflöd av allt.
Där var det överflöd - för några.
För andra handlade dagen om att försöka tigga ihop tillräckligt för att kunna överleva.

Det känns lite konstigt att ha upplevt både vår oerhört bekväma tillvaro, där våra största bekymmer handlar om huruvida trottoarerna är sandade eller inte, och den fattigdom som så många lever i bara fem timmars flygresa härifrån.
Det är som en annan planet.
Likafullt så sker sakta men säkert förändringar i Marocko. Den sker ojämlikt och det är till en början bara de som redan har en dräglig tillvaro som får ta del av den.
Men vår så kallade moderna värld tränger sig på. Det är inte bara av ondo. För 15 år sedan kom TV till Marocko. Världen gjorde entré på platser där innevånarna förut inte sett mer av den än marknaden i den stora grannstaden. Man fick se hur andra människor har det, inte bara i sitt eget land utan i länder långt bortom vad de kunde föreställa sig.

Bästa sättet att förlora kontrollen över sitt folk är att släppa in andra sätt att leva, andra impulser, andra styresformer. Den demokratiska, till exempel.
Ett informationslöst land är lätt att styra. Man behöver inte frukta någon opposition, för folket vet inte något annat än det som är.
Information är ett effektivt vapen mot någon som inte vill ha förändring.
Marocko har aldrig varit en diktatur, inte på samma sätt som Chile under Pinochet, Sovjetunionen innan den världen brakade ihop som ett korthus eller dagens Iran.
Men det är heller ingen demokrati, ser ur våra europeiska ögon.
Kungen av Marocko, som efterträdde sin far för ungefär ett år sedan, är västvänlig. Han håller på att öppna upp sitt land, sakta men säkert, precis som sin far. Men det är inte helt enkelt och han har en tuff uppgift och en svår balansgång att gå. Man har stängt gränsen mot Algeriet för att förhindra att den konflikten sprider sig. Kungen måste ta hänsyn till prästerskapet och blidka det för att förhindra ett nytt Iran för att nämna två av problemen.
Men antalet mobiltelefoner har ökat radikalt på bara ett år. Internetcaféer öppnar lite överallt i städerna. Utländska investerare är välkomna och ett stort antal företag, inklusive svenska, agerar redan där. Marocko vill bygga en tunnel till Spanien under Gibraltar och vill gå med i EU. Marocko arbetar enträget på att komma upp till Västs nivå. Man har tagit emot den nya IT-teknologin med öppna armar och ivrig entusiasm.
Frågan är inte om utan när Marocko når upp till samma nivå som sina länder norr om Medelhavet.

Och då kommer nästa fråga. När Marocko lämnar stadiet när vi från Europa och Väst i övrigt tittar lite välvilligt på de exotiska araberna med sina djellabahs, Ramadan och, för oss, konstiga seder och bruk och i stället blir ett land med modern industri, fullt utvecklad IT-teknologi och alla de andra kriterier de europeiska länderna har - hur reagerar vi då? Får de vara med och spela i samma liga som vi när de knackar på dörren och vill vara med?
När slutar vi att se på Marocko och andra länder som nationer vi möjligtvis kan ha ett handelsutbyte med och åka på solsemester till, och istället se dem om jämlikar - om än lite fattigare?

Kanske skulle vi hjälpa till på andra sätt än att nästan bara representeras av företag som gör affärer.
Bästa sättet att hindra fanatiker oavsett politisk färg eller religiös inriktning från att ta över är att knyta kontakter av alla de slag. Har DN eller Svenska Dagbladet något kollegialt utbyte med sina marockanska motsvarigheter? Hjälper HSB till på något sätt, som till exempel med all den kunskap organisationen besitter? Nöjesbranschen? Skolvärlden? Miljörörelsen? De politiska partierna? Om inte - undrar varför...

Tillbaka till
Pålsundskanalssidan